"As your first project this summer I want you to go out, find your own place and draw or paint it." Elisabeth, deras huvudlärare i bild, rörde sig metodiskt över golvet i salen medan hon gav dem instruktioner. "It will not be the most beautiful place you'll find, or the most special, but it's going to be a place that describes you. Who you are."

   Elvira antecknade lärarens ord i sitt skivhäfte där hon satt på en av fällstolarna tillsammans med de andra deltagarna som valt samma inriktning. På morgonen, innan frukosten, hade hon skummat igenom pappren med information för sommarlägret. Det mesta var redan bekant för henne eftersom hon läst igenom samma instruktioner oräkneliga gånger på konstskolans hemsida, framlänges och baklänges, tills hon kunnat dem som ett rinnande vatten. På den tiden då antagningsbeskedet fortfarande framstått som en ouppnåelig dröm.

   Under deras tid på lägergården skulle de skapa och avsluta tre olika projekt. Det första var en inlämningsuppgift de fick arbeta på under de tre första veckorna som skulle vara personlig. Något som representerade dem själva, precis som deras lärare påpekat. Projekt nummer två var ett grupparbete som skulle vara klart till den sjätte veckans slut. Det skulle lära dem att jobba med, och utvecklas inom, sin konstform tillsammans med andra människor. Resultatet skulle redovisas för de övriga lägerdeltagarna och i bildelevernas fall handlade det som att sätta ihop en utställning. 

   Det sista och avslutande projektet skulle de utföra på egen hand, men till skillnad från de första måste det på ett eller annat sätt handla om att nå ut med sin konst till andra människor. Det var det av arbetena Elvira såg fram emot mest. Än så länge visste hon inte vad hon ville göra för att nå ut och beröra, men hoppades på att få inspiration under veckorna som ledde fram till den tredje uppgiften.

   Elisabeth stannade upp och såg på sina elever. Hon hade mörkbrunt hår samlat i en lång fläta som hängde över ena axeln och följsamt gungade i takt med hennes rörelser när hon förklarade uppgiften för dem.

   "You can choose whatever material you want to have and which technique you wanna use. You can always come to me for advice, help and inspiration. Remember that I'll be here for you the whole summer." Hennes läppar drogs till ett varmt leende mot eleverna och Elvira kände instinktivt att hon skulle trivas med sin lärare. Att ha tillgång till personlig vägledning av någon som arbetade professionellt med konst var en möjlighet hon inte ville gå miste om.

   När Elisabeth talat färdigt inbjöds alla att gå igenom den breda bildsalen för att leta upp de material de ville arbeta med. Elvira reste sig och lämnade stolsraden för att ta en tur runt bänkarna och hyllorna som stod uppställda mot rummets väggar. Hon kände sig som ett barn i en leksaksaffär där hon tillsammans med de andra plockade bland blyertspennor, penslar, dukar och oljefärger. Tillslut valde hon ut en duk uppspänd på en kvadratisk träram, ett set med akrylfärger i olika nyanser, ett staffli och en färgblandarskål. Med staffliet under armen och de andra sakerna i händerna lämnade hon den upplysta salen med försiktiga steg för att inte tappa något. Utanför rummet fanns en knarrande trätrappa som ledde ner till den stora gårdsplanen.

   Bildsalen låg på övervåningen i ett hus som var hälften så stor som huvudbyggnaden och en gång varit tjänarbostad. På våningen under höll dramaeleverna till och i det gamla stallet i andra änden av gårdsplanen läckte avlägsna toner från musikernas instrument ut. Dansarna hade också en egen byggnad, ett vitkalkat hus en bit bort från de andra, närmare sjön.

   Solen skymtade från bakom förmiddagsmolnen och temperaturen hade stadigt klättrat uppåt sedan de svala morgontimmarna. Elvira stannade till en kort stund för att få en översikt över det natursköna området. Hon vandrade med blicken över platsen och betraktade de andra bildeleverna som strövade iväg i olika riktningar. Flera av dem promenerade ner mot sjön bakom herrgården, några andra mot skogen i öster och en tjej med ett stort skissblock satte sig nedanför källarbacken på den vidsträckta gräsmattan.

