A Drop in the Ocean - 16

Förra kapitlet:
Medan ängslan och oro vandrade ner längs hennes ryggrad kastade hon en blick på Niall från sidan. Han såg frågande på henne när han lade märke till uttrycket i hennes ansikte.
   "What is it?" mimade han tyst och tryckte hennes hand. Elvira skakade på huvudet och fick fram ett svagt leende.
   "Nothing," viskade hon.


All these kind of places
Make it seem like it’s been ages
Tommorrow some new building will scrape the sky
I love this country dearly
I can feel the ladder clearly
But I never thought I’d be alone to try

Once I was outside Penn station
Selling red and white carnations
We were still alone
My wife and I
Before we marry, save my money
Brought my dear wife over
Now I work to bring my family state side

Hon var misslyckad. Allt i hennes liv skrek ut samma budskap, så högt att hon var frestad att hålla för öronen. Madison vände runt så att hon låg på mage ovanpå madrassen i Jenny och Charlottes rum. Den madrassen hennes vänner butit ut från hennes första rum och som hon sovit på sedan dess. Hon tryckte ner kudden över huvudet för att utestänga jublet och applåderna från våningen under. Så Elvira och hennes kompisar hade gjort succé? Madison var inte förvånad. Inte egentligen.
   Elvira var lyckad på alla sätt en människa kunde vara lyckad på, vilket bara ytterligare underströk hennes egna misslyckanden. Trots den hata-Elvira-kampanj Madison startat, för det var vad det varit, hade hennes före detta rumskamrat rest sig ur den kollektiva utfrysningen som följt och dessutom gjort det med oväntad mognad och ödmjukhet. Istället för att försöka hämnas på Madison hade Elvira inte gjort något annat än att visat henne vänlighet och omtanke. Något som fått Madison att känna sig som den mest ukuna varelse som vandrat på jorden.
   Och nu hade Elvira allt. Vänner, pojkvän och framgång. Madison blundade hårt när hon tänkte på Elviras pojkvän. Hon hade för länge sedan förstått att det aldrig skulle bli hon och Niall, hon hade bara förvägrat den vetenskapen att komma upp till ytan. Men ända sedan de lämnat vårdcentralen tillsammans hade Madison varit övertygad, övertygad om att Niall aldrig skulle falla för henne. Han var den sortens kille som skulle välja en tjej som Elvira. En tjej som gjorde allt rätt, inte hade några misslyckanden bakom sig och var ren och oskyldig på alla sätt. Niall och Elvira var två perfekta personer som förtjänade varandra.
   För Elvira hade haft rätt när hon skrek åt Madison på det som fortfarande varit deras gemensamma rum. Det var det som var problemet. Vartenda ord hade, trots att det känts som knivhugg, varit sant. Madison var falsk, manipulativ och självisk. Elvira var bara den första människan i hennes liv som avslöjat för henne, för vad hon var och uttalat det högt. Hade det inte varit sant hade Madison kunnat skaka av sig det med en axelryckning. Men eftersom allt Elvira kallat henne träffat mitt i prick hade det istället gjort ondare än vad Madison trott var möjligt.
   Hon knep ihop ögonen hårdare när hon kände smärtan ännu en gång. En smärta som inte kunde preciseras till någon enskild del av kroppen, men ändå fanns i varje cell av hennes varelse. För även om Elvira haft rätt i det hon sagt, visste hon ingenting. Absolut ingenting. Madison hade levt med någon form av mörk smärta inom sig sedan hon var barn och hennes sätt att vara var inget annat än ett resultat av det.
   Hon visste inte när det hade börjat, men hennes första ångestfyllda minnen kom från tidig skolålder. På den tiden då hon hade blivit lämnad på skolan halv sex på morgonen och hämtad klockan halv sju på kvällen. Hon mindes det inte själv, men hade fått reda på att det varit likadant under den tiden hon gick på dagis. Först att bli lämnad, sist att bli hämtad. Madisons föräldrar hade satt henne på dagis på heltid samma dag som hon fyllde ett år och vid det laget hade Madison inte ens hunnit ta sitt första steg.
