A Drop in the Ocean - 14
Förra kapitlet:
Ingen behövde bry sig om läger, familjer eller något störande i deras liv, allt de fokuserade på var varandra. Välkännande rus fyllde hennes kropp när han mjukt kysste hennes hals och nacke med svepande rörelser och lika så när deras kroppar virvlades tätt omkring varandra mitt i allt ljus. I drömmarnas värld fanns inga hinder eller grusade förhoppningar.
A thousand miles ain't really that much space,
I dream of you dreaming of me kissing your face,
And we can talk all night on the phone, 'til the sun comes up.
Forever I pray those beautiful eyes wanna fall upon me,
And say, "It's alright, 'cause I'm yours."
I'm yours.
Om Elvira hade oroat sig för hur hon skulle bete sig när hon blev ensam tillsammans med Niall, hade det varit en oro hon känt i onödan. De umgicks med hans familj hela lördagen och när kvällen kom hade hon skrattat så mycket och så många gånger att hon nästan hade kramp i magmusklerna. På förmiddagen hade regnet trummat i en stadig rytm mot altantaket utanför och Ciara hade föreslagit en turnering i Karaoke. Några av syskonen hade halvhjärtat protesterat, men det blev snart tydligt att familjens yngsta dotter var den som var van att få sin vilja igenom för efter några minuters diskussion hade alla samlats framför TV:n och de två mikrofonerna plockats fram.
Ciara släpade med sin pappa in till vardagsrummet, tryckte en mick i handen på honom och talade om att han skulle tävla mot sin fru i den första omgången. Bobby muttrade något snabbt på irländska som fick de andra att skratta och Maura att ge honom en varnande blick. Nialls far accepterade ändå låten Ciara valde ut åt dem och när de sjungit den från början till slut, påhejade av sina barn, hade Maura vunnit över sin man med mer än den dubbla poängen. Nialls far ryckte på axlarna med en fnysning som för att visa att han vetat hur det skulle gå.
Efter deras indelade match beslutade Ciara att de tävlade tjejerna mot killarna och att tjejerna därmed redan vunnit den första omgången. Hennes sätt att bestämma det i efterhand framkallade ett flertal missnöjda protester från de andra som alla grundligt ignorerades av deras syster.
"And now, Niall against Elvira." Ciara höll fram mickarna mot dem med ett förväntansfullt leende.
"No way." Elvira höll upp händerna för att demonstrera sin vägran. "Niall have the best singing voice I've ever heard. There's no way I'm singing against him."
Niall såg överraskat på henne medan ett leende långsamt spred sig över hans läppar. Först då påmindes Elvira om att hon aldrig sagt till honom hur fascinerad och tagen hon blivit av hans sång den första veckan på lägret. Vilken unik begåvning hon tyckte att han hade.
"It's true," lade hon lågt till när han fortsatte se på henne.
"Thanks." Nialls leende lyste upp hans ögon när han såg in i hennes.
"Okay, I'll sing against her then." Cormac tröttnade på att vänta medan Niall och Elvira tysta tittade på varandra. Han ryckte till sig mikrofonen ur handen på sin storebror och vände sig mot Ciara som höll i handkontrollen.
"Pick a song."
Elvira kände sig allt annat än bekväm med att sjunga inför Nialls familj, men ville inte framstå som feg och tråkig genom att vägra en gång till. Ciara bläddrade bland låtarna innan hon stannade vid en av dem och tryckte på krysset på kontrollen.
"You'll sing Wind of Change." Hon valde snabbt rätt inställningar och backade sedan för att ge plats åt de tävlande. När första versen började efter introt gjorde Elvira sitt bästa för att följa med i tonerna och texten som dök upp på TV-skärmen. Efter några rader hamnade hon i ledning och Cormac såg mer stressad ut för varje poäng som delades ut av spelet. Ju mer Elvira drog ifrån honom desto högre skrek han i sin mikrofon för att överösta henne.
