A Drop in the Ocean - 13

Förra kapitlet:
  "We'll see." Helena blinkade överdrivet mot henne och började skratta igen. Innan Elvira gick chansen att protestera igen stack Helenas rumskamrat fram huvudet bakom badrumsdörren.
   "Who is going to suduce who?"
   Elvira såg anklagande på sin vän som satt i sängen och nu brast ut i ett förtjust gapskratt.
   "Helena!"
 
 

A drop in the ocean,
A change in the weather,
I was praying that you and me might end up together.
It's like wishing for rain as I stand in the desert,
But I'm holding you closer than most,
'Cause you are my heaven.

I don't wanna waste the weekend,
If you don't love me, pretend
A few more hours, then it's time to go.
And as my train rolls down the East coast,
I wonder how you keep warm.
It's too late to cry, too broken to move on.

Elvira stod på parkeringen med sin ryggsäck slappt hängande över ena axeln. Luften hon drog in var fylld av årstidens dofter och ljud. Lukten av vilda blommor och solvarmt grus blandades med syrsornas spel och humlornas dåsiga surrande. Allt omkring henne andades lat och varm sommardag. Ett faktum som gjorde kontrasten till hennes snabba hjärtslag desto skarpare.
   Niall hade sagt att de skulle träffas på parkeringen efter klockan fyra och att hon skulle packa det hon ville ta med i en ryggsäck. Under lunchen hade hon inte kunnat få ner något mer än en halv potatis, simmande i brunsås, men var trots det inte hungrig. Känslorna kastades om varandra inom henne och gjorde att mat var det sista hon kunde tänka på.
   Upprymdhet och nervositet, lycka och rädsla. Allt på samma gång. Hon hade fortfarande ingen aning om vad hon kunde förvänta sig av helgen, bara att hon skulle ångra sig för alltid om hon inte tog chansen att tillbringa den tillsammans med killen som fångat hennes hjärta. Där hon stod på det hårdpackade gruset och väntade hörde hon steg närma sig. Långsamt vände hon sig runt och såg på Niall som var på väg mot henne från andra änden av parkeringen. Han hade en mc-jacka och ett par svarta solglasögon på sig och var så snygg där han gick med självsäkra steg att hon kände sig knäsvag.
   När deras blickar möttes på avstånd log han. Över den ena axeln hade han slängt en sportbag och i händerna höll han två hjälmar. Han kom bort till henne, stannade och räckte fram den ena av dem. Elvira tog emot den med båda händerna. "Thanks."
   "Ready to go?" Han såg på henne innan han tryckte ner hjälmen över sitt huvud. Hon nickade, torr i minnen av nervositet. När hon dröjde med att ta på sig hjälmen sträckte Niall fram handen och tog tillbaka den.
   "Let me help you with that." Med en rörelse så mjuk att den gav henne rysningar strök han undan hennes hår från axlarna och hjälpte henne på med den blänkande svarta hjälmen. Sin sportbag pressade han ner i packboxen på motorcyklen innan han lade benet över fordonet och satte sig. Niall gjorde en svepande rörelse med handen framför sitt ansikte. "You better put that down if you don't wanna get dirt and bugs in your eyes."
   "Okay." Elvira gjorde som han föreslagit och blev sedan stående snett bakom honom. Han vände på huvudet som om han väntade på att hon skulle sätta sig. 
   Elvira rättade till ryggsäcken så att remmarna låg över båda axlarna och gick osäkert fram till motorcykeln. Hon hade aldrig åkt med på en förut och lade lite tveksamt benet över den skinnklädda sageln för att sedan sätta sig. Och nu då? Var det meningen att hon skulle lägga armarna om hans midja? De hande aldrig ens hållit varandra i handen och att nu plötsligt trycka sig mot honom på det sättet kändes nästan för intimt.
   Niall startade motorcykeln som gick igång med ett spinnande muller innan han vred på huvudet åt hennes håll. "Elvira, you have to hold on to me if you wanna stay on the motorbike."
   Det fanns något roat i hans ton när han sa det och Elvira skämdes över att hon tvekat. Försiktigt hasade hon fram på sadeln och lade armarna om honom bakifrån. Niall körde ut från pakeringen med en rivstart och Elvira flämtade till av rörelsen. Hon hårdnade i greppet om hans midja och tryckte sig själv mot hans rygg samtidigt som hon knep ihop ögonen.
   När de kom ut på vägen öppnade hon dem igen och kisade mot landskapet som flög förbi. Samtidigt som hon slappnade av fylldes hon oväntat av en helt ny känsla. Hon hade aldrig vetat att det kunde kännas så, att fara fram på vägen medan håret fladdrade i vinden bakom hjälmen. Det var frihet, nervkittlande frihet. Elvira tvekade en kort stund, men lutade sedan sidan av huvudet mot Nialls rygg. Känslan av att sitta så nära honom var nästan berusande och hon var tacksam över att han inte kunde se det lyckliga leende som spred sig över hennes läppar.
