chariots.blogg.se -

A Drop in the Ocean - 7

Förra kapitlet:

Det enda hon kunde göra nu var att längta tills morgondagen. Då började lektionerna igen och de skulle bli hennes räddning, hennes fokus för resten av sommaren. Ingen av tjejerna hon och Madison umgicks med hade bild som inriktning och att gå till klassrummet imorgon skulle vara som att komma till en oas.

En oas i en öken av ensamhet.

Hey ho here she goes
Either a little too high or a little too low
Got no self-esteem and vertigo
Cause she thinks she’s made of candy
Hey ho here she goes
Either a little too loud or a little too close
There's a hurricane in the back of her throat
And she thinks she’s made of candy

Elvira koncentrerade sig på det Elisabeth sa framme vid svarta tavlan samtidigt som om rättade till penslarna som låg på staffliets kant under den vita duken. De skulle öva sig att måla stilleben och ett arrangemang av blommor och frukter fanns uppställt på ett bord framför dem. De gula blommorna spretade över kanten på en färglös lervas och tre olika mogna äpplen låg lite slarvigt placerade bredvid. Elisabeth förklarade att ett sätt att fånga en naturlig ton i bilden var att använda vattenfärger med mer vatten än färg. Läraren gestikulerade medan hon pratade och Elvira lyssnade uppmärksamt. Hon sög åt sig kunskapen som en torr tvättsvamp sög åt sig all vätska.

När den teoretiska genomgången var över uppmanade Elisabeth dem att praktisera vad de lärt sig genom att försöka själva. Elvira gick bort mot kranen för att fylla ett litet kärl med vatten till färgerna. Vid frukosten på morgonen hade scenen från igår upprepats. Madison och de andra tjejerna hade behandlat henne som luft när de satte sig vid sitt nya bord i hörnet och lämnade Elvira ensam vid det gamla. Elvira hade stirrat ner i sin filmjölk för att slippa möta någons blick och ätit upp så snabbt hon kunnat. Dagens lektioner var det enda som hon sett fram emot och nu befann hon sig äntligen här i bildsalens fristad. En plats där hon åtminstone för stunden kunde glömma vännernas svek och utfrysning.

Hon höll den rostfria muggen under kranen när hon fyllde den till bredden. Sedan vände hon sig om för att försiktigt gå tillbaka till sitt staffli utan att spilla.
"I've heard that she screamed many mean things to her roommate. Madison was a mess afterwards. Cried all night."

Elvira frös mitt i steget när hon hörde orden viskas fram. Med bultande hjärta och en isande känsla i blodet vände hon på huvudet för att se vem som yttrat dem. En av tjejerna i klassen, en söt brunett, lutade sig mot bildeleven vid staffliet bredvid. Den andra tjejen nickade med avsmak i blicken.

"I know. I heard it aswell." Hon såg ut som om hon hade mer att tillägga, men kaste plötsligt en blick över axeln och fick syn på Elvira som stod bakom dem. Båda tjejerna ryckte till som om de blivit ertappade med handen i kakburken. Deras röda kinder fick Elvira att vakna till ur sin stela position och återfå rörelseförmågan. På skakiga ben skyndade hon tillbaka till sitt staffli, noga med att låtsas som om hon aldrig hört deras samtal.
Där ställde hon med darrande fingrar ner muggen så att lite av vattnet spilldes ut. Hon hade haft fel. Så fel. Det var inte bara tjejerna i hennes och Madisons gäng som kände till utbrottet hon fått. Hela lägret kände till det. Hon hade inte bara Madison, Jenny, Charlotte, Zoe och Louise emot sig, utan alla. När den instinkten träffade henne kändes det som att krocka med en långtradare. Hon fick svårt att se för tårarna som fyllde ögonen och gjorde hennes synfält suddigt.

Elisabeth kom fram till henne med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. "Elvira? Are you not feeling good?" Elvira vände snabbt bort huvudet vid hennes fråga, blinkade frenetiskt för att få bort fukten ur ögonen och harklade sig sedan.

