A Drop in the Ocean - 8
Förra kapitlet:
"I changed my mind, mum." Elvira tvekade inte en sekund när hon sa det. "I wanna stay." För en kort stund blev det tyst i andra änden. Tyst förutom bakgrundsljuden. Sedan hördes hennes mammas röst igen, misstroget den här gången.
"Are you sure?"
Elvira log för sig själv där hon stod på golvet med telefonen tryckt mot örat.
"Totaly sure."
Woke up cold one Tuesday,
I'm looking tired and feeling quite sick,
I felt like there was something missing in my day to day life,
So I quickly opened the wardrobe,
Pulled out some jeans and a T-Shirt that seemed clean,
Topped it off with a pair of old shoes,
That were ripped around the seams,
And I thought these shoes just don't suit me.
I'm looking tired and feeling quite sick,
I felt like there was something missing in my day to day life,
So I quickly opened the wardrobe,
Pulled out some jeans and a T-Shirt that seemed clean,
Topped it off with a pair of old shoes,
That were ripped around the seams,
And I thought these shoes just don't suit me.
När Elvira gått till sängs den kvällen hade hon kunnat förnimma en svag oro. En rädsla som tagit form i bakhuvudet, en rädsla för att hon inte skulle känna på samma sätt när hon vaknade nästa dag. Att det skulle kännas som en overklig dröm som aldrig ägt rum. Inte på riktigt. Men när morgonen kom och fåglarnas kvitter hördes genom fönstrets glasruta hade inget förändrats. Hon var fortfarande fylld av en ny beslutsamhet, en ny vilja att kämpa. Hon log mot den ovana och nästan mäktiga känslan när hon satte sig upp i sängen med ett leende. Innan hon gick upp för att göra sig iordning och möta dagen sände hon ett leende till hennes spegelbild. I samma stund som hon gjorde det kom meningen från gårdagen tillbaka till henne, lika stark och övertygande som då.
Allt förmår jag i lycka som ger mig kraft.
Elvira gled ur sängen och gick med lätta steg över golvet bort till badrummet. Hon kanske inte kunde få Madison att ändra sig om henne, att prata med henne, men det betydde inte att hon måste insolera sig själv under resten av sommaren på lägergården. Den tanken dröjde kvar medan Elvira tvättade sig, klädde på sig och borstade igenom håret. Den höll sig fast i hennes medvetande när hon lämnade rummet för att gå ner i matsalen.
Samtidigt som hon stängde dörren efter sig öppnades en annan i motsatt ände av korridoren. Två tjejer kom ut och styrde tillsammans stegen mot trappan. Elvira kände igen dem som danselever och mindes att båda suttit med i uppehållsrummet när Madison gråtit ut. Deras blickar mötte hennes när de tittade upp och Elvira kunde se villrådigheten som drog över deras ansiktsuttryck. Själv var hon färdig med att undvika ögonkontakt och konfrontationer. Med den nya beslutsamheten sjudande i kroppen log hon mot dem som de inget av de som hänt de senaste dagarna ägt rum. Danstjejerna växlade snabbt en blick med varandra innan de såg på henne igen. Det tog ett par sekunder, men sedan besvarade en av dem tveksamt Elviras leende. Elvira kände hur hennes hjärta svällde av framgången. Hon hade vunnit dagens första seger, hur liten den än var.
De andra tjejerna nådde trappan först och Elvira följde efter dem ner i matsalen där fler morgontrötta elever strövade in genom dörrarna i mjukisbyxor och tofflor. Efter att den första veckan på lägret passerat var det inte längre många som gjorde sig i ordning för att gå ner till frukosten. De flesta drog bara på sig någon gammal t-shirt ihop med ett par slappa byxor och lät morgonfrisyren vara ifred. Fixa håret och klä sig ordentligt kunde man göra innan det var dags att gå iväg till dagens lektioner.
I matkön bredde Elvira två smörgåsar åt sig som hon placerade på sin bricka tillsammans med ett stort glas apelsinjuice. Längst in i hörnet av rummet satt redan Madison och de andra tjejerna vid bordet de valt sedan de uteslutit Elvira ut gänget. Elvira vände bort blicken från dem. Att sakna den gemenskap hon haft tillsammans med Madison och de andra tjejerna fanns det ingen mening med.