   Det tog inte mycket mer än en kvart att ta sig till stationen från lägergården och Elvira kunde inte låta bli att känna en våg av besvikelse när färden var över. Hon skulle inte ha haft något emot att sitta kvar på samma sätt bakom honom en timme till. De klev båda av innan Niall låste motorcykeln med en kraftig kedja han förvarade i packboxen. De tog av hjälmarna och bar med dem och väskorna till stationhuset där de kontrollerade tavlan med tågens ankomsttider. Niall pekade mot den översta raden på den digitala tavlan samtidigt som han klämde fast hjälmen under armen.
   "We're going with that train. It will be here in about five minutes." Han vände sig mot henne med ett leende. "Lucky that we didn't leave any later. Then we would have missed it."
   Elvira nickade och kände sig ännu en gång mållös i hans närhet. Ett handikapp hon måste lära sig att komma över om hon skulle tillbringa hela helgen tillsammans med honom. Om hon betedde sig på det här blyga och tillbakadragna sättet skulle hans familj tro att det var något fel på henne. Hon rättade till sin ryggsäck och log. "Yes, lucky us."
   När tåget saktade in på rälsen utanför lämnade de stationshuset tillsammans med de andra resenärer som väntade på att det skulle bromsa in. De lät de andra passagerarna kliva av innan de själva klev på och gick längs den trånga korridoren mellan vägnens säten.
   "Here's two seats." Niall sköt upp sin väska med båda hjälmarna på hyllan ovanför dem. Sedan visade han med handen att Elvira kunde ta fönsterplatsen om hon ville. Elvira slog sig ner och Niall satte sig på sätet bredvid. Ett sorl uppstod medan andra passagerare fortfarande klev på och letade efter platser och föräldrar hjälpte sina barn att komma till rätta.
   Några minuter senare rullade tåget igång och landskapet utanför fönstret förändrades från småstadsbebyggelse till ängar och skog. Elvira kunde betrakta en svag spegelbild av sig själv när hon tittade ut genom rutan och passade diskret på att fixa håret som blivit platt av hjälmen. Det här var första gången hon och Niall inte hade andra lägerdeltagare i närheten och situationen kändes nästan overklig. Som om hon glömt bort att det fanns en värld utanför konstskolan.
   "This is kinda unusual, right?"
   "What?" Elvira vände hastigt på huvudet generad över att hon försvunnit in i sina egna tankar så snart.
   "Well, to not be on the camp." Han höjde på ögonbrynen och skrattade lätt. "It's weird how fast you got used to be there all the time."
 Elvira kunde inte låta bli att le åt att de uppenbarligen suttit och tänkt på samma sak. Som om de kunde kommunicera med varandra utan ord. "I know. It's like we have been living on a different planet these weeks."
   "Exacly." Niall var på väg att säga något mer, men blev avbruten av sin mobiltelefon som började ringa. "Hold on."
   Elvira nickade och tittade ut genom fönstret igen. Något av den spända stämningen mellan dem hade brutits och för första gången sedan han frågat henne om hon ville följa med insåg hon hur mycket hon såg fram emot de här dagarna. Hur mycket hon såg fram emot att lära känna honom mer och se honom i hans hemmiljö. Alla människor lade sig till med en viss personlighet på ett läger, ett visst sätt att vara på, kanske för att man trodde att det var vad andra förväntade sig. Men hemma, tillsammans med sin familj, var det få personer som kunde uppehålla en fasad någon längre stund. Hos de människor man växt upp med kröp den äkta personligheten snart fram, vare sig man ville det eller inte.
   Niall svarade i telefonen och det hördes på hans familjära ton att det var någon han kände väl, någon han kunde prata avslappnat med.
   "Yes, we're there in two hours," hörde hon honom säga samtidigt som hon tittade ut mot landskapet som drog förbli i gröna och blå färger. Niall fortsatte prata med personen i andra änden och hans röst, tillsammans med det behagliga dunkandet från rälsen, var rogivande. Solen lyste in genom rutan och stekte hennes ben genom byxornas tyg och Elvira kände hur dåsigheten kom över henne lika obevekligt som ett stilla sommarregn. Hon slöt långsamt ögonen, bara för några sekunder. Hon tänkte inte somna här på tåget, inte med Niall bredvid sig. Hon tänkte bara blunda en kort stund...
 