   På kvällarna, den enda delen av hennes vakna tid hon tillbringat i hemmet, var hennes föräldrar trötta. "No sweetheart, I'm too tired to play with you right now. I think I've got a headache." Eller, "Can you play somewhere else. Mum and dad are tired after work." Helgerna var de två dagarna i veckan då de hade vad hennes föräldrar kallade kvalitetstid. Madison avskydde ordet i sig och allt det stod för. Hon hade inte varit många år när hon kommit underfund med att kvalitetstid hade varit hennes föräldrars sätt att döva sitt dåliga samvete. Det var då de åkte till någon leksaksaffär och lät Madison få det hon pekade på. När de betalat i kassan hade de också betalat för tiden de missat med sin dotter under veckan. Efter det förväntades hon snällt sitta på sitt rum, leka med sin nya leksak och vara nöjd.
   Skolloven var inte bättre. Då var det dags för mer kvalitetstid som skulle ske i form av utlandsresor till olika platser. Men inte, som Elvira verkat tro, för att se länderna eller upptäcka deras natur och kultur. När de satte sig på charterplanet var det för att hennes föräldrar skulle få vila ut i solstolarna runt poolen och bli serverade färgglada drinkar med sugrör och papaplyer i. Madison följde mer med som någon form av accessoar, så som hon alltid gjort.
   Trots sin unga ålder, kunde Madison ibland undra om hon någonsin varit ett barn. Hon hade fått en egen dator med internetuppkoppling när hon fyllde sex år och födelsedagen efter det sin första mobiltelefon. För att hon skulle ha något att göra på kvällarna, när hennes föräldrar var för trötta för att umgås, hade de alltid sett till att hon hade full tillgång till de senaste filmerna. De antingen köpte, hyrde eller laddade ner dem åt henne.
   Åldersgränsen på filmerna hade varken hennes mamma eller pappa intresserat sig för att kontrollera och Madison hade tittat på barnförbjudna filmer sedan hon var åtta eller nio år. I skolan hade hon skrutit om vilka filmer hon fick se, men på nätterna hade hon plågats av mardrömmar. Då hade de onda karaktärerna från TV-skärmen förvandlats till skuggvarelser som jagade henne längs nedsläckta gator och gränder. Madison sprang för att komma undan, så fort hon kunde, men hur mycket hon än kämpade verkade hennes benmuskler ha förvandlats till sladdrig spagetti. Precis innan skuggorna grep tag i henne med sina vassa klor vaknade hon av sitt eget skrik, svettig och spend i hela kroppen.
   Som elvaåring hade Madison vid ett tillfälla följt med sin bästa kompis Claire och hennes mamma till mataffären. Madison hade tyckt att Claires mamma såg ut som en fotomodell och brukade ibland försöka se ut som henne genom att klä sig liknande och ordna håret på samma sätt. Vid tillfället i affären hade hon lagt märke till hur vännens mamma betedde sig när hon handlade. Hur hon plockade ner en förpackning från hyllan för att sedan med misstänksam blick granska texten på baksidan. När Madison frågat Claire varför hon gjorde så hade Claire sett på henne som om hon var ett ovetande småbarn.
   "She's counting the calories of course. If you eat to many of them you'll get fat. Didn't you know that?" Steget därifrån till att själv börja räkna kalorier hade inte varit långt. Sedan dagen hon fyllde tolv år hade Madison oroat sig över sin vikt och bantat i perioder. Hon hade provat alltihop. GI, LCHF, Atkinson, örtteer och naturdieter. Vad som helst som kunde hålla nere hennes vikt och få henne att se ut som tjejerna på tidningsomslagen. Att hon nästan konstant var dålig i magen och aldrig kunde njuta av mat var ett pris hon ansåg värt att betala.
