Elvira valde nummer i listan på telefonen och satte den mot örat för att lyssna på signalerna som gick fram. Hon hade varit så uppslukad av deras grupparbete att hon helt glömt bort att planera inför den kommande långhelgen, den helg då alla på lägret skulle få fyra dagar ledigt för att kunna åka hem och hälsa på sina familjer. Nu var det bara en dag kvar och Elvira hade precis insett att hon inte sagt något om ledigheten till sin familj.

   "Hello?" Hennes mamma kontrollerade som vanligt inte vem som ringde innan hon svarade.

   "Mum, it's me." Elvira slog sig ner på sängkanten när hon hörde hennes välbekanta röst i andra änden.

   "Elvira?" Elvira kunde höra på hennes ton att hon log när hon uttalade hennes namn. Och trots att de inte kunde se varandra, log hon tillbaka.

   "How are you pumpkin? I haven't heard from you in a long time."

   "I know, sorry. It have been lots to do." Elviras leende dröjde kvar när hon tänkte på hur de senaste veckorna varit. På hur hon både skrattat och arbetat tillsammans med människorna som utgjorde deras grupp. "But everyting's good. I made the right decision to stay here."

   "How nice to hear."

   Först nu reagerade Elvira på att hennes mammas röst inte lät som vanligt. Den var lite tjockare, lite otydligare, än den brukade vara. En svag ängslan fick hennes leende att avta och hennes ögonbryn att dras ihop.

   "Mum, are you sick? You sound...I don't know, kinda weak?" Hennes mamma suckade lågt till svar.

   "I'm getting better, which is more than you can say about your dad and siblings." Hon lät trött när hon sa det, trött på gränsen till utmattad.

   "What?" Elvira reste sig oroligt upp från sängkanten. "What is it? Have you all catched a cold at the same time?"

   "If only." Hennes mamma suckade en gång till, som om det ljudet var det som bäst kunde beskriva situationen. "We got the flu, all of us. I throwed up for the last time last night, but the others are still sleeping with a bucket behind their beds. I don't think it's been more that ten minutes since someone vomited."

   "Oh, no." Elvira snuddade med fingrarna vid sin egen hals som om illamåendet hade kunnat smitta över linjen. "The flu is awful."

   "Yes, you get all knocked out. I would like to stay in bed as well, but someone has to take care of the others."

   "Poor thing." Elviras röst var fylld av äkta medlidande när hon grimaserade åt informationen. "I wish I could do something."

   "The best thing you can do is to keep away from here." Hennes mamma skrattade glädjelöst. "And not get infected."

   Keep away? Elvira svalde ner sin besvikelse och fick fram ett konstalt skratt samtidigt som hon frånvarande drog med fingrarna över skrivbordsskivan. "You're probably right. I hope you'll get better soon."

   "Thank you sweetheart. But are you sure that everything is good with you?"

   "Positive." Elvira tryckte på ordet för att försäkra henne om att det var sant. 

   "Okay. Feel free to call me anytime. We miss you" Hennes mammas röst vädjade till henne att hålla kontakten.

   "I miss you too. And I'll keep in touch." Elvira menade det. Om hon bara kom ihåg det skulle hon både bli bättre på att ringa och skicka sms. "Love you. Bye."

   När de avslutade samtalet sjönk Elvira ner på sängen igen. Hon stoppade ner mobiltelefonen i byxfickan och blåste långsamt ut luft genom läpparna. Eftersom hon inte kunde komma var det ingen mening med att berätta för familjen om långhelgen då så gott som alla på lägret skulle åka hem. Frågan var bara vad hon skulle göra nu. Uppgivet drog hon handen genom håret för att sedan kasta en blick på klockan. Det var dags att gå ner till kvällsmaten. 

   Medan hennes tankar fortfarande rörde sig kring långhelgen lämnade hon rummet och gick ut i korridoren. Hon skulle helt enkelt bli tvungen att stanna kvar på skolan, även om hon var den enda som gjorde det. Med tunga steg gick hon bort till trappan och hamnade ansikte mot ansikte med Niall och hans kompisar som var på väg ner från tredje våningen. 