En högtalarröst trängde igenom Elviras sömn och fick henne att frånvarande undra var hon befann sig. Platsen hon satt på gungade i jämn tack och hennes kind vilade mot något svalt och slätt. Någon form av skinnklädsel kanske. Innan hon han öppna ögonen hördes ljudet av gnisslande bromsar och Elvira kände hur hon trycktes bakåt mot sätet.
   "Elvira, are you awake?"
   Den varma rösten fick henne att slå upp ögonen och blinka till ett par gånger. Förvirrat höjde hon på huvudet och stirrade på platsen hon lutade mot. Det svala materialet hon känt mot sin hud tillhörde Nialls mc-jacka och tills för två sekunder sedan måste hon ha legat med kinden tryckt mot hans axel.
   Elvira ryckte till vid insikten och satte sig rakt i sätet. Hon hade inte bara blundat en minut, hon hade somnat och sedan fallit med huvudet mot hans arm där hon hängt mot honom hela vägen fram. Det pinsamma i situationen färgade hennes kinder rosa och Elvira rättade skamset till håret. En snabbt titt upplyste henne om att hon åtminstone inte dreglat på hans jacka. Niall måste tycka att hon var påflugen som lutat sig mot honom på det sättet.
   Men när hon kastade en blick på honom från sidan kunde hon inte se någon antydan till det i hans ansikte. Istället gled ett mjukt leende över hans läppar som om han förstod vad hon tänkte och ville försäkra henne om att hon inte hade något att skämmas för. De andra resenärerna hade redan rest sig och börjat plocka ner sina bagage från hyllorna när Niall kom på fötter och gjorde detsamma. Så snart han tagit ner deras saker sträckte han fram handen för att hjälpa Elvira upp från sätet.
   "Where are we?" Elvira försökte se förbi de andra passargerarna genom vagnens ruta samtidigt som de långsamt tog sig fram mot dörrarna. Niall höll kvar hennes hans i sin när han svarade.
   "Dublin train station. We have to change train here so we can continue our trip to Mullingar." De klev ner på perrongen och utan att släppa hennes hand en enda gång guidade Niall dem mellan andra resenärer till spåret nästa tåg skulle avgå från. På tågstationen var ljudnivån hög och stressen utgjorde en stark kontrast till lugnet på konstskolan när brådskande människor trängde sig fram med sitt bagage i händerna. Elvira och Niall kryssade mellan dem och klev på en av vagnarna som stod närmast. De slog sig ner på ett ledigt säte och först när de båda att sig släppte han hennes hand.
   Elvira tyckte att hon fortfarande kunde känna värmen från hans när hon med lätt bultande hjärta såg ut genom fönsteret. En grupp killar i yngre tonåren klev på och slog sig ner på sätena runt omkring dem, något som omedelbart bröt känslan av avskildhet. De pratade högljutt med varandra vilket gjorde att Elvira inte ens försökte påbörja något samtal med Niall under färden.
   Resan från Dublin tog mindre än en timme och när de klev av på stationen i Mullingar upplevde Elvira hur en ilande känsla vandrade längs hennes ryggrad. Nu fanns det ingen återvändo, nu var hon här tillsammans med killen hon varit intresserad av sedan lägrets första dag. Här för att tillbringa hela helgen med honom och hans familj. Hon hann inte komma längre än så i tankarna förrän en man som såg ut att vara mellan fyrtio och fyrtiofem år kom emot dem med öppna armar.
   "Niall. Me boy!"
   Mannen hade lätt gråfärgat hår blandat med samma blonda färg som Niall. Med ett brett leende kom han fram till dem och omfamnade sin son.
