När de väl kom tillbaka till lägret stod folk i grupper och pratade upprört om det som hänt. Herrgårdens entré vibrerade av surret som skapades av deras röster. Helena fick syn på Elvira när de kom in, trängde sig fram ur mängden och sprang bort till henne. Så snart hon nått sin vän drog hon in henne i en hård omfamning. Helena sa inget utan visade bara vad hon kände genom att skaka på huvudet med fuktiga ögon. Liam och Harry stod strax bakom henne och båda kom fram och kramade om Elvira när Helena väl släppt henne. Helena frågade lågmält hur det varit på sjukhuset och Elvira drog in ett darrande andetag innan hon svarade.

   "She's in conscious. She'll be just fine." Av någon anledning kände hon att det skulle vara att förråda Madison att berätta om hennes apati och teg därför om det. Hon drog en skakig hand genom håret och försökte samla sig efter dagens omtumlande upplevelser. "My throat is a little dry." Elvira harklade sig och rörde vid sin hals med fingertopparna. "I think I'm gonna get something to drink."

   "Do that. We're here for you if you want to talk." Helena strök henne över ryggen och Elvira kunde se på hennes blick att hon menade det. Hon nickade tacksamt och såg sig sedan om över axeln i jakt på Niall. Hon fick syn på honom en bit bort där han stod och pratade med sina kompisar från bandet. Elvira ursäktade sig och började kryssa mellan grupper av folk för att gå till matsalen och hämta ett glas vatten. På vägen dit passerade hon Madisons kompisgäng som samlats i en cirkel med lätt framåtböjda ryggar. Trots att deras kroppsspråk visade att samtalet var privat talade de tillräckligt högt med varandra för att ljudet skulle bäras över rummet och bort till Elvira.

   "But c'mon?" Zoes röst hördes över de andras. "Talk about being desperate for attention."

   Elvira stannade till innan hon nådde matsalens öppning och vinklade på huvudet för att kunna se Jenny som rullade med ögonen i gensvar. "Yeah, right. So typical Madison. The entire camp is talking about her now, just as she wanted."

   Charlotte skakade på huvudet för att visa att det var obegripligt. "It's insane what some people do just to get what they want."

   Elvira kände hur ilskan som glött inom henne sedan sjukhuset på nytt flammade upp inom henne. Hon var så arg att varenda muskel i hennes kropps spändes och plötsligt kunde hon inte röra sig ur fläcken. Hur kunde de, som kallade sig hennes vänner, stå och tala illa bakom ryggen på Madison i en situation som den här? Förstod de inte vad som hänt? Förstod de inte hur allvarligt och djupt tragiskt det var när en ung människa försökte avsluta sitt eget liv? Vilken nattsvart ångest en person måste bära inom sig för att göra något sådant?

   Hon skulle just gå fram och säga sin mening när hon stannade upp mitt i steget. Vilken rätt hade hon att säga något till dem? Hade hon inte själv avfärdat Madisons beteende som en patetisk jakt på uppmärksamhet? Hon, som kanske var den enda på lägret som anat att något inte stod rätt till? Insikten var så förkrossande att Elvira kände det som om hon skulle falla ihop där hon stod.

   Hon lämnade sin plats vid matsalsdörrarna och skyndade uppför trapporna till andra våningen medan tårarna ännu en gång samlades i ögonen. Väl inne på sitt rum ramlade hon ner på sängen med ett kvävt ljud av förtvivlan. Där rullade hon ihop sig på sidan samtidigt som tårarna gled ner från hennes kinder och bildade små våra fläckar på lakanen. Hon hade aldrig känt sig mindre än vad hon gjorde i den här stunden, aldrig mer maktlös.

   Elvira visste inte hur länge hon låg hopkrupen på det sättet, men efter en stund hördes en knackning på dörren följt av Nialls röst. ”Elvira? Can I come in?”

   Hon satte sig upp till hälften, torkade tårarna med tröjärmen och föste håret ur ansiktet. ”Yes.”

   Han sköt upp dörren, stängde den tyst efter sig och kom fram till henne. Elvira såg på honom med rödgråtna ögon utan att veta vad hon skulle säga. Hon visste inte hur hon skulle kunna förklara för någon de känslor av misslyckande som fortfarande spreds från cell till cell i hennes kropp. Som fortfarande flöt genom blodådrorna som en nedbrytande sjukdom. Nialls blick lyste av medkänsla och kärlek när han mötte hennes. Han satte sig ner på kanten av hennes säng och sträckte ut armarna. Med en kapitulerande snyftning kröp Elvira villigt in i hans famn.

   De satt så en lång stund medan Niall tryckte henne mot sitt bröst. ”I’m here for you, Elvira.” Han strök sin kind mot hennes när han sa det. ”I love you.”

   Ingen av dem hade uttalat de orden så känslomässigt förut, och i en perfekt värld skulle det steget i deras relation tagits under helt andra omständigheter. Inte i kölvattnet av ett självmordsförsök. Trots det var känslan lika stark som om de suttit på en klippa och sett solnedgången tillsammans och Elviras svar kom lika naturligt som nästa hjärtslag.

   Hon blundade och lindade långsamt armarna om honom. ”I know,” viskade hon mot hans hals. ”I love you too.”

 

Elvira såg ut över sjöns stilla vatten där hon satt på grässlätten nedanför herrgårdsbyggnaden. Det var bara två veckor kvar av lägret, men hon hade inte lika lång tid på sig att arbeta med sitt sista projekt som skulle vara färdigt tre dagar innan avslutningen.

   Helgens dramatik hade lagt sig och nu, på måndag förmiddag, verkade de flesta ha glömt att det hänt något överhuvudtaget. Att de saknades en person bland dem. Lägrets deltagare gick på sina lektioner, arbetade på sina projekt och småpratade kring borden i matsalen. Men Elvira kunde varken ignorera eller glömma bilden på Madison på badrumsgolvet med blodet omkring sig. Den var för alltid inpräntad på hennes näthinna, tillsammans med den av apatiska Madison i sjukhussängen. Trots att hon rent fysiskt inte kunnat ta sitt liv, verkade Madison ändå ha lyckats med det hon beslutat sig för att göra. I hennes blick hade det inte funnits någon själ, inget liv. Som om hon valt att lämna det tillsammans med blodet i badrummet.

   Elvira visste inte varför Madison känt det som hon gjorde, varför hon inte sett någon annan väg ut. Men att helt kort ha träffat hennes föräldrar hade gett henne en anledning. De kunde inte belastas för det som hänt, och förmodligen fanns det många saker som lett fram till att Madison tagit det beslutet hon gjort. Men Elvira hade samtidigt en känsla av att hela Madisons liv kantas av den sortens människor, människor som inte var villiga att sätta någon annan före sig själv.

   Elvira tänkte sällan på det. Det faktum att det fanns tonåringar som, till skillnad från henne, inte växt upp i ett hem fullt av villkorslös kärlek. Som inte fått höra att de var mer värda än alla pengar, allt guld och alla rikedomar i hela världen. Inte på grund av hur de såg ut. Inte på grund av vad de kunde, vad de gjorde eller vilka egenskaper de hade. Utan på grund av vilka de var. Unika, älskade och gränslöst värdefulla.