   "You can keep on going. I'll be right with you." Niall lät de andra tränga sig förbi medan han behöll blicken på Elvira. De hade inte träffats sedan deras korta samtal om Madison och Elvira försökte tvinga undan de omtumlande känslorna som överföll henne när han såg henne i ögonen. Så snart hon gått ifrån honom utanför musiksalen hade hon ångrat sig, men att fortsätta gå hade ändå framstått som det minst pinsamma alternativet. I vanliga fall var hon inte en person som lät känslorna styra eller tog förhastade beslut, men Niall tycktes ständigt ha den effekten på henne.

   Efter en kort tvekan sträckte han fram handen och rörde vid hennes axel. "How are you? You look a little lost."

   Hans sätt att uppmärksamma hennes sinnesstämning gjorde henne varm i hjärtat, en värme som snabbt spred sig till resten av kroppen. Hon log svagt mot honom. "I'm good. It's just that I can't go home for the long weekend because my family has the flu."

   Niall rynkade på ögonbrynen och lät sin arm falla till sidan igen. "That's too sad. But what are you going to do?"

   Elvira ryckte på axlarna samtidigt som hon började gå ner för trappan, trappan där de träffats för första gången då hennes väska fastnat och sedan spottat ut sig innehållet över hela platsen. "I don't know. Stay here I guess."

   "Are someone else going to stay here?" Niall såg fortfarande bekymrad ut där han gick bredvid henne. Den gamla trappan var så trång att deras armar snuddade vid varandra ett par gånger på vägen ner.

   "I have know idea." De var framme vid matsalen nu och Elvira lät blicken glida över borden. Helena fick syn på henne och vinkade för att hon skulle komma och sätta sig hos dem. Elvira gav Niall ett hastigt leende. "But I'll do just fine."

   Niall svarade inte och Elvira gick bort och tog sin kvällsmat för att sedan sätta sig vid sitt vanliga bord. Medan de andra skrattade och pratade runt henne upptäckte hon att hon hade svårt att få ner sin smörgås med löskokta ägg. Varje tugga hon tog blev hon tvungen att skölja ner med två klunkar ljummet te.

   Det var den effekten alla samtal med Niall hade på henne. När hon nyss pratat med honom, nyss sett in i hans vackra ögon, verkade hennes kropp sluta fungera som vanligt. Hon fick svårt att äta, svårt att sova och svårt att koncentrera sig på lektionerna. Stop it, Elvira. If he is interested in you, he would have said something ages ago.

   Elvira kastade en blick mot Nialls bord för att sedan titta ner på sin halvätna smörgås. Det var ingen idé. Hon skulle inte kunna få ner den. Inte så länge hennes tankar dröjde kvar vid killen några meter bort. De andra vid bordet tycktes inte märka något när de engagerat pratade om deras grupparbete och hur långt de kommit. Elvira sköt in ett passande medhåll eller leende här och var för att inte avslöja sin brist på fokus.

   När de ätit upp och var på väg att lämna matsalen reste Niall sig så plötsligt från sitt bord att han nästan välte omkull stolen i sin iver att komma ikapp henne. "Elvira, wait."

   Elvira snurrade omedelbart runt och såg på honom med andan i halsen. "Yes?"

   "I thought about something." Han såg sig om på några andra elever som var på väg att lämna matsalen och flyttade sig så att de kunde passera. "Come." Han gick före henne bort till den tomma receptionen där de var ut vägen för trafiken ut och in ur matsalen. Elvira följde efter medan hon koncentrerade sig på att andas normalt. Niall verkade välja sina ord med omsorg. "We're friends, right? So I thought -"

   Han avbröt sig själv med ett snett leende. "Okay, this may sound stupid." Ett kort skratt lämnade hans strupe. Sedan blev han tyst innan han öppnade munnen igen. "What I wanted to ask you is if you want to come with me home to my family this weekend? Since you can't go to yours, I mean."

   Elviras ögon vidgades och hennes mun öppnades sakta medan hon stirrade på honom. Niall betrakatade hennes reaktion och såg ut som om han ångrade att han ställt frågan. "But only if you want," lade han till med en grimas som antydde att han kanske betett sig framfusigt.

   Elvira förblev mållös i några sekunder till. Följa med hem till honom? Stormande glädje blandades med total chock och sprittande nervositet inom henne. Den frågan var den allra sista hon väntat sig att han skulle ställa. Hon visste inte om det fanns något hon ville hellre än att tillbringa en hel helg tillsammans med honom, men samtidigt hade hon ingen aning om vilken roll hon förväntades ha i sammanhanget. Skulle inte hans familj tycka att det var konstigt om han tog med sig en tjej hem som inte var hans flickvän?