Istället lät hon blicken gilda över de andra borden tills hon fick syn på ett där någon satt för sig själv. Det var en söt tjej med asiatiskt utseende och blankt hår halvvägs ner till midjan som satt vid ett av fönsterborden. Elvira var inte säker, men hon trodde att hon sett henne komma ut från rummet där dramaeleverna höll till. Att gå fram till någon hon inte kände och ogenerat börja prata var något Elvira aldrig någonsin känt sig bekväm med, men samtidigt var hon tillräckligt trött på att vara ensam för att uppbringa det mod som krävdes. Med rak rygg tog hon sig bort till flickan med det långa håret och log ett prövande leende.
"Hi. Can I sit here?" Det var först när Elvira kommit fram till bordet som hon lade märke till att tjejen satt och läste på ett papper som låg bredvid hennes bricka. Hennes blick följde koncentrerat textens rader.
När Elvira tilltalade henne såg hon upp med en viss förvåning i ansiktet, som om hon inte lagt märke till att någon ställt sig framför henne. Sedan nickade hon vänligt. "Sure, sit down."
Elvira ställde brickan på bordet och slog sig ner på platsen mitt emot henne. I brist på något att säga ställde hon den enda fråga hon kunde komma på. "What are you reading?"
"This?" Tjejen höll upp pappret innan hon lade ner det igen. "It's a script. I'm rehearsing the lines before class."
Elvira nickade och tog en djup klunk av sin apelsinjuice. Då hade hon haft rätt i sin misstanke och hennes inriktning. Hon började fundera över fler frågor att ställa för att undvika pinsam tystnad, men kom inte på någon förrän hon fick en riktad mot sig själv.
"Your name is Elvira, right?" Tjejen såg på henne samtidigt som hon höll skeden med corn flakes halvvägs till munnen. Elvira satte ner sitt glas.
"Yes." Kände flickan framför henne till skvallret som gick? Pratet om att Elvira var elak och okänslig och hade sårat sin rumskamrat så djupt att hon inte kunnat sluta gråta på en hel dag? Elvira drog in ett andetag och kände hur hennes kropp spändes av oron.
"I'm Helena." Tjejen log utan att tveka och stoppade sedan in skeden med flingor i munnen. Elvira kände sig så lättad att hon nästan släppte en ljudlig suck. Vad Helena än kände till eller hade hört om Elvira, tycktes det inte påverka henne.
"I'm in the art team." Elvira tog ett bett av sin smörgås samtidigt som hon slappnade av i axlarna. "And I guess you're in the drama class?"
"Yes." Helena log igen. "I've learned so much over these weeks. More than I thought I would." Hennes ögon dansade när hon pratade om det.
"Me too!" Elviras entusiasm var äkta när hon satte sig rakare på stolen. "Our teacher is so good. When she explains something I understand more than I've ever done before."
Helena öppnade munnen för att svara, men avbröt sig när två personer till kom fram till bordet med sina brickor i händerna. Den ena av dem var en lång kille med brunt krulligt hår och den andra var en lite kortare kille med nästan snaggat hår i samma färg. Båda slog sig vant ner hos dem på ett sätt som visade att de alltid satt där.
Helena hälsade på dem genom att höja på hakan och nickade sedan mot Elvira. "This is Elvira. She's in the art class."
"Liam." Killen som just tagit en stor tugga av sin korvsmörgås sträckte fram handen. Han svalde ner den samtidigt som han släppte Elviras hand. "And this is Harry." Han stötte till killen bredvid sig med armbågen. Harry fnös.
"Like I can't speak for myself." Han grimaserade mot Liam. Sedan vände han sig mot Elvira och log. "Harry, just as Liam said."
"I can't help that you're so slow." Liam flinade och duckade snabbt för slaget som annars skulle ha träffat honom i huvudet. Elvira höjde ett frågande ögonbryn mot Helena.
"They are brothers," förklarade hon och satte ner skeden i tallriken med fil och corn flakes. "And I've been endured their bickering since the start." Helena rullade med ögonen men använde samtidigt en varm ton som avslöjade att alla tre vad nära vänner. Den sortens vänner som man kunde skämta och retas med varandra utan att någon tog illa upp. Den sortens vänner Elvira längtade efter.
"What team are you two on?" frågade hon bröderna för att få veta mer om dem.
"Music."
Båda svarade samtidigt, så likt varandra att Elvira hade svårt att hålla sig för skratt. Deras sett påminde henne om hennes relation till sina egna syskon som fick henne att känna en avslappnad samhörighet med dem, trots att hon inte kände dem.
"I play the piano," förtydligade Liam.
"And I sing," lade Harry till innan han lyfte sitt glas med mjölk från brickan.
"I know what you're thinking now." Liam viftade lite med sin sked i luften innan han doppade ner den i yoghurten.
"You do?" Elvira drog roat på munnen.
"Yes, you're wondering why I am so good looking and Harry isn't." Han yttrade påståendet med glimten i ögat.
"I did actually not think about that." Elvira kunde inte låta bli att le. Stämningen vid bordet var så lättsamt att hon rycktes med av den utan att ens fundera över det. "But now when you've brought it up..."
"How am I supposed to know?" Liam slog ut med händerna i en gest för att visa att han inte hade en aning. Sedan flinade han brett åt sitt eget svar. Harry stönade högljutt och skakade på huvudet.
"You think you're so funny, Liam, but actually there is no living person who -"
Elvira och Helena såg på varnadra när bröderna började gnabbas igen. Elvira kunde inte låta bli att småskratta och Helena gav henne en road blick som sade att hon förstod. Resten av frukosten förflöt på samma sätt, i samma stämning, och när Elvira en halvtimme senare lämnade sin bricka vid disken hade hon fortfarande kvar leendet i mungiporna.
Under teoridelen av bilddlektionen instruerade Elisabeth dem olika tekniker att arbeta på skuggningen i en blyertsteckning. Hon ställde upp ett stort blädderblock vid katedern och gjorde en enkel skiss av en djup skål. Elvira imponerades av hur snabbt hon fick ihop en bild genom att bara dra några streck med pennan.
Elisabeth skuggade ena kanten av sin teckning, kastade den långa flätan över axeln och vände sig mot dem. "Do you see how you can use the light spot to create a natrual shadow?" Hon visade med handen mot teckningen för att förtydliga vad hon menade. Elvira antecknade allt hon sade, noga med att inte missa något av teroin.
När Elisabeth talat färdigt fick de uppgiften att välja ut ett föremål i klassrummet att rita av och öva skuggningen på. I en av hyllorna hittade Elvira en liten docka i trä som fanns uppställd på en platta för att visa proportionerna i människokroppen. Hon tog med den bort till sin bänk, rättade till dess armar och ben och placerade den framför sitt vita papper.
Samtidigt som hon satte pennspetsen mot pappret sneglade hon på tjejen som satt vid bänken till vänster om henne. Efter frukostens framgångar hade hon vunnit något som kunde liknas vid en ny frimodighet. En frimodighet hon tänkte använda till att ta kontakt med åtminstone en person under dagens bildlektion. Hon lutade sig lite närmare kurskamraten med ett vänligt leende på plats.
"What are you drawing?"
Tjejen vände sitt ansikte mot Elvira och först då, när brunettens långa hår inte längre var ivägen, upptäckte hon att det var samma person som pratat bakom hennes rygg under gårdagen. Elvira kände ett omedelbart hugg av nervositet, men tvingade sig själv att hålla kvar leendet. Kurskamraten såg på henne som om Elvira just yttrat en förolämpning.
"Can't you see that yourself," klippte hon ovänligt av och vände tillbaka uppmärksamheten mot sin skiss. Elvira kände hur hennes ansikte flammade upp i en kraftig rodnad. Hon satte sig rakt på sin stol igen samtidigt som hennes hjärta bultade hårt mot bröstkorgen. I vanliga fall hade hon kanske klarat av att bli avsnäst på det sättet, men de senaste dagarna hade gjort henne känslig och nu var tårarna farligt nära att tränga fram. Hon blinkade några gånger för att stoppa dem samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att fokusera på sin teckning.
Allt förmår jag i lycka som ger mig kraft. Hon tänkte på orden en gång till, och hur väl hon behövde dem igen. Don't you start to cry, not here, not now.
"You've captured that doll very well."
Elvira ryckte till och såg upp. En kille i klassen, med svart hår i kortklippt frisyr, stod snett bakom henne och kikade över hennes axel.
"You think?" Elvira hörde själv att hon snarast viskade fram sitt svar, rädd att rösten inte skulle bära om hon pressade den mer än så.
"Yes, really good." Killen med det svarta håret lutade sig fram och pekade mot skissen för att visa vad han menade. "The shadow has the exact softness here. How did you do that?"
Elvira log svagt och kände hur tårarna drog sig tillbaka till platsen de kommit ifrån. "It wasn't that hard. I can show you if you want?"
"That would be lovely." Han besvarade leendet och rätade på ryggen. "I'm Zayn by the way."
"Elvira"
"Okay, now you gotta show me how it's done." Zayn viftade med handen mot sin egen teckning. "If you look at my sketch here." Han vände på huvudet för att försäkra sig om att han fortfarande hade Elviras uppmärksamhet. "Do you see these lines? The light spot right behind them, but I don't know how to make the shadow look natural."
Elvira reste sig från sin stol och lutade sig över Zayns påbörjade bild. "I borrow your pen for a little while." Hon tog upp blyertspennan och gnuggade mjukt med den så att ett skrapande läte uppstod mot papprets fiber. "You see?"
Zayn nickade ivrigt. "Yeah. How do you smooth the lines afterwards?
"Like this." Elvira visade honom hur han skulle göra, tacksam över att få chansen att hjälpa till. När Zayn var nöjd med demostrationen återvände Elvira till sin egen skiss. Hon hade svårt att hålla tillbaka ett leende när hon insåg att det trots allt var som hon hoppats på. Som hon hoppats på innerst inne. Alla på lägret var inte emot henne. Medan hon vässade pennan kunde hon känna hur glädjen över den upptäckten spreds från hjärtat och ut i resten av kroppen.
Den sista oron som dröjde kvar var den inför lunchen. När förmiddagslektionen var slut och hon gick mot matsalen i herrgården kom rädslan för att bli tvungen att sitta ensam igen tillbaka med full kraft. Hon visste att Zayn, som hon nyss pratat med, hade en rumskamrat och ett par andra killar han brukade sitta tillsammans med vid maten och hon var inte säker på att Helena, Liam och Harry ville att hon skulle slå sig ner hos dem igen. Om hon valde deras bord för andra gången idag fanns riksen att de tyckte att hon tvingade på dem sitt sällskap. Elvira skulle inte stå ut med tanken på att de satt där och i hemlighet önskade iväg henne. Då åt hon hellre ensam.
När hon tagit sin mat stannade hon och såg ut över salen med brickan i händerna. Utan att hon menat det mötte hennes blick Nialls där han satt vid sitt vanliga bord tillsammans med killarna från musikklassen. Elvira kände hur hennes hjärta hoppade över ett slag och tittade snabbt bort. Hon skämdes fortfarande över att hon snäst mot honom sist de pratade och hade sedan dess undvikit att ens se åt hans håll. Han hade inte gjort något för att förtjäna ett sådant bemötande från henne och det var hon smärtsamt medveten om.
Bordet som Helena, Liam och Harry suttit vid till frukosten var tomt. Osäker på om hon gjorde rätt gick Elvira dit och satte sig tvekande på samma stol som tidigare. Hon plockade upp gaffeln med vänster hand och stoppade ner den i potatismoset. Skulle hon bli tvungen att äta själv igen?
"How was art class?" Helena stod plötsligt framför henne med sin bricka i händerna. Hon drog ut stolen och satte sig på platsen mitt emot Elviras. Innan Elvira hann svara dök Liam och hans bror upp för att sätta sig vid deras bord. De argumenterade om något medan de slog sig ner och Elvira såg på Helena, så lättad och tacksam att hon inte kunde hålla tillbaka ett brett leende.
"It was great. How was drama class?"
Efter en lång tids väntan har äntligen några av de andra killarna kommit in i berättelsen. Det kommer mer, jag hade bara inte tid nog att få in alla så det kommer jag fixa snart. Tyvärr så har mina läsare minskat tack vare den extra dagen väntan som jag inte kan göra något åt. Det är inte lätt att hitta tid till att sitta ner och skriva. Men tack så oehört mycket till Dig som fortfarande läser och jag hoppas Du finner det mycket nöjsamt. xx
Efter en lång tids väntan har äntligen några av de andra killarna kommit in i berättelsen. Det kommer mer, jag hade bara inte tid nog att få in alla så det kommer jag fixa snart. Tyvärr så har mina läsare minskat tack vare den extra dagen väntan som jag inte kan göra något åt. Det är inte lätt att hitta tid till att sitta ner och skriva. Men tack så oehört mycket till Dig som fortfarande läser och jag hoppas Du finner det mycket nöjsamt. xx
Kommentarer
Postat av: Cim
Jag har inte haft tid att läsa, men nu är jag här igen. Underbart som vanligt!
