chariots.blogg.se -

A Drop in the Ocean - 5

Förra kapitlet:

Kommentaren verkade överraska honom lika mycket som henne. Som om han själv inte varit beredd på att orden skulle lämna hans mun. Hon stirrade på honom under några sekunder innan hon snabbt log för att sedan snurra runt och skynda tillbaka till byggnaden. När hon öppnade dörren in till herrgården slog hennes puls så fort att hon kunde känna den bulta i halsen. De spelade inte länger någon roll vad hon försökte intyga varken sig själv, Madison eller någon annan.

Hon var kär.

Every long lost dream led me to where you are
Others who broke my heart they were like Northern stars
Pointing me on my way into your loving arms
This much I know is true
That God blessed the broken road
That led me straight to you

"Kawasaki Ninja 250r."

En oförstående tystnad följde på uttalandet när de andra tjejerna såg på Madison i väntan på en fortsättning. De satt inne på Jenny och Charlottes rum, våningens största, som snart hade blivit den naturliga samlingsplatsen för deras kompisgäng.

"Sorry, but I don't think any of us understand Japanese." Zoe höjde på ögonbrynen och formade läpparna till ett lätt förebrående leende. Madison kastade huvudet bakåt och skrattade där hon satt med benen i skräddarställning ovanpå Jennys säng. De andra i rummet utväxlade roade blickar som antydde att inget förvånade dem när det gällde Madison.

"It's a motorbike brand, right?" Elvira satt bredvid sin rumskamrat med ryggen lutad mot väggen. Hon rynkade mjukt pannan för att visa att inte hon heller förstod vad hon pratade om.

Madison flinade brett och såg på de andra för att skapa effekt genom sin tystnad innan hon svarade. "It's the exact term of Nialls motorbike."

Louise mötte misstoget Madisons blick. "Do you know motorbikes?"

Ännu ett förtjust skratt klingade från Madisons strupe. Elvira kände henne tillräckligt väl vid det här laget för att veta att hon njöt av att ha de andra tjejernas upmärksamhet, av att stå i centrum. Madison ryckte på axlarna utan att släppa på leendet.

"No. But I went to the parking line and took a photo of his motorbike with my phone this morning." Hon imiterade rörelsen av att hålla upp en kamera. "Then I looked it up on the Internet and found the name." Hon återgav det korta handlingsförloppet som om det ingått i en spännande dektektivroman. En där hon själv hade huvudrollen.

Jenny krökte på läpparna. "And? What's the point of knowing the name of his motorbike?" Hon såg inte ut att vara imponerad över Madisons berättelse.

"So I can sound like I know much about it if we're going to talk about motorbikes." Madison höll upp handflatorna som för att visa att det var det självklara svaret. Sedan släppte hon ut en längtansfull suck och bytte ställning på sängen. "It's going to be awesome."

Louise plockade upp en gurkstav, satte ner den i skålen med kryddad yoghurt på golvet och snurrade den ett varv. "What's going to be awesome?" Hon ställde frågan samtidigt som hon tuggade på grönsaken.

"Don't drip on the floor." Charlotte gav henne en sträng blick, ryckte loss en bit hushållspapper från rullen och torkade snabbt upp den lilla yoghurtklicken som droppat ner på mattan.

"To ride on Nialls motorbike." Madison svarade på Louises fråga samtidigt som hon kramade en kudde mot sig.

Elvira kände hur det vände i magen vid Madisons ord och fick svårt att svälja ner morotsbiten hon nyss stoppat in i munnen. Hur kunde Madison vara så säker på att hon skulle få åka med Niall på hans motorcykel? Och ännu värre, hur skulle hon själv ha någon chans alls hos Niall om Madison var den hon tävlade mot?

De andra tjejerna utbytte ännu en gång blickar med varandra innan de började fnissa.

"You're crazy, Madison." Zoe skakade på huvudet åt henne innan hon satte en flaska mineralvatten mot läpparna och tog en djup klunk. Madison ryckte på axlarna med ytterligare ett flin som för att visa att hon inte kunde hjälpa det.

