chariots.blogg.se -

A Drop in the Ocean - 6

Förra kapitlet:

Hon visste inte vad som var värst, vad som gjorde ondast. Skammen över vad hon sagt och gjort eller det faktum att de andra tjejerna nu visste om det. Hon kunde inte vara arg på Madison för hon berättat för deras vänner vad som hänt. Det var inte konstigt att hon i sin sårade upprördhet sökte tröst och medkänsla någonstans. Elvira önskade bara att hon hade fått vara den som gav henne det genom att be om förlåtelse. Med tunga steg gick hon tillbaka till rummet och stängde dörren efter sig.

Ursäkten till Madison skulle få vänta.

Fancy visions of dead world
Gives me shiver when
You caresses my body
Emptiness beyond
We are alone on this earth
And all treasures of the world
Belong to us

Elvira blev kvar inne på rummet där hon med en spänd känsla i kroppen väntade på att Madison skulle komma tillbaka. För andra gången den dagen försökte hon få tiden att gå genom olika förstöelser. Hon plockade fram listan med övningar Elisabeth tipsat dem om och bockade av dem hon redan slutfört. Sedan letade hon upp papper och penna för att börja arbeta på en ny teckning. Efter en halvtimmes okoncentrerade försök lade hon blyertspennan åt sidan och slätade istället ut sidorna i pocketboken hon tidigare slängt i väggen.

Till slut var det bara två minuter kvar till kvällsmaten och eftersom Madison fortfarande inte dykt upp gick Elvira själv ner till matsalen med en obehaglig känsla i magen. De andra tjejerna hade inte kommit än så hon ställde sig i kön till serveringen och tog en bricka. Med mekaniska rörelser placerade hon ett glas, en djup tallrik och en sked på den innan hon gick vidare för att fylla tallriken med kvällens grönsakssoppa. När hon var klar, och nästan stoppat upp kön genom sina långsamma rörelser, hade Madison och de andra fortfarande inte visat sig. Elvira gick bort till deras vanliga bord i mitten av matsalen och slog sig själv ner på platsen där hon brukade sitta.

Samtidigt som hon sänkte ner skeden i den varma soppan kunde hon uppfatta rörelse i ögonvrån och vände huvudet mot dörrarna. Madison, Zoe, Charlotte, Louise och Jenny gick tillsammans in i salen som en tätt samanhållen grupp med Madison i mitten och de andra som en skyddande mur omkring henne. Utan att ens kasta en blick åt Elviras håll ställde de sig i matkön och plockade upp sina brickor. Elvira kände hur hon fick svårt att svälja ner skeden med soppa hon just stoppat in i munnen. Med en lätt illamående känsla väntade hon på vad som skulle hända när de var klara vid serveringen.

Jenny blev färdig först, men istället för att gå bort till Elviras bord ställde hon sig för att vänta på de andra med brickan i händerna. De andra tjejerna gjorde på samma sätt, som om de var länkar i en kedja och inte kunde röra sig utan varandra. När alla fem tagit mat gick de med målinriktade steg bort till ett bord längst in i matsalens högra hörn. Ett bord som i vanliga fall stod tomt under måltiderna. Elvira kunde inte få ner en enda tugga till, kunde inte svälja överhuvudtaget. Hennes vänner hade tydligt, inför alla andra, demonstrerat att de inte längre ville ha med henne att göra.

På darrande ben reste hon sig från bordet för att lämna soppan i slaskhinken och gick ut från matsalen utan att möta någons blick. Slelt som en robot gick hon upp för trappan, genom korridoren och in på sitt rum. Hon tänkte inte börja gråta. De kanske kunde utesluta henne ur sitt gäng i matsalen, men när det var dags att lägga sig skulle Madison ändå bli tvungen att komma tillbaka till deras gemensamma rum. Och när hon gjorde det skulle Elvira prata med henne. Hon skulle be om ursäkt för det hon sagt och sedan skulle de två ta den tid det behövdes för att reda ut det som gått fel mellan dem.

Först passerade en timme och sedan två. När klockan var tio på kvällen gick Elvira in i badrummet för att borsta tänderna och göra sig i ordning för natten. Hon bytte om till sin stora t-shirt, borstade igenom det tjocka håret och satte sig i sängen. Madison kunde inte hålla sig borta för alltid. Hon hade trots allt ingen annanstans att sova. Elvira lutade ryggen mot sängens huvudgavel och drog upp knäna mot kroppen där hon satt och väntade.