   Där Elvira satt i det småfuktiga gräset kände hon det som om Madisons smärta var hennes egen smärta och en tår letade sig sakta ner för hennes kind. Som en fysisk manifestation av något hon inte längre kunde fängsla inom sig. Hon höjde blicken mot den klarblå skyn ovanför och drog in ett djupt andetag.I’m so sorry. I know that I could have found out about Madison's pain much sooner, but I didn't make an effort. I’m sorry.

   Hon skämdes så mycket för att hon hade ignorerat varningarna, för att hon valt det enkla och bekväma framför det svåra och obekväma. För att hon gång på gång intalat sig själv att hon inte hade något ansvar för Madison. Elvira var väl medveten om att det som hänt inte var hennes fel. Men samtidigt visste hon bortom alla tvivel att ödet gett henne ett fönster in till Madisons värld för att Elvira skulle göra något, för att hon skulle finnas där för Madison. En kallelse hon ignorerat. Elvira lät ansiktet falla ner mot sina uppdragna ben. I’m sorry. I’m sorry.

   En varm bris blåstes mjukt in från sjön och över platsen Elvira satt på. Den letade sig in i hennes hjärta och själ, in till hennes smärta och ångest. Och i tystnaden under den stilla förmiddagen, kunde Elvira känna det. Hon var förlåten. En frid hon inte kunde ta miste på sänktes över platsen, som en slöja vävd av gränslös kärlek. Elvira slöt ögonen och lät känslan ta över stunden.

   Men i kölvattnet av den övertygelsen började en annan ta form. En v ad tanke som växte ju mer hon lät den gro i medvetandet. Det kanske fortfarande fanns något hon kunde göra för Madison. Hon kanske fortfarande kunde få en andra chans att påverka.

   Elvira reste sig upp från gräsmattan, borstade av sig och började gå tillbaka mot huset med en ny känsla av meningsfullhet. Uppe på sitt rum drog hon ut lådan med sitt konstnärsmaterial och lade upp pennor, penslar och färger på skrivbordet.

   Deras första projekt hade varit avsett att representera dem själva. Som människor och skapande individer. Det var i varje fall så det stått på hemsidan. Projekt nummer två hade handlat om att lära sig att arbeta tillsammans som grupp. Nu var det dags för det sista projektet och det skulle inte längre handla om dem själva, utan om andra. Att nå ut och beröra med sin konst.

   När Elvira gled med fingertopparna över pennorna skapades beslutsamheten inom henne. Vad hon gjorde, skulle hon göra för Madison.

 

Elvira stod utanför bildsalen och snurrade på en lock av sitt hår för att ha någonstans att göra av händerna. För andra gången plockade hon upp mobiltelefonen ur fickan för att se hur mycket klockan var. Det hade gått tio minuter sedan hon kommit dit och dörren borde öppnas när som helst. I samma stund som hon bytte tyngden från ena foten till den andra slogs dörren upp och Elvira möttes av en leende Zayn.

   ”It’s your turn now. Good luck.”

   Elvira rätade på ryggen och besvarade hans leende. ”Okay, thanks.” Zayn försvann ner för trappan och ut ur byggnaden samtidigt som Elvira klev in i bildsalen. Som alltid låg det en välbekant doft av målarfärg över platsen och i ljuset från fönstret syntes små dammpartiklar som obekymrat dansade runt i luften. Elisabeth satt bakom katedern längst bort i rummet och bläddrade igenom några papper. När Elvira kom in tittade hon upp och reste sig från stolen.

   ”Elvira. Welcome.”

   Det var dags för det avslutande samtalet alla elever skulle ha med sina respektive lärare idag och Elvira kunde känna av en viss nervositet när hon slog sig ner på stolen mitt emot katedern. Elisabeth satte sig också och tog fram boken i A3-format Elvira arbetat på i över en vecka, nästan varje stund av det vakna dygnet. De få tillfällen hon inte jobbat på sitt projekt hade hon ägnat åt att umgås med Niall och sina vänner.

   ”I’ve been looking through your work.” Elisabeth öppnade pärmen till bokens första uppslag och drog försiktigt med fingrarna over de inplastade sidorna. Hon tystnade ett ögonblick, lät blicken dröja kvar vid den första målningen och tittade sedan upp på sin elev. ”I can see that you’ve taken this project quite seriously.”

   Elvira nickade. ”Yes.” Hon kunde inte minnas att hon någonsin lagt ner sin själ i ett konstverk på samma sätt som hon gjort i det här. Elisabeth nickade långsamt hon med.

   ”Do you remember what we talked about in our last conversation?” Elviras lärare sökte hennes blick som om hon försökte finna svaret där.

   ”Yes.” Elvira gick tillbaka till tillfället i tankarna. ”You said that I have to bring my art more emotions.”

   ”Exacly.” Elisabeth bläddrade fram ett par sidor i boken och stannade till vid en annan målning. ”From what I can see in your paintings, you have change through these weeks here. You’ve become more mature and you now have the ability to show feelings in your creations.” Hennes lärare lade varsamt igen boken, sköt fram den mot Elvira och log. Ett leende som såg ut att komma från hjärtat.

   ”Elvira. All I can say is that you’ve become everything I hoped you would be this summer.”

 

Elvira gick längs den färglösa sjukhuskorridoren till det lågt ekande ljudet av sina egna fotsteg. Det var tre dagar kvar på lägret och för ett par timmar sedan hade hon lämnat bildsalen med ett leende efter samtalet med Elisabeth. Ett leende som inte längre dröjde kvar i mungiporna nu när stundens allvar hunnit ikapp henne.

   Hon var här för andra gången, på sjukhuset där Madison fortfarande befann sig. I receptionen hade Elvira fått reda på att Madisons fysiska tillstånd betraktades som stabilt och att hon flyttats till en annan avdelning. Under den en och en halv långa vecka som gått sedan förra gången hade tragedin de mött tillsammans skapat en djupare relation mellan Elvira och Niall. Det hade stärk både deras kärlek och vänskap och öppnat upp för långa och djupa samtal. Trots det hade Elvira valt att åka dit själv idag. Hon hoppades att det skulle gå lättare att nå fram till Madison om hon kom ensam. Att det skulle öka chansen för att kunna riva ner något av den ogenomträngliga mur Madison satt upp mot omvärlden.

   Elvira tittade upp där hon gick i korridoren och fick syn på det rätta numret bredvid en av de grå dörrarna. Den stod redan öppen så hon saktade in på stegen och klev lite tvekande in i rummet. Där inne stod fyra sängar, två med huvudgaveln mot den ena väggen och två mot den andra. Rakt fram fanns ett stort fönster med bord och stolar under. Till höger i den lilla salen låg två vithåriga äldre kvinnor som lågmält diskuterade med varandra. Utan att direkt lyssna till deras samtal kunde Elvira uppfatta att det rörde sig om medicinska krämpor. En av dem såg upp och log mot henne när hon kom in. Elvira log tillbaka.

   Längst in till vänster låg en medelålders dam och läste en tidning genom ett par tjocka glasögon och i sängen närmast dörren låg Madison. När Elvira fick syn på henne ökade hennes nervositet flera grader och hon kände en ilning av obehag dra genom magen. Vad gjorde hon här egentligen? Madison hade inte velat prata med henne förra gången, så varför skulle hon vilja det nu? Med bultande hjärta närmade sig Elvira huvudänden av hennes säng och fick fram ett konstlat leende. Till hennes förvåning och glädje vred Madison på huvudet och såg på henne.

   ”Hi, Madison.”  Elvira höll kvar sitt leende. ”I thought I come by and see how you feel.” Tystnad. “So, how are you?”