"Everybody in here who think Madison is going to make it, raise your hand." Charlotte uttalade uppmaningen för att sedan vara först med att räcka upp sin egen hand. De andras kom snabbt upp i luften efter hennes medan Elvira fortfarande tvekade. Med allt hon hade och var hoppades hon att Madison inte skulle lyckas med sina beräknade planer, men om hon inte följde de andras exempel nu skulle de kräva att få veta varför. Med ett påklistrat leende höjde hon handen tills alla utom Madison satt med händerna högt upplyfta.

Tjejerna i rummet såg sig om i ringen och brast sedan ut i gapskratt. Alla utom Elvira som inte kunde få fram något mer än ett forcerat leende.

Under lägrets två första veckor växlade vädret mellan sol, regn, gråmulen himmel och mer sol. Elvira gick på sina lektioner, antecknade allt hennes lärare sa och umgicks med Madison och de andra tjejerna på sin fritid. De tittade på film tillsammans i uppehållsrummets soffor, solade på stranden när solen gassade och satt på varandras rum och doppade grönsaker i turkisk yoghurt. På kvällarna bredde de skrattande ut kuddar över golvet på Jenny och Charlottes rum för att sitta och prata om allt viktigt och oviktigt till långt in på nätterna.

Konstskolans sommarläger visade sig snabbt leva upp till alla Elviras förväntningar och mer därtill. Att hon skulle utvecklas i sitt målande hade hon räknat med, men inte att hon dessutom skulle få flera nya vänner hon trivdes så bra med. Trots det stod ingen av dem lika nära henne som hennes bästa vän där hemma. Inte ens Madison. För hennes bästa vän där hemma skulle Elvira berättat att det fanns en kille hon tänkte på varje dag, vilket ibland gjorde att hon fick svårt att koncentrera sig på sina målningsprojekt. En kille vars schema hon nästan lärt sig utantill och vars blåa ögon hon såg framför sig när hon somnade på kvällarna.

Elvira skulle mer än gärna ha ringt upp sin bästa vän och anförtrott henne de sakerna, men det var tyvärr inte ett möjligt alternativ. Vännen och hennes mamma hade gett sig av direkt efter skolavslutningen för att tågluffa ner till Frankrike där de skulle ägna hela sommaren åt att vandra i bergen med packningen på ryggen som enda följeslagare. De hade inte ens tagit med mobiltelefonerna och Elviras vän hade bara skrattat åt henne när hon tiggt henne om det. Hon hade tyckt att det inte fanns någon mening med att ge sig ut i vildmarken om man ändå tog med sig civilisationen dit. Elvira hade beslutat sig för att skriva ett mail till henne om hon blev tillräckligt desperat att få dela med sig av vad hon kände. Om inte annat för att reda ut tankarna för sig själv, även om hennes vän inte kunde läsa det förrän hon kom hem i slutet av sommaren.

Elvira hade inte pratat ensam med Niall någon mer gång sedan de träffat på varandra nere vid vattnet, men deras blickar tycktes alltid mötas när de passerade varandra på området. Ibland stannade Niall till när han och hans kompisar gick förbi Elvira och de andra tjejerna i matsalen eller korridoren. Då hälsade de på varandra med ett leende, men det dröjde inte länge förrän Madison trängde sig fram för att beslagta killarnas uppmärksamhet. Hon kastade med håret, lade huvudet på sned och skrattade högt åt deras skämt.

Elvira orkade inte längre bli irriterad eller frustrerad över sin rumskamrats framfusiga sätt mot Niall. De hade trots allt inte hänt något mellan dem, och Elvira antog att Madison inte kunde hjälpa att hon hade ett så stort behov av uppmärksamhet. Hon var bara glad att Madison tycktes ha glömt bort det mål hon satt upp för sig själv den första veckan.

"Elvira!" Madison ryckte upp dörren till deras rum och rusade in medan hennes ljusblonda hår flög över hennes rygg. Det var lördag vilket betydde att de hade resten av dagen ledig från och med lunchen. Elvira höll på att sortera och rengöra sina målargrejer, men såg upp när hennes rumskamrat störtade in med andan i halsen.

"Yeah?" Hon rätade på ryggen med några penslar i handen.

"There's some guys outside who's planning a football tournament. You have to come!" Madison slet upp dörren till sin garderob och började slänga ut kläder över golvet. "Where's my white shorts?"

