A Drop in the Ocean - 11
Förra kapitlet:
Om de trodde att Elvira förlåtit dem, hade de rätt. Men det betydde inte att hon tänkte vara med på deras låtsaslek. När de slagit sig ner på en av stockarna gav Elvira dem ett hastigt leende innan hon gick bort till Helena som redan satt hon Harry och Liam.
Keep on walkin' that road and I'll follow
Keep on callin' my name I'll be there
And if a mirror should break it's easy to take
Cause deep down I know that you care
I´m not superstitious
I'm not superstitious, I have no doubt
That there's a reason, how things turn out
While things are changin' from day to day
I'll keep this feelin' with me all the way
Keep on callin' my name I'll be there
And if a mirror should break it's easy to take
Cause deep down I know that you care
I´m not superstitious
I'm not superstitious, I have no doubt
That there's a reason, how things turn out
While things are changin' from day to day
I'll keep this feelin' with me all the way
Det var den natten mardrömmarna började. Mardrömmarna om Madison. Elvira kunde se både henne och det nattsvarta mörkret som omgav henne likt en ogenomtränglig dimma. Bilderna var för abstrakta för att hon skulle kunna avgöra om mörkret låg som ett hotande täcke över Madison, eller om det fanns inom henne och letade sig ut från själva kärnan av hennes varelse. Det enda Elvira visste var att Madisons blick borrade sig in i henne på ett sätt hon inte kunde värja sig mot. Den jagade henne när hon sprang därifrån. Hon hade ingen riktning och inget mål, men hon måste bort. Bort från Madison och det som fanns i hennes ögon.
Elvira vaknade upp med en flämtning, svettig och spänd i hela kroppen. Det var bara en dröm, men samtidigt dröjde den sig kvar i henne medvetande på ett så konkret sätt att hon kunde känna smaken av den i munnen. Med lätt darrande hand föste hon håret ur ansiktet och klev ur sängen. De svarta molnen från drömmen skingrades och löstes långsamt upp när hon gick över golvet. I badrummet vred hon på värmen i duschen för att låta det ångande vattnet skölja bort de obehagliga bilderna hon vaknat upp från.
Medan hon lät sina tankar vandra fritt insåg hon att det inte var bilderna från drömmen som gav henne rysningar, utan känslan i dem. Det var som om hon under natten fått ett fönster in i Madisons själ, en öppning till en värld hon aldrig bett om att få.
När hon klev ur duschen och torkade håret bestämde hon sig för att göra ett försök. Ett försök att prata med sin före detta rumskamrat. Inte för att hon visste vad hon skulle säga till henne, eller hur Madison skulle reagera på det, men det kanske var det enda sättet att bli av med det plågande ansiktet som förföljde henne i tankarna på kvällarna och nu även trängde sig in i hennes drömmar om natten.
Elvira borstade igenom de värsta tovorna i håret och drog på sig ett par boyfriend jeans och en vit topp. Sedan lämnade hon rummet för att gå ner till matsalen, fortfarande påverkad av drömmen. När hon gick in genom dörrarna till det stora rummet föll hennes blick omedelbart på Madison som just plockade upp en bricka vid serveringen. De andra tjejerna hade inte kommit än och Elvira insåg med bultande hjärta att hon inte skulle få någon bättre chans än den där.
Hon tvingade sig själv att ta stegen bort till brickorna och Madison. Hennes före detta rumskamrat sträckte sig efter ett filmjölkspaket med ryggen lätt vinklad mot henne. Elvira var ganska säker på att hon inte sett henne när hon plockade upp sin egen bricka. Madison såg ut att vara djupt försjunken i tankar och, till skillnad från vanligt, inte glad och pratsam. Hon liknande mer den person Elvira sett i svartvita färger under natten.
Elvira harklade sig nervöst. Det lilla ljudet som lämnade hennes strupe fick Madison att vända sig om och under ett par sekunder såg de på varandra utan att yttra några ord. Madison tycktes långsamt återvända till verkligheten från den privata värld hon befunnit sig i.