   Madison såg på henne en kort stund till utan att svara. Sedan vände hon bort huvudet och stirrade rakt fram igen, på samma sätt som hon hade gjort förra gången. Elvira bet sig i läppen och kände hur tårarna hotade att tränga fram. Hur skulle hon kunna nå fram till någon som behandlade henne och alla andra som luft? Som verkade ha bestämt sig för att sluta leva, på ett eller annat sätt?

   ”Anyways, I wanted to give you this.” Elvira ställde ner pappkassen hon burit på och plockade upp boken hon tagit med sig från bildsalen, den bok hon jobbat på I over en vecka. Med en försiktig rörelse lade hon ner den i Madisons knä. Omslaget var av helsvart hårdpapp med ett stort rött hjärta mitt på.

   Elvira förväntade sig att Madison åtminstone skulle dra med fingrarna över hjärtat, som var tillverkat av mjukt filttyg, men istället lät hon bara boken ligga kvar utan att ägna den någon uppmärksamhet. Som om varken den eller Elvira existerade.

   ”It’s for you.” Elvira visste inte själv varför hon påpekade något som redan var uppenbart, bara att hon desperat försökte fylla ut den plågsamma tystnaden från Madison. Hon stod kvar en minut till medan obehaget över situationen väste som en tumör.

   ”Okay…” Hon drog på munnen igen, som om allt var som det skulle. Som om hon just avlagt en trevlig och ömsesidig artighetsvisit. ”I should probably go now. But feel free to call me anytime. You have my number, right?”

   När Madison fortfarande inte visade någon reaktion stod Elvira inte ut längre. Hon vinkade ett hastigt förväl och lämnade sedan rummet medan hon arbetade på att tvinga tillbaka tårarna av vanmakt. Om Madison hade öppnat boken och tittat på det första uppslaget, skulle hon på höger sida mötts av målningen Elvira gjort under den första tiden på lägret, den tidiga morgonen nere vid sjön. På vänster sida bredvid den natursköna bilden, hade hon kunnat läsa det första bibelordet. Before I formed you in the womb I choose you.

   Hade hon bläddrat fram en sida hade hon kunnat se en annan målning Elvira gjort under veckan, en avbild av den vidsträckta gräsmattan med dess omgivande kullar på området. Och bredvid den kunnat läsa vad Elvira noga skrivit ner med kalligrafipenna. See the love life has given us. We’re all important on mother earth.

   På nästa uppslag fanns en målning Elvira hade avslutat så sent som igår, en som föreställde trädallén som band samman lägergården med parkeringen. Texten bredvid var ytterligare bevis på att alla människor är viktiga.

   Sida efter sida, uppslag efter uppslag, var fylld av skapelsen skönhet och bevis på livets kärlek till människorna. Livets kärlek till Madison. Den strömmade ut från sidorna i boken Elvira gjort.

   Om Madison bara öppnade den.

---

Okej, nu ser detta kapitlet lite annorlunda ut till utseendet för jag testade att skriva det som ett Word-dokument och klistrade sedan in texten här. Hoppas det gick bra att läsa i alla fall. Det kanske blev lättare? 
Tack till alla Er som har läst alla kapitel i min berättelse. Jag är så glad över att Ni funnit det intressant nog att följa hela vägen. Kommentera gärna som vanligt. Det är det roligaste i hela denna processen, att få höra vad Ni tycker. xx

 

 

   "She's counting the calories of course. If you eat to many of them you'll get fat. Didn't you know that?" Steget därifrån till att själv börja räkna kalorier hade inte varit långt. Sedan dagen hon fyllde tolv år hade Madison oroat sig över sin vikt och bantat i perioder. Hon hade provat alltihop. GI, LCHF, Atkinson, örtteer och naturdieter. Vad som helst som kunde hålla nere hennes vikt och få henne att se ut som tjejerna på tidningsomslagen. Att hon nästan konstant var dålig i magen och aldrig kunde njuta av mat var ett pris hon ansåg värt att betala.

   När de började på högstadiet hade Madison efter en tid analyserat relationen hon hade till Claire. De var bästa vänner, men under ytan tycktes det råda en ständing konkurrens mellan dem, en oupphörlig tävlan på alla områden. En tävlan om vem som såg bäst ut, hade snyggast kläder, var populärast och gjorde bäst ifrån sig i skolan. Claire verkade alltid vara som mest nöjd när saker och ting gick dåligt för Madison, när Madison misslyckades med något. Samtidigt hade de varit bästa vänner sedan förskolan och Madison visste inte hur hon skulle kunna bryta vänskapen utan att riskera att bli utanför och baktalad. Hon var övertygad om att Claire inte skulle dra sig för att orsaka en systematisk utfrysning som hämnd. Just like you did to Elvira. Madison bet ihop tänderna mot tanken där hon låg på den mjuka madrassen på golvet.

   Hon hade aldrig känt att hon kunnat prata varken med sina föräldrar eller hennes bästa vän om något, inget av det som var viktigt, djupt eller betydelsefullt. Som meningen med livet eller vad hon skulle göra när hon mådde så dåligt att det kändes som om hon var på väg att gå sönder inuti. Eller killar. Allt Madison lärt sig om kärlek och sex kom från två områden. Skolan och tjejtidningar. Två källor som i grund och botten sa samma sak: Utforska din sexualitet. Så längde du skyddar dig är allt naturligt, allt är tillåtet, allt är normalt.

   Madison hade haft sin första pojkvän när hon var tretton år. Han hade varit fyra år äldre och alla tjejerna i hennes klass hade avundats henne. De hade hängt efter henne i klungor på rasterna och undrat om hon inte kunde presentera dem för hans kompisar eftesom killarna i deras egen ålder var så omogna och barnsliga. Claire var den enda av dem som varit tyst, tydligt frustrerad över sin bästa väns framgång. Madison hade njutit av uppmärksamheten och lite svävande svarat att hon skulle fundera på saken. När hon varit ihop med killen i en vecka hade han velat att de skulle ligga med varandra. Madison hade inte haft något motargumet. Efteråt hade hon sprungit in på badrummet i hans hus och kräkts. När hon kommit hem hade hon stått i duschen i en timme, som om hon kunnat skölja bort känslan av honom i det varma vattnet.

   På sexualkunskapen i skolan hade de lärt sig allt om sexuella tekniker, könssjukdomar och olika skydd mot dem. Men inte ett ord hade sagts som kunnat varna Madison för hur hon skulle känna sig efteråt. Att hon skulle känna sig som ett sårat litet barn, berövad på något hon aldrig kunde få tillbaka. Efter att ha undvikit sin pojkvän i en vecka ringde hon upp honom och sa att det var slut. Han tog det med nonchalant likgiltighet, nöjd med vad han fått ut av deras korta tid tillsammans.

   När hon ett år senare var fjorton hade det hänt igen, fast under andra omständigheter. Hemma hos Madisons föräldrar fanns ett stort vitrinskåp i putsad lönn, den bredaste möblen i vardagsrummet, fylld av flaskor i olika färger och former. De stod där som en trofé, med etiketterna vridna utåt så att alla som kom hem till dem tydligt kunde beskåda och beundra familjens imponerande vinsamling. Madison hade tidigt fått smaka på dryckerna som stoltserade med sin närvaro i finrummet. Hennes föräldrar hade resonerat sig fram till att det var bättre att hon fick smaka på alkohol i hemmet än på någon fyllefäst i tonåren. Men deras tanke hade inte haft några beräknigheter kring att hälla i sig starköl under den förra festen hon blev bjuden på. Efter tre burkar hade hon fallit ihop i en fnittrande hög på gollvet. Hon mindes knappt vad som hänt efter det, bara att hon vaknat upp i sängen tillsammans med killen som bodde i huset festen hållits i. Madison hade samlat ihop sina kläder utan att väcka honom och cyklat hem med en huvudvärk som hotat att spränga hennes hjärna i småbitar.