Elvira lyfte upp plagget från golvet där det flugit ut tillsammans med de andra kläderna. Hon höll fram de minimala shortsen i elastiskt tyg mot Madison.

"Do you mean these?" Hon log lite retsamt mot henne när hon räckte över dem.

"Oh, there they are!" Madison klev ur trekvartsbyxorna hon haft på sig innan och bytte ut dem mot de ljusa shortsen. Sedan drog hon sin gröna tunika över huvudet och tog på sig ett sprotlinne istället. "So." Hon fäste upp håret i en tofs och snurrade ett varv framför Elvira. "Do I look sporty or what?"

Elvira skrattade lågt åt hennes iver. "It looks like you belong on the cover of a sport magazine." Hon menade det. Madison såg ut som en fotomodell. "But don't count me in. I hate fotball or any sport like that."

"Oh, c'mon, Elvira!" Madison slog ihop händerna i en bedjande gest och sköt ut underläppen som ett barn. "For me?"

Elvira skrattade igen. "I won't play. But I can come and watch. If you want?"

"Okay, that will do." Madison visade upp smilgroparna och slängde armarna om Elvira i en entusiastisk kram. De lämnade byggnaden arm i arm och gick ut mot den stora gräsmattan som låg på baksidan om den gamla tjänarbostaden. Där ute höll några killar från musikklassen redan på att ställa upp små gula koner som skulle avgränsa planen.

Elvira och Madison småsprang fram till tjejerna de brukade umgås med. De stod i en cirkel vid sidan av planen och pratade med varandra. "Are you going to play?" Madison lade armarna om axlarna på Elvira och Louise och lutade sig fram i ringen.

"We are going to play." Jenny kastade med huvudet mot Zoe för att innefattade henne och sig själv i svaret. Charlotte skakade på huvudet där hon avslappnat stod med armarna i kors över bröstet.

"Not me." Hon höjde på ögonbrynen mot Louise. "You?"

"Nope. I'm just going to watch."

Fler personer strövade bort till gräsfältet och till slut avgjorde någon att de var tillräckligt många för att kunna bilda fyra lag och ha en turnering. Niall var en av dem som släntrade fram till den provisoriska spelplanen tillsammans med ett par av sina kompisar och så fort hon lade märke till honom började Elviras hjärta slå fortare. Han fick syn på henne med, höll upp handen till hälsning och log. När han styrde stegen mot platsen hon stod på besvarade Elvira leendet samtidigt som det fladdrade till i maggropen på henne. Madison hade gått i väg en bit för att diskutera laguppställningen och verkade inte ha lagt märke till Niall än. Elvira kunde se henne gestikulera mot ett av målen samtidigt som hennes läppar rörde på sig.

"Are you going to play?" Niall ställde sig tillräckligt nära för att Elvira skulle kunna känna den svaga doften av honom i den ljumma brisen. Hon skakade på huvudet.

"No. Football isn't my thing, really." Hon ryckte på axlarna utan att vika med blicken från hans. "But I'm going to watch."

"Okay." Han tog ett steg åt sidan för att gå bort till de andra, men vred sedan på huvudet och flinade mot henne med glittrande ögon. "Cheer on my team then." Tonen var retsam, men hans blick gjorde Elvira varm i kroppen. Hon skrattade låg och svarade i samma skämtsamma ton.

"Of course. What else?"

Han skrattade också innan han joggade bort till dem som arbetade på att få ihop lagen. Efter en stunds diskussion bestämdes det att de skulle spela killarna mot tjejerna och både Niall och Madison valdes till ledare för sina respektive lag. Medan lagen ställde upp sig gjorde Elvira det bekvämt för sig i gräset på ett säkert avstånd från spelplanen. Hon drog upp benen, lutade sig mot handflatorna och vände ansiktet mot den lätt stekande solen. Efter någon minut satte sig Charlotte och Louise bredvid henne utan att avbryta det samtal de var mitt uppe i. Elvira lyssnade bara till deras prat om en aktuell TV-serie med ett halvt öra när spelarna intog positioner.

