A Drop in the Ocean - 3
Förra kapitlet:
När hon gick bort mot bildsalen för att lämna tillbaka sakerna stekte solen henne i ansiktet och hon kunde känna förväntningarna inför resten av längret som en stigande källa av lycka inom sig. Vare sig hon blev vän med Niall eller inte, skulle det här bli den bästa sommaren i hennes liv.
You sounded so good on the phone
All moved up and all moved on
Me and gravity we never could agree
I can almost see the sky
When I need to close my eyes
You're the only thing that's worth holding on to
"The dance lessons today was so good!" Madison störtade in på rummet som en virvelvind utan att knacka. Hon log brett mot Elvira som lade ner sitt anteckningsblock i skrivbordets översta låda. "How was your lessons?"
Elvira strök håret ur ansiktet, sköt in lådan och besvarade sin rumskamrats entusiastiska leende. "Really good. I like my teacher, Elisabeth."
Madison slet upp sin mobiltelefon ur fickan, tappade den nästan i den hastiga rörelsen och fångade den sedan med ett litet skratt. Hon kastade en blick på skärmen och höll upp den mot Elvira för att hon skulle kunna se den digitala klockan. "It's time for the gathering at the campfire in half an hour. What are you planning to wear?"
"Wear?" Elvira såg förvirrat ner på jeansen och tröjan hon haft under dagen. Hon höjde tvivlande på ögonbrynen samtidigt som hon mötte Madisons blick. Det var en lägersamling de skulle gå till, inte en middagsbjudning. "This I believe?"
Madison ryckte på axlarna som för att säga att Elvira fick göra som hon ville. Sedan gick hon fram till sin egen garderob och började systematiskt leta igenom kaoset som rådde där. Efter en minut såg hon sig om över axeln med tre olika tröjor och lika många byxor i famnen. "Do you know what?" Madisons blick värmdes av hennes vänliga leende. "I can do a braid on you if you want."
Elvira strök fingrarna över sitt tjocka hår. Hennes rumskamrat såg så ivrig ut när hon bara dumpade de framrotade kläderna på golvet att det bara fanns ett svar att ge. "Sure, why not?"
Madison sköt kläderna åt sidan med hjälp av foten, drog ut skrivbordsstolen och visade med handen mot den. "Sit down." Trots leendet lät de två orden som en befallning och Elvira skrattade lågt när hon slog sig ner. Madisons blick genomsökte rummet tills den föll på borsten Elvira använt tidigare under dagen. Hon sträckte sig åt sidan, plockade upp den från sängen och började borsta igenom Elviras hår med bestämda tag.
"Long, thick and wavy," suckade hon samtidigt som hon delade upp håret mellan fingrarna med vanan hos någon som satte upp frisyrer på sig själv varje dag. "You're lucky."
Elvira kände sig generad över kommentaren och valde att låtsas som om hon inte hört den. Hon hade aldrig varit bra på att ta emot beröm eller komplimanger, aldrig vetat vad hon skulle säga eller hur hon skulle reagera när människor lovordade henne på något sätt.
"All the girls in my family have hair like this." Hon ryckte på axlarna, ovillig att dröja kvar vid ämnet.
"All the girls?" Madison skrattade till samtidigt som hon vävde in slingorna i håret och påbörjade flätan. "How many are you?"
"Five. Mum, dad, me, my little sister and my older brother." Elvira kunde känna hur hennes mungipor spontant kröktes uppåt när hon tänkte på dem.
Madisons rörelser blev långsammare när hon lyssnade till Elviras uppräkning av familjemedlemmar, så långsamma att de nästan stannade upp. "So you are three siblings?"
Elvira fick lust att vända huvudet för att kunna betrakta sin rumskamrats ansiktsuttryck. Något i Madisons röst hade förändrats, något som till och med hördes i hennes sätt att andas. Men om Elvira vred på sig nu skulle hennes hår falla ur händerna på Madison så hon nöjde sig med att ställa en fråga. "What about you? How many siblings do you have?"
"None." Madison fortsatte flätningen och nu rörde sig hennes fingrar lika snabbt och smidigt som innan. Hennes svar lät tillräckligt avslappnat för att få Elvira att undra om hon bara inbillat sig tidigare.
"No one at all?" Elvira höjde på ögonbrynen. "Doesn't it get very lonely?"