"No, I'm good." Hon fick fram ett leende samtidigt som hon fortsatte undvika ögonkontakt med läraren. "A little tired, that's all."

"Okay." Elisabeth log också innan hon mjukt klappade Elvira på axeln. "Just tell me if something's wrong."

"Thank you, I will." Elvira tvingade sig själv att hålla kvar leendet till bildläraren gått vidare, trots att det tog mer kraft än hon velat om att hon hade. När Elisabeth stannade för att prata med en annan elev pressade hon ihop läpparna för att hindra dem från att darra av ansträngningen. Hon ville inget hellre än att rusa ut ur byggnaden och få släppa fram gråten. Men om hon sprang ut nu skulle det väcka uppmärksamhet och Elvira hade ingen lust att bemöta frågorna som skulle uppstå.

Istället genomled hon resten av lektionen fram till lunch då alla lämnade den gamla tjänarbostaden för att gå och äta i herrgårdens matsal. Elvira hade inte talat med någon sedan det korta samtalet med Elisabeth och klumpen i halsen hade tilltagit i storlek ända sedan dess. Nu kändes den som en tennisboll, fastkilad i hennes strupe. Tårarna var inte heller långt borta och Elvira kunde känna hur allt inom henne värkte efter att få släppa på skådespelet och bara gråta ut.

När hon hade ett tiotal meter kvar till herrgårdens ingång, sist i gruppen av dem som lämnat bildsalen, hörde hon att någon närmade sig bakifrån. Lite tvekande vände hon på huvudet för att se vem det var och fick syn på Niall som var på väg mot henne. Sedan han burit iväg Madison från fotbollsplanen hade Elvira knappt sett honom, än mindre talat med honom. Det fanns något bekymrat över hans ansiktuttryck när han skyndade på stegen för att komma ikapp henne.

Den enda tanke som fyllde hennes medvetande när hon såg honom närma sig var en fråga. Hade han hört? Hade han hört om hennes utbrott? Hon möttes hans blick på avstånd och insåg med en illamående känsla att hon inte behövde ställa frågan högt. Hon behövde bara se på honom för att veta att han visste. Han visste vad hon gjort mot sin rumskamrat, vad hon sagt till Madison. Hur djupt hon sårat sin vän.

I den stunden kände Elvira att hon inte orkade mer. Hon orkade inte mer skvaller, inte mer prat bakom ryggen, inga fler föraktfulla blickar. Att till och med Niall kände till vad som hänt blev för mycket. Dessutom, insåg hon med växande obehag, att hon var arg på honom. Arg för att han gått med på Madisons skådespel och tagit henne till vårdcentralen på sin motorcykel. Arg för att det visat sig att han inte vad imun mot hennes övertalningsförsök. Kunde han inte se hur falsk hon var? Kunde han inte inse att hon bara manipulerat honom för att få sin vilja igenom?

Elvira bet ihop tänderna. Självklart kunde han inte det. Han var lika charmad och betagen av henne som alla andra. Ingen hade ens gjort sig besväret att fråga Elvira om hennes sida av saken, om hennes syn på vad som hänt. Orsaken var att ingen ansåg att det fanna någon anledning till att göra det. Madison framstod som snäll, rar och oskyldig på alla sätt. Ingen hade lagt märke till att hon hade en annan sida av sig själv och därför fanns det ingen orsak att inte tro på att allt hon sa var sant.

När Niall var framme hon henne rörde han lätt vid hennes arm för att få henne att stanna. Hans försiktiga beröring sände en ilning genom hennes kropp, men Elvira ignorerade det. "What is it?" Hon fräste praktiskt taget fram frågan, desperat efter ett sätt att värja sig mot de tårar som var på väg att tränga fram. Som varit på väg att tränga fram de senaste två timmarna.