   "Hi daidí." Niall lade mjukt handen bakom ryggen på Elvira och drog henne lite närmare sig själv. "This is me friend Elvira, that I told you about."
   Hans pappa vände sig mot henne med ett ännu bredare leende. "Hello, Elvira." Innan Elvira hann räcka fram handen för att hälsa blev hon indragen i en vänlig omfamning.
   "Eh...hi," fick hon fram mot hans axel samtidigt som hon lite tafatt återgäldade kramen. I ögonvrån tyckte hon ana ett roat leende från Niall. Hans pappa släppte henne och tog samtidigt hand om ryggsäcken som Elvira haft hängande över ena axeln.
   "I'm Robet, but you can call me Bobby. Nice to meet you, Elvira." Hans röst var präglad av en tydlig irländsk brytning, men samtidigt inte svår att förstå. Elvira log mot mannen.
   "Nice to meet you too."
   Nialls pappa gick före dem till en silver färgad Ford Fokus på stationens parkering och lade in deras väskor i bagaget. Elvira satte sig i baksätet för att Niall skulle kunna ta platsen där fram bredvid sin far. Men istället för att gå bort till passagerarsidan öppnade han den motsatta dörren till baksätet och satte sig på platsen till höger om Elvira.
   Med Bobby vant kryssade mellan småstadstrafiken talade Niall och hans pappa med varandra med kraftig brytning. Elvira hade inte lätt att hänga med i samtalet men kunde ändå uppfatta ett ord här och var. Av den lilla förståelse han hade verkade det som att de pratade om Nialls musiklektioner på lägret.
   Efter en stund nådde de ett välskött bostadsområde och Nialls pappa bromsade in bilen framför en radhuslänga i tegel. Han gjorde en gest med handen mot det hus som låg längst ut på kanten av längan. "Our home," förklarade han med en antydan till stolthet i rösten samtidigt som han såg sig om över axeln.
   "It looks really nice." Elvira log artigt mot honom innan de klev ur bilen.
   "Come." Niall tog hennes hand och ledde henne fram till dörren samtidigt som Bobby plockade fram väskorna ur bagaget. Elvira anade en ny form av självsäkerhet hon Niall nu när han befann sig på hemmaplan. Inte för att det var en egenskap han hade verkat sakna tidigare, men nu lyste den ur hans ögon och gjorde honom på något sätt ännu mer tilldragande.
   En smal gång av stenplattor, kantad av välklippt gräs, ledde fram till dörren och under fönstren fanns prydliga rabatter planterade. Niall släppte hennes hand när de kommit fram till ingången och i samma stund slogs dörren upp av en vacker rundlagd kvinna med blommönstrat förkläde.
   "Niall!" Scenen från tågstationen upprepades, om möjligt med ännu större entusiasm, då hon slog armarna om honom samtidigt som hon mumlade en ström av ord på irländska. Sedan släppte hon sin son och lät nyfiket blicken glida över till Elvira.
   "And this is Elvira, I suppose." Hennes engelska var tydligare än hennes man, även om melodin fortfarande hade en irländsk klang. Den här gången var Elvira beredd och fick ingen chock när Nialls mamma slängde armarna om henne som om de känt varandra i flera år.
   Men efter att kvinnan kramat om henne tycktes hon komma på sig själv och backade ett steg för att göra som man gör vanligtvis. Hon sträckte fram handen med ett varmt leende. "Maura, Niall's mum." Elvira tog hennes hand och återgäldade leendet.
   "Elvira Chapman." 