Madison skrattade igen, ett mer lättsamt skratt den här gången. "No. But on the other hand I never needed to fight for stuff or my parents attention with anyone. We have been on vacation every year since I was a child. Two times a year."
"Oh." Nu var det Elviras tur att tystna. Den senaste gången hon varit utomlands med sina föräldrar hade varit för tre år sedan då de åkt på husvagnssemester till Skottland. Den hyrda husvagnen hade varit för trång för att hela familjen skulle få plats så Elvira och hennes syster hade delat ett litet tvåmannatält som de satt upp innanför förtältet. Trots att de hade sovit med flera lager kläder på sig hade det varit kallt och fuktigt när de vaknade.
Men det var ändå inte det Elvira mindes bäst från deras semester. Hon kom ihåg att de haft vattenkrig mellan skogsträden, att de hade spelat kort så att det hörts över hela campingen och att de fnittrat åt hennes pappa när han fastnat med foten i en hink. Att de åkt på utflykter, skrattat och lekt tillsammans.
Madison avslutade flätan, säkrade den med en hårsnodd och tog ett steg bakåt för att betrakta sitt verk. Elvira snurrade på stolen och mötte hennes blick. "Which countries have you been to?"
"Thiland. Many times." Madison tittade uppåt med ett finger mot hakan som om någon skrivit svaren på frågan i det vitmålade taket. "Canary Islands, the Maldives, Hawaii and Caribbean."
Elvira såg förundrat på Madison som räknade upp exotiska platser som folk räknade upp i filmer de sett eller böcker de läst. Förstod hon inte vilken förmån det var? Att bara vara tonåring och redan sett så stora delar av världen? Madison hade vandrat på de platserna och upplevt den unika kultur och historia som präglade varje land. För Elvira lät det som en önskedröm likt ingen annan. Samma irritation som letat sig in i hennes medvetande när Madison nonchalant hade fått full uppmärksamhet av Niall i matsalen hittade nu fram till Elviras tankar. Hon ville inte uttrycka det ens för sig själv, med kunde samtidigt inte låta bli att tycka att Madison stundvis betedde sig som ett bortskämt barn. Hon tycktes ha fått allt i livet serverat på silverfat, men hade inte ens vett nog att uppskatta det.
"Go and look in the mirror." Madison log föväntansfullt och gav Elvira en lätt knuff i rätt riktning. Elvira reste sig tyst från stolen med sina tankar snurrande i huvudet och gick bort till spegeln vid dörren. Hon mötte sin bild i reflektionen. Bakom henne stod Madison med ett leende som fick smilgroparna att träda fram och väntade på ett utlåtande. Elvira drog lite på munnen. "It's really nice. Thanks."
Madison sken upp av komplimangen som om något tänt en extra lampa i rummet och i samma stund skämdes Elvira över sina orättvisa tankar. Vilken rätt hade hon att dömma Madison för småsaker? Hennes rumskamrat hade flera goda egenskaper än de flesta kunde skryta med. Hon var snäll, omtänksam, glad, framåt, generös och positiv. Vad mer kunde någon önska av den man delade rum med över en sommar?
Madison stack sin arm genom hennes och drog med Elvira ut genom dörren. "I heard that the boys are going to make Niall sing at the campfire." Hon nästan studsade fram där de gick i korridoren. "I hope that he will. I bet he's a wonderful singer!"
"Mmmm." Elvira kände sig ännu en gång löjlig som ens för en sekund inbillat sig att hon delat något speciellt med Niall under deras samtal på förmiddagen. Han var den sortens person som drog andra människor till sig utan att ens försöka och det fanns ingen anledning i världen till att han skulle föredra henne framför någon annan. När de kom ut från herrgården hade hon lyckats intala sig själv att hon inte var intresserad i vilket fall som helst. Inte på riktigt.
"Madison!" Jenny och Charlotte sprang ikapp dem bakifrån och Jenny, som redan gick armkrok med Charlotte, stack sin arm genom Madisons så att de gick i bredd tillsammans alla fyra. Elvira kunde inte ungå att lägga märke till den behagliga känslan som kom av att tillhöra ett kompisgäng, att vara en del av en sammansvetsad grupp. Det var en känsla som värmde hela hennes varelse, trots att hon var medveten om att det var Madisons förtjänst att hon fått nya vänner.
