Elvira stod på parkeringen med sin ryggsäck slappt hängande över ena axeln. Luften hon drog in var fylld av årstidens dofter och ljud. Lukten av vilda blommor och solvarmt grus blandades med syrsornas spel och humlornas dåsiga surrande. Allt omkring henne andades lat och varm sommardag. Ett faktum som gjorde kontrasten till hennes snabba hjärtslag desto skarpare.

   Niall hade sagt att de skulle träffas på parkeringen efter klockan fyra och att hon skulle packa det hon ville ta med i en ryggsäck. Under lunchen hade hon inte kunnat få ner något mer än en halv potatis, simmande i brunsås, men var trots det inte hungrig. Känslorna kastades om varandra inom henne och gjorde att mat var det sista hon kunde tänka på.

   Upprymdhet och nervositet, lycka och rädsla. Allt på samma gång. Hon hade fortfarande ingen aning om vad hon kunde förvänta sig av helgen, bara att hon skulle ångra sig för alltid om hon inte tog chansen att tillbringa den tillsammans med killen som fångat hennes hjärta. Där hon stod på det hårdpackade gruset och väntade hörde hon steg närma sig. Långsamt vände hon sig runt och såg på Niall som var på väg mot henne från andra änden av parkeringen. Han hade en mc-jacka och ett par svarta solglasögon på sig och var så snygg där han gick med självsäkra steg att hon kände sig knäsvag.

   När deras blickar möttes på avstånd log han. Över den ena axeln hade han slängt en sportbag och i händerna höll han två hjälmar. Han kom bort till henne, stannade och räckte fram den ena av dem. Elvira tog emot den med båda händerna. "Thanks."

   "Ready to go?" Han såg på henne innan han tryckte ner hjälmen över sitt huvud. Hon nickade, torr i minnen av nervositet. När hon dröjde med att ta på sig hjälmen sträckte Niall fram handen och tog tillbaka den.

   "Let me help you with that." Med en rörelse så mjuk att den gav henne rysningar strök han undan hennes hår från axlarna och hjälpte henne på med den blänkande svarta hjälmen. Sin sportbag pressade han ner i packboxen på motorcyklen innan han lade benet över fordonet och satte sig. Niall gjorde en svepande rörelse med handen framför sitt ansikte. "You better put that down if you don't wanna get dirt and bugs in your eyes."

   "Okay." Elvira gjorde som han föreslagit och blev sedan stående snett bakom honom. Han vände på huvudet som om han väntade på att hon skulle sätta sig. 

   Elvira rättade till ryggsäcken så att remmarna låg över båda axlarna och gick osäkert fram till motorcykeln. Hon hade aldrig åkt med på en förut och lade lite tveksamt benet över den skinnklädda sageln för att sedan sätta sig. Och nu då? Var det meningen att hon skulle lägga armarna om hans midja? De hande aldrig ens hållit varandra i handen och att nu plötsligt trycka sig mot honom på det sättet kändes nästan för intimt.

   Niall startade motorcykeln som gick igång med ett spinnande muller innan han vred på huvudet åt hennes håll. "Elvira, you have to hold on to me if you wanna stay on the motorbike."

   Det fanns något roat i hans ton när han sa det och Elvira skämdes över att hon tvekat. Försiktigt hasade hon fram på sadeln och lade armarna om honom bakifrån. Niall körde ut från pakeringen med en rivstart och Elvira flämtade till av rörelsen. Hon hårdnade i greppet om hans midja och tryckte sig själv mot hans rygg samtidigt som hon knep ihop ögonen.

   När de kom ut på vägen öppnade hon dem igen och kisade mot landskapet som flög förbi. Samtidigt som hon slappnade av fylldes hon oväntat av en helt ny känsla. Hon hade aldrig vetat att det kunde kännas så, att fara fram på vägen medan håret fladdrade i vinden bakom hjälmen. Det var frihet, nervkittlande frihet. Elvira tvekade en kort stund, men lutade sedan sidan av huvudet mot Nialls rygg. Känslan av att sitta så nära honom var nästan berusande och hon var tacksam över att han inte kunde se det lyckliga leende som spred sig över hennes läppar.