"Hey." Elvira fick fram ett leende tillsammans med den enkla hälsningsfrasen. Madisons läppar särades i förvåning samtidigt som hon stirrade på henne utan att svara. Elvira kände hur svetten trängde fram i pannan och under armarna. "I heard that you didn't feel very good last night," hasplade hon ur sig i ett desperat försök att bryta tystnaden.
Madisons ögon vidgades vid Elviras ord och något som liknade plötslig rädsla drog över hennes ansiktsdrag. Hon såg sig hastigt omkring och liknade under en kort stund ett fångat djur, i jakt på en flyktväg. Elvira förstod inte hur hennes enkla påstående hade kunnat utlösa en sådan reaktion, men provade på nytt att få fram ett svar från sin före detta rumskamrat.
"That you had a cold."
Madison slappnade märkbart av vid hennes ord. Hennes stelnade position blev till en mer naturlig kroppshållning när hon släppte ut sitt andetag. "Yeah," svarade hon lågt till slut, som om hon hade svårt att hitta sin röst. Hennes blick undvek Elviras. "I had a headache."
Elvira nickade, tacksam över att hon äntligen fått Madison att öppna munnen. "So, how do you feel now?"
Madison höll sin bricka med båda händerna och såg ut som om hon helst av allt ville gå därifrån. "Better." Hennes enkla ord lät korthugget.
Elvira svalde hårt och tvekade. Vad det här rätt tillfälle att be om förlåtelse för den utskällning hon gett henne för flera veckor sedan? Den som orsakat klyftan mellan dem?
"Madison, I -"
"I have to go now." Som om hon anade vad som skulle komma, och inte ville höra det, tog Madison sin bricka med sig och lämnade serveringen. Hon gick med snabba steg mot bordet i hörnet och utstrålade ett tydligt avståndstagade på vägen dit. En uppenbar ovilja mot att Elvira skulle följa efter henne för att fortsätta samtalet.
Elvira kunde själv känna hur hennes axlar sjönk. Samtalet hade inte alls gått som hon hoppats på. Hon tog ut sin frustration genom att pressa ner smörkniven i en oskyldig ostsmörgås. She do very much not wanna talk with me. What can I do about that?
Elvira gick bort till sitt vanliga bord där Helena, Liam och Harry redan satt. Med ett något ansträngt leende slog hon sig ner mitt emot Helena. "Good morning." De andra besvarade både hennes leende och hennes hälsning. Elvira slappnade av när hon höjde sitt juiceglas för att ta en klunk. Den här gruppen av människor, som satt vid bordet, var hennes vänner nu.
Madison tillhörde det förflutna.
"Do you have more black paint?" Harry höjde på huvudet där han satt på huk på golvet framför kulissen de arbetade på. Han blåste bort en krullig hårslinga ur pannan, noga med att inte tappa balansen och stöta till det han redan målat.
"Here." Helena sköt över en plast skål med den önskade nyansen till honom. Den gled över parkettgolvet med ett väsande ljud. "I have already started with the red now." Harry tog emot skålen och doppade sin pensel i den.
Elvira rätade på ryggen och log tacksamt mot de andra i gruppen. "You're doing an amazing job," berömde hon.
"Say the truth instead." Liam lyfte sin pensel från träet och viftade lite med den i luften utan att stänka färg. "We suck, but you're too nice to tell us that."
"Ouch. Busted." Elvira flinade. De andra föll in i det lättsamma skrattet där de satt framför den stora målningen som föreställde en stor trädgård med rosenbuskar. Elvira hade gjort klart skissen och nu hjälptes alla åt att fylla i färgerna. Helena och bröderna målade rosorna i svart och rött medan Elvira tog hand om alla detaljerna, så som det tredje kortet och resten av trädgården som var i bakgrunden.