   Elvira tvekade några sekunder och styrde sedan långsamt stegen mot en mer undanskymd skogsdunge, dragen till den just för att den framstod som lite bortglömd. När hon nådde skuggan från bokträden var hon glad att hon hade tagit en långärmad tröja på sig. Kvistarna knäcktes under hennes sandaletter när hon försiktigt tog sig fram mellan buskar, snår och ljusgröna blad. Hon sköt undan en mjuk trädgren framför ansiktet och drog andan över bilden som mötte henne.

   Framför hennes fötter slingrade sig ett smalt dike där en bäck porlade mellan kanterna av stenar och jord. Över det lilla vattendraget, en bit till vänster om henne, fanns en gammal vit bro i vackert snidat trä. Elvira lade handen över hjärtat, förtjust över att ha hittat platsen. Hennes tankar flög spontant till den gamla filmatiseringen av Anne på Grönkulla och den bro som fanns där. Hon hade både läst böckerna och sett TV-serien ett flertal gånger som barn.

   Uppgiften hade varit att måla av en plats som representerar en del av dem själva och den pittoreska scenen framför henne var perfekt. Den representerade hennes kärlek till det som var vackert och gammaldags och påminde henne samtidigt om favoritböckerna från barndomen. 

   Utan att slösa mer tid fällde hon upp stativet och försökte få det att stå stadigt mot den ojämna undervegetationen. Hon pressade träbenen någon centimeter ner i marken och satte sedan upp duken. När hon öppnade asken med akrylfärgerna hörde hon plötsligt ett ljud till höger om sig och stelnade till. Snabbt vände hon blicken åt samma håll och såg hur en gestalt rörde sig bakom trädet. Hon hade varit så övertygad om att hon var helt ensam att hon skrek av överraskningen. Elvira tog ett hastigt kliv bakåt, snubblade över en gren och stupade ner i blåbärsriset som en fälld bowlingkägla. 

   "Elvira?" Niall klev fram bakom trädets stam och såg lika förvirrad ut som Elvira kände sig. Elvira stirrade på honom med öppen mun där hon satt på marken.

   "What are you doing here?" Frågan halkade över hennes läppar innan hon hann tänka och det var först när hon hörde sig själv uttala dem som hon insåg att det lät som en anklagelse.

   "I could ask you the same question." Ett roat leende drog över hans ansikte när han betrakatade henne. "Do you want any help to get up?"

   "No thanks." Elvira kunde inte hjälpa att hennes ton innehöll ett visst mått av irritation när hon tog sig upp på fötter. Varför träffade hon alltid på honom i pinsamma situationer? Hastigt borstade hon bort smutsen från sina trekvartjeans och slängde håret över axlen.

   "And to answer your question, we got a mission to find an empty place where we could write a song for the first project." Han höll ut gitarren han haft i höger hand hela tiden, men som Elvira lade märke till först nu. Hon hade varit för upptagen av att titta på honom för att se något annat.

   "Oh, okay." Elvira kände sig dum där hon stod kvar på samma ställe med penslen i handen. "We got a similar mission." Hon viftade med handen i staffliets riktning. "To find a place that we could paint."

   Niall nickade och såg bort mot bron med ett tankfullt ansiktuttryck. "I understand why you chose this place. The light falls very nicely through the broadleaved trees. It's just like the bridge was made to reflect it."

   Elvira såg överraskat på honom, förvånad över att han lade märke till en sådan sak. Som amatörkonstnär kände hon sig ibland lite udda och missförstådd. För att hon hade lagt märke till saker andra inte gjorde och för att hon kunde bli lyrisk över platser andra inte fann något märkvärdigt med.

   "Yes," svarade hon dröjande och drog frånvarande med fingertopparna över den vita dukens struktur. "It's one of the things I liked." Hennes blick vandrade till pappret han höll i den andra handen. "How is it going for you? Writing a song?"

   Niall ryckte på axlarna. "I haven't started yet." Han såg menande på henne med ett flin lekandes i ena mungipan. "I got interrupted by a screaming girl." 

   Elvira rodnade och tittade bort. "Sorry. I didn't expect that..."

   "That someone else would find this place as well?"

   "Exactly." Elvira vände tillbak blicken mot honom. "What are you planning on to write?"

   "I don't know yet." Niall suckade lågt och drog med handen genom det blonda håret. "I wanna write something that means something. If you know what I mean?" Han satte sig ner på marken och lät ett av benen dingla över diket. "Not just that regular stuff you hear everyday on the radio. That's just empty words."

