Med sitt anteckningsblock och sin mapp intryckt under armen och pennfodralet i handen promenerade Elvira över den stora gräsmattan mot den gamla tjänarbostaden. Det var eftermiddag den fjärde dagen på lägret och de andra bildeleverna hade spritt ut sig över området för att arbeta på sina projektmålningar. Medan hon gick kunde Elvira se några av de stod framför sina stafflier och koncentrerade sig på penseldragen. Själv hade hon bokat in en privatlektion med deras lärare, Elisabeth. I bildsalen låg en lista där de när som helst under lägret kunde anteckna sina namn bredvid en ledig tid. Elvira hade skyndat sig och sett till att få en av de första tiderna.

   När hon gick upp för trätrappan till andra våningen kände hon förväntningarna växa varje steg hon tog. Det här var anledningen till att hon kommit hit, att hon sökt in till skolan. Anledningen till att hon inte kunnat sluta le på resten av dagen när hon fått sitt antagningsbesked. Målandet var hennes passion i livet och att få ägna åtta veckor i sträck åt att utvecklas inom sin talang kändes som en av de största förmåner hon någonsin fått.

   Hon klev in genom bildsalens öppna dörr och fick syn på Elisabeth som stod med ryggen mot henne och suddade ut förmiddagens instruktioner på den svarta tavlan. Hennes långa fläta rörde sig som vanligt i takt där den gungade över den ljusbruna koftan. Med tanke på hur välkänd och populär skolan var, trodde många som inte sett den att platsen var fylld av ny teknik och moderna hjälpmedel. Men så var inte fallet.

   De var svarta tavlan istället för whiteboard, papper och penna istället för datorer och en inredning som lika gärna kunnat användas på femtiotalet. Elvira hade ingenting emot ny teknik. Hon använde sin smartphone och sin laptop lika mycket som alla andra, men älskade samtidigt den gamaldags prägel som fanns hos Maynards konstskola. Att komma hit var som att ta ett kliv ur den vanliga världen för att under en begränsad tid bara njuta av naturens skönhet, platsens historia och den skaparinspiration det gav.

   Elvira harklade sig försiktigt för att påkalla sin lärares uppmärksamhet. Elisabeth vände sig om och fick syn på henne. "Hello." Ett varmt leende mjukade upp hennes ansiktsdrag. "Elvira right?"

   Elvira nickade. "Yes." Hon gick förbi raderna av fällstolar och kom fram till klassrummets kateder.

   "Did you bring any of your paintings?" Elisabeth lade ner den våta svampen på kanten av tavlan och torkade händerna på en trasa.

   "I brouht some drawings from home and some new projects that I've started here." Elvira öppnade sin mapp och lyfte ut en tunn bunt av teckningar och målningar.

   "Come, let's go to the bench by the window." Elisabeth slängde flätan över axeln och gick före. "It's better light there."

   Hon svepte undan andra papper och konstmaterial från den slitna träbänken för att göra plats för Elvira som prydligt radade upp målningarna från mappen bredvid varandra. Hennes lärare granskade bilderna en i taget utan att säga något där hon gick från vänster till höger för att betrakta dem. Elvira såg spänt på när Elisabeth frånvarande drog med fingararna under hakan samtidigt som hennes panna lades i fundersamma veck. Efter vad som kändes som en plågsamt lång stund såg läraren upp på Elvira med ett litet leende i mungiporna.

   "You're really talented, Elvira."

   Elvira kände hur hon slappnade av i axlarna och släppte diskret ut ett lättat andetag. Att få ett sådant erkännande från en professionell konstnär betydde mer för henne än de flesta kunde förstå.

   "But it's a raw talent." Elisabeths ton hade något återhållsamt över sig. "Do you understand what I mean with that?"

   Elvira tvekade. "Not quite." Hennes glädje dämpades något när hon mötte lärarens blick.

   Elisabeth log avväpnande åt Elviras tvivlande min. "It means that you have a great development potential." Hon gjorde en svepande gest med handen för att innefatta de bilder som låg på bänken framför dem. "You have the gift, there's no boubt about that. But I can, just by looking at your work, see that you don't give everything you have."

   "Don't give everything I have?" Elvira kände sig som ett stort frågetecken där hon stod med mappen tryckt mot sig.