"Okay, time to clean this up." Liam tog fram mobiltelefonen ur fickan med sin fria hand och höll upp den för att visa vad klockan var.
"You go." Elvira förde försiktigt penseln över läpparna på spelkortsmannen. Hon målade dit lite vit färg för att skapa illusionen av en naturlig ljusreflektion. "I have to finish this before I leave. I can clean up after us later."
Helena såg tveksamt på henne samtidigt som bröderna reste på sig. "Are you sure? I can stay with you."
"Me too." Liam stannade upp halvvägs bort till badrummet.
Elvira såg på dem med värme i blicken. "Thanks, but you don't need to. I can do this, I promise."
"We can at least clean up after ourselves." Helena gav Harry en sträng blick när han tog ett steg mot utgången. Han ryckte på axlarna och gick tillbaka för att skölja sin pensel och plocka undan färgen han använt. När de andra städat efter sig, tvättat händerna och gått därifrån avslutade Elvira munnen hon målat och reste sig upp. Hon skakade lite på benen för att blodet skulle rinna tillbaka i dem efter hon suttit på knä hela eftermiddagen.
Rummet hade ett ekande ljud nu när hon var ensam kvar och Elvira tog en stund till att se sig om samtidigt som hon försjönk i tankar. Var det verkligen bara några veckor sedan hon varit ensam, baktalad och utfryst? Efter kvällen vid lägerelden, när Charlotte och de andra tjejerna offentliggjort att de inte längre hade något emot henne genom att göra henne sällskap dit, hade den fientliga stämningen som rått helt upphört att existera. Det hade blivit bättre redan då hon började umgås med Helena och bröderna, men tillfället vid elden hade på något sätt varit den sista utlösande faktorn för att alla skulle behandla henne som de gjort från början. Som om det aldrig skvallrats bakom hennes rygg.
Elvira rengjorde penslarna och de tomma färgburkarna innan hon torkade upp ett par fläckar som hamnat på golvet utanför den liggande kulissen. Sedan tvättade hon händerna med tvål under kranen för att få bort färgresterna innan hon lämnade den lilla salen. Om de lade en hel eftermiddag till på att måla kulisserna skulle de vara klara med den delen sedan. Då kunde de ägna resten av tiden fram till framförandet åt att öva på sången.
Hon klev ut genom dörren och möttes omedelbart av det starka solskenet. Ett ljus som blänade henne för ett par sekunder och gjorde att hon nästan promenerade rakt in i Niall som stod utanför. Hon tvärstannade någon decimeter framför honom, blinkade till och såg på honom med halvöppen mun. Vad gjorde han utanför deras sal? Hade han väntat på henne? Frågorna som flög genom hennes tankar fick henne att dra in ett snabbt andetag.
"Hey." Han log lite åt hennes överraskade ansiktsuttryck.
"Hey." Hon mötte hans blick och kände hur det fladdrade till i magen. Kände hur blodet rusade till kinerna och andan fastnade i halsen. De hade inte pratat med varandra sedan promenaden runt sjön, men ända sedan dess hade allt de sagt till varandra dröjt kvar som ett fast avtryck i hennes tankar. Hon hade spelat upp deras samtal för sitt inre framlänges och baklänges i sina försök att analysera vad han kände för henne.
"We finished a bit early today so I thought I could see how it goes for your group." Han såg forskande på henne med sina blåa ögon och fick Elvira att bli torr i munnen.
"We're also done for today. I was just about to leave." Hon var tacksam över att hennes röst lät som vanligt trots känslorna som rusade runt på insidan.
Han nickade avslappnat. "Okay." Sedan såg han bort mot herrgårdsbyggnaden och tillbaka mot henne igen. "I saw that you talked to Madison this morning."
Elvira kände hur besvikelsen sköljde över henne som en kalldusch. Hade han sökt upp henne bara för att prata om Madison? Alla romantiska förhoppningar som virvlat runt i hennes medvetande dog ut i samma stund som han nämnde det namnet.