När de kom fram till refrängen kastade Elvira en blick på Nialls bror som var högröd i ansiktet av ansträngningen. Han såg så komisk ut där han blängde på TV:n och sjöng med irriterad röst att hon inte kunde låta bli att småskratta. Hennes skratt fick de andra i rummet att också bryta ut i muntert fnitter vilket var allt som behövdes för att Elvira skulle tappa kontrollen. Hon skrattade så mycket att hon vek sig dubbel, särskilt som hon efter varje rad fick bedömningen "lousy" av spelet.
Cormac tog tillfället i akt att utnyttja hennes tillfälliga brist på fokus och satsade på att träffa tonerna medan Elviras smilgropar fortfarande värkte. När hon väl lyckades ta sig samman igen hade över halva låten gått och i slutändan, när det bara var en textrad kvar, hamnade de på exakt samma poäng. Cormac tycktes nöjd med resultatet och Ciara antecknade ställningen på ett papper.
Den enda som gick med på att tävla mot Niall var hans äldre syster Grainne som, trots att hon var duktig, förlorade mot honom med ett par tusen poäng på den högsta svårighetsgraden. När alla hade sjungit minst en gång räknade Ciara ut att tjejerna hade vunnit mot killarna med sammanlagt femhundra poäng. Elvira hurrade och jublade över segern tillsammans med Nialls mamma och systrar som alla kramade om varandra.
Efter lunchen, som ännu en gång intagits under någon form av organiserat kaos, tittade solen fram bakom molnen och hela familjen förflyttade sig ut i trädgården. Någon slängde fram en fotboll som inte hann rulla mer än ett par meter över det fuktiga gräset förrän Greg sprang efter den, tätt följd av Sean och Cormac. De knuffade skrattade på varandra medan de försökte bli först med att nå bollen.
"Come." Niall sträckte fram handen mot henne för att få henne att engagera sig i spelet. Den här gången skakade Elvira bestämt på huvudet. Att vara med på Karaoke var en sak, men vid en fotbollsmatch gick gränsen. Inte ens för att vara Nialls familj till lags var hon villig att springa efter en boll och skämma ut sig med sina obefintliga talanger inom lagsport.
"No thanks. But you can play. I'll sit here and watch."
"Okay." Niall skrattade lite åt hennes ovilja mot sporten och rörde snabbt vid hennes arm innan han sprang ut på gräsmattan samtidigt som sin lillasyster. Hans berörning fick hennes puls att omedelbart slå snabbare och Elvira satte sig långsamt ner på altanen.
En av Nialls bröder gick fram till den avgränsande häcken och ropade till grannbarnen att komma över och vara med. Det dröjde inte länge förrän de var åtta spelare som sprang runt på den lilla planen som utgjordes av familjens trädgård. Efter en stund bestämdes det att de skulle ta en paus och Niall kom småspringande för att sätta sig bredvid Elvira på altandäcket. Han andades flämtande efter matchen och lutade sig bakåt på armbågarna.
"I've been thinking." Elvira drog upp knäna och såg på honom från sidan.
"Yeah?" Niall vände sin uppmärksamhet mot henne.
"How come you only have your dads last name?"
Niall satte sig rakare och föste luggen ur pannan på sig själv. "Mum and dad aren't married, but they chose to only use my dads name and not my mums. "
"Oh. Okay." Elvira nickade intressant. "So your last names should have been..."
"Horan Gallagher."
"Niall Horan Gallagher." Elvira uttalade hans namn med eftertryck på varje ord som för att smaka på det. "It's nice."
"Thanks. I guess." Han skrattade lågt.
"Do you wanna come back?" Elvira lutade kinden mot sina egna uppdragna knän och såg på honom från sidan.
"Where?"
"To Ireland."
"Yes, badly. I miss them so much when I'm not around."
Elvira kunde se på hans avlägsna blick att han drömde sig bort. Hon bet sig fundersamt i under läppen innan hon ställde nästa fråga. "If you do, would you ever come back to England?"
