"It's not dark yet. Wanna go for a walk? Around the lake?" Elvira svängde lätt med deras sammanflätade händer där de gick bredvid varandra i korridoren.

   "Sure. Do you have to take your jacket with you?" Niall strök mjukt undan en hårslinga som fallit ner i pannan på henne.

   "I'll get pretty cold so that's a good idea. Wait here, I'll go and get it." Elvira lösgjorde motvilligt sin hand från hans och skyndade bort till dörren. Hon ryckte upp den, slet ner jackan från kroken och småsprang tillbaka till Niall. Han log varmt mot henne och tog hennes hand igen.

   "Shall we?"

   Elvira var på väg att nicka men hindrade sig själv mitt i rörelsen. "Can I go and check on Madison first?" Hon gjorde en ursäktande grimas. "I know that we aren't very close, but someone should check on her if she's feeling ill. I think Jenny and Charlotte is still downstairs."

   "Of course." Niall strök henne över armen. "Do you want me to come with you?"

   Elvira övervägde erbjudandet men skakade sedan på huvudet. "I think it's better if I go alone. I'll go to your room afterwards.

   "I'll probably wait in the common room. But don't you hurry. If Madison want to talk we can go for a walk some other day instead."

   "Okay. We'll see how it goes." Elvira gjorde en min som visade att det antagligen inte skulle ta så lång tid. Sedan vände hon sig om och gick bort till rummet Madison delade med Jenny och Charlotte. När hon knackat på dörren tre gånger utan att få svar sköt hon försiktigt upp den och kikade in. Madisons madrass låg mitt på golvet och dörren till badrummet stod på glänt.

   "Madison?" Elvira gick tvekande in i rummet och såg sig om. Det var tomt. Innan hon lämnade platsen drog hon upp dörren till badrummet som gav ifrån sig ett gnislande ljud. Nästa faktum hon blev medveten om var det höga skrik som lämnade hennes egen strupe.

   Elvira backade snabbt och instinktivt tills hon snubblade och slog ryggen mot badrumsväggen. Där blev hon stående med bankande hjärta och andan i halsen, stirrande på Madison som låg på golvet, ihopsjunken mot hyllan. Hennes ansikte var vitt, hennes ögon slutna och munnen halvt öppen. Blodet var överallt. På hennes armar, hennes kläder och golvets kakel.

   "Elvira" What is -?" Niall störtade in i badrummet. Han måste ha hört hennes isande skrik för skräcken lyste i hans blick när han tittade på henne. Sedan fick han syn på Madison och orden fastnade i halsen på honom samtidigt som hans ögon vidgades. Vad som bara kunde ha varit någon sekund kändes som en evighet innan han hastigt såg sig om i badrummet och slet ner två handdukar från den vita hyllan. Han pressade frottén mot Madisons handleder innan han vände sig mot Elvira igen.

   "Call an ambulance, Elvira. Fast. I have to keep the preasure here."

   Elvira vaknade upp ur sin förlamade position och fick med darrande fingrar upp telefonen. Hon slog sifferkombinationen och väntade på att den första signalen skulle gå fram. Med skakig röst förklarade hon vad som hänt så bra hon kunde och angav skolans adress. Telefonisten kopplade samtalet vidare till en sjuksköterska som skulle hjälpa dem genom situationen i väntan på att en ambulans anlände.

   "Does she have a pulse?" Kvinnans röst var saklig.

   Elvira trevade försiktigt med fingertopparna längs Madisons bleka hals. "I don't know." Svarande hon hårt. "Maybe. In that case very weak."

   Kvinnan ställde nästa fråga med professionellt lugn. "Is she breathing?"

   Elvira lutade sig fram på skakande knän för att se om Madisons bröstkorg hävde sig. Med ett kvidande läte grep hon hårdare om telefonen. "I don't know. I can't see."

   "Okay, now I want you to do this." Kvinnans röst var lika auktortär som samlad. "Put her in recovery position. It will help her breathing."

   Elvira såg upp på Niall som fortfarande höll tyget pressat mot Madisons handleder. Hon drog in luft för att kunna prata begripligt. "We have to put her in recovery position."

   Niall nickade snabbt. "Can you help me holding these towels against her wrists while I turn her around?" Elvira rörde men fingret vid en knapp på skärmen så att samtalet gick över till högtalarläge och lade ifrån sig telefonen på golvet. Sedan satte hon sig bredvid Niall och tog över trycket han utövat på skärsåren samtidigt som hon kämpade mot ett stadigt ökande illamående.

