"She's counting the calories of course. If you eat to many of them you'll get fat. Didn't you know that?" Steget därifrån till att själv börja räkna kalorier hade inte varit långt. Sedan dagen hon fyllde tolv år hade Madison oroat sig över sin vikt och bantat i perioder. Hon hade provat alltihop. GI, LCHF, Atkinson, örtteer och naturdieter. Vad som helst som kunde hålla nere hennes vikt och få henne att se ut som tjejerna på tidningsomslagen. Att hon nästan konstant var dålig i magen och aldrig kunde njuta av mat var ett pris hon ansåg värt att betala.

   När de började på högstadiet hade Madison efter en tid analyserat relationen hon hade till Claire. De var bästa vänner, men under ytan tycktes det råda en ständing konkurrens mellan dem, en oupphörlig tävlan på alla områden. En tävlan om vem som såg bäst ut, hade snyggast kläder, var populärast och gjorde bäst ifrån sig i skolan. Claire verkade alltid vara som mest nöjd när saker och ting gick dåligt för Madison, när Madison misslyckades med något. Samtidigt hade de varit bästa vänner sedan förskolan och Madison visste inte hur hon skulle kunna bryta vänskapen utan att riskera att bli utanför och baktalad. Hon var övertygad om att Claire inte skulle dra sig för att orsaka en systematisk utfrysning som hämnd. Just like you did to Elvira. Madison bet ihop tänderna mot tanken där hon låg på den mjuka madrassen på golvet.

   Hon hade aldrig känt att hon kunnat prata varken med sina föräldrar eller hennes bästa vän om något, inget av det som var viktigt, djupt eller betydelsefullt. Som meningen med livet eller vad hon skulle göra när hon mådde så dåligt att det kändes som om hon var på väg att gå sönder inuti. Eller killar. Allt Madison lärt sig om kärlek och sex kom från två områden. Skolan och tjejtidningar. Två källor som i grund och botten sa samma sak: Utforska din sexualitet. Så längde du skyddar dig är allt naturligt, allt är tillåtet, allt är normalt.

   Madison hade haft sin första pojkvän när hon var tretton år. Han hade varit fyra år äldre och alla tjejerna i hennes klass hade avundats henne. De hade hängt efter henne i klungor på rasterna och undrat om hon inte kunde presentera dem för hans kompisar eftesom killarna i deras egen ålder var så omogna och barnsliga. Claire var den enda av dem som varit tyst, tydligt frustrerad över sin bästa väns framgång. Madison hade njutit av uppmärksamheten och lite svävande svarat att hon skulle fundera på saken. När hon varit ihop med killen i en vecka hade han velat att de skulle ligga med varandra. Madison hade inte haft något motargumet. Efteråt hade hon sprungit in på badrummet i hans hus och kräkts. När hon kommit hem hade hon stått i duschen i en timme, som om hon kunnat skölja bort känslan av honom i det varma vattnet.

   På sexualkunskapen i skolan hade de lärt sig allt om sexuella tekniker, könssjukdomar och olika skydd mot dem. Men inte ett ord hade sagts som kunnat varna Madison för hur hon skulle känna sig efteråt. Att hon skulle känna sig som ett sårat litet barn, berövad på något hon aldrig kunde få tillbaka. Efter att ha undvikit sin pojkvän i en vecka ringde hon upp honom och sa att det var slut. Han tog det med nonchalant likgiltighet, nöjd med vad han fått ut av deras korta tid tillsammans.