"Yes..." svarade hon dröjande, avvaktande. Hennes grusade förhoppningar gjorde henne misstänksam och fick henne att undra vad han var ute efter. Vad han ville få reda på.
"Do that mean that you are friends again?" Det fanns något hoppfullt i hans röst när han ställde frågan. Elvira suckade, både åt samtalsämnet och situationen med Madison.
"Not quite." Hon rullade trött med ögonen och fick svårt att hålla irritationen ur rösten. "She do not wanna talk with me Niall. There is nothing I can do about it."
Niall tvekade innan han öppnade munnen igen. "I don't know what you thought when I brought her to the hospital, but there is nothing going on between us. Not in that way."
Elvira såg hastigt upp på honom. Hennes första känsla var lättnad. Lättnad över att det i varje fall från Nialls sida inte fanns något mellan dem. Hennes andra tanke var en som fick hennes hjärtrytm att öka igen. Det måste finnas en orsak till att han berättade det för henne.
"But I also wanted to say is that Madison maybe isn't the person that everybody thinks she is." Hans blick var fylld av allvar. Elvira rynkade pannan.
"What do you mean?"
"I mean that people think she is exacly as she seems. You know, happy, social and confidet." Niall sökte Elviras blick som om han ville försäkra sig om att hon förstod vad han menade. Elvira höjde på ögonbrynen och utstötte ett humorlöst skratt.
"Well, she is."
Niall skakade på huvudet. "I saw it before, but when I followed her to the hospital it became so clear. It was like she forgot to play that confident part when the doctor examined her. Elvira, she's like a lost little child, desperate after getting the attention."
Elvira stirrade på honom. "You're kidding?" Skulle Madison vara vilsen och osäker? Pratade de verkligen om samma person? Men i samma stund som de misstrogna frågorna blixtrade genom hennes hjärna mindes hon drömmen hon haft under natten. Ett minne som fick henne att tystna och tvärt stänga munnen.
"No." Niall stoppade ner händerna i byxfickorna med en låg suck. "And if you don't believe me, go and check out her Facebookprofile. Then you will understand what I mean."
"Do you have her on Facebook?" Elvira skämdes omedelbart över frågan hon råkat kasta ur sig. Hon lät som en avundsjuk flickvän, något hon definitivt inte hade rätt att göra.
"I thought she added everybody on the camp the first days here." Niall höjde på ena ögonbrynet och log lite som om han var road av Elviras reaktion. Hon nickade och tittade bort.
"Okay, I'll check."
"I just don't think I'm the right person to talk with her." Niall kisade mot det starka solskenet. "She may take it the wrong way, if you know what I mean?"
Elvira trampade otåligt i marken. Hon hade ingen lust att stå kvar tillsammans med Niall bara för att prata om Madison. Hon kastade en menade blick mot penslarna hon höll i handen. "I have to return these stuff to where they belong. See ya."
Niall såg ut som om han ville säga något mer, men Elvira gick förbi utan att ge honom chansen. När hon efter en stund kastade en blick över axeln stod han kvar på samma plats utanför musiksalen och tittade efter henne.
Med tandborsten i munnen öppnade Elvira sin dator och loggade in på nätverket. Medan webbsidan laddades upp gick hon tillbaka till badrummet och spottade ut tandkrämsskummet i handfatet. Hon tvättade sig om munnen och torkade den slarvigt med handduken innan hon gick tillbaka till skrivbordet. Trött kastade hon en blick på den digitala klockan längst ner i det högra hörnet på skärmen. 11:10pm. De intensiva dagarna på lägret gjorde henne utmattad om kvällarna och för tillfället ville hon inget annat än att gå och lägga sig.
"Okay, Niall," muttrade hon lågt. "I do this for you." Hon gick in på Facebook, sökte bland sina vänner och hittade Madison. Precis som Niall påstått hade Madison lagt till alla deltagarna på lägret under de första dagarna. Deras namn fanns där bland Madisons övriga drygt femhundra vänner.