Niall ryggade förvånat tillbaka av hennes otrevliga ton. Sedan fick han något mörkt i blicken, som om han inte tyckte att han förtjänade ett sådant bemötande. "I was just going to ask you how you feel." Hans röst lät anklagande, och Elvira var trött på anklagande. Anklagande röster, anklagande blickar och anklagande ord.

Hon backade bort ett steg från honom och bet ihop tänderna. "It's fine. Why would it not be?" Hennes utmanade honom att protestera, att komma med motargument. Trots att hon avskydde det, provocerade hon hellre fram ett gräl mellan dem än att möta hans omtanke. Ett enda vänligt ord från honom skulle få henne att bryta ihop här och nu.

Niall såg chockad ut över hennes aggressiva ton. Till en början verkade det som om han tänkte upprepa sin fråga om hur det var med henne. Men sedan, som om han inte hade någon lust att få fler svar i den tonen, ryckte han på axlarna och gick vidare. Elvira stod kvar på samma fläck och såg efter honom där han försvann in i byggnaden.

Sedan, när hon var säker på att ingen såg henne, gick hon in i herrgården, sprang upp för trapporna och in på sitt rum. Där ramlade hon snyftande ihop på sängen och lät tårarna flöda fritt.

På eftermiddagen valde Elvira den enklade och minst smärtsamma vägen ut och skickade ett sms till sin lärare där hon skrev att hon inte mådde bra och behövde stanna på sitt rum resten av dagen. Det var ingen lögn; hon mådde definitivt inte bra. Det fanns ingenstans på området dit hon kunde gå där hon kunde vara ifred från skvaller och förtal. Ingen fristad. Där hon satt på stolen med armarna lutade mot skrivbordet tänkte hon igenom sina alternativ inför resten av sommaren och insåg att hon bara hade ett. Det fanns bara en sak hon kunde göra nu.

Det spelade ingen roll att hon jublat av lycka när hon fått antagningsbeskedet till konstskolan eller att hon lånat pengar av sina föräldrar för att ha råd med det åtta veckor långa lägret. Hon klarade inte av det längre. Varje elakt ord och varje anklagande blick kändes som en kniv i ryggen, som ett smärtsamt hugg. Elvira snörvlade lågt och såg ut genom fönstret med rödgråtna ögon. Hon skulle åka hem. Kanske redan ikväll.

Med tungt sinne reste hon sig upp och gick bort till garderoben för att dra fram sin resväska. Samtidigt som hon öppnade dörren och böjde sig ner hördes en bekant melodi från skrivbordet. Hennes mobiltelefon låg där och vibrerade ovan på bordsskivan i väntan på att någon skulle svara. Elvira gick tillbaka till skrivbordet, plockade upp telefonen och kunde se sin mammas bild på skärmen. Hon satte den mot örat och svarade med en viss känsla av lättnad.

"Hi mummy." Det var lika bra att hon hörde av sig just nu. Elvira skulle ändå ha blivit tvungen att ringa upp henne för att berätta att hon kanske skulle komma hem redan ikväll. Om hon kunde få tag på en sista-minuten-biljett, vilket sällan brukade innebära något problem.

"Hi sweetheart!" Hennes mammas röst lät lika uppåt som entusiastiskt. "Do you know where I am right now?"

Elvira rynkade pannan åt hennes oväntande fråga. "No. Where are you?"

"Ten minutes away from your artschool!" Hennes mamma skrattade till som om hon själv var förvånad över det. "I'm on my way to my sister, you know Kristen, she's turning fifty. Dad didn't feel so good and your siblings wasn't interested so I'm on my own. And now I realized that I can come and visit you!"

Elvira fick tårar i ögonen vid sin mammas varma och välbekanta röst. Hon sjönk ner på sängen och tvingade sig själv att inte avslöja gråten i halsen när hon svarade. "How fun. I really want to see you. That's lovely mum. I've really missed you." Mer än vad hon klarade av att säga just nu. Hela hennes varelse värkte av längtan efter att få träffa någon som kände henne och älskade henne för den hon var, oavsett vilka misstag hon begick. Oavsett vad hon sa eller gjorde.