Hon njöt av somarvärmen medan hennes blick, nästan av sig själv, följde Niall som gick mot mitten av planen. Framme vid linjen möttes han av Madison som gav honom ett självsäkert leende innan hon strök undan en hårslinga från kinden. Bollen rullades in och matchen blåstes igång av en musiklärare som gått med på att agera domare för eftermiddagens frivilliga aktiviteter.

"He's so hot." Louise höjde på ögonbrynen mot Elvira samtidigt som hon nickade med huvudet i Nialls riktning. "It's not hard to get why Madison have decided to get him."

Elvira kände det som om solen bytts ut mot ett plötsligt ovädersmoln vid hennes kommentar. Hon fick kämpa för att inte visa vad hon kände när hon svarade. "We'll see how it goes." Hennes ton lät mer bister än vad hon velat att den skulle göra och när hon såg på sina vänner hoppades hon att de inte lade märke till det. För säkerhets skull drog hon lite på munnen för att ta udden av sitt uttalande.

Charlotte och Louise tittade på varandra och skrattade sedan båda två. "Madison is that kind of person that get what she wants. Haven't you notice that yet?" Charlottes lugna konstaterade lät som ett obestridigt faktum när hon ryckte på axlarna. De pratade om Madison som om hon var ett skenande godståg, ingen kunde hejda mot dess vilja.

När halva matchen gått tog spelarna en kort paus och Madison kom småspringande mot dem, andfådd och upprymd. "They are winning with one point." Hon plockade upp sin vattenflaska från gräset med en snabb rörelse och tog flera djupa klunkar av den svalkande vätskan. Sedan torkade hon sig om munnen med baksidan av handen och slog sig ner bredvid Elvira medan hon hämtade andan.

"You're great." Elvira log mot sin rumskamrat och tyckte lekfullt till henne med axeln. "You're a good team captain." Madison strålade över berömmet.

"You think?" Hon tittade bort mot spelplanan och tillbaka mot Elvira med ögon som lyste.

Elvira skrattade. "Absolutely. I think you can win this."

Madisons entusiasm lade sig något. "I don't know. Niall is very good." Hennes ton fick något fundersamt över sig när hennes blick sökte efter killarnas lagkapten. Niall stod i en ring tillsammans med spelarna i sitt lag och verkade diskutera taktiken för resten av matchen. Madison hoppade upp från sin plats i gräset, samlade ihop tjejerna i sitt lag och bildade en liknande cirkel med dem. Elvira i kunde höra henne uppmuntra sina spelare där de stod tätt tillsammans med armarna om varandra.

Andra halvan av matchen startade och Elvira följde bollen med blicken när den flög över gräsplanen. Efter en kort stund fick Niall en passning från en av sina lagkamrater och började dribbla bollen mot tjejernas mål. De andra killarna hejade ivrigt på honom när han sprang förbi sina motspelare utan att tappa bollen. Plötsligt, några meter bort från målet och på ett lagom skottavstånd, rusade Madison in rakt framför honom. Elvira och alla andra som tittade på matchen flämtade till när Niall sprang på henne och båda föll handlöst till marken.

Madison gav till ett gällt skrik och pressade handen mot sin fotled. Hon grimaserade och böjde kroppen över benet där hon låg på gräset. Elvira kom snabbt på fötter och rusade bort till henne med andan i halsen. "Madison! How did it go?"

Niall såg både förskräckt och skuldmedveten ut där han satt framför henne. "I'm so sorry!" Han drog uppgivet med handen genom håret som om han inte visste vad han skulle göra. "I didn't mean to."

Madison kved av smärta mellan sammanpressade läppar. "It hurts so much. I think it's broken." Niall och Elvira såg på varandra över hennes huvud och Elvira kunde se att Niall gav sig själv skulden för det som hänt.

"We have to take you to a doctor." Hans röst var förtvivlad när han försiktigt lade handen på Madisons axel. "I'm going to ask Roger if he can take you to the hospital." Musikläraren som ställt upp som domare kom springande mot dem. Madison tittade upp på Niall med ögon vidgade av rädsla.

"No," viskade hon, nästan panikslaget. "I don't know him. Can you drive me instead?"