   Efter det hade hon varit livrädd för att hon blivit gravid och skyndat till apoteket för att köpa tester. Hon gjorde fyra graviditetstester under lika många vekor innan hon slutligen kunde andas ut. Men samtidigt hade hon blivit tillräckligt skrämd för att hålla sig borta från fyllefästerna. Ett tag.

   Madison visste inte riktigt när det hänt, men någonstans mellan den uteblivna barndomen och ytligheten hos vännerna, hade hon blivit precis de sakerna som Elvira anklagat henne för att vara. Hon hade sett dem den där dagen: Elvira och hennes mamma. Och när hon genom danssalens fönster betrakatat mor och dotter som gick på området utanför med armarna om varandra hade hon vetat att hon aldrig skulle få det Elvira hade. Elvira hade under hela sitt liv varit omgiven av kärlek, omtanke och människor som brydde sig. Saker som gett henne en naturlig utstrålning av mildhet och värme. Det var inte konstligt att Niall fallit för henne.

   Den enda tillflykt Madison någonsing haft, den hon hade flytt till gång på gång, var dansen. Kanske var det därför hon blivit så duktig på det. I dansens rörelser släppte Madison fram alla undertryckta känslor hon bar på, känslor som jagade henne och brände hål inom henne. När hon dansade var hon inte längre flickan med ett hjärta som skrek efter kärlek, trygghet och mening med livet. Då förvandlades hon istället till den mest begåvade talang hennes lärare sett, till den unga tjejen som fullständigt dominerade dansgolvet och fångade sin publik med några få rörelser. Men ibland, när mörkret inom henne var som tätast och mest hotande, räckte inte ens dansen till. Då fanns det bara en sak som kunde lindra.

   Madison lät kudden rulla till sidan och vände sig om för att hamna på rygg på madrassen. Sedan höjde hon sin vänstra arm så att handleden hamnade mitt i hennes synfält. Långsamt knäppte hon upp det breda klockbandet hon alltid hade på sig. Och där var beviset. Tunna horisontella ränder som alla hade kommit olika långt i sin läkningsprocess. De rödaste hade blivit till den kvällen hon inte gått ner till längerelden. Att skapa dem hade gjort ont, men den fysiska smärtan hade som vanligt varit det enda som kunnat undantränga den psykiska. För stunden.

   På något sätt hade hon alltid vetat att det skulle sluta såhär. Hon hade trots allt övervägt det under ett par års tid nu. Det enda som saknades var modet att genomföra det. Att för första gången skära så djupt att hon aldrig mer behövde vakna upp till ny smärta. Istället skulle hon glida in i en skonsam medvetslöshet utan slut.

   En blodisande rädsla fick det att vända sig i magen på henne. Samma rädsla som höll fast henne varenda gång hon försökte samla tillräckligt med mod för att genomföra det. Rädslan för vad som kom efteråt. Vad innebar livet efter detta? Skulle hon bara upphöra existera eller fanns det verkligen en himmel och ett helvete? Och vart hörde hon hemma i så fall?

   Madison vände på huvudet och stirrade på mobiltelefonen som låg på golvet bredvid madrassen. Tvekande plockade hon upp den, satte sig upp och drog med fingret över skärmen. Hon skulle ge dem en chans till innan hon tog beslutet. En allra sista chans att bevisa att hon betydde något för någon. Madison provade med sin mammas nummer först. Fem signaler hann gå fram innan hon svarade .

   "Madison? What is it?" Hon lät stressad med en antydan till irritation.

   "Mum." Madison blundade och kände hur hennes hårda hjärtslag fick det att ringa i öronen. "Do you have time to talk?"

   "I'm at work, Madison." Hennes mammas röst hade redan slut på tålamod. Hennes kommentar vad svar nog. Vad än Madison hade att säga, var det hennas mamma höll på med viktigare. Madison bet sig i läppen samtidigt som en ensam tår rann nedför hennes kind. Hon tvingade fram en glättig ton.

   "That's okay, mum. See you later."

   "Yes we will, honey. Bye." Hennes mamma lade på innan Madison hann röra vid den överstrukna luren på sin skärm. Hon dolde ansiktet i händerna och satt darrande på samma sätt i flera minuter. Minuter hon behövde för att samla sig tillräckligt för att leta upp sin pappas nummer i listan. Efter sex signaler gick hans telefonsvarare igång.

   Madison slängde telefonen ifrån sig. Den landade på golvet med en lätt duns och låg kvar där i öronbedövande tystnad. Att ringa Claire var inte ens ett alternativ. Så vem fanns kvar som skulle kunna bry sig? Svaret kändes som tusen pilar som genomborrade hennes hjärta på en och samma gång. Ingen.

   Madison hade inget mer att fundera över längre, inga fler aspekter att väga in. Hon torkade tårarna, rätade på ryggen och gick stelt in till badrummet. Scenen som skulle utspela sig hade hon repeterat så många gånger i huvudet att hon inte behövde tänka.

   Hon tog fram sin rakhyvel och fick efter en stunds koncentrerat fingrande ut rakbladet. Sedan satte hon sig på det kaklade badrummsgolvet. Hon hade trott att hon i den här stunden skulle uppleva någon form av bedövning, som om hon inte riktigt var med i det som hände. Istället lade hon märkte till allt. Den svala temperaturen från kaklet, den metalliska känslan i rakbladet, det låga surret från lampan, den typiska lukten av badrumsprodukter. När hon satt sig ner placerade hon den vassa metallbiten mot handleden. Under ett par sekunder, medan hennes hjärta slog så fort att hon kände sig yr, tvekade hon. Sedan pressade hon ner eggen i hunden och drog den åt sidan. Hårt.

   Smärtan fick henne att flämta till. Men innan hon hann ångra sig, och för att det skulle vara över så fort som möjligt, gjorde hon snabbt samma sak på andra armen. Innan allt blev svart hann hon tänka en sista klar tanke. Hon skulle bli ett av de där fallen där ingen förstod vad som hänt. Hur en levnadsglad och utåtriktad tjej kunde sluta på det sättet. Medan pulsen dunkade i öronen och smärtan svallade i vågor lutade sig Madison mot hyllan bakom och lät sitt liv rinna ut tillsammans med blodet som lämnade hennes kropp.

---

Jag är hemskt ledsen om detta satte Er i en obehaglig situation men jag tycker det är viktigt att man skriver om sådana här saker. Inte bara för att det ska höja spänningen i en påhittad berättelse utan för att man ska få andra människor att förstå hur folk kan ha det, i hemlighet. Och att man inte ska ta till drastiska åtgärder som i detta fallet utan att man bör veta hur det alltid finns människor som vill lyssna och bry sig. Ansträngningen att hitta en sådan människa någonstans är inte större än den ansträngning det tar för att såra sig själv även om det känns som det lättaste valet. 
Skriv gärna vad Ni tycker och tänker om detta kapitlet. Intressant att höra hur detta berörde Er. xx

 

Elvira stod på parkeringen med sin ryggsäck slappt hängande över ena axeln. Luften hon drog in var fylld av årstidens dofter och ljud. Lukten av vilda blommor och solvarmt grus blandades med syrsornas spel och humlornas dåsiga surrande. Allt omkring henne andades lat och varm sommardag. Ett faktum som gjorde kontrasten till hennes snabba hjärtslag desto skarpare.