"I miss you too, honey." Hennes mammas röst blev känslosam. "I'm heading towards the school now. Can you come down to the parking line?"

Elvira reste sig från sängen och strök med handen över håret. "I'm on my way. I...I'm not in class right now." Elvira höll andan när hon sa det sista, rädd för frågorna hon inte ville svara på. Inte än i varje fall. Men hennes mamma tycktes inte reagera över informationen.

"Great! Then I'll see you in a couple of minutes."

"Yeah." Elvira lade på och stoppade ner mobiltelefonen i fickan. Sedan gick hon fram till spegeln för att kritiskt kontrollera sitt utseende. Hon ville inte att hennes mamma skulle lägga märke till att hon legat på sängen och gråtit. För att göra sig av med bevisen blev hon tvungen att badda ögonen med iskallt vatten och borsta igenom håret ett par gånger. När hon försäkrat sig om att inte väcka några misstankar genom sitt utseende lämnade hon rummet och herrgården för att gå bort mot parkeringen.

Samtidigt som hon nådde det grusbelagda området några hundra meter från lägergården såg hon den silvergrå kombin svänga in. Hennes mamma parkerade bilen och klev ur. När Elviras blick mötte hennes på avstånd kunde hon inte hålla inne med tårarna längre, oavsett hur hårt hon ansträngde sig.

Långsamt gick hon emot henne samtidigt som hennes mamma smällde igen dörren och låste. Väl framme vid bilen kastade sig Elvira om hennes hals och knep hårt ihop ögonen. Två tårar föll från hennes kinder och droppade ner på marken. Hennes mamma slog armarna om henne och kramade henne lika hårt tillbaka. För en minut kände sig Elvira som ett litet barn, trygg i sin förälders famn. Innan hennes mamma släppte henne torkade Elvira snabbt bort tårarna och log.

De såg på varandra en kort stund och hennes mamma rynkade ögonbrynen med en antydan till oro i blicken. "Elvira, are you feeling good?

Elvira nickade samtidigt som hon undrade varför hon inte sa som det var. Men nu när hon stod där kunde hon inte förmå sig att få fram orden. Hon klarade inte av att erkänna sitt misslyckande. För det var trots allt det det var. Hon hade misslyckats, både med att behålla sin gamla vänner och att skaffa nya.

"I'm good. I just didn't sleep well. You know how it can be." Elvira skattade lite för att dölja sin lögn. Hennes mamma föll lättat in i skrattet.

"It's probably true." Hon lade armen om Elviras axlar när de tillsammans började gå mot lägergården. "Can you show me the place? It looks very nice here."

"It does," bekräftade Elvira med ett leende. Ett leende som var äkta den här gången. Medan de gick genom den grönskande trädallén mot herrgården med dess omgivningar insåg hon att hon trots situationen trivdes med att få visa platsen för sin mamma. Att se den genom hennes ögon och lägga märke till att hon blev lika imponerad som Elvira själv blivit under de första dagarna på lägret. Hon tog med henne bort till bron i skogsdungen där hon arbetat på sin första målning. Där hon träffat på Niall som skrev sin låt. Elvira sköt undan tanken så fort den dök upp. Istället höll hon ut handen mot det porlande vattendraget.

"It's beautiful here, right?"

"Really beautiful," höll hennes mamma med. Sedan strök hon sin dotter över kinden med ett ömt leende. "You've always seen beauty like no other."

Elvira mötte hennes blick. "I have?"

"Yes." Hennes mamma tvekade inte ens. "It's your gift. To find beauty and recreate it."

Elvira såg ner mot den lilla bäcken som slingrade sig fram mellan stenarna. Det var därför hon kommit hit från början. För att utveckla sin gåva och talang. Och nu skulle hon åka härifrån, efter bara två och en halv vecka.