   Niall väntade fortfarande på svar och till slut tvingade Elvira sig själv att få fram ett. Det enda hon kunde ge om hon inte skulle ångra sig resten av livet. "Yes, please. I would love to."

   Niall släppte ut det andetag han dragit in och log brett mot henne. "Cool. Or, I mean, fun." Han småskrattade åt sig själv. "But since it's only a long weekend for us at the camp I thought I would leave on friday afternoon. If that's okay for you?"

   Elvira nickade, fortfarande tagen av hans erbjudande. "Sure. Absolutely." Sedan kom hon på att det fanns något hon borde fråga. "Eh...where do your parents live?"

   "In Mullingar. We can take the moterbike to the station and then the train to Ireland." Niall log fortfarande och hans ögon strålade så vackert mot henne att hon blev övertygad om att det var fullt möjligt att drunkna i dem.

   "Okay." Elvira nickade ännu en gång. Hennes hjärta slog hårt och hon kände att hon behöve komma därifrån för att kunna lugna sig och dra in ett helt andetag.

   "Great." Niall såg villrådig ut en kort stund. Han stoppade ner händerna i byxfickorna bara för att ta upp dem igen innan han hastigt log en gång till. "I gotta go now, but I'll see you later."

   "Mmhmm." Elvira kunde inte längre få fram något annat än det sparsamma ljudet. Båda två såg på varandra under ytterligare en sekund innan de samtidigt vände sig om och gick åt var sitt håll. Om det inte hade varit för att det fanns andra människor i byggnaden skulle hon ha skrikit högt när hon tog sig uppför trappan till sitt rum.

 

För andra gången samma kväll knackade Elvira på dörren till Helenas rum. Hon hade redan provat för ett par timmar sedan, men ingen hade varit inne vid tillfället. Nu kändes det som om hon skulle spricka om hon inte fick berätta sin nyhet för någon snart. Klockan var strax efter tio, men hon hoppades på att hon inte gått och lagt sig än. Några sekunder efter att Elvira slagit knogarna mot dörren öppnades den av Helena. Hon såg inte förvånad ut över att se Elvira utan sköt bara upp dörren och flyttade sig så att hon kunde komma in.

   "Is it okay if I stay here for a while?" Elvira väntade inte på svar innan hon klev in och stängde efter sig. Helena log och gick bort till sin dator på skrivbordet för att stänga av den.

   "Of course. I just checked my mail."

   Elvira nickade frånvarande. "Where's your room mate?"

   "In the bathroom, brushing her teeth." Helena sjönk ner på sängen och drog upp benen framför sig. Rummet hon delade med en annan tjej var en exakt kopia av Elviras, men fägerna och mönstret på textilerna var annorlunda.

   Elvira kastade en blick mot baddrumsdörren. "I didn't mean to disturb you if you where going to bed."

   "Elvira" Det fanns en antydan till förebråelse i Helenas röst när hon höjde på ena ögonbrynet. "You never disturb." Hon såg Elvira i ögonen för att göra sin poäng tydlig. "You can hang with us as much as you want."

   Elvira uppskattade erbjudandet, men än vad hon ville avslöja. Hon hade övertygat sig själv om att det var okej att bo själv, praktiskt till och med, men ibland saknade hon att ha en rumskamrat. Särskilt på kvällarna när hon kunde höra tjejerna från rummen bredvid skratta och prata.

   "So..." Helena såg på henne som om hon försökte tyda Elviras sinnesstämning. "What have happend? You look a little up tight. Or something."

   "Can you see that?" Elvira gjorde en grimas och slog sig ner på skrivbordsstolen.

   Helena ryckte på axlarna och drog lite på munnen. "Yes."

   Elvira släppte ut ett nervöst skratt och reste sig från stolen igen. "Niall asked me if I wanted to come with him to his parents place for the weekend."

   Helenas ögon vidgades samtidigt som hon drog in ett ljudligt andetag. "What? You're kidding?"

   Elvira skakade på huvudet och kände ännu en gång fjärilarna som fladdrade runt i magtrakten. Hon lade en hand över midjan som om det kunde stilla dem. "No, it's true."

   "And what did you say?" Helenas ögonbryn var nära att snudda vid hårfästet.

   "Yes, obviously." Elvira gick runt ett varv på golvet i det lilla rummet, för uppe i varv för att kunna stå still. "Can you imagine how nervous I am?"