Elvira tillhörde inte dem som var mest aktiva på de sociala nätverken och hade aldrig gått in och tittat på Madisons profil tidigare. Hon förde muspekaren över hennes namn och klickade. Det första som slog henne, det första hon reagerade på, var raden av foton som visades på skärmen. Elvira gick vidare till länken till resten av hennes bilder och möttes av en hel sida fylld av foton på Madison.
Madison log och flirtade med kameran, Madison som provade olika poser, Madison som satt på en sten, Madison i bikini på stranden, Madison i en böljande klänning med vinden i håret. Sänkta ögonfransar, sensuella blickar och lätt krökta läppar växlades med svartvita bilder av allvarliga ansiktsuttryck. Det fanns ingen tvekan om att vartenda foto fick henne att framstå som en fotomodell. Hennes portfolio bestod av en serie bilder som alla skrek ut ett och samma budskap. En och samma uppmaning. Se mig!
Elvira gick tillbaka till hennes profilsida och skrollade ner på skärmen. Madison skrev nästan aldrig på någon annans profilsida och verkade sällan kommentera andras statusrader. Däremot uppdaterade hon sin egen status flera gånger varje dag och texterna talade sitt tydliga språk. Allt hon skrev var på ett eller annat sätt en vädjan till andra att kommentera hennes uppdateringar. Att se henne, att uppmärksamma henne. Ge henne den bekräftelse hon så desperat sökte.
Elvira fällde långsamt ner skärmen på datorn. Niall hade haft rätt, hon förstod vad han menade nu. Men vad kunde hon göra åt det? Madison hade redan gjort sitt val. Hon ville inte vara vän med henne och det fanns inget Elvira kunde göra för att ändra på det. Dessutom fanns det många unga tjejer som använde Facebook på samma sätt som Madison utan att någon reagerade över det.
Trots det konstaterandet var det med en obehaglig känsla inom sig hon bytte om till nattlinne för att krypa ner i sängen.
Nu har kanske hälften av berättelsen gått om det går som jag tänkt. Det kanske blir längre beroende på hur mycket jag har kvar att pressa ut ur historien och hur många av Er som är intresserade av att fortsätta läsa. Tack för alla Era fina kommentarer som jag får, de ger mig kraft och vilja att uppdatera så ofta som möjligt. xx
Nu har kanske hälften av berättelsen gått om det går som jag tänkt. Det kanske blir längre beroende på hur mycket jag har kvar att pressa ut ur historien och hur många av Er som är intresserade av att fortsätta läsa. Tack för alla Era fina kommentarer som jag får, de ger mig kraft och vilja att uppdatera så ofta som möjligt. xx
Kommentarer
Postat av: Hanna
Det här är så sjukt bra, stor älskar den här fanficen! Mer :)
Postat av: emilia
åh, den är stört bra. älskar den!
Postat av: Mikaela
älskar din fanfic! den är så bra! älskar de långa kapitlen, och det är välskrivet! jag bara älskar det, längtar tills nästa x
Postat av: annie
asbra!
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: Lisa
Asså, gash. Jag läste as mycket olika fanfics förr, alla var skit bra! Sen fick jag en "svacka", så jag läser knappt några nu, men jag såg denna fanfic på dayviews, och Vips, nu har jag läst 11 kapitel på 1,5 timmar! FYFAN vad bra den är! Välskriven, långa kapitel, ja, den har allt! Jag brukar desutom inte gilla den här typen an fanfics, alltså när killarna inte är med i ett band. Men seriöst. Världens bästa! Så också att den här novellen skulle va ca. 20 kapitel, såjag tvingar dig att göra en till fanfic efter den här! Asså, världenbästa fanfic. Jag älskar allt med den. Den är lätt min nya favorit! Fortsätt som du gör, långa och bra, välskrivna kapitel. Go for it!
Svar:
Johanna Elvira