"Come, I'll show you the lake." Elvira tvingade sig själv att byta tankegång. Hon tog tag om sin mammas arm och drog med henne ut ur skogsdungen. Arm i arm gick de ner till sjön medan hennes mamma berättade små lustiga historier om sådant som har hänt under tiden hon varit borta. Elvira skrattade och kände hur hon slappnade av i kroppen för varje steg de tog tillsammans. Hon kunde se sin pappa och syskon framför sig och att ha sin mamma där kändes som att vara hemma. När de promenerat en kort bit längs sjön gick de till herrgården där Elvira visade matsalen och uppehållsrummet. Alla rum var tomma eftersom de andra fortfarande hade lektionstid.

"It was really nice here." Hennes mamma såg sig omkring på sofforna som stod vinklade mot TV-skärmen. Det var de soffor där Madison gråtit ut hos deras vänner efter Elviras utbrott för två dagar sedan. Minnet kändes som ett slag i magen och fick Elvira att återvända till verkligheten. Hennes mamma vände sig förväntansfullt mot henne.

"Where is your room?" Elviras axlar sjönk vid hennes fråga. Hon kunde inte hålla det hemligt längre. Hennes mamma var tvungen att få reda på sanningen. Med tunga steg gick hon bort till sitt rum och höll upp dörren för henne. Hennes mamma gick in och stannade till mitt på golvet. Hennes blick gick omedelbart till Madisons tomma sängram.

"Why..." Hon vände sig långsamt mot Elvira med undrande blick. "I thought you shared room here?"

Hennes mammas oskyldiga fråga blev den nyckel som utlöste Elviras uppdämda flod av gråt. Hon började snyfta samtidigt som tårarna lämnade ögonen för att droppa ner på golvet. Hennes mamma stirrade förskräckt på henne och Elvira satte händerna mot ansiktet och skakade på huvudet.

"But sweetheart." Hennes mamma lade armen om hennes axlar och ledde henne fram till sängen. "Sit down, honey. What have happened?"

Elvira satte sig utan att ta bort händerna från ansiktet. Hennes mamma lade armarna om henne och frågade inget förrän Elvira slutade snyfta. Till slut hittade Elvira kraften att öppna munnen och låta sanningen komma fram. Med kvävd röst berättade hon allt.

Att hon irriterat sig på Madison för hennes manipulativa sätt och att hon till slut skällt ut henne. "I know I shouldn't done it." Elvira snörvlade och tittade bort. "I was going to apologise, but I never got that far before everybody started to hate me."

"But, Elvira, pumpkin." Hennes mamma såg på henne med ögon som var blanka av tårar. "You must got that wrong. Everybody doesn't hate you because of some mindless words."

Elvira pressade bistert samman läpparna. "Yes, believe me, they do." Hon sjönk ner med underarmarna mot benen och lutade uppgivet huvudet i händerna. "Even my own class talks about it behind my back." Hon tittade upp på sin mamma med darrande underläpp. "I can't do this anymore, mum. I thought I could do it but I can't."

Hennes mamma skakade på huvudet som för att visa att hon förstod. Hon bredde ut armarna igen och Elvira lät sig bli omfamnad en lång stund, som ett barn.

"Okay, this is what we'll do." Hennes mamma reste sig och torkade en tår ur ögonvrån. Hennes kroppsställning fick något beslutsamt över sig. "I go to the party and meanwhiles you pack your bags. Then I pick you up on the way home. I guess you have to talk to your teachers and headmaster before you go."

"Coming home sounds lovely." Elvira lade frånvarande armarna om sin egen kropp där hon satt kvar på sängkanten. "But it feels really stupid. To throw away so much money."

"It's possible that you get a little bit back. We can check that tomorrow when you're home again." Hennes mamma rättade till axelremmen på sin handväska, beredd att gå. Elvira nickade. Hon kände sig mer misslyckad än hon ville erkänna, men det var ingen idé att ta upp det med hennes mamma. Hon skulle förmodligen bara kontra med att Elvira inte hade någon anledning att känna så. De sa ett snabbt hejdå till varandra, medvetna om att de skulle ses igen om några få timmar.