   Utan att fundera över det slog sig Elvira också ner, en liten bit bort från honom. Hon ryckte upp ett grässtrå från en tuva och fingrade tankfullt på det. "I understand. You wanna write something with a deeper meaning?"

   "Yes, but it have to say someting about me too. That's a part of the mission." Han lade gitarren åt sidan och tittade på det blanka pappret i sin hand. En svag vindpust fick löven ovanför deras huvuden att rassla till. "Sometimes I think I know myself better after I put words on my feelings. The melody always come first and then the lyrics."

   "Do you have any theme for your lyrics?" Elvira förstod inte själv varifrån hennes nya frimodighet kom. Hon brukade inte kunna prata på det sättet med killar, särskilt inte helt ensam med någon hon egentligen inte kände. Men samtidigt fanns det något i situationen, någon sorts förståelse de verkade dela, som gjorde att det kändes oväntat naturligt.

   "I often feel stuck between two countries." Niall tittade rakt fram när han sa det, som om han uttalade ord han ofta tänkt. "I've moved from Ireland to England but without my parents." Niall kastade en blick på henne när han berättade och Elvira kände hur hon blev varm i kroppen av den hastiga ögonkontakten. Sedan övervägde hon vad han sagt.

   "Ireland? It can't be easy to not be with your family often?" Hon kollade medlidande på honom. 

   "Not really. It's nice to be on my own but I miss them a lot." Niall lutade underarmarna mot benen och drog in ett andetag. "My family didn't have much money so I thought that they would have it easier if I left." Elvira lade märke till att han bröt ganska kraftigt på Irländska även om hon hört det innan också så framhävde hans berättelse det. "But you're born here right?"

   "Yes. I'm all english."Elvira log försiktigt. Han småskrattade och fick något varmt i blicken. 

   "And you wanna write about that in your song?" Elvira ville höra mer om hans ursprung och familj, få veta mer om det som fanns i hans hjärta.

   "Yeah, in some way." För första gången sedan han började prata vred han på ansiktet helt mot hennes och såg på henne utan att vända bort blicken. Som om han studerar henne. Elvira kände hur hennes kinder hettade under hans påtagliga uppmärksamhet. Hon harklade sig för att bryta tystnaden och reste sig upp.

   "Then I won't disturb you any more. I have to start on my painting now if I wanna catch up."

   "You're not disturbing, Elvira." Niall ställde sig också upp och fångade mjukt hennes hand innan hon hann gå iväg. Han höll kvar den ända tills hon såg honom i ögonen igen. "Thanks for listening."

   Elvira nickade utan att få fram några ord. Beröringen av hans hand sände varma ilningar genom hennes arm som vandrade ända ner till tårna. Hon log försiktigt innan hon drog sin hand ur hans. Sedan vände hon ryggen mot honom, tog några steg bort och plockade upp blyertspennan hon lagt på staffliets kant. Bakom sig kunde hon höra att Niall satte sig ner igen.

   När hon var säker på att han inte längre tittade på henne såg hon sig diskret över axeln. Han satt lutad mot trädets grova stam med pappret framför sig och en penna han frånvarande tuggade på. Elvira vände tillbaka blicken mot duken och satte pennspetsen mot den. Hon kisade bort mot bron och försökte fånga dess form och struktur genom några enkla streck.

   Efter någon minut tog hon fram ett suddgummi och raderade frustrerat alltihop. Att koncentrera sig när Niall satt några få meter bakom henne visade sig vara en omöjlig uppgift. Efter en stund, när hon för andra gången suddat ut sin skiss, reste han sig upp. Han kastade en ursäktande blick på Elvira.

   "This place wasn't a great inspiration-place after all." Han log snabbt som för att visa att han inte kunde göra något åt det. "I think I'm going to search for another place. See ya, Elvira."

   "Okay...bye." Ville han inte vara där hon var? Elvira kände hur en våg av besvikelse sköljde över henne, trots att hon inte kunnat fokusera på målningen på grund av honom. Var hon den enda som uppskattat deras samtal? Fanns attraktionen hon kände mellan dem bara från hennes sida? Samtidigt som frågorna avlöste varandra i hennes medvetande skämdes hon över sig själv.