När klockan på hennes mobiltelefon visade halv elva öppnades till slut dörren till rummet. Men det var inte Madisons ansikte som syntes i öppningen. Istället marscherade Jenny och Charlotte in som om de befann sig på ett uppdrag. De betedde sig som om Elvira inte ens var närvarande i rummet medan de började arbeta. Charlotte drog ut Madisons stora väska ur hennes garderob och fyllde den med hennes osorterade kläder samtidigt som Jenny stoppade ner innehållet från Madisons sängbord i en annan.

Elvira stirrade på dem med gapande mun där hon satt med täcket över benen. Den enda tanke som for genom hennes huvud var att de betedde sig som de blivit galna. "What are you doing?" Hon kunde själv höra hur chockad hennes röst lät.

Charlotte svarade utan att titta på henne samtidigt som hon ägnade sig åt att riva ut Madisons kläder ur garderoben. "Madison doesn't want to share room with someone who thinks she's fake, manipulative and selfish." Hon räknade upp de tre adjektiven som om hon läste dem från en lista. Som om Madison förutsett Elviras fråga och sagt till sina vänner vad de skulle svara.

"But..." Elvira svalde hårt och blev tvungen att fukta läpparna med tungan innan hon kunde tala igen. "Can she really be in your room?"

"Our room is bigger than yours." Det var Jenny som svarade den här gången, även hon utan att titta upp från det hon höll på med. Hennes påpekande var ett faktum Elvira egentligen redan kände till. Det skulle inte innebära något problem att bo tre personer i ett rum med yta nog för fyra.

Elvira kände hur klumpen i hennes hals växte och tilltog för varje tyst sekund som passerade. Hon var inte säker på om rösten skulle bära när hon ställde nästa fråga, men var ändå tvungen att få veta. Var ändå tvungen att yttra någon form av protest, hur klen den än var. "Are you allowed to change room like that?"

För första gången sedan de kommit in vände Charlotte på huvudet och såg på henne med en blick som var lika kall som föraktfull. "So what? Are you going to run and tell the principal?"

Elvira skakade snabbt på huvudet med tårblanka ögon. "No," viskade hon lågt.

"Whatever." Charlotte rätade på ryggen, lyfte upp den överfulla väskan från golvet och ställde den i korridoren utanför dörren. "Jenny? Are you done?"

Jenny kom ut från badrummet där hon packat ner Madisons saker i hennes rosa necessär. Hon satte ut den och den andra väskan på samma ställe innan hon och Charlotte ställde sig vid var sin sida om Madisons säng. Sedan tog de tag om madrassen och lyfte den ur sängramen med kudde, lakan och täcke kvar ovanpå. De bar ut den genom dörren och stängde efter sig med en smäll när de lämnade rummet.

Elvira satt kvar i sängen när tystnaden omslöt henne som en fysisk kraft. Hon blev kvar i den ställningen i fem minuter till medan hon andades så häftigt att bröstkorgen hävde sig medan hon kämpade så hårt mot tårarna att det sved i ögonen. Sedan gav hon upp kampen, kröp ner under täcket och grät.

På söndagens morgon vaknad Elvira långsamt ur sin oroliga sömn. Hennes huvud värkte och huden runt ögonen kändes svullen. Till en början kunde hon inte förstå varför det kändes som om inälvorna i hennes mage slagit knut på sig själva. Det enda hon var medveten om i sitt halvsovande tillstånd var att något var fel.

Hon blinkade ett par gånger för att tvinga sig själv att vakna ordentligt och kisade mot fönstret. Inget ljust trängde in genom de neddragna persiennerna vilket bara kunde betyda två saker. Antligen var det inte morgon än, eller så var allt solljus väl dolt bakom mörka moln. Elvira tryckte upp sig själv på ena armbågen och sträckte sig efter mobilen som låg på sängbordet.

Klockan var elva. Elva? Elvira satte sig upp i sängen med ett ryck och stönade åt huvudvärken som blixtrade till av den plötsliga rörelsen. Om klockan var så mycket hade hon missat frukosten. Varför hade inte Madison väckt henne? Elvira tittade bort mot hennes säng men allt som fanns där var en tom sängram av gulnad furu.

