När de väl kom tillbaka till lägret stod folk i grupper och pratade upprört om det som hänt. Herrgårdens entré vibrerade av surret som skapades av deras röster. Helena fick syn på Elvira när de kom in, trängde sig fram ur mängden och sprang bort till henne. Så snart hon nått sin vän drog hon in henne i en hård omfamning. Helena sa inget utan visade bara vad hon kände genom att skaka på huvudet med fuktiga ögon. Liam och Harry stod strax bakom henne och båda kom fram och kramade om Elvira när Helena väl släppt henne. Helena frågade lågmält hur det varit på sjukhuset och Elvira drog in ett darrande andetag innan hon svarade.

   "She's in conscious. She'll be just fine." Av någon anledning kände hon att det skulle vara att förråda Madison att berätta om hennes apati och teg därför om det. Hon drog en skakig hand genom håret och försökte samla sig efter dagens omtumlande upplevelser. "My throat is a little dry." Elvira harklade sig och rörde vid sin hals med fingertopparna. "I think I'm gonna get something to drink."

   "Do that. We're here for you if you want to talk." Helena strök henne över ryggen och Elvira kunde se på hennes blick att hon menade det. Hon nickade tacksamt och såg sig sedan om över axeln i jakt på Niall. Hon fick syn på honom en bit bort där han stod och pratade med sina kompisar från bandet. Elvira ursäktade sig och började kryssa mellan grupper av folk för att gå till matsalen och hämta ett glas vatten. På vägen dit passerade hon Madisons kompisgäng som samlats i en cirkel med lätt framåtböjda ryggar. Trots att deras kroppsspråk visade att samtalet var privat talade de tillräckligt högt med varandra för att ljudet skulle bäras över rummet och bort till Elvira.

   "But c'mon?" Zoes röst hördes över de andras. "Talk about being desperate for attention."

   Elvira stannade till innan hon nådde matsalens öppning och vinklade på huvudet för att kunna se Jenny som rullade med ögonen i gensvar. "Yeah, right. So typical Madison. The entire camp is talking about her now, just as she wanted."

   Charlotte skakade på huvudet för att visa att det var obegripligt. "It's insane what some people do just to get what they want."

   Elvira kände hur ilskan som glött inom henne sedan sjukhuset på nytt flammade upp inom henne. Hon var så arg att varenda muskel i hennes kropps spändes och plötsligt kunde hon inte röra sig ur fläcken. Hur kunde de, som kallade sig hennes vänner, stå och tala illa bakom ryggen på Madison i en situation som den här? Förstod de inte vad som hänt? Förstod de inte hur allvarligt och djupt tragiskt det var när en ung människa försökte avsluta sitt eget liv? Vilken nattsvart ångest en person måste bära inom sig för att göra något sådant?

   Hon skulle just gå fram och säga sin mening när hon stannade upp mitt i steget. Vilken rätt hade hon att säga något till dem? Hade hon inte själv avfärdat Madisons beteende som en patetisk jakt på uppmärksamhet? Hon, som kanske var den enda på lägret som anat att något inte stod rätt till? Insikten var så förkrossande att Elvira kände det som om hon skulle falla ihop där hon stod.

   Hon lämnade sin plats vid matsalsdörrarna och skyndade uppför trapporna till andra våningen medan tårarna ännu en gång samlades i ögonen. Väl inne på sitt rum ramlade hon ner på sängen med ett kvävt ljud av förtvivlan. Där rullade hon ihop sig på sidan samtidigt som tårarna gled ner från hennes kinder och bildade små våra fläckar på lakanen. Hon hade aldrig känt sig mindre än vad hon gjorde i den här stunden, aldrig mer maktlös.

   Elvira visste inte hur länge hon låg hopkrupen på det sättet, men efter en stund hördes en knackning på dörren följt av Nialls röst. ”Elvira? Can I come in?”

   Hon satte sig upp till hälften, torkade tårarna med tröjärmen och föste håret ur ansiktet. ”Yes.”

   Han sköt upp dörren, stängde den tyst efter sig och kom fram till henne. Elvira såg på honom med rödgråtna ögon utan att veta vad hon skulle säga. Hon visste inte hur hon skulle kunna förklara för någon de känslor av misslyckande som fortfarande spreds från cell till cell i hennes kropp. Som fortfarande flöt genom blodådrorna som en nedbrytande sjukdom. Nialls blick lyste av medkänsla och kärlek när han mötte hennes. Han satte sig ner på kanten av hennes säng och sträckte ut armarna. Med en kapitulerande snyftning kröp Elvira villigt in i hans famn.