Niall vände ansiktet mot henne. "Absolutely." Sedan log han son för att släta ut sitt snabba svar. "Even if I live here, I would visit England all the time. It's like my second home."
Elvira kunde inte ens förklara för sig själv den lättnad hon kände. Vad som än hände eller inte hände mellan dem, kändes det på något sätt bra att veta att han skulle finnas kvar här. Hon skulle just ställa flera frågor när hon upptäckte att både Nialls föräldrar betraktade dem från andra änden av altanen. Hon harklade sig diskret och såg bort för att ingen skulle tolka in för mycket i det faktum att de satt bredvid varandra och hade ett privat samtal.
"Enough resting. Let's go!" Sean slängde ut bollen på gräset för andra gången och dunkade till Niall i ryggen när han sprang förbli honom. "You have to leave the girl for a while, Niall. No matter how hard you find it."
De andra skrattade samtidigt som Elvira försökte dölja sin rodnad. Niall föll inte in i deras skratt, men protesterade inte mot kommentaren heller.
Dagen fortsatte på samma sätt, med lekar, skratt och spel, tills hela familjen sjönk ner i sofforna framför en film på kvällen. När Elvira ett par timmar senare för andra gången kröp ner mellan de lavendeldoftande lakanen i Nialls sovrum somnade hon inom några få minuter.
På söndagens morgon packade hela familjen in sig i två bilar för att gå på gudstjänst i Mullingars kyrka. Där hon satt bredvid Niall i baksätet i en av bilarna på väg mot kyrkan kände Elvira en vag ilning av nervositet passera genom magen. Hon hade aldrig varit i en Irländsk kyrka tidigare och kände sig osäker på vad som förväntades av henne. Innan hon följde med Niall på fredagen hade hon inte förberett sig på att gå på gudstjänst men hade som tur var packat ner sin enda ljusblå klänning som nådde till knäna. En klänning hon nu slätade ut med jämna mellanrum.
Niall lutade sig fram så att Sean som satt på andra sidan av honom inte skulle höra. "You look really cute."
Elvira stannade upp mitt i rörelsen och log nervöst. "Thanks."
Niall betrakatede henne en stund till som om han kunde gissa sig till hennes tankar. "And you do not have to worry about the church thing." När de stannat strök han henne uppmuntrande över ryggen innan de klev ur bilen på parkeringen.
"Is it so obvious?" Elvira rättade till håret hon noga borstat på morgonen. "That I'm nervous?"
Niall skrattade lågt och tog hennes hand för att trycka den innan han släppte den igen. "I'm probably the only one to notice." Han lutade sig närmare hennes öra. "But you really don't have to worry. Just do what everyone else does."
De gick in i kyrkan under lågmälda former och slog sig ner på en av bänkarna tillsammans med resten av familjen. En bänk de helt fyllde upp. Fler människor kom in och tog sina platser, både äldre, medelålders och småbarnsfamiljer. En tydlig skillnad mot den kyrka hon några få gånger besökt tillsammans med sina föräldrar var att utsmyckningarna var fler och mer fokuserade på bilder.
När gudstjänsten började blev Elvira tvungen att hålla med om att Niall haft rätt. Allt hon behövde göra var att resa sig vid samma tillfällen som de andra och sjunga när den övriga församlingen sjöng. Mässans ordning fanns tryckt på ett papper och när hon väl upptäckt det hade hon inte längre några problem med att hänga med. Under predikan lyssnade hon uppmärksamt på det som sades, men vid bönestunden kunde hon, frustrerande nog, bara tänka på en sak. Eller snarare en person. Madison.
Precis som när hon försökte sova på kvällarna dök Madisons ansikte ovälkommet upp i hennes tankar. Elvira hade inte haft någon mardröm om henne på flera nätter nu och hade börjat hoppas att det var över, en gång för alla. Hon hade redan försökt få kontakt med Madison, det hade hon faktiskt, med det enda resultatet att Madison undviktit henne ännu mer utstuderat efter det samtal som varit lika kort som meningslöst.