   När hon ett år senare var fjorton hade det hänt igen, fast under andra omständigheter. Hemma hos Madisons föräldrar fanns ett stort vitrinskåp i putsad lönn, den bredaste möblen i vardagsrummet, fylld av flaskor i olika färger och former. De stod där som en trofé, med etiketterna vridna utåt så att alla som kom hem till dem tydligt kunde beskåda och beundra familjens imponerande vinsamling. Madison hade tidigt fått smaka på dryckerna som stoltserade med sin närvaro i finrummet. Hennes föräldrar hade resonerat sig fram till att det var bättre att hon fick smaka på alkohol i hemmet än på någon fyllefäst i tonåren. Men deras tanke hade inte haft några beräknigheter kring att hälla i sig starköl under den förra festen hon blev bjuden på. Efter tre burkar hade hon fallit ihop i en fnittrande hög på gollvet. Hon mindes knappt vad som hänt efter det, bara att hon vaknat upp i sängen tillsammans med killen som bodde i huset festen hållits i. Madison hade samlat ihop sina kläder utan att väcka honom och cyklat hem med en huvudvärk som hotat att spränga hennes hjärna i småbitar.

   Efter det hade hon varit livrädd för att hon blivit gravid och skyndat till apoteket för att köpa tester. Hon gjorde fyra graviditetstester under lika många vekor innan hon slutligen kunde andas ut. Men samtidigt hade hon blivit tillräckligt skrämd för att hålla sig borta från fyllefästerna. Ett tag.

   Madison visste inte riktigt när det hänt, men någonstans mellan den uteblivna barndomen och ytligheten hos vännerna, hade hon blivit precis de sakerna som Elvira anklagat henne för att vara. Hon hade sett dem den där dagen: Elvira och hennes mamma. Och när hon genom danssalens fönster betrakatat mor och dotter som gick på området utanför med armarna om varandra hade hon vetat att hon aldrig skulle få det Elvira hade. Elvira hade under hela sitt liv varit omgiven av kärlek, omtanke och människor som brydde sig. Saker som gett henne en naturlig utstrålning av mildhet och värme. Det var inte konstligt att Niall fallit för henne.

   Den enda tillflykt Madison någonsing haft, den hon hade flytt till gång på gång, var dansen. Kanske var det därför hon blivit så duktig på det. I dansens rörelser släppte Madison fram alla undertryckta känslor hon bar på, känslor som jagade henne och brände hål inom henne. När hon dansade var hon inte längre flickan med ett hjärta som skrek efter kärlek, trygghet och mening med livet. Då förvandlades hon istället till den mest begåvade talang hennes lärare sett, till den unga tjejen som fullständigt dominerade dansgolvet och fångade sin publik med några få rörelser. Men ibland, när mörkret inom henne var som tätast och mest hotande, räckte inte ens dansen till. Då fanns det bara en sak som kunde lindra.

   Madison lät kudden rulla till sidan och vände sig om för att hamna på rygg på madrassen. Sedan höjde hon sin vänstra arm så att handleden hamnade mitt i hennes synfält. Långsamt knäppte hon upp det breda klockbandet hon alltid hade på sig. Och där var beviset. Tunna horisontella ränder som alla hade kommit olika långt i sin läkningsprocess. De rödaste hade blivit till den kvällen hon inte gått ner till längerelden. Att skapa dem hade gjort ont, men den fysiska smärtan hade som vanligt varit det enda som kunnat undantränga den psykiska. För stunden.

   På något sätt hade hon alltid vetat att det skulle sluta såhär. Hon hade trots allt övervägt det under ett par års tid nu. Det enda som saknades var modet att genomföra det. Att för första gången skära så djupt att hon aldrig mer behövde vakna upp till ny smärta. Istället skulle hon glida in i en skonsam medvetslöshet utan slut.

   En blodisande rädsla fick det att vända sig i magen på henne. Samma rädsla som höll fast henne varenda gång hon försökte samla tillräckligt med mod för att genomföra det. Rädslan för vad som kom efteråt. Vad innebar livet efter detta? Skulle hon bara upphöra existera eller fanns det verkligen en himmel och ett helvete? Och vart hörde hon hemma i så fall?