   Det tog inte mycket mer än en kvart att ta sig till stationen från lägergården och Elvira kunde inte låta bli att känna en våg av besvikelse när färden var över. Hon skulle inte ha haft något emot att sitta kvar på samma sätt bakom honom en timme till. De klev båda av innan Niall låste motorcykeln med en kraftig kedja han förvarade i packboxen. De tog av hjälmarna och bar med dem och väskorna till stationhuset där de kontrollerade tavlan med tågens ankomsttider. Niall pekade mot den översta raden på den digitala tavlan samtidigt som han klämde fast hjälmen under armen.

   "We're going with that train. It will be here in about five minutes." Han vände sig mot henne med ett leende. "Lucky that we didn't leave any later. Then we would have missed it."

   Elvira nickade och kände sig ännu en gång mållös i hans närhet. Ett handikapp hon måste lära sig att komma över om hon skulle tillbringa hela helgen tillsammans med honom. Om hon betedde sig på det här blyga och tillbakadragna sättet skulle hans familj tro att det var något fel på henne. Hon rättade till sin ryggsäck och log. "Yes, lucky us."

   När tåget saktade in på rälsen utanför lämnade de stationshuset tillsammans med de andra resenärer som väntade på att det skulle bromsa in. De lät de andra passagerarna kliva av innan de själva klev på och gick längs den trånga korridoren mellan vägnens säten.

   "Here's two seats." Niall sköt upp sin väska med båda hjälmarna på hyllan ovanför dem. Sedan visade han med handen att Elvira kunde ta fönsterplatsen om hon ville. Elvira slog sig ner och Niall satte sig på sätet bredvid. Ett sorl uppstod medan andra passagerare fortfarande klev på och letade efter platser och föräldrar hjälpte sina barn att komma till rätta.

   Några minuter senare rullade tåget igång och landskapet utanför fönstret förändrades från småstadsbebyggelse till ängar och skog. Elvira kunde betrakta en svag spegelbild av sig själv när hon tittade ut genom rutan och passade diskret på att fixa håret som blivit platt av hjälmen. Det här var första gången hon och Niall inte hade andra lägerdeltagare i närheten och situationen kändes nästan overklig. Som om hon glömt bort att det fanns en värld utanför konstskolan.

   "This is kinda unusual, right?"

   "What?" Elvira vände hastigt på huvudet generad över att hon försvunnit in i sina egna tankar så snart.

   "Well, to not be on the camp." Han höjde på ögonbrynen och skrattade lätt. "It's weird how fast you got used to be there all the time."

 Elvira kunde inte låta bli att le åt att de uppenbarligen suttit och tänkt på samma sak. Som om de kunde kommunicera med varandra utan ord. "I know. It's like we have been living on a different planet these weeks."

   "Exacly." Niall var på väg att säga något mer, men blev avbruten av sin mobiltelefon som började ringa. "Hold on."

   Elvira nickade och tittade ut genom fönstret igen. Något av den spända stämningen mellan dem hade brutits och för första gången sedan han frågat henne om hon ville följa med insåg hon hur mycket hon såg fram emot de här dagarna. Hur mycket hon såg fram emot att lära känna honom mer och se honom i hans hemmiljö. Alla människor lade sig till med en viss personlighet på ett läger, ett visst sätt att vara på, kanske för att man trodde att det var vad andra förväntade sig. Men hemma, tillsammans med sin familj, var det få personer som kunde uppehålla en fasad någon längre stund. Hos de människor man växt upp med kröp den äkta personligheten snart fram, vare sig man ville det eller inte.

   Niall svarade i telefonen och det hördes på hans familjära ton att det var någon han kände väl, någon han kunde prata avslappnat med.

   "Yes, we're there in two hours," hörde hon honom säga samtidigt som hon tittade ut mot landskapet som drog förbli i gröna och blå färger. Niall fortsatte prata med personen i andra änden och hans röst, tillsammans med det behagliga dunkandet från rälsen, var rogivande. Solen lyste in genom rutan och stekte hennes ben genom byxornas tyg och Elvira kände hur dåsigheten kom över henne lika obevekligt som ett stilla sommarregn. Hon slöt långsamt ögonen, bara för några sekunder. Hon tänkte inte somna här på tåget, inte med Niall bredvid sig. Hon tänkte bara blunda en kort stund...