   De följde efter Maura in i huset där prat och skratt hördes från köksdelen. Förutom familjefoton fanns landskapsbilder och hemmagjorda dekorationer uppsatta på väggarna. Det påminde Elvira om hennes hus där hemma i England och trivnaden ökade genast drastiskt. 
   Kring det långa matbordet i köket rörde sig ett flertal personer som alla stannade upp när Niall och Elvira kom inom synhåll. Niall presenterade dem en i taget och Elvira gjorde sitt bästa för att komma ihåg alla namn samtidigt som de en och en kom fram för att hälsa. 
   "This is my oldest sister Grainne and her husband Aidan. They live a couple blocks away, but always come here to eat our food every weekend." Niall flinade när hans syster gjorde en grimas mot honom. "This is my older brother Greg. Then we have the oldest of my little siblings, Sean. After him we have Cormac and the youngest is Ciara. The spoild one in the family."
   Hans syskon småskrattade, skämtade och knuffade lätt på honom samtidigt som han rabblade upp deras namn och placering i syskonskalan.
   "And even if I'm two years younger, I can still beat Niall any time." Sean smög sig upp bakom sin bror och kopplade ett grepp över hans överkropp.
   "No way." Niall tacklade omkull Sean och båda bröderna ramlade snabbt ner i en hög på golvet. Deras mamma klev vant över dem när hon gick in till köket och lyfte på locket till en enorm gjutjärnsgryta.
   "Dinner is ready." Hon slog demostrativt sleven mot grytan och inom några sekunder hade alla satt sig vid bordet. Niall och hans bror kom skrattade upp från golvet och tog sina platser. Elvira sneglade på Niall som satt bredvid henne och kunde inte låta bli att le åt hans rufsiga hår. Hon hade haft rätt i att hon skulle upptäcka mer av hans personlighet här och det hon redan lagt märke till var uteslutande positivt. Han var en glad och avslappnad kille med en grundtrygghet i livet som lyste igenom allt han sade och gjorde.
   En av de yngsta pojkarna stäckte sig efter sleven bara för att bli belönad med en dask på handen av sin mamma. Maura gav sin yngste son en sträng blick. "Guests first, Cormac."
   Cormac drog undan handen med skamsen blick för att sedan blänga på Sean som höll tillbaka ett skadeglatt skratt. Maura nickade uppmuntrande mot Elvira och sköt grytan i hennes riktning. Elvira kunde som vanligt inte tänka på mat i Nialls närhet, men tog ändå tillräckligt mycket för att inte verka otacksam.
   Grytan, en kryddstark köttfärsröra med färgglada grönsaker, skickades runt tillsammans med vitt bröd och ett flertal andra tillbehör. Stämningen runt matbordet var högljudd och skämtsam på blandad engelska och irländska, ibland med båda språken i en och samma mening. Elvira kände hur hon gradvis slappnade av och lyckades till och med få i sig maten utan att hennes spända mage protesterade. Hennes nyfunna lugn varade ända tills Ciara, Nialls sjuåriga syster, intresserat började studera henne och Niall.
   "Are you two in love?"
   Alla samtal runt bordet tystnade och varenda blick riktades mot dem. För en gångs skull var inte Elvira ensam om att rodna. Nialls kinder flammade upp i samma nyans som hennes egna medan de båda satt där utan att få fram något svar. Grainne, den äldsta av syskonen, kom till deras räddning.
   "Which team are you on the camp, Elvira?"
   Elvira gav henne en tacksam blick.
   "I'm in the artclass," svarade hon med ett svagt leende.
   "An artist in my house." Bobbys brutna engelska lät varm och hjärtlig när han såg på henne.