"Me?" Niall såg förvirrat på henne. Trots det var hans blick fortfarande mer präglad av uppriktig oro än något annat. "I only have my motorbike. It would be better if you could take a car so you can rest your leg." Niall sökte Elviras blick som för att få stöd för sin protest. Elvira skulle just instämma med honom när Madison öppnade munnen igen.

"Niall, please." Hennes röst vädjade till honom medan hennes stora blå ögon fylldes med tårar. "I want you to take me to the hospital." Samtidigt som hon uttryckte sin önskan kom Roger fram till dem och hukade sig ner bredvid Madison. Niall såg villrådigt på honom och musikläraren ryckte på axlarna.

"Maybe it's best if she goes with someone she knows. I'll organize the match if you go to a doctor." Niall tvekade några sekunder till. Sedan reste han sig upp och sträckte fram handen mot Madison.

"Okay. Do you think you can walk to the parking line with me?"

Madison skakade på huvudet och torkade bort en tår som runnit ner längs hennes kind. "No, it hurts too much." Niall såg ut att överväga hur han skulle göra medan han tittade på Madison med samma skuldmedvetna blick som innan. Sedan böjde han sig ner, placerade sina armar under Madisons knän och rygg och lyfte enkelt upp henne mot sig. Utan ett ord började han gå mot pakeringen med henne i famnen samtidigt som de andra såg efter dem. Madison lade sin egen arm om hans rygg och lutade huvudet mot hans axel.

Först när de försvunnit utom synhåll och de andra spelarna återgått till matchen insåg Elvira vad som just hänt. Vad som precis inträffat framför ögonen på henne. Hennes oro för Madison hade gjort henne blind för sanningen en kort stund, men nu drabbade insikten henne som ett slag i magen. Madison hade gjort det med flit. Det här hade varit hennes plan och hon hade genomfört den med felfri precision. Hennes mål hade varit att få åka med Niall på hans motorcykel och hon hade tyckt att det var värt att skada sig själv för att få sin vilja igenom.

När Elvira väl förstod det började en ilska likt ingen annan hon känt innan ta form inom henne. Den startade som en glöd djupt i magen för att sedan pumpas ut i blodådrorna och fylla hela hennes varelse med raseri. Hur kunde någon vara så falsk, så manipulativ? Madisons egoistiska målsättningar tycktes inte veta av några gränser. Hon struntade fullkomligt i om hon lekte med andra människors känslor eller körde över någon på vägen dit.

Elvira var så upprörd att hon inte klarade av att sitta kvar bredvid hennes och Madisons gemensamma vänner i det solvarma gräset. Ilskan brände hål inom henne och hon reste sig upp för att otåligt börja trampa på marken. Charlotte såg upp på henne med rynkad panna.

"What is it?"

Elvira ryckte till vid frågan, omedveten om att hennes sinnesstämning var så tydlig. Hon stannade upp och tvingade sig att slappna av i axlarna. "Nothing. I'm just having a headache." Hon förde frånvarande handen till pannan och upptäckte att det var sant. "I think I should go to my room and rest."

Charlottes frågande ansiktsuttryck byttes ut mot ett medlidsamt leende. "Okay. I hope you'll get better soon."

Elvira vinkade hastigt till dem och började gå i rask takt mot herrgården. Om hon trott att ilskan skulle rinna av henne under promenaden dit hade hon haft fel. Istället dök frustrerande scener mot hennes vilja upp för hennes inre. Scener av Madison som på olika sätt under deras två veckor på lägret satt den lilla planen efter den andra i verket för att vinna Nialls uppmärksamhet. Men det som nyss ägt rum, då hon avsiktigt skadat sig själv för att få sin vilja igenom, tog ändå priset.

När Elvira slängde upp dörren till deras gemensamma rum kunde hon föreställa sig Madison som tog chansen att trycka sig tätt intill Niall där hon satt bakom honom på hans motorcykel. Med all säkerhet skulle hon övertyga honom att hon behövde bäras in till vårdcentralen från parkeringen. I väntrummet skulle hon spela sårbar och försvarslös för att väcka hans beskyddarinstinkt och få honom att ta hand om henne.