   "There is more inside you that you haven't let out." Elisabeth satte handflatan mot sitt eget bröst för att demostrera vad hon menade. "The really good artists can convey a feeling. Not only drag the brush over the paper. Do you understand the difference?"

   Elvira nickade ivrigt. "Yes. I wanna be able to do that, I wanna learn that. Wanna convey feelings."

   "Good." Hennes lärare log mot henne igen. "The will to convey is the first step." Hon blev allvarlig och lät blicken långsamt vandra över Elviras verk. "If we look at this painting on the left..."

   Elisabeth pekade på bilden och förklarade vad hon menade samtidigt som Elvira tittade, lyssnade och tog in. När hon lämnade bildsalen en timme senare var så fylld av inspiration att det kändes som om hon skulle sprängas om hon inte fick använda sina nya kunskaper snart.

   Ännu en gång, för vilken i ordningen visste hon inte, upplevde hon en sprudlande glädje över att ha kommit in på konstskolan.

 

Elvira kände hur solen stack henne i ögonen trots att hon fortfarande blundade och blinkade till ett par gånger innan hon kisade mot fönstret. De hade glömt att dra ner persiennerna kvällen innan och nu flödade ljuset in i deras lilla studentrum och fick dammpartiklarna i luften att glittra i gensvar. Elvira kastade en blick mot alarmklockan hon ställt på sitt sängbord och stönade lågt. Klockan var bara tio i sex på fredag morgon. Det betydde förmodligen att hon var den enda på hela området som var vaken eftersom lektionerna inte började förren vid nio.

   Hon tyckte ner näsan i sitt ljusblå lakan, knep ihop ögonen och placerade kudden ovanpå huvudet. Samtidigt som hon andades in det syrendoftande sköljmedlet visste hon att det var meningslöst. Hon have väl vaknat, även om det var för tidigt, fanns det inget som kunde få henne att somna om. Med en uppgiven suck satte hon sig upp i sängen och föste sitt långa hår över axeln. Hon vred ansiktet mot fönstret där ljuset strömmade in och lade armarna om benen. Den här gången fångade utsikten hennes intresse och hon tog sig långsamt upp ur sängen för att gå fram till skrivbordet och lutade händerna mot det.

   Bilden som mötte henne genom rutans glas var bedövande vacker. Morgonsolen täckte sjön som låg på baksidan av herrgården och fick den att skimra och glänsa i alla regnbågens färger. Elvira drog efter andan när hon såg det och hennes händer letade sig nästan automatiskt in i översta lådan där hon förvarade sina målargrejer. Med ett par smidiga rörelser fick hon fram sitt block, en mjuk pensel och en uppsättning akvarellpennor.

   Hon brydde sig inte ens om att klä sig ordentligt innan hon lämnade rummet. Istället drog hon bara på sig ett par korta jeansshorts under den långa t-shirt hon använde som nattlinne och struntade helt i sandaletter och skor. Tyst stängde hon dörren efter sig innan hon tassade iväg längs korridoren och nedför trappan. Det dova knarret från hennes fotsteg var det enda som hördes i det annars lungt sovande byggnaden.

   När hon öppnade ytterdörren kunde hon känna en kall morgonbris dra rakt igenom den tunna t-shirten, men brydde sig inte om det. Den drivna kreativitet som tagit över henne visste inga sådana gränser. Gräsets morgondagg fuktade hennes fotsulor när hon småsprang runt huset ner till sjön. Hon satte sig vid kanten av vattnet där hon kunde se genom den svajande vassen och studera bilden framför sig.

   Elvira lade blocket till rätta i knät, betrakatade de glittrande färgerna som spelade i vattenytan och valde sedan fem olika pennor i blå och gröna nyanser. Hon arbetade snabbt med pennorna medan hon fortfarande kunde känna den nästan berusande inspirationen. Alla de teckningar och målningar hon skapat under sin livstid hade, trots sin speciella stil, ett unikt utseende. Men även hennes metod att göra dem skilde sig från verk till verk. Ibland jobbade hon snabbt och fick ihop en tavla på en kvart eller mindre. Vid andra tillfällen kunde hon lägga dagar eller till och med veckor på en och samma målning.