   Elvira ryckte på axlarna, osäker på om hon förtjänade titeln." Well, not really..."
   "She's really talented," inflikade Niall med övertygelse i rösten. Elvira gav honom en hastig blick från sidan, både glad och överväldigad av hans beröm. Samtidigt som Grainne ställde ett par frågor till om utbildningen bröt nya samtal ut kring middagsbordet och hon och Niall stod inte längre i centrum för allas odelade uppmärksamhet. Elvira var så lättad över att ha undkommit Ciaras rättframmaa fråga att hon entusiastiskt kastade sig in i en detaljrik beskrivning av lektionerna för Grainne som lyssnade med intresse.
   När middagen var över, maten slut och alla hade hjälpts åt att plocka undan disken, förflyttade sig hela familjen till sofforna i vardagsrummet där samtalen fortsatte på samma höga ljudnivå. Någon satte på TV:n medan de andra fortsatte prata och Elvira kunde inte göra något annat än trivas där hon satt inklämd mellan Niall och hans mamma i en av de bruna skinnsofforna.
   Tiden tycktes rusa iväg och när klockan närmade sig elva på kvällen åkte Grainne och hennes man hem till sin lägenhet där de antagligen skulle återgå till lugnet och ägna tid åt varandra resten av kvällen. Strax därefter bröt de andra syskonen upp från gemenskapen och släntrade en efter en upp för trappan och in på sina rum. När Elvira och Niall var de enda som var kvar i vardagsrummet reste han sig upp och hjälpte henne att komma ur den mjuka soffan. "You can sleep in my bed. I'll take the couch."
   "Are you sure that's okay?" Elvira kände ett stygn av dåligt samvete över att hon kom och tog över hans rum under den korta helg han var hemma från konstskolan.
   "Of course." Han log mot henne över axeln där han gick före henne upp i trappan. Ett leende som fick det att fladdra till i magen på Elvira medan hon följde efter.
   "Here it is." Han sköt upp dörren till ett litet rum med en smal säng, ett vitt datorbord och en hylla fylld med böcker, filmer och skivor. "It's not very big, but it's kinda clean. If you don't pull away the desk just to see if there is any dust." Han flinade lite mot henne och Elvira skrattade.
   "No problem. I'll promise not to check the cleaning."
   "My mum has probably changed the bed sheets already. And there's your bag my dad brought here." Han pekade mot skrivbordsstolen där hennes ryggsäck tålmodigt satt och väntade på henne. Elvira nickade.
   "That's perfect. And the bathroom..."
   "At the end of the corridor to the right." Niall gjorde en rörelse med huvudet mot rummet och dröjde sedan tvekande kvar i dörröppningen utan att se på Elvira som placerat sig mitt på golvet. Han drog långsamt med handen över nacken och backade ett steg så att han hamnade med föten i korridoren utanför.
   "Well, I'll see you tomorrow. Sweet dream."
   Elvira lyfte upp sin ryggsäck från stolen och höll den mot sig för att ha någonstans att göra av armarna. "Sweet dreams."
   Niall tvekade några sekunder till, log sedan ett hastigt leende och försvann ner för trappan. Elvira kunde inte låta bli att önska att han åtminstone gett henne en kram innan de skildes åt. Men samtidigt visste hon fortfarande inte vad han tänkte om henne och ville inte att han skulle ge sken av att känna något han inte kände. Gjorde han det skulle det bara sluta med att han krossade hennes hjärta. Elvira blev hellre utsatt för hans ärlighet, vad den än innebar, än levde i en falsk föreställning.