En bit bort på det öppna området hade lägrets ledare tänt en brasa som fortfarande växte och runt om den fanns stockar uppställda i rader. Tillsammans bildade de en stor fyrkant som ramade in lågorna. Ett femtiotal personer hade redan slagit sig ner och fler var på väg dit.
"There's Louise and Zoe." Charlotte pekade mot de andra tjejerna som suttit vid deras bord vid måltiderna. "Let's sit with them."
De pratade med varandra när de slog sig ner på en av stockarna och Madison böjde sig fram för att dra in Zoe i samtalet. "How was your lessons?" Samtidigt som Zoe kastade sig in i en redogörelse för vad de hade gjort i dramagruppen lät Elvira blicken vandra över området. Det hade börjat mörkna ute och den främsta ljuskällan var elden som kastade ett flammande sken över ansiktena på de som att runt omkring. När Niall kom inom synhåll förråde Elviras hjärta henne genom att slå fortare och hon blev ännu en gång tvungen att övertyga sig själv att hon inte var intresserad. Han gick tillsammans med två andra killar och de skrattade åt något medan de närmade sig lägerelden.
När de bara hade några meter kvar svepte Niall med blicken över sittplatserna och eftersom Elvira såg på honom möttes deras ögon i samma stund som han tittade mot platsen de satt på. Nialls läppar drogs till ett igenkännande leende innan han höll upp handen till hälsning. Han vände sig till de andra killarna och sa något till dem. Sedan gick de alla tre fram för att sätta sig på samma stock som Elvira och de andra tjejerna slagit sig ner på.
Niall tog platsen bredvid Elvira, men lämnade ett passande utrymme mellan dem. "How did it go with the painting?" Han såg på henne med sina djupt blåa ögon och Elvira kände sig tacksam över det fladdrande ljuset som förhoppningsvis dolde något av hennes rodnad.
"I'm done with the rough bit. What about your song?" Hon talade lågt för att Madison, som fortfarande satt framåtböjd för att kunna prata med de andra inte skulle höra henne. Om Madison lade märke till att Niall satt bredvid dem skulle hon snart hitta ett sätt att fånga hans blick på. Och Elvira ville åtminstone för några sekunder få vara den som behöll hans uppmärksamhet.
"It's good. I hope." Han skrattade lite åt sig själv utan att bryta ögonkontakten med henne. När Elvira log och Niall gjorde detsamma kände hon det som om det långsamt skapades ett osynligt fält omkring dem, en bubbla där de var skyddade från resten av omvärlden. På samma sätt som när hon målade.
Även om hon inte tittade på henne, kunde Elvira känna precis i vilken stund Madison lade märke till att Niall satt där. Hennes rumskamrat stelnade till i kroppen och Elvira förstod att deras privata samtal var över. I ögonvrån kunde hon se hur Madison koncentrerat fuktade läpparna medan hon rätade på ryggen. Hon hade tagit på sig samma min hon haft sekunderna innan hon gått fram för att fråga om vattenkannan vid killarnas bord.
"Oh, no. Typical! I've accidentally sat on a wet spot!" Madison reste sig demostrativt upp och gjorde en lätt frustrerad gest med händerna. Sedan flyttade hon blicken till det tomma utrymmet mellan Elvira och Niall som om hon först nu upptäckte det. Hon tog två steg åt vänster och gav Niall ett hjälplöst leende. "Is it okay if I sit here instead?"
Niall såg förvånat upp på henne, kastade ytterligare en blick på Elvira och nickade sedan. "Sure, that's ok." Han flyttade sig lite åt vänster för att ge rum åt henne och Madison slog sig snabbt ner, som om hon var rädd att platsen skulle försvinna om hon väntade för länge. Hon vinklade huvudet mot Niall och andades ut som om han just räddat henne från en mindre katastrof.
"Thanks."
Elvira lät diskret fingertopparna glida över platsen Madison suttit på. Det lilla området på stocken var torrt, lika torrt som ett knäckebröd någon glömt kvar i skafferiet. Elvira blev tvungen att kämpa mot en tilltagande irritation när hon lade märke till det.