   Niall hade sagt att de skulle träffas på parkeringen efter klockan fyra och att hon skulle packa det hon ville ta med i en ryggsäck. Under lunchen hade hon inte kunnat få ner något mer än en halv potatis, simmande i brunsås, men var trots det inte hungrig. Känslorna kastades om varandra inom henne och gjorde att mat var det sista hon kunde tänka på.

   Upprymdhet och nervositet, lycka och rädsla. Allt på samma gång. Hon hade fortfarande ingen aning om vad hon kunde förvänta sig av helgen, bara att hon skulle ångra sig för alltid om hon inte tog chansen att tillbringa den tillsammans med killen som fångat hennes hjärta. Där hon stod på det hårdpackade gruset och väntade hörde hon steg närma sig. Långsamt vände hon sig runt och såg på Niall som var på väg mot henne från andra änden av parkeringen. Han hade en mc-jacka och ett par svarta solglasögon på sig och var så snygg där han gick med självsäkra steg att hon kände sig knäsvag.

   När deras blickar möttes på avstånd log han. Över den ena axeln hade han slängt en sportbag och i händerna höll han två hjälmar. Han kom bort till henne, stannade och räckte fram den ena av dem. Elvira tog emot den med båda händerna. "Thanks."

   "Ready to go?" Han såg på henne innan han tryckte ner hjälmen över sitt huvud. Hon nickade, torr i minnen av nervositet. När hon dröjde med att ta på sig hjälmen sträckte Niall fram handen och tog tillbaka den.

   "Let me help you with that." Med en rörelse så mjuk att den gav henne rysningar strök han undan hennes hår från axlarna och hjälpte henne på med den blänkande svarta hjälmen. Sin sportbag pressade han ner i packboxen på motorcyklen innan han lade benet över fordonet och satte sig. Niall gjorde en svepande rörelse med handen framför sitt ansikte. "You better put that down if you don't wanna get dirt and bugs in your eyes."

   "Okay." Elvira gjorde som han föreslagit och blev sedan stående snett bakom honom. Han vände på huvudet som om han väntade på att hon skulle sätta sig. 

   Elvira rättade till ryggsäcken så att remmarna låg över båda axlarna och gick osäkert fram till motorcykeln. Hon hade aldrig åkt med på en förut och lade lite tveksamt benet över den skinnklädda sageln för att sedan sätta sig. Och nu då? Var det meningen att hon skulle lägga armarna om hans midja? De hande aldrig ens hållit varandra i handen och att nu plötsligt trycka sig mot honom på det sättet kändes nästan för intimt.

   Niall startade motorcykeln som gick igång med ett spinnande muller innan han vred på huvudet åt hennes håll. "Elvira, you have to hold on to me if you wanna stay on the motorbike."

   Det fanns något roat i hans ton när han sa det och Elvira skämdes över att hon tvekat. Försiktigt hasade hon fram på sadeln och lade armarna om honom bakifrån. Niall körde ut från pakeringen med en rivstart och Elvira flämtade till av rörelsen. Hon hårdnade i greppet om hans midja och tryckte sig själv mot hans rygg samtidigt som hon knep ihop ögonen.

   När de kom ut på vägen öppnade hon dem igen och kisade mot landskapet som flög förbi. Samtidigt som hon slappnade av fylldes hon oväntat av en helt ny känsla. Hon hade aldrig vetat att det kunde kännas så, att fara fram på vägen medan håret fladdrade i vinden bakom hjälmen. Det var frihet, nervkittlande frihet. Elvira tvekade en kort stund, men lutade sedan sidan av huvudet mot Nialls rygg. Känslan av att sitta så nära honom var nästan berusande och hon var tacksam över att han inte kunde se det lyckliga leende som spred sig över hennes läppar.

   Det tog inte mycket mer än en kvart att ta sig till stationen från lägergården och Elvira kunde inte låta bli att känna en våg av besvikelse när färden var över. Hon skulle inte ha haft något emot att sitta kvar på samma sätt bakom honom en timme till. De klev båda av innan Niall låste motorcykeln med en kraftig kedja han förvarade i packboxen. De tog av hjälmarna och bar med dem och väskorna till stationhuset där de kontrollerade tavlan med tågens ankomsttider. Niall pekade mot den översta raden på den digitala tavlan samtidigt som han klämde fast hjälmen under armen.

   "We're going with that train. It will be here in about five minutes." Han vände sig mot henne med ett leende. "Lucky that we didn't leave any later. Then we would have missed it."

   Elvira nickade och kände sig ännu en gång mållös i hans närhet. Ett handikapp hon måste lära sig att komma över om hon skulle tillbringa hela helgen tillsammans med honom. Om hon betedde sig på det här blyga och tillbakadragna sättet skulle hans familj tro att det var något fel på henne. Hon rättade till sin ryggsäck och log. "Yes, lucky us."

   När tåget saktade in på rälsen utanför lämnade de stationshuset tillsammans med de andra resenärer som väntade på att det skulle bromsa in. De lät de andra passagerarna kliva av innan de själva klev på och gick längs den trånga korridoren mellan vägnens säten.

   "Here's two seats." Niall sköt upp sin väska med båda hjälmarna på hyllan ovanför dem. Sedan visade han med handen att Elvira kunde ta fönsterplatsen om hon ville. Elvira slog sig ner och Niall satte sig på sätet bredvid. Ett sorl uppstod medan andra passagerare fortfarande klev på och letade efter platser och föräldrar hjälpte sina barn att komma till rätta.

   Några minuter senare rullade tåget igång och landskapet utanför fönstret förändrades från småstadsbebyggelse till ängar och skog. Elvira kunde betrakta en svag spegelbild av sig själv när hon tittade ut genom rutan och passade diskret på att fixa håret som blivit platt av hjälmen. Det här var första gången hon och Niall inte hade andra lägerdeltagare i närheten och situationen kändes nästan overklig. Som om hon glömt bort att det fanns en värld utanför konstskolan.

   "This is kinda unusual, right?"

   "What?" Elvira vände hastigt på huvudet generad över att hon försvunnit in i sina egna tankar så snart.

   "Well, to not be on the camp." Han höjde på ögonbrynen och skrattade lätt. "It's weird how fast you got used to be there all the time."

 Elvira kunde inte låta bli att le åt att de uppenbarligen suttit och tänkt på samma sak. Som om de kunde kommunicera med varandra utan ord. "I know. It's like we have been living on a different planet these weeks."

   "Exacly." Niall var på väg att säga något mer, men blev avbruten av sin mobiltelefon som började ringa. "Hold on."

   Elvira nickade och tittade ut genom fönstret igen. Något av den spända stämningen mellan dem hade brutits och för första gången sedan han frågat henne om hon ville följa med insåg hon hur mycket hon såg fram emot de här dagarna. Hur mycket hon såg fram emot att lära känna honom mer och se honom i hans hemmiljö. Alla människor lade sig till med en viss personlighet på ett läger, ett visst sätt att vara på, kanske för att man trodde att det var vad andra förväntade sig. Men hemma, tillsammans med sin familj, var det få personer som kunde uppehålla en fasad någon längre stund. Hos de människor man växt upp med kröp den äkta personligheten snart fram, vare sig man ville det eller inte.