She doesn't wanna talk to me. There's nothing I can do about it. Hon övertygade sig själv om att det var sant samtidigt som prästen fortsatte leda dem i bön. När gudstjänsten var över, och Nialls föräldrar hälsat på ett flertal andra familjer, åkte de tillbaka till huset för att äta middag tillsammans. En sista middag innan det var dags för henne och Niall att åka tillbaka till lägret.
De sa hejdå till de andra i hallen medan Bobby bar ut deras väskor och Elvira fick ta emot lika hjärtliga omfamningar och avskedshälsningar som Niall. När hon gick ut genom ytterdörren ångrade hon inte för en sekund att hon följt med honom hem över helgen. Hon hade de senaste dagarna fått lära känna både hans familj, hans bakgrund och hans mest avslappnade och äkta personlighet.
Bobby skjutsade dem till stationen där de efter fler kramar klev på tåget till Dublin. Hennes sista ensamma tid med Niall rann iväg alldeles för fort och när de bytte tåg till det som skulle ta dem till lägret kände hon en stark motvilja mot att behöva dela honom med de andra deltagarna där igen. Hon önskade att han var hennes, bara hennes. Hon önskade det så mycket att det värkte i hjärtat.
När de satt på motorcykeln på väg tillbaka till konstskolan tryckte hon sig så nära honom hon bara vågade. De hade haft en hel helg tillsammans, men inte en enda gång under den tiden hade Niall sagt något om att han var intresserad av henne. Inte som något mer än en vän. Han hade haft den chansen, fler gånger än hon kunde räkna, men inte tagit den. Att vara så kär i honom och samtidigt tvingas möta insikten om att känslorna var obesvarade gjorde tillräckligt ont för att orsaka tårar i hennes ögon. Tårar hon tvingade sig själv att blinka bort innan han körde in på parkeringen utanför lägergården och stängde av motorn.
Elvira klev uppgivet av motorcyklen, tog av sig hjälmen och skakade ut håret. Med ett stelt leende räckte hon honom hjälmen. "Thanks for the ride. And the weekend. I had fun."
Niall tog emot hjälmen, tog av sin egen och lade båda två ovanpå motorcykelns skinnsadel. "Elvira..." Han tittade först ner i marken, men höjde sedan blicken mot henne och höll kvar den där. "I have to tell you something, something I sould have said before. But I was too shy."
Nu kommer det. Alternativen blixtrade genom Elviras huvud utan att hon vek med sin blick från hans. Det var nu ursäkterna skulle komma. Han skulle säga att hon var en jättetrevlig tjej, men att han inte ville vara något mer än vän med henne. Att han hoppades att han inte råkat ge henne fel uppfattning. Elvira kände hur klumpen av gråt tog form i halsen.
Hon ville inte höra det, men kunde samtidigt inte gå därifrån utan att låta honom tala till punkt. Det skulle inte bara vara oartigt, utan till och med oförskämt. Istället stålsatte hon sig mot det han hade att säga samtidigt som hoppades med allt hon hade att hon skulle slippa skämma ut sig genom att gråta synliga tårar.
"Yeah?" Hennes röst skulle ha spruckit om hon försökt uttala något mer än den korta frågan.
"I'm...I'm in love with you." Hans röst var full av allvar när han yttrade orden. Elvira spärrade upp ögonen och kände det som att hela världen plötsligt stannade upp. Som om alla ljud upphörde och luften frös till is.
"What?"
"That time at the bridge...when you were painting..." Han grimaserade åt sig själv. "I had to leave because I couldn't concentrate on my work when you were there."