Elvira knöt nävarna för sig själv, så arg att hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Hon satte sig på sängkanten bara för att snart resa på sig igen. Hon gick runt i cirklar på golvet tills hon blev trött och sjönk ner på skrivbordsstolen. Till slut plockade hon upp boken hon höll på att läsa från sängbordet för att ha något att göra medan hon väntade på att Madison skulle komma tillbaka. Men de plågsamma bilderna av Madison som hängde sig fast vid Niall som ett plåster mot huden gav henne ingen ro och efter ett halvt kapitel slängde hon boken i väggen.

Hon öppnade istället sin laptop och började strösurfa på internet i ett nytt fösök att slå ihjäl tiden. Det hann gå nästan två timmar innan dörren till deras rum öppnades och Madison visade sig. Hon hade fått någon form av elastiskt band virat runt foten och haltade lätt när hon tog sig in. Efter att ha stängt dörren sjönk hon ner på sin säng med ett lyckligt leende följt av ett litet skratt.

Trots de känslor som sjöd inom Elvira kunde hon höra sig själv ställade den fråga hon visste att Madison förväntade sig. "How did it go?"

"Just a little scratch. No big deal." Madison flinade brett. "If you meant the foot?"

Elviras blick mörknade men hon låtsades ändå missförstå frågan. Hon ville höra med egna öron vad det hela handlat om på riktigt. Vad det handlat om bakom kulisserna till Madisons spel. "What else should I meant?"

"How it went between me and Niall of course." Madison fnittrade och lutade sig bakåt där hon satt ovanpå överkastet. "He was so sweet to me." Hennes blick antog en drömmande nyans. "He carried me to the waiting room and then he brought me some water. He did even follow me into the doctors room and hold my hand when the doctor examined my leg."

Elvira kunde inte hålla inne med sin ilska längre. Hon hade redan hållit den i schack till bristningsgränsen. "Did he hold your hand or did you take his?"

Madison satte sig rakt i sängen och blinkade förvånat med ögonen. Hennes mun hann öppnas och stägas ett par gånger innan hon fick något ljud över läpparna. "What do you mean?"

Elvira reste sig hastigt från skrivbordsstolen och ställde sig mitt på golvet. Hon kunde inte längre hindra det utbrott som legat och pyrt under ytan sedan Madison och Niall lämnade fotbollsplanen tillsammans. Madison betedde sig om en bortskämd unge och det var dags att någon lät henne få veta det. Hade ingen sagt det tidigare tänkte Elvira göra det nu. Hon öppnade munnen och kände hur orden exploderade fram ur henne.

"It means that you're fake, manipulative and selfish! You just have to get everything just the way you want, no matter who you hurt on the way!"

Madison ryggade tillbaka som om Elvira hade slagit henne i ansiktet. Elvira utnyttjade hennes chockade tystnad till att häva ur sig resten.

"Do you think that I didn't get that litte scene you did just to reach your stupid goal? Your stupic, childish and selfish goal? What's your problem? What's the matter with you?" Elvira spottade ur sig orden,vart och ett dränkt i ilsket förakt.

Madison stirrade på henne med öppen mun, stel i hela kroppen. Färgen lämnade hennes ansikte från pannan till halsen och fick henne för en kort stund att se sjuklig ut. Sedan svarade hon, så lågt och med en röst så tjock av sårade känslor att Elvira knappt kunde urskilja orden.

"If you liked Niall you should have told me."

"It's not about that!" Elvira skrek ut meningen, röd om kinderna av upprördhet. "It's about that you always behave like a spoild little child!" Hon ångrade tillmälet så fort hon uttalat det, men det var redan för sent.

Madisons underläpp började darra och hennes ögon fylldes av tårar. Äkta tårar den här gången. Hon såg inte längre ut som en självsäker och sprudlande glad tonåring. Hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk påminde mer om ett litet barn som precis blivit bestraffat. Långsamt reste hon sig från sängen, gick fram till dörren utan att se på Elvira och lämnade rummet.

Elvira stönade förtvivlat för sig själv och dolde ansiktet i händerna. Hon skämdes så mycket att hon ville krypa ihop under täcket och stanna där tills hon kommit på ett sätt att vrida tillbaka klockan och göra det hela ogjort. Varför hade hon skrikit de där sakerna? Det have varit onödigt hårt.