   De satt så en lång stund medan Niall tryckte henne mot sitt bröst. ”I’m here for you, Elvira.” Han strök sin kind mot hennes när han sa det. ”I love you.”

   Ingen av dem hade uttalat de orden så känslomässigt förut, och i en perfekt värld skulle det steget i deras relation tagits under helt andra omständigheter. Inte i kölvattnet av ett självmordsförsök. Trots det var känslan lika stark som om de suttit på en klippa och sett solnedgången tillsammans och Elviras svar kom lika naturligt som nästa hjärtslag.

   Hon blundade och lindade långsamt armarna om honom. ”I know,” viskade hon mot hans hals. ”I love you too.”

Elvira såg ut över sjöns stilla vatten där hon satt på grässlätten nedanför herrgårdsbyggnaden. Det var bara två veckor kvar av lägret, men hon hade inte lika lång tid på sig att arbeta med sitt sista projekt som skulle vara färdigt tre dagar innan avslutningen.

   Helgens dramatik hade lagt sig och nu, på måndag förmiddag, verkade de flesta ha glömt att det hänt något överhuvudtaget. Att de saknades en person bland dem. Lägrets deltagare gick på sina lektioner, arbetade på sina projekt och småpratade kring borden i matsalen. Men Elvira kunde varken ignorera eller glömma bilden på Madison på badrumsgolvet med blodet omkring sig. Den var för alltid inpräntad på hennes näthinna, tillsammans med den av apatiska Madison i sjukhussängen. Trots att hon rent fysiskt inte kunnat ta sitt liv, verkade Madison ändå ha lyckats med det hon beslutat sig för att göra. I hennes blick hade det inte funnits någon själ, inget liv. Som om hon valt att lämna det tillsammans med blodet i badrummet.

   Elvira visste inte varför Madison känt det som hon gjorde, varför hon inte sett någon annan väg ut. Men att helt kort ha träffat hennes föräldrar hade gett henne en anledning. De kunde inte belastas för det som hänt, och förmodligen fanns det många saker som lett fram till att Madison tagit det beslutet hon gjort. Men Elvira hade samtidigt en känsla av att hela Madisons liv kantas av den sortens människor, människor som inte var villiga att sätta någon annan före sig själv.

   Elvira tänkte sällan på det. Det faktum att det fanns tonåringar som, till skillnad från henne, inte växt upp i ett hem fullt av villkorslös kärlek. Som inte fått höra att de var mer värda än alla pengar, allt guld och alla rikedomar i hela världen. Inte på grund av hur de såg ut. Inte på grund av vad de kunde, vad de gjorde eller vilka egenskaper de hade. Utan på grund av vilka de var. Unika, älskade och gränslöst värdefulla.

   Där Elvira satt i det småfuktiga gräset kände hon det som om Madisons smärta var hennes egen smärta och en tår letade sig sakta ner för hennes kind. Som en fysisk manifestation av något hon inte längre kunde fängsla inom sig. Hon höjde blicken mot den klarblå skyn ovanför och drog in ett djupt andetag.I’m so sorry. I know that I could have found out about Madison's pain much sooner, but I didn't make an effort. I’m sorry.

   Hon skämdes så mycket för att hon hade ignorerat varningarna, för att hon valt det enkla och bekväma framför det svåra och obekväma. För att hon gång på gång intalat sig själv att hon inte hade något ansvar för Madison. Elvira var väl medveten om att det som hänt inte var hennes fel. Men samtidigt visste hon bortom alla tvivel att ödet gett henne ett fönster in till Madisons värld för att Elvira skulle göra något, för att hon skulle finnas där för Madison. En kallelse hon ignorerat. Elvira lät ansiktet falla ner mot sina uppdragna ben. I’m sorry. I’m sorry.

   En varm bris blåstes mjukt in från sjön och över platsen Elvira satt på. Den letade sig in i hennes hjärta och själ, in till hennes smärta och ångest. Och i tystnaden under den stilla förmiddagen, kunde Elvira känna det. Hon var förlåten. En frid hon inte kunde ta miste på sänktes över platsen, som en slöja vävd av gränslös kärlek. Elvira slöt ögonen och lät känslan ta över stunden.

   Men i kölvattnet av den övertygelsen började en annan ta form. En v ad tanke som växte ju mer hon lät den gro i medvetandet. Det kanske fortfarande fanns något hon kunde göra för Madison. Hon kanske fortfarande kunde få en andra chans att påverka.