   Niall svarade i telefonen och det hördes på hans familjära ton att det var någon han kände väl, någon han kunde prata avslappnat med.

   "Yes, we're there in two hours," hörde hon honom säga samtidigt som hon tittade ut mot landskapet som drog förbli i gröna och blå färger. Niall fortsatte prata med personen i andra änden och hans röst, tillsammans med det behagliga dunkandet från rälsen, var rogivande. Solen lyste in genom rutan och stekte hennes ben genom byxornas tyg och Elvira kände hur dåsigheten kom över henne lika obevekligt som ett stilla sommarregn. Hon slöt långsamt ögonen, bara för några sekunder. Hon tänkte inte somna här på tåget, inte med Niall bredvid sig. Hon tänkte bara blunda en kort stund...

 

En högtalarröst trängde igenom Elviras sömn och fick henne att frånvarande undra var hon befann sig. Platsen hon satt på gungade i jämn tack och hennes kind vilade mot något svalt och slätt. Någon form av skinnklädsel kanske. Innan hon han öppna ögonen hördes ljudet av gnisslande bromsar och Elvira kände hur hon trycktes bakåt mot sätet.

   "Elvira, are you awake?"

   Den varma rösten fick henne att slå upp ögonen och blinka till ett par gånger. Förvirrat höjde hon på huvudet och stirrade på platsen hon lutade mot. Det svala materialet hon känt mot sin hud tillhörde Nialls mc-jacka och tills för två sekunder sedan måste hon ha legat med kinden tryckt mot hans axel.

   Elvira ryckte till vid insikten och satte sig rakt i sätet. Hon hade inte bara blundat en minut, hon hade somnat och sedan fallit med huvudet mot hans arm där hon hängt mot honom hela vägen fram. Det pinsamma i situationen färgade hennes kinder rosa och Elvira rättade skamset till håret. En snabbt titt upplyste henne om att hon åtminstone inte dreglat på hans jacka. Niall måste tycka att hon var påflugen som lutat sig mot honom på det sättet.

   Men när hon kastade en blick på honom från sidan kunde hon inte se någon antydan till det i hans ansikte. Istället gled ett mjukt leende över hans läppar som om han förstod vad hon tänkte och ville försäkra henne om att hon inte hade något att skämmas för. De andra resenärerna hade redan rest sig och börjat plocka ner sina bagage från hyllorna när Niall kom på fötter och gjorde detsamma. Så snart han tagit ner deras saker sträckte han fram handen för att hjälpa Elvira upp från sätet.

   "Where are we?" Elvira försökte se förbi de andra passargerarna genom vagnens ruta samtidigt som de långsamt tog sig fram mot dörrarna. Niall höll kvar hennes hans i sin när han svarade.

   "Dublin train station. We have to change train here so we can continue our trip to Mullingar." De klev ner på perrongen och utan att släppa hennes hand en enda gång guidade Niall dem mellan andra resenärer till spåret nästa tåg skulle avgå från. På tågstationen var ljudnivån hög och stressen utgjorde en stark kontrast till lugnet på konstskolan när brådskande människor trängde sig fram med sitt bagage i händerna. Elvira och Niall kryssade mellan dem och klev på en av vagnarna som stod närmast. De slog sig ner på ett ledigt säte och först när de båda att sig släppte han hennes hand.

   Elvira tyckte att hon fortfarande kunde känna värmen från hans när hon med lätt bultande hjärta såg ut genom fönsteret. En grupp killar i yngre tonåren klev på och slog sig ner på sätena runt omkring dem, något som omedelbart bröt känslan av avskildhet. De pratade högljutt med varandra vilket gjorde att Elvira inte ens försökte påbörja något samtal med Niall under färden.

   Resan från Dublin tog mindre än en timme och när de klev av på stationen i Mullingar upplevde Elvira hur en ilande känsla vandrade längs hennes ryggrad. Nu fanns det ingen återvändo, nu var hon här tillsammans med killen hon varit intresserad av sedan lägrets första dag. Här för att tillbringa hela helgen med honom och hans familj. Hon hann inte komma längre än så i tankarna förrän en man som såg ut att vara mellan fyrtio och fyrtiofem år kom emot dem med öppna armar.

   "Niall. Me boy!"

   Mannen hade lätt gråfärgat hår blandat med samma blonda färg som Niall. Med ett brett leende kom han fram till dem och omfamnade sin son.

   "Hi daidí." Niall lade mjukt handen bakom ryggen på Elvira och drog henne lite närmare sig själv. "This is me friend Elvira, that I told you about."

 

 

Elvira valde nummer i listan på telefonen och satte den mot örat för att lyssna på signalerna som gick fram. Hon hade varit så uppslukad av deras grupparbete att hon helt glömt bort att planera inför den kommande långhelgen, den helg då alla på lägret skulle få fyra dagar ledigt för att kunna åka hem och hälsa på sina familjer. Nu var det bara en dag kvar och Elvira hade precis insett att hon inte sagt något om ledigheten till sin familj.

   "Hello?" Hennes mamma kontrollerade som vanligt inte vem som ringde innan hon svarade.

   "Mum, it's me." Elvira slog sig ner på sängkanten när hon hörde hennes välbekanta röst i andra änden.

   "Elvira?" Elvira kunde höra på hennes ton att hon log när hon uttalade hennes namn. Och trots att de inte kunde se varandra, log hon tillbaka.

   "How are you pumpkin? I haven't heard from you in a long time."

   "I know, sorry. It have been lots to do." Elviras leende dröjde kvar när hon tänkte på hur de senaste veckorna varit. På hur hon både skrattat och arbetat tillsammans med människorna som utgjorde deras grupp. "But everyting's good. I made the right decision to stay here."

   "How nice to hear."

   Först nu reagerade Elvira på att hennes mammas röst inte lät som vanligt. Den var lite tjockare, lite otydligare, än den brukade vara. En svag ängslan fick hennes leende att avta och hennes ögonbryn att dras ihop.

   "Mum, are you sick? You sound...I don't know, kinda weak?" Hennes mamma suckade lågt till svar.

   "I'm getting better, which is more than you can say about your dad and siblings." Hon lät trött när hon sa det, trött på gränsen till utmattad.

   "What?" Elvira reste sig oroligt upp från sängkanten. "What is it? Have you all catched a cold at the same time?"

   "If only." Hennes mamma suckade en gång till, som om det ljudet var det som bäst kunde beskriva situationen. "We got the flu, all of us. I throwed up for the last time last night, but the others are still sleeping with a bucket behind their beds. I don't think it's been more that ten minutes since someone vomited."

   "Oh, no." Elvira snuddade med fingrarna vid sin egen hals som om illamåendet hade kunnat smitta över linjen. "The flu is awful."

   "Yes, you get all knocked out. I would like to stay in bed as well, but someone has to take care of the others."

   "Poor thing." Elviras röst var fylld av äkta medlidande när hon grimaserade åt informationen. "I wish I could do something."

   "The best thing you can do is to keep away from here." Hennes mamma skrattade glädjelöst. "And not get infected."