   Madison vände på huvudet och stirrade på mobiltelefonen som låg på golvet bredvid madrassen. Tvekande plockade hon upp den, satte sig upp och drog med fingret över skärmen. Hon skulle ge dem en chans till innan hon tog beslutet. En allra sista chans att bevisa att hon betydde något för någon. Madison provade med sin mammas nummer först. Fem signaler hann gå fram innan hon svarade .

   "Madison? What is it?" Hon lät stressad med en antydan till irritation.

   "Mum." Madison blundade och kände hur hennes hårda hjärtslag fick det att ringa i öronen. "Do you have time to talk?"

   "I'm at work, Madison." Hennes mammas röst hade redan slut på tålamod. Hennes kommentar vad svar nog. Vad än Madison hade att säga, var det hennas mamma höll på med viktigare. Madison bet sig i läppen samtidigt som en ensam tår rann nedför hennes kind. Hon tvingade fram en glättig ton.

   "That's okay, mum. See you later."

   "Yes we will, honey. Bye." Hennes mamma lade på innan Madison hann röra vid den överstrukna luren på sin skärm. Hon dolde ansiktet i händerna och satt darrande på samma sätt i flera minuter. Minuter hon behövde för att samla sig tillräckligt för att leta upp sin pappas nummer i listan. Efter sex signaler gick hans telefonsvarare igång.

   Madison slängde telefonen ifrån sig. Den landade på golvet med en lätt duns och låg kvar där i öronbedövande tystnad. Att ringa Claire var inte ens ett alternativ. Så vem fanns kvar som skulle kunna bry sig? Svaret kändes som tusen pilar som genomborrade hennes hjärta på en och samma gång. Ingen.

   Madison hade inget mer att fundera över längre, inga fler aspekter att väga in. Hon torkade tårarna, rätade på ryggen och gick stelt in till badrummet. Scenen som skulle utspela sig hade hon repeterat så många gånger i huvudet att hon inte behövde tänka.

   Hon tog fram sin rakhyvel och fick efter en stunds koncentrerat fingrande ut rakbladet. Sedan satte hon sig på det kaklade badrummsgolvet. Hon hade trott att hon i den här stunden skulle uppleva någon form av bedövning, som om hon inte riktigt var med i det som hände. Istället lade hon märkte till allt. Den svala temperaturen från kaklet, den metalliska känslan i rakbladet, det låga surret från lampan, den typiska lukten av badrumsprodukter. När hon satt sig ner placerade hon den vassa metallbiten mot handleden. Under ett par sekunder, medan hennes hjärta slog så fort att hon kände sig yr, tvekade hon. Sedan pressade hon ner eggen i hunden och drog den åt sidan. Hårt.

   Smärtan fick henne att flämta till. Men innan hon hann ångra sig, och för att det skulle vara över så fort som möjligt, gjorde hon snabbt samma sak på andra armen. Innan allt blev svart hann hon tänka en sista klar tanke. Hon skulle bli ett av de där fallen där ingen förstod vad som hänt. Hur en levnadsglad och utåtriktad tjej kunde sluta på det sättet. Medan pulsen dunkade i öronen och smärtan svallade i vågor lutade sig Madison mot hyllan bakom och lät sitt liv rinna ut tillsammans med blodet som lämnade hennes kropp.

---

Jag är hemskt ledsen om detta satte Er i en obehaglig situation men jag tycker det är viktigt att man skriver om sådana här saker. Inte bara för att det ska höja spänningen i en påhittad berättelse utan för att man ska få andra människor att förstå hur folk kan ha det, i hemlighet. Och att man inte ska ta till drastiska åtgärder som i detta fallet utan att man bör veta hur det alltid finns människor som vill lyssna och bry sig. Ansträngningen att hitta en sådan människa någonstans är inte större än den ansträngning det tar för att såra sig själv även om det känns som det lättaste valet. 
Skriv gärna vad Ni tycker och tänker om detta kapitlet. Intressant att höra hur detta berörde Er. xx