   Elvira reste sig upp från gräsmattan, borstade av sig och började gå tillbaka mot huset med en ny känsla av meningsfullhet. Uppe på sitt rum drog hon ut lådan med sitt konstnärsmaterial och lade upp pennor, penslar och färger på skrivbordet.

   Deras första projekt hade varit avsett att representera dem själva. Som människor och skapande individer. Det var i varje fall så det stått på hemsidan. Projekt nummer två hade handlat om att lära sig att arbeta tillsammans som grupp. Nu var det dags för det sista projektet och det skulle inte längre handla om dem själva, utan om andra. Att nå ut och beröra med sin konst.

   När Elvira gled med fingertopparna över pennorna skapades beslutsamheten inom henne. Vad hon gjorde, skulle hon göra för Madison.

Elvira stod utanför bildsalen och snurrade på en lock av sitt hår för att ha någonstans att göra av händerna. För andra gången plockade hon upp mobiltelefonen ur fickan för att se hur mycket klockan var. Det hade gått tio minuter sedan hon kommit dit och dörren borde öppnas när som helst. I samma stund som hon bytte tyngden från ena foten till den andra slogs dörren upp och Elvira möttes av en leende Zayn.

   ”It’s your turn now. Good luck.”

   Elvira rätade på ryggen och besvarade hans leende. ”Okay, thanks.” Zayn försvann ner för trappan och ut ur byggnaden samtidigt som Elvira klev in i bildsalen. Som alltid låg det en välbekant doft av målarfärg över platsen och i ljuset från fönstret syntes små dammpartiklar som obekymrat dansade runt i luften. Elisabeth satt bakom katedern längst bort i rummet och bläddrade igenom några papper. När Elvira kom in tittade hon upp och reste sig från stolen.

   ”Elvira. Welcome.”

   Det var dags för det avslutande samtalet alla elever skulle ha med sina respektive lärare idag och Elvira kunde känna av en viss nervositet när hon slog sig ner på stolen mitt emot katedern. Elisabeth satte sig också och tog fram boken i A3-format Elvira arbetat på i över en vecka, nästan varje stund av det vakna dygnet. De få tillfällen hon inte jobbat på sitt projekt hade hon ägnat åt att umgås med Niall och sina vänner.

   ”I’ve been looking through your work.” Elisabeth öppnade pärmen till bokens första uppslag och drog försiktigt med fingrarna over de inplastade sidorna. Hon tystnade ett ögonblick, lät blicken dröja kvar vid den första målningen och tittade sedan upp på sin elev. ”I can see that you’ve taken this project quite seriously.”

   Elvira nickade. ”Yes.” Hon kunde inte minnas att hon någonsin lagt ner sin själ i ett konstverk på samma sätt som hon gjort i det här. Elisabeth nickade långsamt hon med.

   ”Do you remember what we talked about in our last conversation?” Elviras lärare sökte hennes blick som om hon försökte finna svaret där.

   ”Yes.” Elvira gick tillbaka till tillfället i tankarna. ”You said that I have to bring my art more emotions.”

   ”Exacly.” Elisabeth bläddrade fram ett par sidor i boken och stannade till vid en annan målning. ”From what I can see in your paintings, you have change through these weeks here. You’ve become more mature and you now have the ability to show feelings in your creations.” Hennes lärare lade varsamt igen boken, sköt fram den mot Elvira och log. Ett leende som såg ut att komma från hjärtat.

   ”Elvira. All I can say is that you’ve become everything I hoped you would be this summer.”

Elvira gick längs den färglösa sjukhuskorridoren till det lågt ekande ljudet av sina egna fotsteg. Det var tre dagar kvar på lägret och för ett par timmar sedan hade hon lämnat bildsalen med ett leende efter samtalet med Elisabeth. Ett leende som inte längre dröjde kvar i mungiporna nu när stundens allvar hunnit ikapp henne.

   Hon var här för andra gången, på sjukhuset där Madison fortfarande befann sig. I receptionen hade Elvira fått reda på att Madisons fysiska tillstånd betraktades som stabilt och att hon flyttats till en annan avdelning. Under den en och en halv långa vecka som gått sedan förra gången hade tragedin de mött tillsammans skapat en djupare relation mellan Elvira och Niall. Det hade stärk både deras kärlek och vänskap och öppnat upp för långa och djupa samtal. Trots det hade Elvira valt att åka dit själv idag. Hon hoppades att det skulle gå lättare att nå fram till Madison om hon kom ensam. Att det skulle öka chansen för att kunna riva ner något av den ogenomträngliga mur Madison satt upp mot omvärlden.