   "She's breathing." Niall såg koncentrerat på Madison där hon låg på golvet och Elvira kände ett svagt hopp flamma till liv inom sig. Medan de satt böjda över Madison hörde de hur någon kom in i rummet från korridoren. Jenny tittade in i badrummet och de kunde se hur hennes blick först gick till dem och sedan till blodet på golvet. Hennes ögon spärrades upp och sedan började hon gallskrika. Ett ihålande skärande ljud som ekade mot kakelväggarna och skar i öronen på Elvira. Till slut vände sig Niall mot henne med ett frustrerat ansiktsuttryck.

   "If you're just going to scream, feel free to leave."

   Jenny tystnade och stirrade på honom med gapande mun. Sedan snurrade hon runt och sprang ut i korridoren. De kunde höra hennes röst när hon halvt hysteriskt skrek åt de andra vad hon hade sätt. Niall bet ihop tänderna i uppenbar irritation, men vände sig sedan mot Elvira med ett betydligt mjukare ansiktsuttryck.

   "Do you want me to take over again?"

   Elvira nickade, oförmögen att få fram några ord. Hon visste inte hur lång tid som gick innan ambulansmännen kom, bara att hon kände en obeskrivlig tacksamhet när de väl gjorde det. De båda männen bad vänligt men bestämt Niall och Elvira att flytta på sig innan de tog över.

   Elvira såg spänt på när de öppnade en grön väska och bandage, tejp, saxar och flaskor blev synliga. Den ena av männen placerade snabbt ett tryckförband om Madisons handleder samtidigt som den andre satte en nål kopplat till ett dropp i hennes arm. För Elvira som passivt tittade på kändes det som en evighet, men i själva verket kunde det inte ha tagit mycket mer än en halv minut. När de väl fått upp henne på båren höll Niall upp dörren åt dem.

   "What is going the happen next? What are they going to do at the hospital?" Elvira kastade fram de två frågorna samtidigt som de var på väg ut genom dörröppningen, desperat efter lugnande svar.

   "She's going to be operated immediately." Den av dem som fortfarande höll i droppet vände huvudet mot henne utan att stanna när han svarade. "The cut blood-vessels must be sewn together. Then we'll see."

   Så snart de tagit med Madison ut från rummet lade Elvira märke till att hon skakade och darrade i hela kroppen. Hon kände det som om hon hade feberfrossa och inte kunde andas ordentligt. Till slut sjönk hon ner på Madisons madrass på golvet där hon gjorde sitt bästa för att dra in ett helt andetag.

   Varför hade hon inte gjort något tidigare? Ödet hade valt ut henne att hjälpa Madison, men hon hade ignorerat kallelsen. Hon kunde hon ha gjort det? Bara för att det var mer bekvämt än att försöka göra något? Elvira kände hur paniken reste sig inom henne och började snyfta. Men till och med snyftningarna lät forcerade när hon inte lyckades dra in ny luft i lungorna.

   "Elvira." Niall tog försiktigt hennes huvud mellan båda händerna och såg henne i ögonen. "Try to breathe properly. There is nothing you can do now."

   "Do...do you think...that she will die?" Elvira fick fram orden mellan hackande tänder.

   "I don't know." Niall ögon var tårblanka. "I only know that none of us can help anymore. They'll do what they can to save her at the hospital."

   Elvira kved och dolde sitt ansikte i händerna. Att se Madison på det sättet, med det röda blodet till kontrast till hennes bleka armar, var den otäckaste syn hon någonsin upplevt. Tårarna vällde upp i ögonen och rann över när hon sjönk framåt och lät Niall hålla om henne. Han strök henne ömt över håret och mumlade lugnande ord i hennes öra. Där hon satt med sitt huvud under hans haka kunde hon känna hur hans tårar droppade ner och blandades med hennes egna. 

   Sedan ryckte hon till och drog sig ur hans omfamning. "I wanna be there."

   Niall skakade på huvudet som om han inte förstod vad hon menade. "Be where?"

   "I wanna be with Madison when she wakes up." Hon såg på honom med desperat beslutsamhet i blicken. Sedan sänkte hon rösten till en rädd viskning. "If she wakes up."

   Niall tittade på henne under några sekunder. Sedan reste han sig och hjälpte henne på fötter. "Come. Let's drive there."