När hennes mamma lämnade rummet kände sig Elvira ännu ensammare än vad hon gjort innan. Att ha henne där, även om så bara för ett par timmar, hade gett henne en oundviklig känsla av att vara hemma. En känsla som dött ut i samma stund som hennes mamma gått och tagit med allt vad kärlek, värme och hemtrevnad hette.

Tung i hjärtat gick Elvira fram till skrivbordet och drog ut lådorna för att packa ner innehållet i dem. Hon radade prydligt upp penslar, pennor, papper och anteckningsblock ovanpå överkastet till sängen. I lådan längst ner förvarande hon de få böcker hon tagit med sig. Hemma plöjde hon ofta igenom två böcker eller fler i veckan, men hon hade inte räknat med att få mycket tid över till läsning på lägret och därför hade hon bara tagit med sig tre stycken.

Två pocket böcker och en gammal bok hon ärvt av hennes mamma. Den senare hade hon inte öppnat en enda gång sedan hon kommit dit. Elvira upplevde ett stygn av dåligt samvete när hon tänkte på det.

Hennes mamma hade tipsat henne om en speciel sida i boken som hon alltid brukade läsa när hon kände sig nere. Elvira suckade och drog handen genom håret samtidigt som hon lyfte upp boken i knät. Hon ögnade igenom texten och hittade stycket som var inringat. Gläd er alltid över livet, än en gång säger jag, gläd er.

Det var lättare sagt än gjort. Hur skulle hon kunna glädja sig samtidigt som hon kände sig ensam, utanför och sviken? Elvira ögade rastlöst igenom resten av kapitlet tills hon stannade upp vid en mening. En mening som talade till henne mer än någon annan. Allt förmår jag i lycka som ger mig kraft.

Allt? Även om man upplevde att man befann sig i ett totalt och hopplöst underläge? Det var inte första gången Elvira läste meningen, men det var första gången hon verkligen övervägde vad den betydde. Vad den betydde för henne i hennes nuvarande situation. Långsamt lade hon igen den gammla boken, men kunde inte få orden hon läst ur huvudet. Allt förmår jag i lycka som ger mig kraft.

Meningen upprepades i hennes tankar, gång på gång. Allt förmår jag i lycka...allt förmår jag...allt... Plötsligt reste sig Elvira upp från sängen där hon suttit och en ny beslutsamhet vällde upp inom henne som vatten i en källa. Det var som en fysisk kraft i hennes själ tog över varje del av hennes kropp tills hon sjöd av målmedvetenhet.

Om orden var sanna, vilket hon trodde att de var, fanns det ingen anledning i världen att hon skulle ge upp. Hon kanske kände sig liten, obetydlig och missförstådd. Men det kunde inte förmörka sanningen om att hon var älskad, värdefull och långt ifrån övergiven.

Viljan att kämpa, att bli kvar där hon var, reste sig till den fullkomligt dominerade hennes medvetande. Det fanns inte längre bara ett alternativ.

Hon plockade upp mobilen och hittade sin mammas nummer. Medan hon lyssnade till signalerna som gick fram såg hon ut genom fönstret. Vad det möjligt att alla färger blivit ljusare, tydligare och mer definierade?

"Mummy here. What is it sweetheart?" Hennes mamma måste ha kommit fram till mosterns fest för i bakrunden hördes surret av röster och slamret av bestick mot porslin.

"I changed my mind, mum." Elvira tvekade inte en sekund när hon sa det. "I wanna stay." För en kort stund blev det tyst i andra änden. Tyst förutom bakgrundsljuden. Sedan hördes hennes mammas röst igen, misstroget den här gången.

"Are you sure?"

Elvira log för sig själv där hon stod på golvet med telefonen tryckt mot örat.

"Totaly sure."