   Elvira tittade upp där hon gick i korridoren och fick syn på det rätta numret bredvid en av de grå dörrarna. Den stod redan öppen så hon saktade in på stegen och klev lite tvekande in i rummet. Där inne stod fyra sängar, två med huvudgaveln mot den ena väggen och två mot den andra. Rakt fram fanns ett stort fönster med bord och stolar under. Till höger i den lilla salen låg två vithåriga äldre kvinnor som lågmält diskuterade med varandra. Utan att direkt lyssna till deras samtal kunde Elvira uppfatta att det rörde sig om medicinska krämpor. En av dem såg upp och log mot henne när hon kom in. Elvira log tillbaka.

   Längst in till vänster låg en medelålders dam och läste en tidning genom ett par tjocka glasögon och i sängen närmast dörren låg Madison. När Elvira fick syn på henne ökade hennes nervositet flera grader och hon kände en ilning av obehag dra genom magen. Vad gjorde hon här egentligen? Madison hade inte velat prata med henne förra gången, så varför skulle hon vilja det nu? Med bultande hjärta närmade sig Elvira huvudänden av hennes säng och fick fram ett konstlat leende. Till hennes förvåning och glädje vred Madison på huvudet och såg på henne.

   ”Hi, Madison.”  Elvira höll kvar sitt leende. ”I thought I come by and see how you feel.” Tystnad. “So, how are you?”

   Madison såg på henne en kort stund till utan att svara. Sedan vände hon bort huvudet och stirrade rakt fram igen, på samma sätt som hon hade gjort förra gången. Elvira bet sig i läppen och kände hur tårarna hotade att tränga fram. Hur skulle hon kunna nå fram till någon som behandlade henne och alla andra som luft? Som verkade ha bestämt sig för att sluta leva, på ett eller annat sätt?

   ”Anyways, I wanted to give you this.” Elvira ställde ner pappkassen hon burit på och plockade upp boken hon tagit med sig från bildsalen, den bok hon jobbat på I over en vecka. Med en försiktig rörelse lade hon ner den i Madisons knä. Omslaget var av helsvart hårdpapp med ett stort rött hjärta mitt på.

   Elvira förväntade sig att Madison åtminstone skulle dra med fingrarna över hjärtat, som var tillverkat av mjukt filttyg, men istället lät hon bara boken ligga kvar utan att ägna den någon uppmärksamhet. Som om varken den eller Elvira existerade.

   ”It’s for you.” Elvira visste inte själv varför hon påpekade något som redan var uppenbart, bara att hon desperat försökte fylla ut den plågsamma tystnaden från Madison. Hon stod kvar en minut till medan obehaget över situationen väste som en tumör.

   ”Okay…” Hon drog på munnen igen, som om allt var som det skulle. Som om hon just avlagt en trevlig och ömsesidig artighetsvisit. ”I should probably go now. But feel free to call me anytime. You have my number, right?”

   När Madison fortfarande inte visade någon reaktion stod Elvira inte ut längre. Hon vinkade ett hastigt förväl och lämnade sedan rummet medan hon arbetade på att tvinga tillbaka tårarna av vanmakt. Om Madison hade öppnat boken och tittat på det första uppslaget, skulle hon på höger sida mötts av målningen Elvira gjort under den första tiden på lägret, den tidiga morgonen nere vid sjön. På vänster sida bredvid den natursköna bilden, hade hon kunnat läsa det första bibelordet. Before I formed you in the womb I choose you.

   Hade hon bläddrat fram en sida hade hon kunnat se en annan målning Elvira gjort under veckan, en avbild av den vidsträckta gräsmattan med dess omgivande kullar på området. Och bredvid den kunnat läsa vad Elvira noga skrivit ner med kalligrafipenna. See the love life has given us. We’re all important on mother earth.

   På nästa uppslag fanns en målning Elvira hade avslutat så sent som igår, en som föreställde trädallén som band samman lägergården med parkeringen. Texten bredvid var ytterligare bevis på att alla människor är viktiga.

   Sida efter sida, uppslag efter uppslag, var fylld av skapelsen skönhet och bevis på livets kärlek till människorna. Livets kärlek till Madison. Den strömmade ut från sidorna i boken Elvira gjort.

   Om Madison bara öppnade den.