   Det här var en av de gångarna då bilden växte fram i snabb takt under hennes fingrar. När hon fått det vita pappret att bada i olika färger doppade hon penseln hon tagit med i det kalla vattnet och drog med den över målningen. Akvarellpennornas drag flöt in i varandra och fångade på det sättet samma utseende som karaktäriserade det röriga vattnet.

   Elvira lade penseln åt sidan, höll ut blocket framför sig och studerade det. Hon kunde inte minnas när hon senast känt sig så nöjd med en färdig målning. "It is..." Hon letade efter det rätta ordet när hon yttrade meningen högt för sig själv.

   "Perfect." Rösten bakifrån fick henne att hoppa till och tappa blocket där hon satt i gräset. Niall plockade upp det och studerade intressant hennes målning. Elvira kom hastigt på fötter och borstade några våta grässtrån från jeansshortsen.

   "Sorry. I didn't mean to scare you." Niall räckte fram blocket mot henne. När hon med öppen mun tog emot det log han. "For the second time. This is turning into a habit."

   Om Elvira inte blivit så chockad över att han dygt upp bakom henne kanske hon hade skrattat åt hans sista kommentar. Som det var nu kunde hon bara undra vad han gjorde där medan hon arbetade på att få ner sin hjärtrytm. Precis som i skogsgläntan med bäcken hade hon varit helt övertygad om att hon var ensam.

   "I'm not stalking you or something." Niall höll upp händerna i en oskyldig gest som om han kunde läsa hennes tankar. "I'm just a morning person. I've always been."

   "Okay..." Elvira nickade långsamt, fortfarande lätt förvirrad. Hon hade varit så inne i hennes skapande att hon inte hört ett ljud. Förmodligen hade hela lägret kunnat stå bakom henne utan att hon märkt något. Hon höjde blicken och mötte hans. Ögonkontakten de fick kändes så oväntat stark och personlig att hon började prata för att bryta stämningen.

   "I woke up early and couldn't go back to sleep. A normal problem for me." Hon viftade med handen i sjöns riktning. "Then I looked out the window and saw the lake. And then..." Why can't I shut my mouth?

   "And then you felt that you just had to paint it?" Niall fyllde i hennes oavslutade mening med sin fråga. Elvira nickade ännu en gång, förvånad över att han verkligen tyckes förstå den känsla som överfallit henne.

   "Exactly."

   Niall sträckte fram handen mot henne och Elvira backade instinktivt ett steg, osäker på vad han ville.

   "May I?" frågade han och såg på blocket hon höll i högra handen. "I would like to see it one more time if that's okay?"

   Elvira gav honom blocket utan att svara. Han höll upp det på ett bekvämt avstånd från ögonen och betraktade målningen länge. Så länge att Elvira till slut började bli nervös. Tyckte han inte om den?

   "Elvira." Han uttalade hennes namn mjukt när han lyfte blicken mot hennes ansikte igen. "You're talented. Very talented."

   Elvira kände hur hon rodnade och blev varm i kroppen av komplimangen. Hon kunde höra på hans röst att han menade det, att det inte bara var något han sa för att han förväntades göra det. "Thanks," fick hon fram i en ton som var mer överväldigad än hon ville erkänna. När han gav tillbaka blocket för andra gången snuddade deras fingrar vid varandra och Elvira upplevde beröringen som en elektrisk stöt. Hon kunde inte låta bli att undra om han känt samma sak.

   Först då, när hennes medventenhet om närheten till honom ökade, kom hon på att hon stod framför Niall i bara t-shirten med håret oborstat hängande över axlarna.

   "I'm going to...it's time to...I mean..." Hon tittade mot herrgårdsbyggnaden när hon stammade fram de osammanhängande orden.

   "Have you felt the water?" Niall ignorerade hennes försök att avbryta samtalet och tog några kliv mot sjöns kant. Elvira lade märke till att han, precis som henne, var barfota. I övrigt hade han på sig ett par militärgröna shorts och ett vitt linne som utgjorde en kontrast till hans lätt solbrända hy. Don't stare, intalade hon sig själv när han satte ner ena foten i vattnet.

   Han lade armarna i kors och huvudet lätt på sned medan han gjorde en uppskattning av temperaturen. "Fifteen degrees, perhaps," bedömde han samtidigt som han satte ner den andra foten också. Ett litet moln av mjuk sand rördes upp strax under vattenytan. Elvira rös till.