   När de började på högstadiet hade Madison efter en tid analyserat relationen hon hade till Claire. De var bästa vänner, men under ytan tycktes det råda en ständing konkurrens mellan dem, en oupphörlig tävlan på alla områden. En tävlan om vem som såg bäst ut, hade snyggast kläder, var populärast och gjorde bäst ifrån sig i skolan. Claire verkade alltid vara som mest nöjd när saker och ting gick dåligt för Madison, när Madison misslyckades med något. Samtidigt hade de varit bästa vänner sedan förskolan och Madison visste inte hur hon skulle kunna bryta vänskapen utan att riskera att bli utanför och baktalad. Hon var övertygad om att Claire inte skulle dra sig för att orsaka en systematisk utfrysning som hämnd. Just like you did to Elvira. Madison bet ihop tänderna mot tanken där hon låg på den mjuka madrassen på golvet.
   Hon hade aldrig känt att hon kunnat prata varken med sina föräldrar eller hennes bästa vän om något, inget av det som var viktigt, djupt eller betydelsefullt. Som meningen med livet eller vad hon skulle göra när hon mådde så dåligt att det kändes som om hon var på väg att gå sönder inuti. Eller killar. Allt Madison lärt sig om kärlek och sex kom från två områden. Skolan och tjejtidningar. Två källor som i grund och botten sa samma sak: Utforska din sexualitet. Så längde du skyddar dig är allt naturligt, allt är tillåtet, allt är normalt.
   Madison hade haft sin första pojkvän när hon var tretton år. Han hade varit fyra år äldre och alla tjejerna i hennes klass hade avundats henne. De hade hängt efter henne i klungor på rasterna och undrat om hon inte kunde presentera dem för hans kompisar eftesom killarna i deras egen ålder var så omogna och barnsliga. Claire var den enda av dem som varit tyst, tydligt frustrerad över sin bästa väns framgång. Madison hade njutit av uppmärksamheten och lite svävande svarat att hon skulle fundera på saken. När hon varit ihop med killen i en vecka hade han velat att de skulle ligga med varandra. Madison hade inte haft något motargumet. Efteråt hade hon sprungit in på badrummet i hans hus och kräkts. När hon kommit hem hade hon stått i duschen i en timme, som om hon kunnat skölja bort känslan av honom i det varma vattnet.
   På sexualkunskapen i skolan hade de lärt sig allt om sexuella tekniker, könssjukdomar och olika skydd mot dem. Men inte ett ord hade sagts som kunnat varna Madison för hur hon skulle känna sig efteråt. Att hon skulle känna sig som ett sårat litet barn, berövad på något hon aldrig kunde få tillbaka. Efter att ha undvikit sin pojkvän i en vecka ringde hon upp honom och sa att det var slut. Han tog det med nonchalant likgiltighet, nöjd med vad han fått ut av deras korta tid tillsammans.
   När hon ett år senare var fjorton hade det hänt igen, fast under andra omständigheter. Hemma hos Madisons föräldrar fanns ett stort vitrinskåp i putsad lönn, den bredaste möblen i vardagsrummet, fylld av flaskor i olika färger och former. De stod där som en trofé, med etiketterna vridna utåt så att alla som kom hem till dem tydligt kunde beskåda och beundra familjens imponerande vinsamling. Madison hade tidigt fått smaka på dryckerna som stoltserade med sin närvaro i finrummet. Hennes föräldrar hade resonerat sig fram till att det var bättre att hon fick smaka på alkohol i hemmet än på någon fyllefäst i tonåren. Men deras tanke hade inte haft några beräknigheter kring att hälla i sig starköl under den förra festen hon blev bjuden på. Efter tre burkar hade hon fallit ihop i en fnittrande hög på gollvet. Hon mindes knappt vad som hänt efter det, bara att hon vaknat upp i sängen tillsammans med killen som bodde i huset festen hållits i. Madison hade samlat ihop sina kläder utan att väcka honom och cyklat hem med en huvudvärk som hotat att spränga hennes hjärna i småbitar.