   Varför skulle någon som Niall bry sig om henne? Hon var varken intressant, exceptionellt söt eller charmig och utåtriktad. Som Madison. Att tro att det skulle kunna bli något med Niall var löjligt. Elvira såg efter honom när han lämnade skogsdungen och försvann iväg ut på området. 

   Hon suckade, blundade en kort stund och tvingade sig att själv koncentrera sig på uppgiften. När hon öppnade ögonen igen såg hon på bron. Den här gången lade hon tankarna på Niall åt sidan och tog in platsen i dess fullhet. För tredje gången påbörjade hon sin skiss och den här gången formades bron, bäcken och träden runt om under hennes fingrar.

   Ibland kunde människor uppfatta Elvira som kall, eller helt enkel tråkig, för att hon inte visade sina känslor utåt. Med de som trodde att hon var kall och likgiltig hade fel. Väldigt fel. Elvira kände allt som andra människor kände, kanske till och med ännu mer och djupare. Men det som fanns inom henne; glädje, ilska, kärlek, sorg, medkänsla och passion, tog sig ofta inte samma synliga uttryck som hon andra. De känslorna kom istället fram när hon målade. När hon använde pennor och färger för att ge liv åt en bild som fanns i hennes huvud.

   När hon gått på mellanstadiet, och de haft bild som allmänt ämne i skolan, hade hennes klasskamrater flockats runt henne på lektionerna. De ställde sig i en cirkel bakom och framför hennes bänk för att förundrat se på när Elvira tecknade och målade någon av de uppgifterna de fått av sin lärare. Elvira hade aldrig riktigt vetat hur hon skulle bete sig när de gjorde så.

   Hon kände sig hedrad över att de var så fascinerade av hennes konst, något annat hade varit omöjligt. Men samtidigt önskade hon att de skulle gå iväg så att hon fick ägna sig åt det i fred. Hon tappade koncentrationen när de stod lutade över hennes papper och hon visste aldrig vad hon skulle svara på deras frågor.

   "How can you draw so good? How do you do it?" 

   "Where did you learn that?"

   Vad skulle hon svara på det? Hon visste inte själv hur hon gjorde, bara att hon hade förmågan att överföra bilden som fanns inom henne till ett papper eller en duk. Det var ingenting någon lärt henne, det var en gåva som alltid funnits där. En förmåga som för henne var lika naturlig som att andas. Men det var också en av de bästa sakerna med att befinna sig på ett läger som det här, en plats som denna.

   Här behövde hon inte förklara sig. Hon behövde inte tala om hur hon gjorde eller varför. Den gamla herrgården med dess vackra omgivning hade intagits av ett hundratal unga människor som alla på ett eller annat sätt hade förmågan och talangen att skapa. Att uttrycka vad de tänkte och kände med hjälp av sin konstform.

   Medan Elvira skissade på bilden försvann tid och rum. Hon gick in i den privata värd som alltid bildades runt henne när hon tog sig an en ny målning. Ett rum där bara hon, duken och färgerna existerade. När blyertsteckningen var klar och hade fått det utseende hon ville att den skulle ha, hade de gått tre timmar. Tre timmar sedan hon hittade den lilla skogsdungen med bäcken och valde ut den.

   Hon plockade upp mobiltelefonen ur fickan för att kontrollera hur mycket klockan var och insåg att det var dags för lunch. Nöjd med vad hon åstakommit under förmiddagen packade hon ihop sakerna och stoppade in staffliet under armen igen. Efter lunchen skulle de ha teorilektion och Elvira såg redan fram emot allt hon skulle lära sig under sommaren.

   När hon gick bort mot bildsalen för att lämna tillbaka sakerna stekte solen henne i ansiktet och hon kunde känna förväntningarna inför resten av längret som en stigande källa av lycka inom sig. Vare sig hon blev vän med Niall eller inte, skulle det här bli den bästa sommaren i hennes liv.

---

Detta är kapitel 2 av cirka 20 kapitel. Hoppas Ni uppskattar berättelsen än så länge. Det är roligt att se att så många kommer och läser. Jag kommer fortsätta med de långa inläggen så att Ni har mycket att läsa varenda gång. Har Du någon kritik eller feedback? Dela med dig i kommentarerna. xx