Musikelevernas huvudansvariga lärare, en man i fyrtiofemårsålderna, reste sig och höjde rösten. Han hade runda glasögon, gråstrimmigt hår tillbakadraget i en tofs och en klädstil som utstrålade kulturpersonlighet. "Welcome to this summers first campfire-evening!" Han höjde båda händerna. "We're going to have evenings like this once a week to get to know each other. It's a opportunity to meet teenagers from the other teams and relax after a long and productive day." Han tittade bort mot platsen där Niall och hans kompisar satt. "Maybe someone would like to perform a little song for us? Did someone brought a giutar?"
"C'mon." Killen som satt på andra sidan om honom gav Niall en dunk i ryggen. "Do it."
"I didn't brought a giutar." Niall ryckte på axlarna och lät som om han var tacksam över att ha en ursäkt för att slippa spela.
"You can borrow mine." En annan av musikeleverna flinade när han reste sig upp och sträckte fram sitt instrument.
"Is this some kind of arrangement, or what?" Niall blängde på sina kompisar men skrattade sedan och tog emot gitarren. "Seriously, can someone else play?"
"I wanna hear you perform." Madison lade smeksamt sin hand på hans arm där hon satt bredvid honom och vinklade på huvudet. "Please? For me?"
Elvira fick anstränga sig hårt för att stå emot impulsen att rulla med ögonen. Insåg inte Madison själv hur hon lät? Hur hon betedde sig? Eller var hon beredd att göra vad som helst för att få Nialls uppmärksamhet? Elvira stålsatte sig mot sin egen frustration när hon stirrade in i elden som girigt slukade vedklamparna.
"Okay, okay." Niall log snett och lade gitarren till rätta. Han drog prövande med fingrarna över strängarna, vred på ett par av stämskruvarna och började spela. Efter några inledande ackord kunde alla som att runt lägerelden höra Nialls röst som sjöng den rösta versen av Fields of Gold. Hans röst framkallade mer eller mindre en unison flämtning när de melodiösa orden lämnade hans mun.
Han sjöng så vackert, så lent och samtidigt så djupt, att Elvira nästan fick tårar i ögonen. Till och med Madison verkade ha tappat fattningen där hon satt bredvid honom med halvöppen mun och uppspärrade ögon. Alla som suttit och viskat med varandra runt elden för bara några minuter sedan tystnade för att lyssna. När han avslutade låten fylldes kvällshimlen av tystnad, som om alla fortfarande var för tagna av sången för att kunna säga något. Sedan utbröt en spontan och entusiastisk applåd.
"More!" Uppmaningen hördes från flertal håll när Niall lade undan gitarren. Han tvekade en kort stund, men när förfrågningarna ökade i volym och antal placerade han instrumentet i knät igen. Medan han strök med fingrarna över strängarna tycktes han fundera över vad han skulle spela. När han väl sjöng den första strofen kände Elvira omedelbart igen orden. Det var från Bless the Broken Road, en sång som spelats in av ett flertal artister och som hon älskat ända sedan hon hörde den första gången.
Hon slöt ögonen och samtidigt som hon lyssnade på den vackra texten glömde hon bort all irritation och frustration hon känt tidigare. Nialls röst gav liv åt borde orden och melodin och när han avslutade sången kände hon det som om hon vaknade upp från en underbar dröm. Det var en känsla som dröjde sig kvar under resten av kvällen, till och med när samlingen löstes upp någon timme senare.
När de reste sig från sittplatserna på stocken råkade Elviras blick möta Nialls igen. De behöll ögonkontakten någon sekund och sedan öppnade han munnen som för att säga något. Men innan något ord hann lämna hans läppar blev han praktiskt taget överfallen av lägerdeltagare som ville tala om för honom hur duktig han var på att sjunga och spela. Hur begåvad han var. Elvira vände sig om och började långsamt gå tillbaka mot herrgården i det skymmande ljuset.
Efter halva vägen kom Madison småspringande och hann ifatt henne. Hon tog tag i Elviras arm med ett uppsluppet skratt och fick dem nästan att ramla omkull båda två. "Did you hear his voice? For real, I haven't heard someone that good in my entire life!"
"Me neither." Elviras stilla svar var mer sansat än Madisons överväldigade ton. Men inom henne levde den förtrollande känslan från stunden runt lägerelden kvar. Niall hade verkligen en gåva, en gåva att beröra med sin sångröst. Elvira kunde bara hoppas att hennes målande en dag kunde ha den effekten på andra människor. Att hon genom färg och penslar kunde få dem att känna vad hon kände när hon skapade.