   De lämnade platsen utan att se sig om och skyndade förbi uppehållsrummet där ett par lärare försökte lugna de elever som ställde upprörda frågor i munnen på varandra. Niall och Elvira sprang nerför trapporna och ut till parkeringen under tystnad. Elvira stängde ner alla känslor som härjat i hennes tankar den senaste halvtimmen och fokuserade på att sätta den ena foten framför den andra när de med snabba steg gick mot parkeringen. Efteråt kunde hon inte ens minnas färden till sjukhuset, att hon ännu en gång suttit bakom Niall på motorcykeln. Hon visste bara att de på något sätt tagit sig dit och in till receptionen.

   "We wanna see our friend." Elvira lutade sig fram över disken med andan i halsen. Hennes händer grep om skrivbordets kant när hon uttalade hennes namn. "Madison Jones."

   Kvinnan bakom disken gav dem en skeptisk blick och kisade sedan mot sin dator. Hon tryckte på några knappar och lät blicken glida över skärmen. "Your friend is on ICU. Only family is allowed to visit."

   Elvira var inte beredd på att ge upp så lätt. Inte när de kommit så här långt. "But her parents is far away and I want someone to be there when she wakes up. Please?" Hon fick kämpa för att hålla rösten stadig och tydlig. Niall lade armen om hennes axlar och Elvira lutade sig tacksamt mot honom. Kvinnan såg på dem en lång stund och utstötte sedan en låg suck.

   "You can sit in the corridor outside and wait until a doctor tells you to come in. Flat one, the left corridor, room number three."

   "Thanks." Elvira fick fram ett svagt leende och vände sig sedan om för att skynda iväg längs de ekande korridorerna tillsammans med Niall. De hittade rummet kvinnan beskrivit och en hård skinnsoffa utanför. Så snart Elvira lät sig själv sjunka ihop mot ryggstödet och släppa stressen som burit henne hela vägen dit kände hon hur kroppen blev allt tyngre och fukten började sticka i ögonen. Hon lutade huvudet mot Nialls axel och lät sina tårar av känslomässig utmattning väta hans t-shirt utan att be om ursäkt för det. Niall drog henne närmare sig själv och lade försiktigt sitt huvud mot hennes.

   Elvira var långsamt på väg att slumra in i någon form av orolig sömn när dörren framför dem slutligen öppnades och en kvinna i vit rock visade sig. Hon såg tvekade på dem och Elvira satte sig rakt i soffan, plötsligt klarvaken.

   "We're friends of Madison. How...how is she?" Elvira sökte svaret i den kvinnliga läkarens ansikte samtidigt som hon höll hårt om Nialls hand. En sköterska dök upp bakom läkaren, kastade en blick på Elvira och Niall och viskade sedan något till den andra kvinnan.

   Läkaren såg på dem med en vag rynka i pannan. The patient is in consciousness. We're waiting for her parents."

   "But they have a long drive to come here." Elvira reste sig upp samtidigt som hon upprepade argumentet hon nämnt för kvinnan i receptionen. Hade hon inte gjort något annat för Madison kunde hon åtminstone göra det här. "Isn't it better if she can see us than no one at all?" Niall kom också på fötterna och ställde sig bredvid henne som för att stötta hennes begäran.

   "As you wish." Läkaren nickade och sköt upp dörren så att de kunde gå förbi henne. I rummet syntes ett flertal slangar och monitorer och det svaga surret från olika apparater fyllde platsen. När Elvira fick syn på Madison i sängen fick hon tvinga sig själv att hålla tillbaka en flämtning. Hade hon inte vetat vem som låg där skulle hon aldrig känt igen den glada tjejen som virvlat in på deras rum den första dagen på lägret.

   Hastigt växlade hon en blick med Niall innan de gick fram till sängen och kunde konstatera att hans tankar gick i samma riktning. Madisons ansikte var berövat på all färg och under hennes ögon fanns mörka ringar i en svagt lila ton. Hon var vaken, men stirrade rakt fram med tom blick, som om hon varken såg dem eller något annat i rummet.

   "Madison?" Elvira viskade mjukt fram hennes namn och ställde sig vid huvudänden av sjukhussängen. Ett dropp var fäst i hennes ena arm, ovanför handledens bandage, och Elvira rörde försiktigt vid den andra armen. Huden var sval och när Madison inte reagerade på beröringen kände Elvira det som om hon låtit fingrarna snudda vid en livlös vaxdocka. Hon såg sig om över axeln på Niall som stod ett halvt steg bakom henne. Han skakade på huvudet och rynkade ögonbrynen som för att visa att han inte heller förstod varför Madison betedde sig som hon gjorde.