   Efter det hade hon varit livrädd för att hon blivit gravid och skyndat till apoteket för att köpa tester. Hon gjorde fyra graviditetstester under lika många vekor innan hon slutligen kunde andas ut. Men samtidigt hade hon blivit tillräckligt skrämd för att hålla sig borta från fyllefästerna. Ett tag.
   Madison visste inte riktigt när det hänt, men någonstans mellan den uteblivna barndomen och ytligheten hos vännerna, hade hon blivit precis de sakerna som Elvira anklagat henne för att vara. Hon hade sett dem den där dagen: Elvira och hennes mamma. Och när hon genom danssalens fönster betrakatat mor och dotter som gick på området utanför med armarna om varandra hade hon vetat att hon aldrig skulle få det Elvira hade. Elvira hade under hela sitt liv varit omgiven av kärlek, omtanke och människor som brydde sig. Saker som gett henne en naturlig utstrålning av mildhet och värme. Det var inte konstligt att Niall fallit för henne.
   Den enda tillflykt Madison någonsing haft, den hon hade flytt till gång på gång, var dansen. Kanske var det därför hon blivit så duktig på det. I dansens rörelser släppte Madison fram alla undertryckta känslor hon bar på, känslor som jagade henne och brände hål inom henne. När hon dansade var hon inte längre flickan med ett hjärta som skrek efter kärlek, trygghet och mening med livet. Då förvandlades hon istället till den mest begåvade talang hennes lärare sett, till den unga tjejen som fullständigt dominerade dansgolvet och fångade sin publik med några få rörelser. Men ibland, när mörkret inom henne var som tätast och mest hotande, räckte inte ens dansen till. Då fanns det bara en sak som kunde lindra.
   Madison lät kudden rulla till sidan och vände sig om för att hamna på rygg på madrassen. Sedan höjde hon sin vänstra arm så att handleden hamnade mitt i hennes synfält. Långsamt knäppte hon upp det breda klockbandet hon alltid hade på sig. Och där var beviset. Tunna horisontella ränder som alla hade kommit olika långt i sin läkningsprocess. De rödaste hade blivit till den kvällen hon inte gått ner till längerelden. Att skapa dem hade gjort ont, men den fysiska smärtan hade som vanligt varit det enda som kunnat undantränga den psykiska. För stunden.
   På något sätt hade hon alltid vetat att det skulle sluta såhär. Hon hade trots allt övervägt det under ett par års tid nu. Det enda som saknades var modet att genomföra det. Att för första gången skära så djupt att hon aldrig mer behövde vakna upp till ny smärta. Istället skulle hon glida in i en skonsam medvetslöshet utan slut.
   En blodisande rädsla fick det att vända sig i magen på henne. Samma rädsla som höll fast henne varenda gång hon försökte samla tillräckligt med mod för att genomföra det. Rädslan för vad som kom efteråt. Vad innebar livet efter detta? Skulle hon bara upphöra existera eller fanns det verkligen en himmel och ett helvete? Och vart hörde hon hemma i så fall?
   Madison vände på huvudet och stirrade på mobiltelefonen som låg på golvet bredvid madrassen. Tvekande plockade hon upp den, satte sig upp och drog med fingret över skärmen. Hon skulle ge dem en chans till innan hon tog beslutet. En allra sista chans att bevisa att hon betydde något för någon. Madison provade med sin mammas nummer först. Fem signaler hann gå fram innan hon svarade .
   "Madison? What is it?" Hon lät stressad med en antydan till irritation.
   "Mum." Madison blundade och kände hur hennes hårda hjärtslag fick det att ringa i öronen. "Do you have time to talk?"
   "I'm at work, Madison." Hennes mammas röst hade redan slut på tålamod. Hennes kommentar vad svar nog. Vad än Madison hade att säga, var det hennas mamma höll på med viktigare. Madison bet sig i läppen samtidigt som en ensam tår rann nedför hennes kind. Hon tvingade fram en glättig ton.