Hon sjönk ner på sängkanten och skakade på huvudet med slutna ögon. Om hon var helt ärlig mot sig själv handlade hennes ilska till stor del om avundsjuka. Hon var avundsjuk på Madisons lättsamma sätt som så enkelt skaffade henne nya vänner. Avundsjuk på att hon var så orädd och framåt. Avundsjuk på att hon lyckats få Nialls odelade uppmärksamhet idag.

Om hon tillät sig att erkänna alla de sakerna för sig själv, handlade hennes ilskna utbrott mer om henne än om Madison. Elvira suckade tungt och reste sig från sängen. Hon skulle bli tvungen att svälja sin stolthet, leta reda på Madison och uppriktigt be henne om ursäkt. Det var det enda rätta. Dessutom skulle det vara outhärdligt att dela rum med någon hon var ovän med resten av sommaren.

Hon bet ihop tänderna i beslutsamhet, öppnade dörren och gick ut i korridoren. Hon visste inte vart Madison tagit vägen, men kunde efter en stunds tystnad urskilja hennes snyftningar från uppehållsrummet. Medlidande sköljde över henne som en flodvåg och Elvira ångrade ännu en gång sitt förhastade uttalande. Hon skyndade på stegen mot uppehållsrummet för att få krama Madison och be henne om förlåtelse. Men när hon kom närmare hörde hon att hennes rumskamrat inte var ensam.

Utan att gå in i rummet som låg öppet mot korridoren tittade Elvira fram bakom hörnet och kunde se att hon satt i soffan, omringad av ett flertal tjejer. De som satt närmast, Jenny och Charlotte, strök henne över håret och ryggen medan Madison skakade av snyftningar.

"And...after she said all those things...she called me a spoiled child." Madisons tårar rann nerdför hennes kinder när hon med kvävd röst berättade för de andra om Elviras utbrott. Elvira tryckte handen mot sitt eget bröst där hon stod och lyssnade, dold för de andra. Att höra sina egna ord i andra hand på det sättet fick henne att känna sig som ett monster. Hon kände sig tillintetgjord av skam, som om någon lagt ett flera kilo tungt ok över hennes axlar.

"Are you kidding?" Louise såg förfärad ut där hon satt på golvet framför Madisons fötter.

"I didn't thought she could be so mean!" Jennys ögon var uppspärrade som om hon inte kunde ta in det. De andra instämde i hennes ord genom att nicka eller högt hålla med. Elvira drog sig undan så att ingen skulle få syn på henne, darrande från topp till tå. Om hon inte gick därifrån skulle hon själv börja gråta.

Hon visste inte vad som var värst, vad som gjorde ondast. Skammen över vad hon sagt och gjort eller det faktum att de andra tjejerna nu visste om det. Hon kunde inte vara arg på Madison för hon berättat för deras vänner vad som hänt. Det var inte konstigt att hon i sin sårade upprördhet sökte tröst och medkänsla någonstans. Elvira önskade bara att hon hade fått vara den som gav henne det genom att be om förlåtelse. Med tunga steg gick hon tillbaka till rummet och stängde dörren efter sig.

Ursäkten till Madison skulle få vänta.

Mycket hände nu i kapitel fem och jag hoppas att de ökade Ert intresse för novellen. Vilken röra det blev. Detta kapitlet blev lite längre än tänkt och jag vill bara meddela att jag inte alltid kan uppdatera varje dag för det tar mycket tid att skriva. Jag vill också tacka alla Er som läser och kommenterar. Ni är underbara. Kom med så mycket tips och feedback som ni bara kan. xx

2013-03-09 | 23:48:00

Kommentarer

Postat av: Cim

Nu börjar det hända saker!
Jättefint förd dialog, fortsätt så!

Svar: Ja det gör det! Nu kommer allt intressant komma i snabb takt.Tack så mycket, jag försöker alltid skriva så bra engelska jag kan i dialogerna :)

Johanna Elvira

Postat av: Mikaela

Åh nej! Kan inte Elvira be om ursäkt nu? :(
Älskar dina kapitel, dom är så långa! Längtar tills nästa c: x

Svar: Haha, tyvärr. Så lätt är det ej. Roligt att du uppskattar att det är långa kapitel. :)

Johanna Elvira