   Keep away? Elvira svalde ner sin besvikelse och fick fram ett konstalt skratt samtidigt som hon frånvarande drog med fingrarna över skrivbordsskivan. "You're probably right. I hope you'll get better soon."

   "Thank you sweetheart. But are you sure that everything is good with you?"

   "Positive." Elvira tryckte på ordet för att försäkra henne om att det var sant. 

   "Okay. Feel free to call me anytime. We miss you" Hennes mammas röst vädjade till henne att hålla kontakten.

   "I miss you too. And I'll keep in touch." Elvira menade det. Om hon bara kom ihåg det skulle hon både bli bättre på att ringa och skicka sms. "Love you. Bye."

   När de avslutade samtalet sjönk Elvira ner på sängen igen. Hon stoppade ner mobiltelefonen i byxfickan och blåste långsamt ut luft genom läpparna. Eftersom hon inte kunde komma var det ingen mening med att berätta för familjen om långhelgen då så gott som alla på lägret skulle åka hem. Frågan var bara vad hon skulle göra nu. Uppgivet drog hon handen genom håret för att sedan kasta en blick på klockan. Det var dags att gå ner till kvällsmaten. 

   Medan hennes tankar fortfarande rörde sig kring långhelgen lämnade hon rummet och gick ut i korridoren. Hon skulle helt enkelt bli tvungen att stanna kvar på skolan, även om hon var den enda som gjorde det. Med tunga steg gick hon bort till trappan och hamnade ansikte mot ansikte med Niall och hans kompisar som var på väg ner från tredje våningen. 

   "You can keep on going. I'll be right with you." Niall lät de andra tränga sig förbi medan han behöll blicken på Elvira. De hade inte träffats sedan deras korta samtal om Madison och Elvira försökte tvinga undan de omtumlande känslorna som överföll henne när han såg henne i ögonen. Så snart hon gått ifrån honom utanför musiksalen hade hon ångrat sig, men att fortsätta gå hade ändå framstått som det minst pinsamma alternativet. I vanliga fall var hon inte en person som lät känslorna styra eller tog förhastade beslut, men Niall tycktes ständigt ha den effekten på henne.

   Efter en kort tvekan sträckte han fram handen och rörde vid hennes axel. "How are you? You look a little lost."

   Hans sätt att uppmärksamma hennes sinnesstämning gjorde henne varm i hjärtat, en värme som snabbt spred sig till resten av kroppen. Hon log svagt mot honom. "I'm good. It's just that I can't go home for the long weekend because my family has the flu."

   Niall rynkade på ögonbrynen och lät sin arm falla till sidan igen. "That's too sad. But what are you going to do?"

   Elvira ryckte på axlarna samtidigt som hon började gå ner för trappan, trappan där de träffats för första gången då hennes väska fastnat och sedan spottat ut sig innehållet över hela platsen. "I don't know. Stay here I guess."

   "Are someone else going to stay here?" Niall såg fortfarande bekymrad ut där han gick bredvid henne. Den gamla trappan var så trång att deras armar snuddade vid varandra ett par gånger på vägen ner.

   "I have know idea." De var framme vid matsalen nu och Elvira lät blicken glida över borden. Helena fick syn på henne och vinkade för att hon skulle komma och sätta sig hos dem. Elvira gav Niall ett hastigt leende. "But I'll do just fine."

   Niall svarade inte och Elvira gick bort och tog sin kvällsmat för att sedan sätta sig vid sitt vanliga bord. Medan de andra skrattade och pratade runt henne upptäckte hon att hon hade svårt att få ner sin smörgås med löskokta ägg. Varje tugga hon tog blev hon tvungen att skölja ner med två klunkar ljummet te.

   Det var den effekten alla samtal med Niall hade på henne. När hon nyss pratat med honom, nyss sett in i hans vackra ögon, verkade hennes kropp sluta fungera som vanligt. Hon fick svårt att äta, svårt att sova och svårt att koncentrera sig på lektionerna. Stop it, Elvira. If he is interested in you, he would have said something ages ago.

   Elvira kastade en blick mot Nialls bord för att sedan titta ner på sin halvätna smörgås. Det var ingen idé. Hon skulle inte kunna få ner den. Inte så länge hennes tankar dröjde kvar vid killen några meter bort. De andra vid bordet tycktes inte märka något när de engagerat pratade om deras grupparbete och hur långt de kommit. Elvira sköt in ett passande medhåll eller leende här och var för att inte avslöja sin brist på fokus.

   När de ätit upp och var på väg att lämna matsalen reste Niall sig så plötsligt från sitt bord att han nästan välte omkull stolen i sin iver att komma ikapp henne. "Elvira, wait."

   Elvira snurrade omedelbart runt och såg på honom med andan i halsen. "Yes?"

   "I thought about something." Han såg sig om på några andra elever som var på väg att lämna matsalen och flyttade sig så att de kunde passera. "Come." Han gick före henne bort till den tomma receptionen där de var ut vägen för trafiken ut och in ur matsalen. Elvira följde efter medan hon koncentrerade sig på att andas normalt. Niall verkade välja sina ord med omsorg. "We're friends, right? So I thought -"

   Han avbröt sig själv med ett snett leende. "Okay, this may sound stupid." Ett kort skratt lämnade hans strupe. Sedan blev han tyst innan han öppnade munnen igen. "What I wanted to ask you is if you want to come with me home to my family this weekend? Since you can't go to yours, I mean."

   Elviras ögon vidgades och hennes mun öppnades sakta medan hon stirrade på honom. Niall betrakatade hennes reaktion och såg ut som om han ångrade att han ställt frågan. "But only if you want," lade han till med en grimas som antydde att han kanske betett sig framfusigt.

   Elvira förblev mållös i några sekunder till. Följa med hem till honom? Stormande glädje blandades med total chock och sprittande nervositet inom henne. Den frågan var den allra sista hon väntat sig att han skulle ställa. Hon visste inte om det fanns något hon ville hellre än att tillbringa en hel helg tillsammans med honom, men samtidigt hade hon ingen aning om vilken roll hon förväntades ha i sammanhanget. Skulle inte hans familj tycka att det var konstigt om han tog med sig en tjej hem som inte var hans flickvän?

   Niall väntade fortfarande på svar och till slut tvingade Elvira sig själv att få fram ett. Det enda hon kunde ge om hon inte skulle ångra sig resten av livet. "Yes, please. I would love to."

   Niall släppte ut det andetag han dragit in och log brett mot henne. "Cool. Or, I mean, fun." Han småskrattade åt sig själv. "But since it's only a long weekend for us at the camp I thought I would leave on friday afternoon. If that's okay for you?"

   Elvira nickade, fortfarande tagen av hans erbjudande. "Sure. Absolutely." Sedan kom hon på att det fanns något hon borde fråga. "Eh...where do your parents live?"

   "In Mullingar. We can take the moterbike to the station and then the train to Ireland." Niall log fortfarande och hans ögon strålade så vackert mot henne att hon blev övertygad om att det var fullt möjligt att drunkna i dem.

   "Okay." Elvira nickade ännu en gång. Hennes hjärta slog hårt och hon kände att hon behöve komma därifrån för att kunna lugna sig och dra in ett helt andetag.

   "Great." Niall såg villrådig ut en kort stund. Han stoppade ner händerna i byxfickorna bara för att ta upp dem igen innan han hastigt log en gång till. "I gotta go now, but I'll see you later."