 

En högtalarröst trängde igenom Elviras sömn och fick henne att frånvarande undra var hon befann sig. Platsen hon satt på gungade i jämn tack och hennes kind vilade mot något svalt och slätt. Någon form av skinnklädsel kanske. Innan hon han öppna ögonen hördes ljudet av gnisslande bromsar och Elvira kände hur hon trycktes bakåt mot sätet.

   "Elvira, are you awake?"

   Den varma rösten fick henne att slå upp ögonen och blinka till ett par gånger. Förvirrat höjde hon på huvudet och stirrade på platsen hon lutade mot. Det svala materialet hon känt mot sin hud tillhörde Nialls mc-jacka och tills för två sekunder sedan måste hon ha legat med kinden tryckt mot hans axel.

   Elvira ryckte till vid insikten och satte sig rakt i sätet. Hon hade inte bara blundat en minut, hon hade somnat och sedan fallit med huvudet mot hans arm där hon hängt mot honom hela vägen fram. Det pinsamma i situationen färgade hennes kinder rosa och Elvira rättade skamset till håret. En snabbt titt upplyste henne om att hon åtminstone inte dreglat på hans jacka. Niall måste tycka att hon var påflugen som lutat sig mot honom på det sättet.

   Men när hon kastade en blick på honom från sidan kunde hon inte se någon antydan till det i hans ansikte. Istället gled ett mjukt leende över hans läppar som om han förstod vad hon tänkte och ville försäkra henne om att hon inte hade något att skämmas för. De andra resenärerna hade redan rest sig och börjat plocka ner sina bagage från hyllorna när Niall kom på fötter och gjorde detsamma. Så snart han tagit ner deras saker sträckte han fram handen för att hjälpa Elvira upp från sätet.

   "Where are we?" Elvira försökte se förbi de andra passargerarna genom vagnens ruta samtidigt som de långsamt tog sig fram mot dörrarna. Niall höll kvar hennes hans i sin när han svarade.

   "Dublin train station. We have to change train here so we can continue our trip to Mullingar." De klev ner på perrongen och utan att släppa hennes hand en enda gång guidade Niall dem mellan andra resenärer till spåret nästa tåg skulle avgå från. På tågstationen var ljudnivån hög och stressen utgjorde en stark kontrast till lugnet på konstskolan när brådskande människor trängde sig fram med sitt bagage i händerna. Elvira och Niall kryssade mellan dem och klev på en av vagnarna som stod närmast. De slog sig ner på ett ledigt säte och först när de båda att sig släppte han hennes hand.

   Elvira tyckte att hon fortfarande kunde känna värmen från hans när hon med lätt bultande hjärta såg ut genom fönsteret. En grupp killar i yngre tonåren klev på och slog sig ner på sätena runt omkring dem, något som omedelbart bröt känslan av avskildhet. De pratade högljutt med varandra vilket gjorde att Elvira inte ens försökte påbörja något samtal med Niall under färden.

   Resan från Dublin tog mindre än en timme och när de klev av på stationen i Mullingar upplevde Elvira hur en ilande känsla vandrade längs hennes ryggrad. Nu fanns det ingen återvändo, nu var hon här tillsammans med killen hon varit intresserad av sedan lägrets första dag. Här för att tillbringa hela helgen med honom och hans familj. Hon hann inte komma längre än så i tankarna förrän en man som såg ut att vara mellan fyrtio och fyrtiofem år kom emot dem med öppna armar.

   "Niall. Me boy!"

   Mannen hade lätt gråfärgat hår blandat med samma blonda färg som Niall. Med ett brett leende kom han fram till dem och omfamnade sin son.

   "Hi daidí." Niall lade mjukt handen bakom ryggen på Elvira och drog henne lite närmare sig själv. "This is me friend Elvira, that I told you about."