   I samma stund hördes ljudet av klackar mot golvet och upprörda röster i korridoren utanför. Några sekunder senare kom en kvinna och en man i medelåldern in med läkaren efter sig. Kvinnan stirrade anklagande på Elvira och Niall med sammanpressade läppar. Hon hade blont hår i pagefrisyr, en städad klädstil och ögon som liknade Madisons. "Who are they and what are they doing with my daughter?"

   "We are Madisons friends." Elvira kunde inte låta bli att låta sin egen irritation över kvinnans sätt att färga tonen i hennes röst. Niall tog Elviras hand och drog försiktigt med henne en bit bort från sången för att ge utrymme åt Madisons föräldrar.

   Kvinnan och mannen gick fram till andra sidan av sängen och Madisons mamma tog tag om sin dotters arm. "Madison?" Madison fortsatte stirra sakt fram utan att röra på sig, på samma sätt som hon gjort när Elvira försökt få kontakt med henne. Hennes mammas röst gick upp i en hysterisk falsett. "Why isn't you answering me?" Hon såg ut att vara färdig att skaka om sin dotter, men vände sig istället mot läkaren som fortfarande befann sig i rummet. "Why isn't she answering?"

   "Your daughther did almost die. She's still weak after all the blodd loss. We have given her blood , but - "

   "But what?" Den här gången kom den skarpa rösten från Madisons far. "What's wrong with her?"

   Läkaren fick inte ens chansen att svara förrän mannens fru vände sig mot honom med blixtrande ögon. "This is your fault!"

   En arg rynka formades snabbt mellan mannens ögonbryn. "My fault!?" Hans kränkta ton antydde att tanken var befängd.

   "Yes." Kvinnan var inte beredd att backa. Hon slängde upp ena handen i luften för att ge eftertryck åt sina ord. "It's you who always spend money on the wrong things. When it isn't alcohol it's that piece of junk in the garage. Everything besides your daughter!"

   "Money has nothing to do with this!" Madisons pappa var högröd i ansiktet av anklagelsen. "Do you really think more stuff can solve the problem? More clothes and make-up? When is the last time you took your time and talked to our daughter?"

   "When I last took my time? When was the last time you spend your time on anything except work or drinking?" Mammans gälla röst vibrerade i den sterila sjukhusluften.

   "What?" Mannan knöt nävarna vid sidorna tills knogarna vitnade. "I can tell you that -"

   "I think the visit is over now." Den kvinnliga läkaren tog ett kliv fram och såg på paret med stakt ogillande blick. "Can you please leave the room?" Med en gest visade hon Madisons föräldrar att de skulle gå mot dörren. När mannen och kvinnan efter viss tvekan lydde vände sig läkaren mot Elvira och Niall med en ursäktande min. "You too am I afraid."

   De följde efter Madisons föräldrar ut i korridoren där läkaren stängde dörren till rummet efter dem. Elvira var så upprörd att hon inte visste var hon skulle ta vägen. Ilska, rädsla och frustration sjöd och kokade inom henne när hon vände sig mot den främmade mammen och kvinnan.

   "What's your problem?" Hon spottade fram orden, förvånad över sig själv. Madisons föräldrar stirrade chockat på henne.

   "Beg your pardon?" Mannen sänkte ögonbrynen och rynkade pannan.

   "I wondered, what's your probelm?" Elvira kände hur tårar, varma tårar av medkännande med Madison, rann nedför hennes kinder. "Your daughet did just try to kill herself and the only thing you can do near her is to fight. How can you ask what's the problem with her? What's the problem with you?" 

   Paret såg fortfarande på henne som om hon var en fläck på golvet som kommit till liv och nu tilltalade dem. Elvira torkade argt bort tårarna med baksidan av handen och snörvlade till. "Can't you see that your daughter needs you?"

   "Elvira." Niall tog mjukt om hennes arm och gav samtidigt Madisons föräldrar en kall blick. "C'mon, let's go." Elvira nickade med en snyftning och gick sedan förbi det medelålders paret som fortfarande inte tycktes finna några ord.

---

Nu är jag klar med den spännande fortsättningen av det katastrofala som hände i det förra kapitlet. Hoppas att det enligt Ert tycke var intressant att läsa och att Ni inte har några större klagomål på texten. Om det finns något som förvirrar Er eller som Ni bara allmänt undrar över han Ni bara skriva en kommentar så svarar jag så snabbt jag kan. Kommentera gärna vad Ni tyckte om kapitlet i helhet också. Tack för att Ni läser! Betyder jättemycket för mig. xx