Madison pratade på om Niall utan uppehåll när de gick upp för trappan till sovrummen på andra våningen. "Do you know what?" Hon såg förväntansfullt på Elvira.
"What?" Elvira ställde motfrågan mer för att göra Madison nöjd än för att hon var intresserad av svaret.
"I'm going to have a goal that I have to reach before we leave this camp." Ett leende spred sig över hennes läppar tills hon såg ut att vara färdig att klappa i händerna av iver. "From now on my goal is to ride with Niall on his moterbike." Elvira stannade och kände hur hon stelnade till i kroppen.
"What did you say?"
Madison stannade också och hennes upprymdhet rann av henne som vatten i en kalldusch. Hon såg undrande på Elvira med minen hos ett oroligt barn. "What is it?" När hennes rumskamrat inte omedelbart svarade vidgades Madisons ögon. "Are you also interested in him?" Hennes röst vädjade till henne att svara nej.
"No. Not at all." Elvira log avväpnande och började gå igen för att slippa möta hennes blick. Why am I lying? Frågan blixtrade genom hennes tankar och fick henne att skamset vända bort ansiktet. "I just thought it was a little pushy."
Så snart Elvira förnekat ett eventuellt intresse för Niall slappnade Madison av och återfann sin iver. "I just have to do whatever it takes to get his attention." Hon skrattade bekymmerslöst när hon sköt upp dörren till deras rum.
Elvira borstade tänderna samtidigt som hon lyssnade till Madisons prat med ett halvt öra. Trots att hon var trött kunde hon inte slappna av och somna när hon väl krupit ner under täcket. Det dröjde inte länge förrän ljudet av Madisons jämna andetag fyllde luften i rummet. Andetag som avslöjade att hennes rumskamrat redan sov djupt.
Elvira vände sig och lade sig på sidan med ansiktet mot väggen. Efter en stund vandes hennes ögon vid mörkret så hon kunde studera mönstret i de omoderna tapeterna. Hon suckade och rullade över på rygg. Om hon inte släppte sin frustration över Madisons framfusiga sätt mot Niall skulle hon aldrig kunna somna.
Till slut, efter en timmes sömnlöshet, mindes hon vad hon gjort som barn när det varit dags att gå och lägga sig. Efter att deras pappa jagat dem över vardagsrummet och kittlat dem och efter att deras mamma kontrollerat tandborstningen och kramat dem hårt hade hon bett aftonbön tillsammans med sina föräldrar. God who loves, hade de bett.
Men en suck knep Elvira ihop ögonen. Hon hade ingen lust att vara irriterad på sin rumskamrat som hon egentligen tyckte om. En aftonbön kanske kunde få henne att glömma det och slappna av istället. Hon orkade inte hitta orden för en egen bön och bad därför tyst den hon växt upp med som barn. God who loves, little human, look at me, see who I am. Wherever I go, he'll be with me, my colours show, my God he will be...
Elvira hann inte längre förrän hon föll i sömn.
Det var kapitel tre och jag hoppas att Ni fortfarande uppskattar min novell. Jag vill tacka Er som kommit med feedback och kritik. Jag tar verkligen åt mig allt Ni skriver.
Det var kapitel tre och jag hoppas att Ni fortfarande uppskattar min novell. Jag vill tacka Er som kommit med feedback och kritik. Jag tar verkligen åt mig allt Ni skriver.
Nu ökar spänningen succesivt och mer och mer saker kommer att se. Fortsätt läsa så går Ni inte miste om något. xx
Kommentarer
Postat av: annie
Har du kapitel på lager eller skriver du under dagen ? :o
Riktigt bra upptadering + kapitel också ! :)
Svar:
Johanna Elvira
Postat av: Mikaela
jag älskar det! även om det finns bara 3 kapitel så älskar jag din fanficc! kan knappt vänta tills nästa c': x
Postat av: Cim
Jag är riktigt spänd på hur detta utvecklar sig! Det var mycket mer lagom med beskrivningar nu, man orkade liksom läsa Allt, hahah :) Keep it up!
Svar:
Johanna Elvira