   "Mmhmm." Elvira kunde inte längre få fram något annat än det sparsamma ljudet. Båda två såg på varandra under ytterligare en sekund innan de samtidigt vände sig om och gick åt var sitt håll. Om det inte hade varit för att det fanns andra människor i byggnaden skulle hon ha skrikit högt när hon tog sig uppför trappan till sitt rum.

 

För andra gången samma kväll knackade Elvira på dörren till Helenas rum. Hon hade redan provat för ett par timmar sedan, men ingen hade varit inne vid tillfället. Nu kändes det som om hon skulle spricka om hon inte fick berätta sin nyhet för någon snart. Klockan var strax efter tio, men hon hoppades på att hon inte gått och lagt sig än. Några sekunder efter att Elvira slagit knogarna mot dörren öppnades den av Helena. Hon såg inte förvånad ut över att se Elvira utan sköt bara upp dörren och flyttade sig så att hon kunde komma in.

   "Is it okay if I stay here for a while?" Elvira väntade inte på svar innan hon klev in och stängde efter sig. Helena log och gick bort till sin dator på skrivbordet för att stänga av den.

   "Of course. I just checked my mail."

   Elvira nickade frånvarande. "Where's your room mate?"

   "In the bathroom, brushing her teeth." Helena sjönk ner på sängen och drog upp benen framför sig. Rummet hon delade med en annan tjej var en exakt kopia av Elviras, men fägerna och mönstret på textilerna var annorlunda.

   Elvira kastade en blick mot baddrumsdörren. "I didn't mean to disturb you if you where going to bed."

   "Elvira" Det fanns en antydan till förebråelse i Helenas röst när hon höjde på ena ögonbrynet. "You never disturb." Hon såg Elvira i ögonen för att göra sin poäng tydlig. "You can hang with us as much as you want."

   Elvira uppskattade erbjudandet, men än vad hon ville avslöja. Hon hade övertygat sig själv om att det var okej att bo själv, praktiskt till och med, men ibland saknade hon att ha en rumskamrat. Särskilt på kvällarna när hon kunde höra tjejerna från rummen bredvid skratta och prata.

   "So..." Helena såg på henne som om hon försökte tyda Elviras sinnesstämning. "What have happend? You look a little up tight. Or something."

   "Can you see that?" Elvira gjorde en grimas och slog sig ner på skrivbordsstolen.

   Helena ryckte på axlarna och drog lite på munnen. "Yes."

   Elvira släppte ut ett nervöst skratt och reste sig från stolen igen. "Niall asked me if I wanted to come with him to his parents place for the weekend."

   Helenas ögon vidgades samtidigt som hon drog in ett ljudligt andetag. "What? You're kidding?"

   Elvira skakade på huvudet och kände ännu en gång fjärilarna som fladdrade runt i magtrakten. Hon lade en hand över midjan som om det kunde stilla dem. "No, it's true."

   "And what did you say?" Helenas ögonbryn var nära att snudda vid hårfästet.

   "Yes, obviously." Elvira gick runt ett varv på golvet i det lilla rummet, för uppe i varv för att kunna stå still. "Can you imagine how nervous I am?"

 

 

 
"I think we may have given ourselves a little bit too much work if we are going to do a mini-musical." Helena slog med pennan mot sitt anteckningsblock där hon satt på golvet i den lilla musiksalen.

   "What do you mean? What else could we do?" Harry såg upp från sitt eget papper med höjda ögonbryn. Liam sa inget, men såg på Helena med samma frågande blick som sin bror samtidigt som han bytte ställning på pianostolen. 

   "I have talked to the others in my drama class and they are just going to do one scene and not a whole play," förtydligade hon sig tålmodigt. "Maybe we should do that as well. Choose one part of a musical."

   Liam lutade armbågen mot tangenterna så att några illaklingade toner lämnade instrumentet. "You may be right."

   "But it can't be a scene with many characters in," påpekade Harry samtidigt som han snurrade sin penna mellan fingrarna. "If Liam is playing the piano...We are only three persons that can be on stage."

   "Hmmm." Helena tuggade fundersamt på en slinga av sitt hår. "Do anyone have an idea? Some favorite musical? Elvira?"

   Allas blickar vändes mot Elvira som satt på kanten av rummets lilla scen med hakan lutad i handen. Deras uppmärksamhet fick henne att lyfta på huvudet och förvirrat se på dem. "What? What did you say?"

   Hennes tankespridda svar fick de andra att småskratta och Elvira rätade generat på ryggen. "Sorry. I didn't follow. What are we talking about?"

   "Not about your crush, that's for sure." Liams retsamma kommentar fick Harry och Helena att börja småskratta igen. Det fanns inte mycket Elvira kunde göra åt rodnaden som klättrade upp för kinderna.

   "Aha, she's blushing. So it is the boyfriend she's thinking about." Liam flinade triumferande och snurrade ett varv på pianostolen.

   "Okay, that's enough." Helena kom till Elviras försvar genom att smälla till Liam på benet med sin bok.

   "Ouch!"

   "If you mean Niall, then we are just friends." Elvira böjde lite på huvudet för att hennes hår skulle falla fram och dölja de röda kinderna.

   "Sure, of course."

   "That's what they call it."

   Deras fnittrande kommentarer fick Elvira att desperat slå ut med händerna. "Okay, okay, can we talk about something else now?"

   "I have an idea." Helena använde en ton som visade att hon var beredd att återgå till att tala allvar. "Which musical do you wanna do a scene of and in that case, which scene?"

   "That was the question you asked me from the start, right?" Elvira kunde inte låta bli att dra på munnen åt sig själv när hon såg på Helena.

   "Yepp." Helena log och lyfte upp anteckningsblocket i sitt knä. "What musicals do you like?"

   Elvira lät både filmer och pjäser hon sett flyga genom tankarna tills en av dem stod ut bland de andra.

   "There is one, it's a movie that I saw when I was little." Elviras ögon smalnade fundersamt. "It was a movie about this little girl who came to a very rare place under earth. And she was desperate for a whay out."

   Liam drog ett igenkännande andetag och knäppte med fingrarna upprepande gånger. "I know which one you are talking about. It's called...it's called..."

   "Alice in Wonderland." Harry log retsamt mot sin bror. "Problem with the memory, old man?"

   Liam räckte ut tungan åt honom innan han vände sig mot Elvira. "Which scene did you think about?"

   Elvira tänkte efter några sekunder och nickade sedan. "Yes, when she arrive at the castle and the cards are there. Do you know which scene I mean?"

   "Are you thinking about the scene where the crazy cat is leading her to a huge garden and she meet the cards who are painting the bushes?" Helena hade redan hunnit klottra ner namnet på filmen på det linjerade peppret i sitt block. "The one where they sing Painting the Roses Red?" 

   "Exactly." Elvira reste sig från kanten av scenen och såg ivrigt på de andra. "So, what do you say?"

   "But there are three cards and one girl in the scene. And we are only three persons because Liam is going to be at the piano." Harrys tveksamma påpekande fick Elvira att sätta sig ner igen. Liam var den första att uttala sig efter den gemensamma tystnaden som skapats av hans brors uttalande.

   "Hello, wait a second." Han slutade tvärt med sitt snurrande på pianostolen. "We have an artist in our group." Liam tittade menande på Elvira som genast förstod vad han tänkte på.

   "I could paint the cards and the bushes, as a coulisse. And we three stand infront of it like we're a part of the whole thing."