   Hon rotade fram sin necessär ur ryggsäcken och tassade tyst bort till badrummet för att känna på handtaget. Rummet var upplåst så Elvira gick in och hängde upp sin handduk på den av krokarna där det stog Guest ovanför. Efter att ha borstat tänderna gick hon tillbaka till Nialls rum och stängde dörren innan hon bytte om till t-shirten hon brukade sova i.
   När hon kröp ner under täcket påmindes hon om hur märklig hela situationen var. Hon sov över hemme hos en kille och umgicks med hans familj utan att vara hans flickvän. Det var egentligen inte konstigt att Ciara ställt den frågan hon gjort. Alla de andra måste undra samma sak, även om de var för artiga för att fråga rätt ut.
   Med trots det udda i situationen kunde hon inte komma ifrån känslan av att hon trivdes på ett sätt som hon inte gjort hemma hos någon annan av sina vänner. Man kan knappt tro att de en gång haft det svårt med ekonomin här, vilket resulterade med Nialls flytt till England. Han skulle troligtvis flytta tillbaka efter lägret, nu när familjen inte längre behöver bekymra sig pengamässigt. Familjens sätt var så välkomnande och inkluderande att det var omöjligt att inte trivas. Dessutom såg hon en ny sida av Niall när han var tillsammans med sin familj, en sida av honom hon nästan tyckte ännu mer om än den hon sett på lägret. Ett faktum som gjorde att hon såg fram emot morgondagen så mycket att hon inte  visste om hon skulle kunna sova överhuvudtaget. Men det gjorde hon, bara några minuter efter hon stängt ögonlocken och slappnat av. 
   I hennes drömmar var hon vaken i Nialls rum igen, fast till skillnad från vad som egentligen hände så gick Niall emot henne där hon stod i mitten på golvet. Allt runt omkring dem var uppfångat i ett rosa orange ljus som fyllde alla hennes sinnen med lugn harmoni och lust. Det var som om Elvira och Niall lyftes från marken så fort de rörde vid varandra och de svävade uppe bland molnen. Ingen behövde bry sig om läger, familjer eller något störande i deras liv, allt de fokuserade på var varandra. Välkännande rus fyllde hennes kropp när han mjukt kysste hennes hals och nacke med svepande rörelser och lika så när deras kroppar virvlades tätt omkring varandra mitt i allt ljus. I drömmarnas värld fanns inga hinder eller grusade förhoppningar. 

Nu har de äntligen lämnat lägret för långhelgen och jag vet att Ni kanske inte förväntade Er det här. Men så blev det och jag hoppas Ni uppskattade det. Det sista var för alla Er som hoppades på mer intim romantik mellan dem. Ledsen att det inte hände i det här kapitlet men sluta inte hoppas för vem vet vad som kommer. Tack för Era kommentarer, de får mig verkligen att känna motivation till att skriva mer varje dag. xx

Kommentarer
Postat av: Mikaela

naww, detta kapitlet var jättegulligt! kan knappt vänta tills nästa. Älskar verkligen fanficen! <3 x

Postat av: Ida

Meeerrrr!!!!

Postat av: Cim

Du är riktigt duktig!

Postat av: Julia

Omg.... Jag började läsa denna ff idag och jag måste bara seja wow. Den är helt fantastisk sättet du skriver på allting är verkligen jättebra! Den hör är lätt en av mina favoriter! Jag verkligen älskar den! :Dxx

Svar: Tack så mycket! Förhoppningsvis kommer nästa kapitel ut idag! :)
Johanna Elvira


Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kom ihåg mig?

Kommentar: