A Drop in the Ocean - 19
Förra kapitlet:
På nästa uppslag fanns en målning Elvira avslutat så sent som igår, en som föreställde trädallén som band samman lägergården med parkeringen. Texten bredvid var ytterligare bevis på att alla människor är viktiga.
Sida efter sida, uppslag efter uppslag, var fylld av skapelsens skönhet och bevis på livets kärlek till människorna. Livets kärlek till Madison. Den strömmade ut från sidorna på boken Elvira gjort.
Om Madison bara öppnade den.
Surprise
Surprise
Couldn't find it in your eyes
But I'm sure it's written all over my face
Surprise
Surprise
Never something I could hide
When I see we made it through another day
Surprise
Couldn't find it in your eyes
But I'm sure it's written all over my face
Surprise
Surprise
Never something I could hide
When I see we made it through another day
"We have to stay in touch, promise." Harry lade armarna om Elvira och kramade henne hårt. Elvira log vemodigt mot hans axel innan de släppte varandra.
"Of course. You have my address, right? And my phone number?"
Harry nickade och log ett snett leende mot henne med ledsna ögon. Elvira förstod vad han menade. Det var flera lägerdeltagare som var tvungna att torka sig under ögonen där de stod samlade ute på den soldränkta gräsmattan. Det var fredag och den sista dagen på det åtta veckor långa sommarlägret de upplevt tillsammans. Åtta lärorika och omtumlande veckor.
Elvira fick kämpa mot en klump i halsen när hon tänkte på det. Hon hade umgåtts så intensivt med sina vänner under den här tiden att den kändes ofattbart att det plötsligt var över. Att hon inte längre skulle träffa dem varje dag, inte längre skratta tillsammans med dem i matsalen eller titta på film tillsammans med dem i uppehållsrummen. Inte längre gå på lektioner på förmiddagarna eller jobba på projekten på eftermiddagarna. Hon var glad över att få åka hem till sin familj som hon saknat, men just nu kunde den glädjen inte väga upp för sorgen över att behöva lämna lägret.
Det hade redan börjat pratas om en återträff som skulle ordnas under hösten, men efter att ha varit på både scoutläger och konfirmationsläger innan visste Elvira av erfarenhet hur det brukade bli med sådana återträffar. Antingen blev de aldrig av eller så kom folk dit bara för att upptäcka att det inte längre var samma sak. Att sammanhållningen från lägret brutits och inte kunde återskapas över en enstaka helg. Det som skulle hända nu, som ingen av dem kunde hindra, var att de skulle gå tillbaka till livet så som det varit innan sommaren. De som blivit vänner på riktigt skulle hålla kontakten, åtminstone för en tid, men det var också allt.
Elvira mötte Helenas blick där hon stod och pratade med Liam en bit bort och gick långsamt fram till henne. Helena försökte inte ens dölja sina tårar. Hon kom emot Elvira med öppna armar samtidigt som hon utstötte ett snörvlande ljud.
"Elvira!" Helena kastade sig om halsen på henne. "It's so sad that we're going home, all of us. I'm gonna miss you so much!"
Elvira svalde en snyftning och när hon blinkade till trillade hennes första tår nerför kinden. "I'm gonna miss you too. Lots." De kramade varandra en lång stund och släppte sedan taget med tårdränkta leenden. "We have see each other this autumn. Let's set a date next week."
Helena nickade ivrigt. "Absolutely!" Efter ett flertal löften om att hålla kontakten gick de båda vidare för fler avsked. Elvira kramade om Liam, Zayn och några andra elever från bildklassen innan hon kryssade mellan klungorna av elever som grät och höll om varandra för att gå till Niall. Den person på lägret hon definitivt inte tänkte ta förväl av. När hon kom fram vände han sig bort från killarna han umgåtts med i musikklassen och drog ogenerat in henne i famnen. Elvira skakade på huvudet med fuktiga ögon.
"I didn't thought that it was going to be this hard. All these wonderful people, all the great teachers, all the night by the campfire..." Niall fångade en av hennes tårar med fingret. Elvira skrattade sorgset till. "I can't believe that it's over."
"I know what you mean." Niall strök henne över kinden med ett ömt leende. "I feel the same way. And at the same time I know that the best thing that happened here isn't over." Han tog hennes hand och smekte den på ovansidan med tummen. Hans beröring gav henne fortfarande rysningar i hela kroppen.
"That's true." Elvira såg sig snabbt om och tryckte sedan en mjuk kyss på hans läppar. "It's your turn to meet my family now. They will love you."
"You think so?" Niall drog snett på munnen samtidigt som han lutade sin panna mot hennes.
"I know so." Elvira log brett och sparkade lätt mot hans sko. "You have nothing to worry about."
Niall skulle just säga något när hennes mobiltelefon började ringa och Elvira fiskade upp den ur fickan. "Wait a minute, I'm just going to take this." Hon släppte Niall och satte luren mot örat. "Elvira."
"Hi, it's...it's Madison." Elvira spärrade upp ögonen och grep hårdare om telefonen.
"Madison," mimade hon ljudlöst till Niall. Han nickade och tog ett par steg bort för att ge henne chansen att prata ostört.
"Madison! How is it?" Elvira kände hur andan nästan fastnade i halsen på henne. Hon hade inte förväntat sig att få prata med sin före detta rumskamrat någon mer gång. Inte efter det förra besöket på sjukhuset. En lång tystnad följde i andra änden. Så lång att Elvira blev orolig att Madisoon ångrat sig och lagt på.
"Can you come and see me?" kom det slutligen ur luren. Madisons röst lät tjock och grötig. Inte alls som Elvira mindes den.
"Of course. I'll be there soon." Den här gången fick Elvira inget svar. Ett klick hördes och linjen bröts. Elviras hjärta hamrade mot bröstkorgen när hon skyndade tillbaka till Niall.
"Madison want me to come. Can you drive me? Right now?" Nu när Madison äntligen visat tecken på att hon brydde sig om någonting överhuvudtaget, kunde Elvira inte komma iväg fort nog.
"Absolutely. We can go back and pick up our bags later."
Niall småsprang bort till högen av färdigpackade väskor folk ställt upp utanför herrgårdens dörrar för att hämta hjälmarna. Med dem i händerna gick de tillsammans i rask takt bort till parkeringen. Elviras tankar rusade om varandra när hon satte sig bakom Niall på motorcykeln och lade armarna om hans midja. Varför hade Madison ringt? Hade hon tittat igenom boken? Under färden in till stan tänkte Elvira oavbrutet på den första vän hon fått på lägret. Den unga tjej som senare under sommaren dykt upp i hennes mardrömmar och som hon slutligen hittat medvetslös på badrumsgolvet.
Tjugo minuter efter att de lämnade parkeringen befann de sig ännu en gång i sjukhusets kala korridorer. Elvira stannade till utanför dörren till rummet för att hämta andan.
"Do you want me to wait outside?" Niall strök henne över armen när han ställde frågan. Hans blick gick till ett litet väntrum en bit bort och sedan tillbaka till henne. Elvira föste ett par hårslingor ur ansiktet och nickade sedan långsamt.
"Yes, I think that would be the best thing to do." Hon log svagt mot honom. "See you soon then."
"See you soon," upprepade han och kysste henne på kinden innan han gick bort till sofforna.
Elvira drog in ett djupt andetag och sköt upp dörren till den lilla sjukhussalen. Damerna som legat till höger i rummet verkade befinna sig någon annanstans för tillfället och den medelålders kvinnan sov med lätta snarkningar som fick peppret i hennes tidning att fladdra till då och då. Madison låg på rygg i sin säng med slutna ögon och Elvira blev tveksam till att väcka henne.
Samtidigt ville hon att Madison skulle veta att hon kommit så snart hon kunnat och gick därför fram för att försiktigt röra vid hennes hand som låg ovanpå det vita påslakanet. Madison ryckte till och slog upp ögonen. Hennes blick irrade runt rummet tills hon fäste den på Elvira med en viss förvåning. Sedan verkade det som om hon långsamt kom tillbaka till verkligheten för hennes blick blev gradvis klarare.
"Hey." Elvira log prövande mot henne. "I'm here now."
Madison fuktade underläppen med tungan, som om hon glömt hur man gör när man talar. Sedan pressade hon ner handflatorna mot madrassen och tryckte upp sig själv så att hon satt med ryggen mot sänggaveln. Hon drog in ett snabbt andetag som för att säga något, men släppte sedan ut det igen. Istället sträckte hon sig efter boken Elvira gjort, som nu låg uppslagen på sängbordet.
"You've...read my book?" Elvira såg på henne, osäker på vad hon förväntades säga eller göra. Madison nickade, det första tecknet på kommunikation från hennes sida sedan det rekordkorta telefonsamtalet.
"I..." Madisons röst lät skrovlig och otränad. Hon drog ner boken i knät och såg sedan upp på Elvira igen. Vad Madison än tänkt säga, vad hon än velat yttra, fick hon inte fram det. Utan ett ljud fylldes hennes ögon av glittrande tårar. Ingen snyftning, inget snörvlande, bara tysta tårar som långsamt letade sig ner från hennes kinder och droppade på boken i hennes knä.
"Oh, Madison." Elvira kände hur hon själv blev fuktig i ögonen när hon satte sig på sängkanten och bredde ut armarna. Hon hade inte förväntat sig det, men Madison kröp villigt in i hennes famn för att ljudlöst gråta mot hennes axel. Elvira lade armarna om hennes smala rygg och kunde känna att hela Madisons kropp skakade och darrade. De satt så en lång stund, en stund då tidsbegreppet verkade upplösas.
Till slut släppte Madison sitt krampaktiga grepp om Elvira och sjönk tillbaka mot sänggaveln. "Thanks," viskade hon samtidigt som hon lite klumpigt drog med handen under sin våta haka. Elvira visste inte vad hon tackade henne för. Om det var för samtalet hon hade ringt när hon hittade Madison i badrummet, boken, kramen eller bara det faktum att hon kommit dit. Det spelade ingen roll.
Det enda som betydde något var att blicken som varit tom på allt liv och alla känslor nu lyste av tårar. Om Madison kunde känna, kunde hon börja leva igen. Samtidigt som hon kom fram till det, slogs Elvira av ännu en insikt. En insikt om att hennes dröm blivit sann. Drömmen om att med sin konst få beröra människor på djupet. När den tanken passerade hennes medvetande log Elvira genom tårarna och detsamma gjorde Madison.
De satt tysta en stund utan att besväras av tillfällets brist på ord. Till slut tog Elvira Madisons hand och tryckte den. "You have my phone number, right?" Det var samma fråga hon ställt förra gången hon var där.
Madison nickade.
"Good." Elvira såg henne i ögonen för att hon skulle förstå att hon menade allvar. "Then I want you to know that you can call me anytime. I mean it. Anytime. Even if you need someone to talk to in the middle of the night."
Elvira höll kvar Madisons blick med sin tills hon försäkrat sig om att hon förstått att erbjudandet var uppriktigt.
"Okay." Hennes röst var svag, men det enda ordet gav Elvira hopp. Hopp om att hon och Madison skulle bli vänner igen. Hopp om att hon skulle få spela en viktig roll i Madisons väg tillbaka till livet. Elvira anade att resan dit kunde bli lång, kantad av problem och återfall. Men samtidigt kände hon en nästan övernaturlig övertygelse om att Madisons helande hade tagit sin början här och nu.
Elvira reste sig upp, gav Madison en sista kram och lämnade sedan rummet efter att ha sagt hejdå. Tillbaka ute i korridoren översköljdes hon av tacksamhet och hade fortfarande leendet kvar i mungiporna när hon nådde fram till det lilla väntrummet. Niall reste sig så fort han fick syn på henne och försökte avläsa med blicken vad som hänt. Ett långsamt leende spreds över hans läppar när han såg på Elvira.
"It went good, right?"
Elviar nickade och torkade bort de sista tårarna. Hon gick fram till Niall och kramade om honom länge och hårt. "Yes."
Niall tog hennes hand och flätade mjukt sina fingrar mellan hennes. Sedan gick de tillsammans genom de ekande korridorerna och ut i det varma ljuset. När solens strålar träffade hennes hud återkom tanken som burit Elvira genom större delen av tigen på lägret.
Allt förmår jag i lycka som ger mig kraft.
Det tar emot att säga men detta var det allra sista kapitlet på A Drop in the Ocean. Jag hoppas innerligen att Ni alla har uppskattat denna berättelsen och funnit den inspirerande och intressant. Om Ni har det får Ni mer än gärna kommentera det här nere. Ni får också skriva vad som kunde gjorts bättre eller vad som var speciellt bra.
Kärlek till Er alla. xx
Kommentarer
Postat av: Jennifer Thirlwall
Kmr det nån ny? :) xx
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: Ida
Nneeeeeeeeeeej
Meeeerrrrrrrrrr!!
DEN ÄR SÅ HIMLA BRAAAA!!
kommer det en ny?:)
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: Julia
Blir så ledsen när den är slut :( den här var verkligen en av dom bästa jag någonsin läst! Du är sjukt begåvad och ska vara stolt över denhära! Enda sedan jag började läsa den hära var jag helt inne i den !ÄLSKAR DET! Jag hoppas verkligen det kommer en ny! :Dxx
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: Cim
Inspiration: ja.
Intressant: ja.
Berättartalang: ja.
Du har hela packet, det är jag som borde bocka och tacka för den fantastiska berättelsen. Jag gillar faktumet att Louis och Zayn (etc) inte fick så stor plats, väldigt många (ink jag) skriver stora femkantsdraman haha. Genom din berättelse har jag inte främst sett eller känt, jag har känt lukten av målarfärg och gräs. Hört ljudet av musikklassen på andra sidan väggen och det mjuka suset runt husknutarna. Din historia var bara... vacker. Jag ser fram emot vad du senare har på lut!
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: annie
Tyckte hela allt va bra :) dy är otroligt bra på skriva ! x
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: Mikaela
NEEEEJ DEN KAN INTE VARA SLUT! :( Den är jätebra! jag kan inte finna några ord! xx jag hoppas att du fortsätter att skriva, för du gör det så sjukt bra! Jag hoppas att det kommer en till novell, för jag vill absolut inte missa den isåfall! xx
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: Anonym
Nej, inte sista :((( den har i varje fall varit superbra och en av dom bästa jag läst!! :)
Svar:
Johanna Elvira