Kunde inte koncentrera sig? Hon trodde att han hade gått därifrån för att han blivit uttråkad av hennes sällskap. Nu när det började gå upp för henne vad han faktiskt sagt, var han erkänt, slog hennes hjärta så fort att hon blev yr. Hon hade gjort sig beredd på att bli avspisad, stålsatt sig mot det till och med, och när han istället avslöjade att han var kär i henne fick hon svårt att andas. Hon kunde inte få fram några ord utan stod bara kvar på samma fläck och stirrade på honom med halvöppen mun.
Niall betraktade henne med uppenbar oro i blicken och först då förstod Elvira att han väntade på någon form av svar. Att han faktiskt var osäker på om hon var intresserad av honom eller inte. Att han kanske var lika rädd att få ett nej som hon varit för bara några sekunder sedan.
"I..." Hon såg blygt på honom med hettande kinder. "I couldn't concentrate either."
Vid hennes ord tändes hoppet i hans ögon lika tydligt som när man tänder ett ljus och han tog ett steg närmare. Lite tvekande sträckte han fram handen mot hennes och lika försiktigt lade Elvira sin i hans. De tittade ner på sina sammanlänkade händer samtidigt som de långsamt flätade in fingrarna mellan varandra. Elvira kunde känna hur Niall höjde blicken mot hennes ansikte ingen och tittade upp för att möta den.
Han tog ytterligare ett steg närmare så att bara några centimeter skilde dem åt. Sedan lutade han sig fram, lite prövande, och tryckte sina läppar mot hennes. Med lika mycket försiktighet utplånade Elvira det lilla avståndet som fanns kvar mellan dem och gled in i hans famn. Niall lade mjukt handen bakom hennes nacke när han kysste henne. Hon kunde känna den fjäderlätta beröringen av hans ögonfransar mot sitt ansikte och den svaga doften av hans andedräckt mot sin mun. Det var som om hon långsamt vadade ner i ett hav av berusande känslor.
Sedan drog han sig undan, tillräckligt mycket för att kunna möta hennes blick. Elvira kunde se det lyckliga leendet som sakta spreds över hennes läppar speglades i hans ansikte. Niall rörde först vid hennes kind och drog sedan med fingrarna genom hennes hår, som om han hade längtat efter att göra det. Elvira förstod precis hur han kände det. Hon var lika överväldigad som honom över att de äntligen vågat uttala vad de båda hållit inom sig under flera veckor.
Ljudet av en bil som körde in från motorvägen fick den att ryckas ur stunden. Elvira backade instinktivt ett steg bort från honom med hann inte långt förrän Niall kom efter och tog hennes hand igen. "I don't want it to be a secret."
Elvira skakade på huvudet och lät ett långsamt leende formas i mungiporna. "Me neither." De såg på varandra ytterligare en stund. Sedan tog de med sig hjälmarna och väskorna och började gå mot lägergården hand i hand.
Jag är så så ledsen att de tagit så lång tid att skriva det här inlägget. Jag har haft svårigheter att hinna med att skriva men jag hoppas att ni fann detta kapitlet tillräckligt värd att ha väntat på. Jag kan knappt vänta på att få höra vad ni tyckte om det. Hoppas jag skapade många glada leende på era läppar medan ni läste. xx
Jag är så så ledsen att de tagit så lång tid att skriva det här inlägget. Jag har haft svårigheter att hinna med att skriva men jag hoppas att ni fann detta kapitlet tillräckligt värd att ha väntat på. Jag kan knappt vänta på att få höra vad ni tyckte om det. Hoppas jag skapade många glada leende på era läppar medan ni läste. xx
Kommentarer
Postat av: Anonym
Haha, jag log genom hela! Denna fanficen är seriöst en av de bästa jag läst. :D
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: Mikaela
Åh! Jag blev så glad av det här kapitlet! När dom kysstes, jag har bara väntat och väntat tills ögonblicket skulle komma! :'D längtar så sjukt mycket tills nästa c': x
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: Julia
BÄSTA! JAG ÄLSKAR DET! :Dx
Postat av: Elisa
Älskar denna fanficen!
Detta kapitlet var ju bäst :D