Tyvärr så fick Ni vänta en extra dag för att få detta kapitlet men jag har inte haft tillgång till min dator tillräckligt mycket. Hoppas Ni kommer uppskatta den här delen också även om den inte är som Ni kanske tänkt Er. Feedback, tips och kritik uppskattas. xx

2013-03-12 | 21:36:00

Kommentarer

Postat av: Natta

Du är helt galet begåvad vad gäller skrivandet! Keep it up , kan knappt sluta läsa (:

Svar: Tack söta du! :D

Johanna Elvira

URL: http://mronedirection.blogg.se

Postat av: Hanna

Någonstans i mitt inre har jag byggt upp en handling som jag aldrig kunnat skriva ner då jag är kass på att uttrycka mig och skriva. Men den lyder typ såhär:
Att det är någon tjej, runt 14-15 år som på något vis inte är bekväm i skolan och med sina vänner. Den ända hon har bra kontakt med är sin syster som bor långt borta för att studera. Någonstans en semester, på ett läger, alltså var som helst träffar hon och hennes syster "One Direction". När deras pappa beter sig konstigt och spänt i en av killarnas sällskap försöker systrarna gräva djupare och djupare i familjehemligheterna. Konstiga minnen flyger upp i deras huvuden både på natten och på dagtid. Dom försöker få kontakt med den kända killen som ignorerar dom totalt och tror att dom bara är extremt jobbiga fans som är på honom hela tiden. bla, bla och bla. Sen visar det sig att "Killen" (den från One Direction) är deras bror, dom hade levt ihop men efter en olycka tappat minnet om varandra och förts ifrån varandra.

Har tänkt mig att tjejen som är 14-15 år inte är som alla dröm tjejer, har inte det perfekta håret, inte de perfekta formerna lite knubbig och så vidare. Du fattar vitsen?

Aja, det var en litet kort förslag på något att skriva om. Kan passa på att skriva lite om mig själv.
Jag har ljusbrunt hår som går till skulderbladen, det har en liten lock här och där. Jag har gråblå ögon och är ungefär normallång. Jag är inte den smalaste men jag kan inte heller kalla mig själv tjock. Jag tränar gymnastik och dans, är inte världens graciösaste och smidigaste men det funkar ändå. Jag bakar mycket och har vunnit tävlingar för det :/ Jag fotar också mycket, det är verkligen kul att fånga något vackert på bild som man sedan kan spara och minnas det. Jag är oftast på glatt humör och skrattar. Jag är helt galen med dom jag känner, helt språngande galen. Samtidigt som jag är rätt blyg och tillbaka dragen när det kommer till nytt folk, sånna som jag inte pratat med tidigare. Jag finns för dom som har det lite svår och muntrar upp dom. Men ibland kan jag ha riktiga surdagar som inte är roliga, jag är trött, min hjärna vill lixom inte samarbeta och bara gnager på på samma ställe, är allmänt nere och typiska såna dagar. Jag är ärlig och tar aldrig något för givet. Jag hatar klänningar och kjolar, jag känner mig så naken. Fast jag tycker det är snyggt och allt sånt på andra, det är bara inte min grej. Jag klär mig i det som är skönt och har inte speciellt mycket smink.

Jag har varit helt fullkomligt kär i denna fanficton, du är jätte bra på att uttrycka dig och allt annat som har med skriv kunskap att göra. Jag vet inte varför jag gjorde den här kommentaren på kapitel 7, men det är egentligen en kommentar för ditt sista inlägg "Tack" men ja.. jag är som jag är. :)

Kram :)

Svar: Tack så jättemycket! Tyvärr så håller jag redan på med den nya berättelsen men jag ska verkligen spara din text till framtiden. Det är en super idé. Du bör egentligen skriva det själv eftersom du byggt upp det i ditt huvud. :)
Du verkar supertrevlig, verkligen. Jag känner igen mig i många saker. Eller så gjorde jag det innan i alla fall.
Det är helt ok att du skrev kommentaren här, vad är livet utan lite spontana handlingar?

Det betyder super mycket att du gillar denna berättelsen. Förhoppningsvis ska nästa och falla i smaken!
Kram xx

Johanna Elvira