Först då kom alltid tillbaka till henne och Elvira behövde inte längre undra över den känsla av starkt obehag som intagit hennes kropp. Madison hade flyttat ut. Och inte bara det, utan också vänt hela tjejgänget mot henne. Elvira kände sig sjuk vid tanken. Hon lyfte undan täcket, hasade sig ur sängen och in i badrummet.

Medan hon duschade, klädde på sig och borstade igenom håret försökte hon förtränga detaljerna från gårdagen. Madison hade varit upprörd och lyckats få de andras sympatier. Men de var vänner och förr eller senare skulle hennes rumskamrats ilska gå över. De måste den.

När Elvira gick in i matsalen en knapp timme senare för att äta lunch var rummet inte ens halvfullt. Det var söndag och den dagen i veckan då en del av de längerdeltagarna som bodde i närheten åkte hem och många av de andra tog sin till någon av de närliggande orterna för att äta ute. Det hade bland annat Elvira, Madison och de andra tjejerna i gänget gjort förra söndagen. Fyra av skolans lärare lånade ut sina bilar under helgerna till de som var intresserade och betalade för bensinen. Louise, den enda av dem som hunnit ta sitt körkort, hade skjutsat dem till en liten ort ett par mil bort där de hittat ett mysigt tacoställe.

Minnet kändes avlägset nu när hon såg ut över matsalen där ingen av hennes vänner befann sig. Niall och hans kompisar satt inte heller vid sitt bord och Elvira kände hur hennes hjärta långsamt sjönk när hon släpade sig bort till serveringen med kurrande mage. Om hon haft något hopp om att det skulle bli bättre idag, dog det ut här och nu. Tjejerna hade åkt iväg utan henne, utan att ens fråga om hon var intresserad av att följa med.

När hon lade en stekt fläskkotlett på tallriken blev hon tvungen att kämpa mot fukten i ögonen. Samtidigt kunde hon inte hoppa över en måltid till. Hennes utsvultna kropp skulle aldrig gå med på det. Istället lade hon mekaniskt mat på tallriken och valde ett bord långt bort i ena hörnet av rummet för att slippa sitta helt själv mitt i de andras blickfång. Hon svalde med viss svårighet ner maten, lämnade in disken och gick tillbaka till hennes rum. Där stannade hon i sin ensamhet tills det blev kväll och dags att gå och lägga sig.

Elvira kunde höra när hennes före detta vänner kom tillbaka från deras söndagsutflykt. Deras fnittrande röster och uppsluppna prat trängde in genom dörrens springor när de gick förbi hennes rum i korridoren. Sedan hörde hon ljudet av en dörr som öppnades och stängdes längre bort innan det blev tyst igen. Helt tyst.

Det enda hon kunde göra nu var att längta tills morgondagen. Då började lektionerna igen och de skulle bli hennes räddning, hennes fokus för resten av sommaren. Ingen av tjejerna hon och Madison umgicks med hade bild som inriktning och att gå till klassrummet imorgon skulle vara som att komma till en oas.

En oas i en öken av ensamhet.

Förlåt för detta halvt deprimerade kapitlet men jag kände mig tvungen att förmedla Elviras känslor för Er. Hoppas Ni fann detta på något sett underhållande. Idag kom kapitlet ut lite tidigare eftersom det inte var lika långt som de andra. Jag har besämt mig för att den här novellen kommer bli lång och kommer innehålla mer än 20 kapitel. Förhoppnings vis ser Ni detta som något positivt. Tack för att ni läser och förmedlar era åsikter. Fortsätt så. xx

2013-03-10 | 16:28:00

Kommentarer

Postat av: Ida

Gud va ledsen man blir, vet själv hur det är att bli lämnad av sina vänner så :(
Hoppas hon och Niall blir bra vänner nu iaf :D
Längtar tills nästa kapitel!!

Svar: Jag tror många på ett eller annat sätt kan relatera till den känslan. Tack så mycket för att du läser min berättelse :)

Johanna Elvira

Postat av: Sara

Vilket sorgligt kapitel! :( men som Ida sa så får man hoppas att hon och Niall blir vänner nu :) väldigt bra skrivet, kommer fortsätta att läsa! :)

Postat av: Mikaela

Det är så deprimerande, man vill bara hoppa in och säga till Elvira att hon måste be om ursäkt! :(
Men du skriver sjukt bra, älskar dina kapitel! X

Postat av: Ida

Meeerrrrr... Den är super duper bra!!!:)