   "That's okay, mum. See you later."
   "Yes we will, honey. Bye." Hennes mamma lade på innan Madison hann röra vid den överstrukna luren på sin skärm. Hon dolde ansiktet i händerna och satt darrande på samma sätt i flera minuter. Minuter hon behövde för att samla sig tillräckligt för att leta upp sin pappas nummer i listan. Efter sex signaler gick hans telefonsvarare igång.
   Madison slängde telefonen ifrån sig. Den landade på golvet med en lätt duns och låg kvar där i öronbedövande tystnad. Att ringa Claire var inte ens ett alternativ. Så vem fanns kvar som skulle kunna bry sig? Svaret kändes som tusen pilar som genomborrade hennes hjärta på en och samma gång. Ingen.
   Madison hade inget mer att fundera över längre, inga fler aspekter att väga in. Hon torkade tårarna, rätade på ryggen och gick stelt in till badrummet. Scenen som skulle utspela sig hade hon repeterat så många gånger i huvudet att hon inte behövde tänka.
   Hon tog fram sin rakhyvel och fick efter en stunds koncentrerat fingrande ut rakbladet. Sedan satte hon sig på det kaklade badrummsgolvet. Hon hade trott att hon i den här stunden skulle uppleva någon form av bedövning, som om hon inte riktigt var med i det som hände. Istället lade hon märkte till allt. Den svala temperaturen från kaklet, den metalliska känslan i rakbladet, det låga surret från lampan, den typiska lukten av badrumsprodukter. När hon satt sig ner placerade hon den vassa metallbiten mot handleden. Under ett par sekunder, medan hennes hjärta slog så fort att hon kände sig yr, tvekade hon. Sedan pressade hon ner eggen i hunden och drog den åt sidan. Hårt.
   Smärtan fick henne att flämta till. Men innan hon hann ångra sig, och för att det skulle vara över så fort som möjligt, gjorde hon snabbt samma sak på andra armen. Innan allt blev svart hann hon tänka en sista klar tanke. Hon skulle bli ett av de där fallen där ingen förstod vad som hänt. Hur en levnadsglad och utåtriktad tjej kunde sluta på det sättet. Medan pulsen dunkade i öronen och smärtan svallade i vågor lutade sig Madison mot hyllan bakom och lät sitt liv rinna ut tillsammans med blodet som lämnade hennes kropp.
Jag är hemskt ledsen om detta satte Er i en obehaglig situation men jag tycker det är viktigt att man skriver om sådana här saker. Inte bara för att det ska höja spänningen i en påhittad berättelse utan för att man ska få andra människor att förstå hur folk kan ha det, i hemlighet. Och att man inte ska ta till drastiska åtgärder som i detta fallet utan att man bör veta hur det alltid finns människor som vill lyssna och bry sig. Ansträngningen att hitta en sådan människa någonstans är inte större än den ansträngning det tar för att såra sig själv även om det känns som det lättaste valet. 
Skriv gärna vad Ni tycker och tänker om detta kapitlet. Intressant att höra hur detta berörde Er. xx
 

Kommentarer
Postat av: Ida

Mmmmmmmmmmmmmmeeeeeeeeeeeeeeeeerrrrrrr

Postat av: Sara

Tycker det är bra att du skriver om sånt här! :)

Svar: Vad skönt att höra. Det är ett viktigt ämne som många undviker, tyvärr :/
Johanna Elvira

Postat av: Julia

Du skriver jättebra ! Älskar!':Dxx

Postat av: Cim

Du är riktigt duktig, och det är bra att du skriver ur ett visst pedagogiskt syfte.

Det börjar bli riktigt spännande nu, och jag längtar efter den fortsättning du kan tänkas bjuda på!

En liten fråga: hur långa är dina kapitel? :)

Svar: Tack så mycket. Fortsättningen kommer att erbjuda ännu mer spänning, ska du se.

Jag vet inte riktigt. Det varierar hela tiden men om man använder typsnitt 11 på Word så kan de bli 7-9 sidor långt :)
Johanna Elvira


Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kom ihåg mig?

Kommentar: