A Drop in the Ocean - 17

Förra kapitlet:
Smärtan fick henne att flämta till. Men innan hon hann ångra sig, och för att det skulle vara över så fort som möjligt, gjorde hon snabbt samma sak på andra armen. Innan allt blev svart hann hon tänka en sista klar tanke. Hon skulle bli ett av de där fallen där ingen förstod vad som hänt. Hur en levnadsglad och utåtriktad tjej kunde sluta på det sättet. Medan pulsen dunkade i öronen och smärtan svallade i vågor lutade sig Madison mot hyllan bakom och lät sitt liv rinna ut tillsammans med blodet som lämnade hennes kropp.
 

I want to walk with you
On a cloudy day
In fields where the yellow grass grows
knee-high
So won't you try to come

Come away with me and we'll kiss
On a mountaintop
Come away with me
And I'll never stop loving you
 

"It's not dark yet. Wanna go for a walk? Around the lake?" Elvira svängde lätt med deras sammanflätade händer där de gick bredvid varandra i korridoren.
   "Sure. Do you have to take your jacket with you?" Niall strök mjukt undan en hårslinga som fallit ner i pannan på henne.
   "I'll get pretty cold so that's a good idea. Wait here, I'll go and get it." Elvira lösgjorde motvilligt sin hand från hans och skyndade bort till dörren. Hon ryckte upp den, slet ner jackan från kroken och småsprang tillbaka till Niall. Han log varmt mot henne och tog hennes hand igen.
   "Shall we?"
   Elvira var på väg att nicka men hindrade sig själv mitt i rörelsen. "Can I go and check on Madison first?" Hon gjorde en ursäktande grimas. "I know that we aren't very close, but someone should check on her if she's feeling ill. I think Jenny and Charlotte is still downstairs."
   "Of course." Niall strök henne över armen. "Do you want me to come with you?"
   Elvira övervägde erbjudandet men skakade sedan på huvudet. "I think it's better if I go alone. I'll go to your room afterwards.
   "I'll probably wait in the common room. But don't you hurry. If Madison want to talk we can go for a walk some other day instead."
   "Okay. We'll see how it goes." Elvira gjorde en min som visade att det antagligen inte skulle ta så lång tid. Sedan vände hon sig om och gick bort till rummet Madison delade med Jenny och Charlotte. När hon knackat på dörren tre gånger utan att få svar sköt hon försiktigt upp den och kikade in. Madisons madrass låg mitt på golvet och dörren till badrummet stod på glänt.
   "Madison?" Elvira gick tvekande in i rummet och såg sig om. Det var tomt. Innan hon lämnade platsen drog hon upp dörren till badrummet som gav ifrån sig ett gnislande ljud. Nästa faktum hon blev medveten om var det höga skrik som lämnade hennes egen strupe.
   Elvira backade snabbt och instinktivt tills hon snubblade och slog ryggen mot badrumsväggen. Där blev hon stående med bankande hjärta och andan i halsen, stirrande på Madison som låg på golvet, ihopsjunken mot hyllan. Hennes ansikte var vitt, hennes ögon slutna och munnen halvt öppen. Blodet var överallt. På hennes armar, hennes kläder och golvets kakel.
   "Elvira" What is -?" Niall störtade in i badrummet. Han måste ha hört hennes isande skrik för skräcken lyste i hans blick när han tittade på henne. Sedan fick han syn på Madison och orden fastnade i halsen på honom samtidigt som hans ögon vidgades. Vad som bara kunde ha varit någon sekund kändes som en evighet innan han hastigt såg sig om i badrummet och slet ner två handdukar från den vita hyllan. Han pressade frottén mot Madisons handleder innan han vände sig mot Elvira igen.
   "Call an ambulance, Elvira. Fast. I have to keep the preasure here."
   Elvira vaknade upp ur sin förlamade position och fick med darrande fingrar upp telefonen. Hon slog sifferkombinationen och väntade på att den första signalen skulle gå fram. Med skakig röst förklarade hon vad som hänt så bra hon kunde och angav skolans adress. Telefonisten kopplade samtalet vidare till en sjuksköterska som skulle hjälpa dem genom situationen i väntan på att en ambulans anlände.
   "Does she have a pulse?" Kvinnans röst var saklig.
   Elvira trevade försiktigt med fingertopparna längs Madisons bleka hals. "I don't know." Svarande hon hårt. "Maybe. In that case very weak."
   Kvinnan ställde nästa fråga med professionellt lugn. "Is she breathing?"
   Elvira lutade sig fram på skakande knän för att se om Madisons bröstkorg hävde sig. Med ett kvidande läte grep hon hårdare om telefonen. "I don't know. I can't see."
   "Okay, now I want you to do this." Kvinnans röst var lika auktortär som samlad. "Put her in recovery position. It will help her breathing."
   Elvira såg upp på Niall som fortfarande höll tyget pressat mot Madisons handleder. Hon drog in luft för att kunna prata begripligt. "We have to put her in recovery position."
   Niall nickade snabbt. "Can you help me holding these towels against her wrists while I turn her around?" Elvira rörde men fingret vid en knapp på skärmen så att samtalet gick över till högtalarläge och lade ifrån sig telefonen på golvet. Sedan satte hon sig bredvid Niall och tog över trycket han utövat på skärsåren samtidigt som hon kämpade mot ett stadigt ökande illamående.
   "She's breathing." Niall såg koncentrerat på Madison där hon låg på golvet och Elvira kände ett svagt hopp flamma till liv inom sig. Medan de satt böjda över Madison hörde de hur någon kom in i rummet från korridoren. Jenny tittade in i badrummet och de kunde se hur hennes blick först gick till dem och sedan till blodet på golvet. Hennes ögon spärrades upp och sedan började hon gallskrika. Ett ihålande skärande ljud som ekade mot kakelväggarna och skar i öronen på Elvira. Till slut vände sig Niall mot henne med ett frustrerat ansiktsuttryck.
   "If you're just going to scream, feel free to leave."
   Jenny tystnade och stirrade på honom med gapande mun. Sedan snurrade hon runt och sprang ut i korridoren. De kunde höra hennes röst när hon halvt hysteriskt skrek åt de andra vad hon hade sätt. Niall bet ihop tänderna i uppenbar irritation, men vände sig sedan mot Elvira med ett betydligt mjukare ansiktsuttryck.
   "Do you want me to take over again?"
   Elvira nickade, oförmögen att få fram några ord. Hon visste inte hur lång tid som gick innan ambulansmännen kom, bara att hon kände en obeskrivlig tacksamhet när de väl gjorde det. De båda männen bad vänligt men bestämt Niall och Elvira att flytta på sig innan de tog över.
   Elvira såg spänt på när de öppnade en grön väska och bandage, tejp, saxar och flaskor blev synliga. Den ena av männen placerade snabbt ett tryckförband om Madisons handleder samtidigt som den andre satte en nål kopplat till ett dropp i hennes arm. För Elvira som passivt tittade på kändes det som en evighet, men i själva verket kunde det inte ha tagit mycket mer än en halv minut. När de väl fått upp henne på båren höll Niall upp dörren åt dem.
   "What is going the happen next? What are they going to do at the hospital?" Elvira kastade fram de två frågorna samtidigt som de var på väg ut genom dörröppningen, desperat efter lugnande svar.
   "She's going to be operated immediately." Den av dem som fortfarande höll i droppet vände huvudet mot henne utan att stanna när han svarade. "The cut blood-vessels must be sewn together. Then we'll see."
   Så snart de tagit med Madison ut från rummet lade Elvira märke till att hon skakade och darrade i hela kroppen. Hon kände det som om hon hade feberfrossa och inte kunde andas ordentligt. Till slut sjönk hon ner på Madisons madrass på golvet där hon gjorde sitt bästa för att dra in ett helt andetag.
   Varför hade hon inte gjort något tidigare? Ödet hade valt ut henne att hjälpa Madison, men hon hade ignorerat kallelsen. Hon kunde hon ha gjort det? Bara för att det var mer bekvämt än att försöka göra något? Elvira kände hur paniken reste sig inom henne och började snyfta. Men till och med snyftningarna lät forcerade när hon inte lyckades dra in ny luft i lungorna.
   "Elvira." Niall tog försiktigt hennes huvud mellan båda händerna och såg henne i ögonen. "Try to breathe properly. There is nothing you can do now."
   "Do...do you think...that she will die?" Elvira fick fram orden mellan hackande tänder.
   "I don't know." Niall ögon var tårblanka. "I only know that none of us can help anymore. They'll do what they can to save her at the hospital."
   Elvira kved och dolde sitt ansikte i händerna. Att se Madison på det sättet, med det röda blodet till kontrast till hennes bleka armar, var den otäckaste syn hon någonsin upplevt. Tårarna vällde upp i ögonen och rann över när hon sjönk framåt och lät Niall hålla om henne. Han strök henne ömt över håret och mumlade lugnande ord i hennes öra. Där hon satt med sitt huvud under hans haka kunde hon känna hur hans tårar droppade ner och blandades med hennes egna. 
   Sedan ryckte hon till och drog sig ur hans omfamning. "I wanna be there."
   Niall skakade på huvudet som om han inte förstod vad hon menade. "Be where?"
   "I wanna be with Madison when she wakes up." Hon såg på honom med desperat beslutsamhet i blicken. Sedan sänkte hon rösten till en rädd viskning. "If she wakes up."
   Niall tittade på henne under några sekunder. Sedan reste han sig och hjälpte henne på fötter. "Come. Let's drive there."
   De lämnade platsen utan att se sig om och skyndade förbi uppehållsrummet där ett par lärare försökte lugna de elever som ställde upprörda frågor i munnen på varandra. Niall och Elvira sprang nerför trapporna och ut till parkeringen under tystnad. Elvira stängde ner alla känslor som härjat i hennes tankar den senaste halvtimmen och fokuserade på att sätta den ena foten framför den andra när de med snabba steg gick mot parkeringen. Efteråt kunde hon inte ens minnas färden till sjukhuset, att hon ännu en gång suttit bakom Niall på motorcykeln. Hon visste bara att de på något sätt tagit sig dit och in till receptionen.
   "We wanna see our friend." Elvira lutade sig fram över disken med andan i halsen. Hennes händer grep om skrivbordets kant när hon uttalade hennes namn. "Madison Jones."
   Kvinnan bakom disken gav dem en skeptisk blick och kisade sedan mot sin dator. Hon tryckte på några knappar och lät blicken glida över skärmen. "Your friend is on ICU. Only family is allowed to visit."
   Elvira var inte beredd på att ge upp så lätt. Inte när de kommit så här långt. "But her parents is far away and I want someone to be there when she wakes up. Please?" Hon fick kämpa för att hålla rösten stadig och tydlig. Niall lade armen om hennes axlar och Elvira lutade sig tacksamt mot honom. Kvinnan såg på dem en lång stund och utstötte sedan en låg suck.
   "You can sit in the corridor outside and wait until a doctor tells you to come in. Flat one, the left corridor, room number three."
   "Thanks." Elvira fick fram ett svagt leende och vände sig sedan om för att skynda iväg längs de ekande korridorerna tillsammans med Niall. De hittade rummet kvinnan beskrivit och en hård skinnsoffa utanför. Så snart Elvira lät sig själv sjunka ihop mot ryggstödet och släppa stressen som burit henne hela vägen dit kände hon hur kroppen blev allt tyngre och fukten började sticka i ögonen. Hon lutade huvudet mot Nialls axel och lät sina tårar av känslomässig utmattning väta hans t-shirt utan att be om ursäkt för det. Niall drog henne närmare sig själv och lade försiktigt sitt huvud mot hennes.
   Elvira var långsamt på väg att slumra in i någon form av orolig sömn när dörren framför dem slutligen öppnades och en kvinna i vit rock visade sig. Hon såg tvekade på dem och Elvira satte sig rakt i soffan, plötsligt klarvaken.
   "We're friends of Madison. How...how is she?" Elvira sökte svaret i den kvinnliga läkarens ansikte samtidigt som hon höll hårt om Nialls hand. En sköterska dök upp bakom läkaren, kastade en blick på Elvira och Niall och viskade sedan något till den andra kvinnan.
   Läkaren såg på dem med en vag rynka i pannan. The patient is in consciousness. We're waiting for her parents."
   "But they have a long drive to come here." Elvira reste sig upp samtidigt som hon upprepade argumentet hon nämnt för kvinnan i receptionen. Hade hon inte gjort något annat för Madison kunde hon åtminstone göra det här. "Isn't it better if she can see us than no one at all?" Niall kom också på fötterna och ställde sig bredvid henne som för att stötta hennes begäran.
   "As you wish." Läkaren nickade och sköt upp dörren så att de kunde gå förbi henne. I rummet syntes ett flertal slangar och monitorer och det svaga surret från olika apparater fyllde platsen. När Elvira fick syn på Madison i sängen fick hon tvinga sig själv att hålla tillbaka en flämtning. Hade hon inte vetat vem som låg där skulle hon aldrig känt igen den glada tjejen som virvlat in på deras rum den första dagen på lägret.
   Hastigt växlade hon en blick med Niall innan de gick fram till sängen och kunde konstatera att hans tankar gick i samma riktning. Madisons ansikte var berövat på all färg och under hennes ögon fanns mörka ringar i en svagt lila ton. Hon var vaken, men stirrade rakt fram med tom blick, som om hon varken såg dem eller något annat i rummet.
   "Madison?" Elvira viskade mjukt fram hennes namn och ställde sig vid huvudänden av sjukhussängen. Ett dropp var fäst i hennes ena arm, ovanför handledens bandage, och Elvira rörde försiktigt vid den andra armen. Huden var sval och när Madison inte reagerade på beröringen kände Elvira det som om hon låtit fingrarna snudda vid en livlös vaxdocka. Hon såg sig om över axeln på Niall som stod ett halvt steg bakom henne. Han skakade på huvudet och rynkade ögonbrynen som för att visa att han inte heller förstod varför Madison betedde sig som hon gjorde.
   I samma stund hördes ljudet av klackar mot golvet och upprörda röster i korridoren utanför. Några sekunder senare kom en kvinna och en man i medelåldern in med läkaren efter sig. Kvinnan stirrade anklagande på Elvira och Niall med sammanpressade läppar. Hon hade blont hår i pagefrisyr, en städad klädstil och ögon som liknade Madisons. "Who are they and what are they doing with my daughter?"
   "We are Madisons friends." Elvira kunde inte låta bli att låta sin egen irritation över kvinnans sätt att färga tonen i hennes röst. Niall tog Elviras hand och drog försiktigt med henne en bit bort från sången för att ge utrymme åt Madisons föräldrar.
   Kvinnan och mannen gick fram till andra sidan av sängen och Madisons mamma tog tag om sin dotters arm. "Madison?" Madison fortsatte stirra sakt fram utan att röra på sig, på samma sätt som hon gjort när Elvira försökt få kontakt med henne. Hennes mammas röst gick upp i en hysterisk falsett. "Why isn't you answering me?" Hon såg ut att vara färdig att skaka om sin dotter, men vände sig istället mot läkaren som fortfarande befann sig i rummet. "Why isn't she answering?"
   "Your daughther did almost die. She's still weak after all the blodd loss. We have given her blood , but - "
   "But what?" Den här gången kom den skarpa rösten från Madisons far. "What's wrong with her?"
   Läkaren fick inte ens chansen att svara förrän mannens fru vände sig mot honom med blixtrande ögon. "This is your fault!"
   En arg rynka formades snabbt mellan mannens ögonbryn. "My fault!?" Hans kränkta ton antydde att tanken var befängd.
   "Yes." Kvinnan var inte beredd att backa. Hon slängde upp ena handen i luften för att ge eftertryck åt sina ord. "It's you who always spend money on the wrong things. When it isn't alcohol it's that piece of junk in the garage. Everything besides your daughter!"
   "Money has nothing to do with this!" Madisons pappa var högröd i ansiktet av anklagelsen. "Do you really think more stuff can solve the problem? More clothes and make-up? When is the last time you took your time and talked to our daughter?"
   "When I last took my time? When was the last time you spend your time on anything except work or drinking?" Mammans gälla röst vibrerade i den sterila sjukhusluften.
   "What?" Mannan knöt nävarna vid sidorna tills knogarna vitnade. "I can tell you that -"
   "I think the visit is over now." Den kvinnliga läkaren tog ett kliv fram och såg på paret med stakt ogillande blick. "Can you please leave the room?" Med en gest visade hon Madisons föräldrar att de skulle gå mot dörren. När mannen och kvinnan efter viss tvekan lydde vände sig läkaren mot Elvira och Niall med en ursäktande min. "You too am I afraid."
   De följde efter Madisons föräldrar ut i korridoren där läkaren stängde dörren till rummet efter dem. Elvira var så upprörd att hon inte visste var hon skulle ta vägen. Ilska, rädsla och frustration sjöd och kokade inom henne när hon vände sig mot den främmade mammen och kvinnan.
   "What's your problem?" Hon spottade fram orden, förvånad över sig själv. Madisons föräldrar stirrade chockat på henne.
   "Beg your pardon?" Mannen sänkte ögonbrynen och rynkade pannan.
   "I wondered, what's your probelm?" Elvira kände hur tårar, varma tårar av medkännande med Madison, rann nedför hennes kinder. "Your daughet did just try to kill herself and the only thing you can do near her is to fight. How can you ask what's the problem with her? What's the problem with you?" 
   Paret såg fortfarande på henne som om hon var en fläck på golvet som kommit till liv och nu tilltalade dem. Elvira torkade argt bort tårarna med baksidan av handen och snörvlade till. "Can't you see that your daughter needs you?"
   "Elvira." Niall tog mjukt om hennes arm och gav samtidigt Madisons föräldrar en kall blick. "C'mon, let's go." Elvira nickade med en snyftning och gick sedan förbi det medelålders paret som fortfarande inte tycktes finna några ord.
Nu är jag klar med den spännande fortsättningen av det katastrofala som hände i det förra kapitlet. Hoppas att det enligt Ert tycke var intressant att läsa och att Ni inte har några större klagomål på texten. Om det finns något som förvirrar Er eller som Ni bara allmänt undrar över han Ni bara skriva en kommentar så svarar jag så snabbt jag kan. Kommentera gärna vad Ni tyckte om kapitlet i helhet också. Tack för att Ni läser! Betyder jättemycket för mig. xx

A Drop in the Ocean - 16

Förra kapitlet:
Medan ängslan och oro vandrade ner längs hennes ryggrad kastade hon en blick på Niall från sidan. Han såg frågande på henne när han lade märke till uttrycket i hennes ansikte.
   "What is it?" mimade han tyst och tryckte hennes hand. Elvira skakade på huvudet och fick fram ett svagt leende.
   "Nothing," viskade hon.


All these kind of places
Make it seem like it’s been ages
Tommorrow some new building will scrape the sky
I love this country dearly
I can feel the ladder clearly
But I never thought I’d be alone to try

Once I was outside Penn station
Selling red and white carnations
We were still alone
My wife and I
Before we marry, save my money
Brought my dear wife over
Now I work to bring my family state side

Hon var misslyckad. Allt i hennes liv skrek ut samma budskap, så högt att hon var frestad att hålla för öronen. Madison vände runt så att hon låg på mage ovanpå madrassen i Jenny och Charlottes rum. Den madrassen hennes vänner butit ut från hennes första rum och som hon sovit på sedan dess. Hon tryckte ner kudden över huvudet för att utestänga jublet och applåderna från våningen under. Så Elvira och hennes kompisar hade gjort succé? Madison var inte förvånad. Inte egentligen.
   Elvira var lyckad på alla sätt en människa kunde vara lyckad på, vilket bara ytterligare underströk hennes egna misslyckanden. Trots den hata-Elvira-kampanj Madison startat, för det var vad det varit, hade hennes före detta rumskamrat rest sig ur den kollektiva utfrysningen som följt och dessutom gjort det med oväntad mognad och ödmjukhet. Istället för att försöka hämnas på Madison hade Elvira inte gjort något annat än att visat henne vänlighet och omtanke. Något som fått Madison att känna sig som den mest ukuna varelse som vandrat på jorden.
   Och nu hade Elvira allt. Vänner, pojkvän och framgång. Madison blundade hårt när hon tänkte på Elviras pojkvän. Hon hade för länge sedan förstått att det aldrig skulle bli hon och Niall, hon hade bara förvägrat den vetenskapen att komma upp till ytan. Men ända sedan de lämnat vårdcentralen tillsammans hade Madison varit övertygad, övertygad om att Niall aldrig skulle falla för henne. Han var den sortens kille som skulle välja en tjej som Elvira. En tjej som gjorde allt rätt, inte hade några misslyckanden bakom sig och var ren och oskyldig på alla sätt. Niall och Elvira var två perfekta personer som förtjänade varandra.
   För Elvira hade haft rätt när hon skrek åt Madison på det som fortfarande varit deras gemensamma rum. Det var det som var problemet. Vartenda ord hade, trots att det känts som knivhugg, varit sant. Madison var falsk, manipulativ och självisk. Elvira var bara den första människan i hennes liv som avslöjat för henne, för vad hon var och uttalat det högt. Hade det inte varit sant hade Madison kunnat skaka av sig det med en axelryckning. Men eftersom allt Elvira kallat henne träffat mitt i prick hade det istället gjort ondare än vad Madison trott var möjligt.
   Hon knep ihop ögonen hårdare när hon kände smärtan ännu en gång. En smärta som inte kunde preciseras till någon enskild del av kroppen, men ändå fanns i varje cell av hennes varelse. För även om Elvira haft rätt i det hon sagt, visste hon ingenting. Absolut ingenting. Madison hade levt med någon form av mörk smärta inom sig sedan hon var barn och hennes sätt att vara var inget annat än ett resultat av det.
   Hon visste inte när det hade börjat, men hennes första ångestfyllda minnen kom från tidig skolålder. På den tiden då hon hade blivit lämnad på skolan halv sex på morgonen och hämtad klockan halv sju på kvällen. Hon mindes det inte själv, men hade fått reda på att det varit likadant under den tiden hon gick på dagis. Först att bli lämnad, sist att bli hämtad. Madisons föräldrar hade satt henne på dagis på heltid samma dag som hon fyllde ett år och vid det laget hade Madison inte ens hunnit ta sitt första steg.
   På kvällarna, den enda delen av hennes vakna tid hon tillbringat i hemmet, var hennes föräldrar trötta. "No sweetheart, I'm too tired to play with you right now. I think I've got a headache." Eller, "Can you play somewhere else. Mum and dad are tired after work." Helgerna var de två dagarna i veckan då de hade vad hennes föräldrar kallade kvalitetstid. Madison avskydde ordet i sig och allt det stod för. Hon hade inte varit många år när hon kommit underfund med att kvalitetstid hade varit hennes föräldrars sätt att döva sitt dåliga samvete. Det var då de åkte till någon leksaksaffär och lät Madison få det hon pekade på. När de betalat i kassan hade de också betalat för tiden de missat med sin dotter under veckan. Efter det förväntades hon snällt sitta på sitt rum, leka med sin nya leksak och vara nöjd.
   Skolloven var inte bättre. Då var det dags för mer kvalitetstid som skulle ske i form av utlandsresor till olika platser. Men inte, som Elvira verkat tro, för att se länderna eller upptäcka deras natur och kultur. När de satte sig på charterplanet var det för att hennes föräldrar skulle få vila ut i solstolarna runt poolen och bli serverade färgglada drinkar med sugrör och papaplyer i. Madison följde mer med som någon form av accessoar, så som hon alltid gjort.
   Trots sin unga ålder, kunde Madison ibland undra om hon någonsin varit ett barn. Hon hade fått en egen dator med internetuppkoppling när hon fyllde sex år och födelsedagen efter det sin första mobiltelefon. För att hon skulle ha något att göra på kvällarna, när hennes föräldrar var för trötta för att umgås, hade de alltid sett till att hon hade full tillgång till de senaste filmerna. De antingen köpte, hyrde eller laddade ner dem åt henne.
   Åldersgränsen på filmerna hade varken hennes mamma eller pappa intresserat sig för att kontrollera och Madison hade tittat på barnförbjudna filmer sedan hon var åtta eller nio år. I skolan hade hon skrutit om vilka filmer hon fick se, men på nätterna hade hon plågats av mardrömmar. Då hade de onda karaktärerna från TV-skärmen förvandlats till skuggvarelser som jagade henne längs nedsläckta gator och gränder. Madison sprang för att komma undan, så fort hon kunde, men hur mycket hon än kämpade verkade hennes benmuskler ha förvandlats till sladdrig spagetti. Precis innan skuggorna grep tag i henne med sina vassa klor vaknade hon av sitt eget skrik, svettig och spend i hela kroppen.
   Som elvaåring hade Madison vid ett tillfälla följt med sin bästa kompis Claire och hennes mamma till mataffären. Madison hade tyckt att Claires mamma såg ut som en fotomodell och brukade ibland försöka se ut som henne genom att klä sig liknande och ordna håret på samma sätt. Vid tillfället i affären hade hon lagt märke till hur vännens mamma betedde sig när hon handlade. Hur hon plockade ner en förpackning från hyllan för att sedan med misstänksam blick granska texten på baksidan. När Madison frågat Claire varför hon gjorde så hade Claire sett på henne som om hon var ett ovetande småbarn.
   "She's counting the calories of course. If you eat to many of them you'll get fat. Didn't you know that?" Steget därifrån till att själv börja räkna kalorier hade inte varit långt. Sedan dagen hon fyllde tolv år hade Madison oroat sig över sin vikt och bantat i perioder. Hon hade provat alltihop. GI, LCHF, Atkinson, örtteer och naturdieter. Vad som helst som kunde hålla nere hennes vikt och få henne att se ut som tjejerna på tidningsomslagen. Att hon nästan konstant var dålig i magen och aldrig kunde njuta av mat var ett pris hon ansåg värt att betala.
   När de började på högstadiet hade Madison efter en tid analyserat relationen hon hade till Claire. De var bästa vänner, men under ytan tycktes det råda en ständing konkurrens mellan dem, en oupphörlig tävlan på alla områden. En tävlan om vem som såg bäst ut, hade snyggast kläder, var populärast och gjorde bäst ifrån sig i skolan. Claire verkade alltid vara som mest nöjd när saker och ting gick dåligt för Madison, när Madison misslyckades med något. Samtidigt hade de varit bästa vänner sedan förskolan och Madison visste inte hur hon skulle kunna bryta vänskapen utan att riskera att bli utanför och baktalad. Hon var övertygad om att Claire inte skulle dra sig för att orsaka en systematisk utfrysning som hämnd. Just like you did to Elvira. Madison bet ihop tänderna mot tanken där hon låg på den mjuka madrassen på golvet.
   Hon hade aldrig känt att hon kunnat prata varken med sina föräldrar eller hennes bästa vän om något, inget av det som var viktigt, djupt eller betydelsefullt. Som meningen med livet eller vad hon skulle göra när hon mådde så dåligt att det kändes som om hon var på väg att gå sönder inuti. Eller killar. Allt Madison lärt sig om kärlek och sex kom från två områden. Skolan och tjejtidningar. Två källor som i grund och botten sa samma sak: Utforska din sexualitet. Så längde du skyddar dig är allt naturligt, allt är tillåtet, allt är normalt.
   Madison hade haft sin första pojkvän när hon var tretton år. Han hade varit fyra år äldre och alla tjejerna i hennes klass hade avundats henne. De hade hängt efter henne i klungor på rasterna och undrat om hon inte kunde presentera dem för hans kompisar eftesom killarna i deras egen ålder var så omogna och barnsliga. Claire var den enda av dem som varit tyst, tydligt frustrerad över sin bästa väns framgång. Madison hade njutit av uppmärksamheten och lite svävande svarat att hon skulle fundera på saken. När hon varit ihop med killen i en vecka hade han velat att de skulle ligga med varandra. Madison hade inte haft något motargumet. Efteråt hade hon sprungit in på badrummet i hans hus och kräkts. När hon kommit hem hade hon stått i duschen i en timme, som om hon kunnat skölja bort känslan av honom i det varma vattnet.
   På sexualkunskapen i skolan hade de lärt sig allt om sexuella tekniker, könssjukdomar och olika skydd mot dem. Men inte ett ord hade sagts som kunnat varna Madison för hur hon skulle känna sig efteråt. Att hon skulle känna sig som ett sårat litet barn, berövad på något hon aldrig kunde få tillbaka. Efter att ha undvikit sin pojkvän i en vecka ringde hon upp honom och sa att det var slut. Han tog det med nonchalant likgiltighet, nöjd med vad han fått ut av deras korta tid tillsammans.
   När hon ett år senare var fjorton hade det hänt igen, fast under andra omständigheter. Hemma hos Madisons föräldrar fanns ett stort vitrinskåp i putsad lönn, den bredaste möblen i vardagsrummet, fylld av flaskor i olika färger och former. De stod där som en trofé, med etiketterna vridna utåt så att alla som kom hem till dem tydligt kunde beskåda och beundra familjens imponerande vinsamling. Madison hade tidigt fått smaka på dryckerna som stoltserade med sin närvaro i finrummet. Hennes föräldrar hade resonerat sig fram till att det var bättre att hon fick smaka på alkohol i hemmet än på någon fyllefäst i tonåren. Men deras tanke hade inte haft några beräknigheter kring att hälla i sig starköl under den förra festen hon blev bjuden på. Efter tre burkar hade hon fallit ihop i en fnittrande hög på gollvet. Hon mindes knappt vad som hänt efter det, bara att hon vaknat upp i sängen tillsammans med killen som bodde i huset festen hållits i. Madison hade samlat ihop sina kläder utan att väcka honom och cyklat hem med en huvudvärk som hotat att spränga hennes hjärna i småbitar.
   Efter det hade hon varit livrädd för att hon blivit gravid och skyndat till apoteket för att köpa tester. Hon gjorde fyra graviditetstester under lika många vekor innan hon slutligen kunde andas ut. Men samtidigt hade hon blivit tillräckligt skrämd för att hålla sig borta från fyllefästerna. Ett tag.
   Madison visste inte riktigt när det hänt, men någonstans mellan den uteblivna barndomen och ytligheten hos vännerna, hade hon blivit precis de sakerna som Elvira anklagat henne för att vara. Hon hade sett dem den där dagen: Elvira och hennes mamma. Och när hon genom danssalens fönster betrakatat mor och dotter som gick på området utanför med armarna om varandra hade hon vetat att hon aldrig skulle få det Elvira hade. Elvira hade under hela sitt liv varit omgiven av kärlek, omtanke och människor som brydde sig. Saker som gett henne en naturlig utstrålning av mildhet och värme. Det var inte konstligt att Niall fallit för henne.
   Den enda tillflykt Madison någonsing haft, den hon hade flytt till gång på gång, var dansen. Kanske var det därför hon blivit så duktig på det. I dansens rörelser släppte Madison fram alla undertryckta känslor hon bar på, känslor som jagade henne och brände hål inom henne. När hon dansade var hon inte längre flickan med ett hjärta som skrek efter kärlek, trygghet och mening med livet. Då förvandlades hon istället till den mest begåvade talang hennes lärare sett, till den unga tjejen som fullständigt dominerade dansgolvet och fångade sin publik med några få rörelser. Men ibland, när mörkret inom henne var som tätast och mest hotande, räckte inte ens dansen till. Då fanns det bara en sak som kunde lindra.
   Madison lät kudden rulla till sidan och vände sig om för att hamna på rygg på madrassen. Sedan höjde hon sin vänstra arm så att handleden hamnade mitt i hennes synfält. Långsamt knäppte hon upp det breda klockbandet hon alltid hade på sig. Och där var beviset. Tunna horisontella ränder som alla hade kommit olika långt i sin läkningsprocess. De rödaste hade blivit till den kvällen hon inte gått ner till längerelden. Att skapa dem hade gjort ont, men den fysiska smärtan hade som vanligt varit det enda som kunnat undantränga den psykiska. För stunden.
   På något sätt hade hon alltid vetat att det skulle sluta såhär. Hon hade trots allt övervägt det under ett par års tid nu. Det enda som saknades var modet att genomföra det. Att för första gången skära så djupt att hon aldrig mer behövde vakna upp till ny smärta. Istället skulle hon glida in i en skonsam medvetslöshet utan slut.
   En blodisande rädsla fick det att vända sig i magen på henne. Samma rädsla som höll fast henne varenda gång hon försökte samla tillräckligt med mod för att genomföra det. Rädslan för vad som kom efteråt. Vad innebar livet efter detta? Skulle hon bara upphöra existera eller fanns det verkligen en himmel och ett helvete? Och vart hörde hon hemma i så fall?
   Madison vände på huvudet och stirrade på mobiltelefonen som låg på golvet bredvid madrassen. Tvekande plockade hon upp den, satte sig upp och drog med fingret över skärmen. Hon skulle ge dem en chans till innan hon tog beslutet. En allra sista chans att bevisa att hon betydde något för någon. Madison provade med sin mammas nummer först. Fem signaler hann gå fram innan hon svarade .
   "Madison? What is it?" Hon lät stressad med en antydan till irritation.
   "Mum." Madison blundade och kände hur hennes hårda hjärtslag fick det att ringa i öronen. "Do you have time to talk?"
   "I'm at work, Madison." Hennes mammas röst hade redan slut på tålamod. Hennes kommentar vad svar nog. Vad än Madison hade att säga, var det hennas mamma höll på med viktigare. Madison bet sig i läppen samtidigt som en ensam tår rann nedför hennes kind. Hon tvingade fram en glättig ton.
   "That's okay, mum. See you later."
   "Yes we will, honey. Bye." Hennes mamma lade på innan Madison hann röra vid den överstrukna luren på sin skärm. Hon dolde ansiktet i händerna och satt darrande på samma sätt i flera minuter. Minuter hon behövde för att samla sig tillräckligt för att leta upp sin pappas nummer i listan. Efter sex signaler gick hans telefonsvarare igång.
   Madison slängde telefonen ifrån sig. Den landade på golvet med en lätt duns och låg kvar där i öronbedövande tystnad. Att ringa Claire var inte ens ett alternativ. Så vem fanns kvar som skulle kunna bry sig? Svaret kändes som tusen pilar som genomborrade hennes hjärta på en och samma gång. Ingen.
   Madison hade inget mer att fundera över längre, inga fler aspekter att väga in. Hon torkade tårarna, rätade på ryggen och gick stelt in till badrummet. Scenen som skulle utspela sig hade hon repeterat så många gånger i huvudet att hon inte behövde tänka.
   Hon tog fram sin rakhyvel och fick efter en stunds koncentrerat fingrande ut rakbladet. Sedan satte hon sig på det kaklade badrummsgolvet. Hon hade trott att hon i den här stunden skulle uppleva någon form av bedövning, som om hon inte riktigt var med i det som hände. Istället lade hon märkte till allt. Den svala temperaturen från kaklet, den metalliska känslan i rakbladet, det låga surret från lampan, den typiska lukten av badrumsprodukter. När hon satt sig ner placerade hon den vassa metallbiten mot handleden. Under ett par sekunder, medan hennes hjärta slog så fort att hon kände sig yr, tvekade hon. Sedan pressade hon ner eggen i hunden och drog den åt sidan. Hårt.
   Smärtan fick henne att flämta till. Men innan hon hann ångra sig, och för att det skulle vara över så fort som möjligt, gjorde hon snabbt samma sak på andra armen. Innan allt blev svart hann hon tänka en sista klar tanke. Hon skulle bli ett av de där fallen där ingen förstod vad som hänt. Hur en levnadsglad och utåtriktad tjej kunde sluta på det sättet. Medan pulsen dunkade i öronen och smärtan svallade i vågor lutade sig Madison mot hyllan bakom och lät sitt liv rinna ut tillsammans med blodet som lämnade hennes kropp.
Jag är hemskt ledsen om detta satte Er i en obehaglig situation men jag tycker det är viktigt att man skriver om sådana här saker. Inte bara för att det ska höja spänningen i en påhittad berättelse utan för att man ska få andra människor att förstå hur folk kan ha det, i hemlighet. Och att man inte ska ta till drastiska åtgärder som i detta fallet utan att man bör veta hur det alltid finns människor som vill lyssna och bry sig. Ansträngningen att hitta en sådan människa någonstans är inte större än den ansträngning det tar för att såra sig själv även om det känns som det lättaste valet. 
Skriv gärna vad Ni tycker och tänker om detta kapitlet. Intressant att höra hur detta berörde Er. xx
 

A Drop in the Ocean - 15

Förra kapitlet:
 Ljudet av en bil som körde in från motorvägen fick den att ryckas ur stunden. Elvira backade instinktivt ett steg bort från honom med hann inte långt förrän Niall kom efter och tog hennes hand igen. "I don't want it to be a secret."
   Elvira skakade på huvudet och lät ett långsamt leende formas i mungiporna. "Me neither." De såg på varandra ytterligare en stund. Sedan tog de med sig hjälmarna och väskorna och började gå mot lägergården hand i hand.
 
 
I'm falling in
I'm falling down
I wanna begin
but I don't know how
To let you know how I'm feeling
I'm high on hope,
i'm winning
 
And I won't let you go
Now you know
I've been crazy for you all this time
I've kept it close
Always hoping
 

"This is too thight around my neck." Liam klev ut bakom skärmen samtidigt som han försökte rätta till kortleksdräkten genom att sticka ner ett finger i kragen och dra utåt. De andra, som redan tagit på sig sina dräkter, började skratta när de såg honom.
   "Here." Hans bror knyckte med huvudet för att rätta till luggen när han räkte över en stor pensel med röd torkad färg på.
   "Do I really have to drag this around?" Liam blängde på föremålet. Han höll den stora penseln i sin öppna handflata som om det tog emot att sluta fingrarna om den.
   "Yes." De andra svarade samtidigt innan de såg på varandra med ett konspiratoriskt fnitter. Liam suckade överdrivet och rullade med ögonen.
   "What do you not do for the arts?"
   "Or to please the girls," föreslog Harry med ett flin.
   "That too." Liam ryckte på axlarna som för att visa att han inte tänkte säga emot.
   "Okay, time to be serious." Helena höjde rösten tillräckligt för att de andra skulle sluta skratta. "Line-up on stage."
   Liam satte sig vid pianot och Elvira och Harry klev upp på scenen framför kulissen de målat och satt upp. Det var torsdags eftermiddag och bara två dagar kvar tills alla grupparbeten skulle vara klara och färdiga att redovisas på den stora scenen. Elvira hade inte haft helt lätt att koncentrera sig sedan söndagen, men ville inte förstöra för sin grupp och gjorde därför sitt bästa för att släppa tankarna på Niall under repetitionerna.
   När de två gått in i matsalen tillsammans på söndagskvällen, hand i hand, hade mer än en person höjt på ögonbrynen. Många hade inte ens känt till att hon följt med Niall hem över helgen eller att det varit något på gång mellan dem överhuvudtaget. Elvira hade kastat en hastig blick mot Madisons bord och lagt märke till att alla tjejerna stirrade på dem med uppspärrade ögon.
   Innan de gått in i matsalen hade hon och Niall kommit överens om att de inte skulle isolera sig från de andra på lägret bara för att de funnit varandra. De skulle fortsätta umgås med sina egna vänner på samma sätt som tidigare och ta de stunder de fick till att träffas. Efter att de tagit mat vid serveringen skildes de åt och gick och satte sig vid sina vanliga bord. Helena, Harry och Liam hade sett på henne med ögon som krävt att få veta allt, men Elvira hade vara skakat på huvudet. "Later."
   "Eliva, can you face that way instead?" Elvira vaknade upp ur sina tankar vid Helenas fråga.
   "Okay, like this?"
   "Perfect." Helena gjorde tummen upp och tittade sedan bort mot Liam vid pianot. "Start to play when I get on stage."
   Liam gjorde som hon instruerat honom och de körde igenom hela numret från början till slut tre gånger i rad innan de bestämde sig för att sluta föra dagen. De kunde redan scenen utantill och hade inte mycket mer att göra än att finputsa på detaljerna. Något de hade ytterligare en dag kvar att ägna sig åt. Elvira tog av sig spelkortsdräkten hon haft utanpå sin äggvita sommarklänning för att hänga upp den på en galge. Samtidigt som hon var på väg ut genom dörren pep hennes mobiltelefon några korta toner och hon fiskade upp den ur väskan för att läsa meddelandet. Det var från Niall och bara att se hans namn på skärmen fick hennes hjärta att öka takten.
   I MISS YOU. WHEN CAN WE MEET?
   Elvira log mot skärmen och kunde se i ögonvrån hur Liam och Helena utbytte blickar innan de log i samförstånd. De spelade ingen roll att hon var uppenbar, hon hade inte längre någon anledning att dölja sina känslor för någon. De andra gick ut före henne när hon började knappa in sitt svar på telefonen.
   "Hi."
   Hon såg hastigt upp och fick syn på Niall som lutade sig mot väggen utanför salen med armarna i kors och ett brett flin på läpparna. Hon kunde inte låta bli att skratta till.
   "I did not even manage to answer your text." Hon höll upp mobilen för att visa att det var det hon hållit på med. Niall småskrattade åt henne och såg sig sedan snabbt omkring.
   "Come." Han tog hennes hand och drog med henne bakom husknuten. Sedan tog han mjukt hennes ansikte mellan båda händerna och kysste henne långsamt. Elvira lindade armarna om hans midja och tryckte sig närmare så att värmen från hans kropp spreds till hennes egen. En grupp danselever kom ut från byggnaden snett bakom dem och Elvira och Niall drog sig ifrån varandra med ett lätt skratt. När de andra gått förbi strök han henne över kinden med fingertopparna.
   "Do you think we can meet tonight? Some guys from the music class are going to watch a movie on the boys floor. Please, come?"
   Elvira nickade med ögonen som glittrade i gensvar. "If I can sit beside you on the couch."
   "I wouldn't accept someone else to sit beside you but me." Niall log retsamt när han sa det, med Elvira kunde se i hans blick att han längtade lika mycket efter de tillfällen de fick vara tillsammans som hon gjorde.
   "Elvira!" Zayn från bildklassen ropade på henne när han kom ut från bildsalen tillsammans med två andra elever. "Do you want to go to the lake for a swim?"
   Elvira vinkade till henne. "Sure! I'll be there any minute." Hon vände tillbaka sin uppmärksamhet mot Niall som uppenbarligen inte verkade jätteglad över att Zayn precis ropat på henne över hela området. "I gotta go."
   "Wait a moment." Han drog henne intill sig och kysste henne igen. Och sedan en gång till. "See ya tonight."
   Elvira nickade, fortfarande andlös efter kyssen. Hon gav honom ett snabbt leende innan hon sprang ikapp de andra, så fylld av lycka att hon hade kunnat sväva hela vägen ner till sjön.
 
Niall sjöng den sista strofen av låten med inlevelse, uppbackad av sitt band. Killarna lät elgitarrernas ackord långsamt dö ut innan Louis skapade ett definitivt avslut genom att ta tag om cymbalerna och tysta dem. Deras publik, resten av lägerdeltagarna, flög upp från sina stolar i den fullsatta salen för att klappa i händerna.
   Niall satte tillbaka mikrofonen i sitt stativ och visade upp ett snabbt leende mot sina åhörare innan han gick av scenen tillsammans med de andra killarna. Jublet och de entusiastiska applåderna följde dem ända tills de tagit sina platser i publiken. Elvira slängde armarna och Niall när han satte sig på stolen bredvid hennes.
   "You were awesome! And I really mean awesome!" Elvira visste att killarna själva skrivit låten de framfört och var djupt imponerad över det egna sound de hittat som band på så kort tid. Nialls ögon strålade mot henne och han kramade henne hårt.
   "Thanks."
   En av dramalärarna klev upp på scenen för att presentera nästa grupp som skulle framföra en scen ur pjäsen The Rocky Horror Picture Show. Niall tog Elviras hand när de båda lutade sig bakåt mot stolsryggarna för att titta på dramat. Elvira kunde inte låta bli att känna en viss sorgsenhet där hon satt i publiken med blicken riktad mot scenen. Snart skulle hennes grupp göra sitt nummer och efter det var det över. Då var tiden för grupparbetena slut och det var dags att påbörja det sista projektet för sommaren. Hon skulle fortfarande träffa de andra varje dag, men inte på samma sätt som nu när de arbetat så intensivt tillsammans tre veckor i sträck.
   Dramagruppen avslutade sitt skådespel genom att ställa sig på en rad med armarna om varandras axlar och buga till applåderna. När sorlet i salen lagt sig kom skolans rektor upp på scenen.
   "Soon it's time for the only group that worked with people from different classes." Han gjorde en konstpaus. "But while they're changing, let us welcome a group from the art class who are going to show us their artwork." Han läste upp namnen på medlemmarna i bildgruppen samtidigt som Elvira och de andra i hennes grupp tyst reste sig, tog sig ut från stolsraderna och slank in bakom scenen för att byta om. Deras dräkter fanns redan prydligt upphängda på en klädställning och allt de behövde göra var att plocka ner dem och ta på dem.
   "Elvira, can you help me here?" Helena hade fastnat halvägs in i sin Alice dräkt och Elvira skyndade fram till henne med ett lågmält skratt för att hjälpa till. Från scenen kunde de höra hur bildgruppen presenterade sina målningar och berättade om bakgrunden till dem. Stämningen på deras egen sida om ridån var en Elvira kände igen från tiden på låg- och mellanstadiet när de varit på väg att framföra någon skolpjäs. När föräldrarna förväntansfullt suttit på andra sidan om det tunga sammetstyget i väntan på att få se sina barns efterlängtade uppträdande. Hon kastade en blick på Harry som rättade till kragen på sin dräkt och såg samma blandning av upprymdhet och nervositet i hans ansikte. Den sortens positiva nervositet som gjorde att man klarade av att höja presentationen ytterligare en nivå och göra sitt bästa på scenen. Efter en stund kunde de höra hur rektorn tackade gruppen där ute och sedan läste upp deras egna namn i mikrofonen.
   Två personer från bildgruppen, som de pratat med innan, mötte dem bakom kulissen som stöttades av ett flertal träplankor på baksidan. När den kommit till rätta på scenen gick Liam in först av dem för att ta platsen bakom pianot. Så fort han gjorde entré, klädd som ett spralligt gammalt spelkort, kunde de höra hur publiken brast ut i gapskratt på andra sidan ridån. Men Liam höll masken och blev kvar i sin roll, som om publiken inte existerade.
   "Now," viskade Helena till dem och de tre kompisarna gick in på rad efter varandra. Elvira och Helena ställde upp sig framför den målade trädgården som om de var en del av den och Harry tog sin plats som sångledare med ryggen mot de andra. Liam lade fingrarna mot tangenterna för att glatt spela de inledande ackorden. Helena, Harry och Elvira tog ett djupt andetag och öppnade munnen samtidigt för att sjunga versen som inledde sången i höga stämmor. När de kommit igenom den första och galna delen av Painting the Roses Red ställde sig Liam upp vid pianot och började rocka loss på instrumentet.
   Från sin plats på scenen kunde Elvira se hur Niall log uppmuntrande mot henne och hon fick extra energi att ta ut på scenen.
   När de var klara gick de fram till scenkanten, tog varandras händer och bugade tillsammans. Åhörarna reste sig upp och gav dem samma entusiastiska jubel som Nialls band mottagit innan, applåder som gick bortom de obligatoriska artighetsklappandet. Elvira och de andra i gruppen log och skrattade mot varandra innan de lämnade scenen för att gå tillbaka till publiken. Så snart hon kommit fram till sin plats ställde sig Niall upp, kramade om henne och kysste henne på kinden. Han skakade på huvudet med ett leende när de slog sig ner. "So good!"
   Elvira skrattade lågt, fortfarande upprymd av adrenalinpåslaget framträdandet gett. Hon hade svårt att slappna av där hon satt på stolen och när dansarnas lärare kom upp på scenen för att presentera nästa grupp tog det en stund innan hon lyckades ta in vad som sades i mikrofonen.
   "Unfortunately, one of the group members feel sick, Madison, so she can't be a part of the dance today." Deras lärare läste upp de andra namnen i dansgruppen, men Elvira kunde knappt koncentrera sig när känslan av upprymdhet långsamt rann av henne. Var Madison sjuk? Igen?
   De andra tjejerna gick in på scenen och dansade en vacker balett till tonerna från ett känt klassikt verk. Medan de graciöst rörde sig över scenens golv försökte Elvira intala sig själv att Madisons frånvaro inte betydde något. Men en obehaglig känsla i magtrakten trotsade det som borde vara förnuftets röst. Hon kunde inte sluta fundera över Madisons frånvaro hur mycket hon än ansträngde sig för att kväva de tankarna. Medan ängslan och oro vandrade ner längs hennes ryggrad kastade hon en blick på Niall från sidan. Han såg frågande på henne när han lade märke till uttrycket i hennes ansikte.
   "What is it?" mimade han tyst och tryckte hennes hand. Elvira skakade på huvudet och fick fram ett svagt leende.
   "Nothing," viskade hon.
Nu uppdaterade jag lite snabbare än vad jag gjort de senaste dagarna, bra va? 
Jag vill tacka så hemskt mycket för Era fina kommentarer jag fått in på det förra kapitlet, jag trodde väl att det skulle bli lite populärt när Niall och Elvira äntligen berättade hur de kände. Vem kan inte uppskatta lite kärlek då och då? Fortsätt gärna kommentera, det får mig motiverad och kom gärna med tips också, så att jag kan bli bättre. xx
   

A Drop in the Ocean - 14

 Förra kapitlet:
Ingen behövde bry sig om läger, familjer eller något störande i deras liv, allt de fokuserade på var varandra. Välkännande rus fyllde hennes kropp när han mjukt kysste hennes hals och nacke med svepande rörelser och lika så när deras kroppar virvlades tätt omkring varandra mitt i allt ljus. I drömmarnas värld fanns inga hinder eller grusade förhoppningar. 
 
 

A thousand miles ain't really that much space, 
I dream of you dreaming of me kissing your face, 
And we can talk all night on the phone, 'til the sun comes up.

Forever I pray those beautiful eyes wanna fall upon me, 
And say, "It's alright, 'cause I'm yours."
I'm yours.


Om Elvira hade oroat sig för hur hon skulle bete sig när hon blev ensam tillsammans med Niall, hade det varit en oro hon känt i onödan. De umgicks med hans familj hela lördagen och när kvällen kom hade hon skrattat så mycket och så många gånger att hon nästan hade kramp i magmusklerna. På förmiddagen hade regnet trummat i en stadig rytm mot altantaket utanför och Ciara hade föreslagit en turnering i Karaoke. Några av syskonen hade halvhjärtat protesterat, men det blev snart tydligt att familjens yngsta dotter var den som var van att få sin vilja igenom för efter några minuters diskussion hade alla samlats framför TV:n och de två mikrofonerna plockats fram.
   Ciara släpade med sin pappa in till vardagsrummet, tryckte en mick i handen på honom och talade om att han skulle tävla mot sin fru i den första omgången. Bobby muttrade något snabbt på irländska som fick de andra att skratta och Maura att ge honom en varnande blick. Nialls far accepterade ändå låten Ciara valde ut åt dem och när de sjungit den från början till slut, påhejade av sina barn, hade Maura vunnit över sin man med mer än den dubbla poängen. Nialls far ryckte på axlarna med en fnysning som för att visa att han vetat hur det skulle gå.
   Efter deras indelade match beslutade Ciara att de tävlade tjejerna mot killarna och att tjejerna därmed redan vunnit den första omgången. Hennes sätt att bestämma det i efterhand framkallade ett flertal missnöjda protester från de andra som alla grundligt ignorerades av deras syster.
   "And now, Niall against Elvira." Ciara höll fram mickarna mot dem med ett förväntansfullt leende.
   "No way." Elvira höll upp händerna för att demonstrera sin vägran. "Niall have the best singing voice I've ever heard. There's no way I'm singing against him."
   Niall såg överraskat på henne medan ett leende långsamt spred sig över hans läppar. Först då påmindes Elvira om att hon aldrig sagt till honom hur fascinerad och tagen hon blivit av hans sång den första veckan på lägret. Vilken unik begåvning hon tyckte att han hade.
   "It's true," lade hon lågt till när han fortsatte se på henne.
   "Thanks." Nialls leende lyste upp hans ögon när han såg in i hennes.
   "Okay, I'll sing against her then." Cormac tröttnade på att vänta medan Niall och Elvira tysta tittade på varandra. Han ryckte till sig mikrofonen ur handen på sin storebror och vände sig mot Ciara som höll i handkontrollen.
   "Pick a song."
   Elvira kände sig allt annat än bekväm med att sjunga inför Nialls familj, men ville inte framstå som feg och tråkig genom att vägra en gång till. Ciara bläddrade bland låtarna innan hon stannade vid en av dem och tryckte på krysset på kontrollen.
   "You'll sing Wind of Change." Hon valde snabbt rätt inställningar och backade sedan för att ge plats åt de tävlande. När första versen började efter introt gjorde Elvira sitt bästa för att följa med i tonerna och texten som dök upp på TV-skärmen. Efter några rader hamnade hon i ledning och Cormac såg mer stressad ut för varje poäng som delades ut av spelet. Ju mer Elvira drog ifrån honom desto högre skrek han i sin mikrofon för att överösta henne.
   När de kom fram till refrängen kastade Elvira en blick på Nialls bror som var högröd i ansiktet av ansträngningen. Han såg så komisk ut där han blängde på TV:n och sjöng med irriterad röst att hon inte kunde låta bli att småskratta. Hennes skratt fick de andra i rummet att också bryta ut i muntert fnitter vilket var allt som behövdes för att Elvira skulle tappa kontrollen. Hon skrattade så mycket att hon vek sig dubbel, särskilt som hon efter varje rad fick bedömningen "lousy" av spelet.
   Cormac tog tillfället i akt att utnyttja hennes tillfälliga brist på fokus och satsade på att träffa tonerna medan Elviras smilgropar fortfarande värkte. När hon väl lyckades ta sig samman igen hade över halva låten gått och i slutändan, när det bara var en textrad kvar, hamnade de på exakt samma poäng. Cormac tycktes nöjd med resultatet och Ciara antecknade ställningen på ett papper. 
   Den enda som gick med på att tävla mot Niall var hans äldre syster Grainne som, trots att hon var duktig, förlorade mot honom med ett par tusen poäng på den högsta svårighetsgraden. När alla hade sjungit minst en gång räknade Ciara ut att tjejerna hade vunnit mot killarna med sammanlagt femhundra poäng. Elvira hurrade och jublade över segern tillsammans med Nialls mamma och systrar som alla kramade om varandra.
   Efter lunchen, som ännu en gång intagits under någon form av organiserat kaos, tittade solen fram bakom molnen och hela familjen förflyttade sig ut i trädgården. Någon slängde fram en fotboll som inte hann rulla mer än ett par meter över det fuktiga gräset förrän Greg sprang efter den, tätt följd av Sean och Cormac. De knuffade skrattade på varandra medan de försökte bli först med att nå bollen.
   "Come." Niall sträckte fram handen mot henne för att få henne att engagera sig i spelet. Den här gången skakade Elvira bestämt på huvudet. Att vara med på Karaoke var en sak, men vid en fotbollsmatch gick gränsen. Inte ens för att vara Nialls familj till lags var hon villig att springa efter en boll och skämma ut sig med sina obefintliga talanger inom lagsport.
   "No thanks. But you can play. I'll sit here and watch."
   "Okay." Niall skrattade lite åt hennes ovilja mot sporten och rörde snabbt vid hennes arm innan han sprang ut på gräsmattan samtidigt som sin lillasyster. Hans berörning fick hennes puls att omedelbart slå snabbare och Elvira satte sig långsamt ner på altanen.
   En av Nialls bröder gick fram till den avgränsande häcken och ropade till grannbarnen att komma över och vara med. Det dröjde inte länge förrän de var åtta spelare som sprang runt på den lilla planen som utgjordes av familjens trädgård. Efter en stund bestämdes det att de skulle ta en paus och Niall kom småspringande för att sätta sig bredvid Elvira på altandäcket. Han andades flämtande efter matchen och lutade sig bakåt på armbågarna. 
   "I've been thinking." Elvira drog upp knäna och såg på honom från sidan.
   "Yeah?" Niall vände sin uppmärksamhet mot henne.
   "How come you only have your dads last name?"
   Niall satte sig rakare och föste luggen ur pannan på sig själv. "Mum and dad aren't married, but they chose to only use my dads name and not my mums. "
   "Oh. Okay." Elvira nickade intressant. "So your last names should have been..."
   "Horan Gallagher."
   "Niall Horan Gallagher." Elvira uttalade hans namn med eftertryck på varje ord som för att smaka på det. "It's nice."
   "Thanks. I guess." Han skrattade lågt.
   "Do you wanna come back?" Elvira lutade kinden mot sina egna uppdragna knän och såg på honom från sidan.
   "Where?"
   "To Ireland."
   "Yes, badly. I miss them so much when I'm not around."
   Elvira kunde se på hans avlägsna blick att han drömde sig bort. Hon bet sig fundersamt i under läppen innan hon ställde nästa fråga. "If you do, would you ever come back to England?"
   Niall vände ansiktet mot henne. "Absolutely." Sedan log han son för att släta ut sitt snabba svar. "Even if I live here, I would visit England all the time. It's like my second home."
   Elvira kunde inte ens förklara för sig själv den lättnad hon kände. Vad som än hände eller inte hände mellan dem, kändes det på något sätt bra att veta att han skulle finnas kvar här. Hon skulle just ställa flera frågor när hon upptäckte att både Nialls föräldrar betraktade dem från andra änden av altanen. Hon harklade sig diskret och såg bort för att ingen skulle tolka in för mycket i det faktum att de satt bredvid varandra och hade ett privat samtal.
   "Enough resting. Let's go!" Sean slängde ut bollen på gräset för andra gången och dunkade till Niall i ryggen när han sprang förbli honom. "You have to leave the girl for a while, Niall. No matter how hard you find it."
   De andra skrattade samtidigt som Elvira försökte dölja sin rodnad. Niall föll inte in i deras skratt, men protesterade inte mot kommentaren heller.
   Dagen fortsatte på samma sätt, med lekar, skratt och spel, tills hela familjen sjönk ner i sofforna framför en film på kvällen. När Elvira ett par timmar senare för andra gången kröp ner mellan de lavendeldoftande lakanen i Nialls sovrum somnade hon inom några få minuter.
 
På söndagens morgon packade hela familjen in sig i två bilar för att gå på gudstjänst i Mullingars kyrka. Där hon satt bredvid Niall i baksätet i en av bilarna på väg mot kyrkan kände Elvira en vag ilning av nervositet passera genom magen. Hon hade aldrig varit i en Irländsk kyrka tidigare och kände sig osäker på vad som förväntades av henne. Innan hon följde med Niall på fredagen hade hon inte förberett sig på att gå på gudstjänst men hade som tur var packat ner sin enda ljusblå klänning som nådde till knäna. En klänning hon nu slätade ut med jämna mellanrum.
   Niall lutade sig fram så att Sean som satt på andra sidan av honom inte skulle höra. "You look really cute."
   Elvira stannade upp mitt i rörelsen och log nervöst. "Thanks."
   Niall betrakatede henne en stund till som om han kunde gissa sig till hennes tankar. "And you do not have to worry about the church thing." När de stannat strök han henne uppmuntrande över ryggen innan de klev ur bilen på parkeringen. 
   "Is it so obvious?" Elvira rättade till håret hon noga borstat på morgonen. "That I'm nervous?"
   Niall skrattade lågt och tog hennes hand för att trycka den innan han släppte den igen. "I'm probably the only one to notice." Han lutade sig närmare hennes öra. "But you really don't have to worry. Just do what everyone else does."
   De gick in i kyrkan under lågmälda former och slog sig ner på en av bänkarna tillsammans med resten av familjen. En bänk de helt fyllde upp. Fler människor kom in och tog sina platser, både äldre, medelålders och småbarnsfamiljer. En tydlig skillnad mot den kyrka hon några få gånger besökt tillsammans med sina föräldrar var att utsmyckningarna var fler och mer fokuserade på bilder. 
   När gudstjänsten började blev Elvira tvungen att hålla med om att Niall haft rätt. Allt hon behövde göra var att resa sig vid samma tillfällen som de andra och sjunga när den övriga församlingen sjöng. Mässans ordning fanns tryckt på ett papper och när hon väl upptäckt det hade hon inte längre några problem med att hänga med.  Under predikan lyssnade hon uppmärksamt på det som sades, men vid bönestunden kunde hon, frustrerande nog, bara tänka på en sak. Eller snarare en person. Madison.
   Precis som när hon försökte sova på kvällarna dök Madisons ansikte ovälkommet upp i hennes tankar. Elvira hade inte haft någon mardröm om henne på flera nätter nu och hade börjat hoppas att det var över, en gång för alla. Hon hade redan försökt få kontakt med Madison, det hade hon faktiskt, med det enda resultatet att Madison undviktit henne ännu mer utstuderat efter det samtal som varit lika kort som meningslöst.
   She doesn't wanna talk to me. There's nothing I can do about it. Hon övertygade sig själv om att det var sant samtidigt som prästen fortsatte leda dem i bön. När gudstjänsten var över, och Nialls föräldrar hälsat på ett flertal andra familjer, åkte de tillbaka till huset för att äta middag tillsammans. En sista middag innan det var dags för henne och Niall att åka tillbaka till lägret.
   De sa hejdå till de andra i hallen medan Bobby bar ut deras väskor och Elvira fick ta emot lika hjärtliga omfamningar och avskedshälsningar som Niall. När hon gick ut genom ytterdörren ångrade hon inte för en sekund att hon följt med honom hem över helgen. Hon hade de senaste dagarna fått lära känna både hans familj, hans bakgrund och hans mest avslappnade och äkta personlighet.
   Bobby skjutsade dem till stationen där de efter fler kramar klev på tåget till Dublin. Hennes sista ensamma tid med Niall rann iväg alldeles för fort och när de bytte tåg till det som skulle ta dem till lägret kände hon en stark motvilja mot att behöva dela honom med de andra deltagarna där igen. Hon önskade att han var hennes, bara hennes. Hon önskade det så mycket att det värkte i hjärtat.
   När de satt på motorcykeln på väg tillbaka till konstskolan tryckte hon sig så nära honom hon bara vågade. De hade haft en hel helg tillsammans, men inte en enda gång under den tiden hade Niall sagt något om att han var intresserad av henne. Inte som något mer än en vän. Han hade haft den chansen, fler gånger än hon kunde räkna, men inte tagit den. Att vara så kär i honom och samtidigt tvingas möta insikten om att känslorna var obesvarade gjorde tillräckligt ont för att orsaka tårar i hennes ögon. Tårar hon tvingade sig själv att blinka bort innan han körde in på parkeringen utanför lägergården och stängde av motorn.
   Elvira klev uppgivet av motorcyklen, tog av sig hjälmen och skakade ut håret. Med ett stelt leende räckte hon honom hjälmen. "Thanks for the ride. And the weekend. I had fun."
   Niall tog emot hjälmen, tog av sin egen och lade båda två ovanpå motorcykelns skinnsadel. "Elvira..." Han tittade först ner i marken, men höjde sedan blicken mot henne och höll kvar den där. "I have to tell you something, something I sould have said before. But I was too shy."
   Nu kommer det. Alternativen blixtrade genom Elviras huvud utan att hon vek med sin blick från hans. Det var nu ursäkterna skulle komma. Han skulle säga att hon var en jättetrevlig tjej, men att han inte ville vara något mer än vän med henne. Att han hoppades att han inte råkat ge henne fel uppfattning. Elvira kände hur klumpen av gråt tog form i halsen. 
   Hon ville inte höra det, men kunde samtidigt inte gå därifrån utan att låta honom tala till punkt. Det skulle inte bara vara oartigt, utan till och med oförskämt. Istället stålsatte hon sig mot det han hade att säga samtidigt som hoppades med allt hon hade att hon skulle slippa skämma ut sig genom att gråta synliga tårar.
   "Yeah?" Hennes röst skulle ha spruckit om hon försökt uttala något mer än den korta frågan.
   "I'm...I'm in love with you." Hans röst var full av allvar när han yttrade orden. Elvira spärrade upp ögonen och kände det som att hela  världen plötsligt stannade upp. Som om alla ljud upphörde och luften frös till is.
   "What?"
   "That time at the bridge...when you were painting..." Han grimaserade åt sig själv. "I had to leave because I couldn't concentrate on my work when you were there."
   Kunde inte koncentrera sig? Hon trodde att han hade gått därifrån för att han blivit uttråkad av hennes sällskap. Nu när det började gå upp för henne vad han faktiskt sagt, var han erkänt, slog hennes hjärta så fort att hon blev yr. Hon hade gjort sig beredd på att bli avspisad, stålsatt sig mot det till och med, och när han istället avslöjade att han var kär i henne fick hon svårt att andas. Hon kunde inte få fram några ord utan stod bara kvar på samma fläck och stirrade på honom med halvöppen mun.
   Niall betraktade henne med uppenbar oro i blicken och först då förstod Elvira att han väntade på någon form av svar. Att han faktiskt var osäker på om hon var intresserad av honom eller inte. Att han kanske var lika rädd att få ett nej som hon varit för bara några sekunder sedan.
   "I..." Hon såg blygt på honom med hettande kinder. "I couldn't concentrate either."
   Vid hennes ord tändes hoppet i hans ögon lika tydligt som när man tänder ett ljus och han tog ett steg närmare. Lite tvekande sträckte han fram handen mot hennes och lika försiktigt lade Elvira sin i hans. De tittade ner på sina sammanlänkade händer samtidigt som de långsamt flätade in fingrarna mellan varandra. Elvira kunde känna hur Niall höjde blicken mot hennes ansikte ingen och tittade upp för att möta den. 
   Han tog ytterligare ett steg närmare så att bara några centimeter skilde dem åt. Sedan lutade han sig fram, lite prövande, och tryckte sina läppar mot hennes. Med lika mycket försiktighet utplånade Elvira det lilla avståndet som fanns kvar mellan dem och gled in i hans famn. Niall lade mjukt handen bakom hennes nacke när han kysste henne. Hon kunde känna den fjäderlätta beröringen av hans ögonfransar mot sitt ansikte och den svaga doften av hans andedräckt mot sin mun. Det var som om hon långsamt vadade ner i ett hav av berusande känslor.
   Sedan drog han sig undan, tillräckligt mycket för att kunna möta hennes blick. Elvira kunde se det lyckliga leendet som sakta spreds över hennes läppar speglades i hans ansikte. Niall rörde först vid hennes kind och drog sedan med fingrarna genom hennes hår, som om han hade längtat efter att göra det. Elvira förstod precis hur han kände det. Hon var lika överväldigad som honom över att de äntligen vågat uttala vad de båda hållit inom sig under flera veckor.
   Ljudet av en bil som körde in från motorvägen fick den att ryckas ur stunden. Elvira backade instinktivt ett steg bort från honom med hann inte långt förrän Niall kom efter och tog hennes hand igen. "I don't want it to be a secret."
   Elvira skakade på huvudet och lät ett långsamt leende formas i mungiporna. "Me neither." De såg på varandra ytterligare en stund. Sedan tog de med sig hjälmarna och väskorna och började gå mot lägergården hand i hand.
Jag är så så ledsen att de tagit så lång tid att skriva det här inlägget. Jag har haft svårigheter att hinna med att skriva men jag hoppas att ni fann detta kapitlet tillräckligt värd att ha väntat på. Jag kan knappt vänta på att få höra vad ni tyckte om det. Hoppas jag skapade många glada leende på era läppar medan ni läste. xx

A Drop in the Ocean - 13

Förra kapitlet:
  "We'll see." Helena blinkade överdrivet mot henne och började skratta igen. Innan Elvira gick chansen att protestera igen stack Helenas rumskamrat fram huvudet bakom badrumsdörren.
   "Who is going to suduce who?"
   Elvira såg anklagande på sin vän som satt i sängen och nu brast ut i ett förtjust gapskratt.
   "Helena!"
 
 

A drop in the ocean,
A change in the weather,
I was praying that you and me might end up together.
It's like wishing for rain as I stand in the desert,
But I'm holding you closer than most,
'Cause you are my heaven.

I don't wanna waste the weekend,
If you don't love me, pretend
A few more hours, then it's time to go.
And as my train rolls down the East coast,
I wonder how you keep warm.
It's too late to cry, too broken to move on.

Elvira stod på parkeringen med sin ryggsäck slappt hängande över ena axeln. Luften hon drog in var fylld av årstidens dofter och ljud. Lukten av vilda blommor och solvarmt grus blandades med syrsornas spel och humlornas dåsiga surrande. Allt omkring henne andades lat och varm sommardag. Ett faktum som gjorde kontrasten till hennes snabba hjärtslag desto skarpare.
   Niall hade sagt att de skulle träffas på parkeringen efter klockan fyra och att hon skulle packa det hon ville ta med i en ryggsäck. Under lunchen hade hon inte kunnat få ner något mer än en halv potatis, simmande i brunsås, men var trots det inte hungrig. Känslorna kastades om varandra inom henne och gjorde att mat var det sista hon kunde tänka på.
   Upprymdhet och nervositet, lycka och rädsla. Allt på samma gång. Hon hade fortfarande ingen aning om vad hon kunde förvänta sig av helgen, bara att hon skulle ångra sig för alltid om hon inte tog chansen att tillbringa den tillsammans med killen som fångat hennes hjärta. Där hon stod på det hårdpackade gruset och väntade hörde hon steg närma sig. Långsamt vände hon sig runt och såg på Niall som var på väg mot henne från andra änden av parkeringen. Han hade en mc-jacka och ett par svarta solglasögon på sig och var så snygg där han gick med självsäkra steg att hon kände sig knäsvag.
   När deras blickar möttes på avstånd log han. Över den ena axeln hade han slängt en sportbag och i händerna höll han två hjälmar. Han kom bort till henne, stannade och räckte fram den ena av dem. Elvira tog emot den med båda händerna. "Thanks."
   "Ready to go?" Han såg på henne innan han tryckte ner hjälmen över sitt huvud. Hon nickade, torr i minnen av nervositet. När hon dröjde med att ta på sig hjälmen sträckte Niall fram handen och tog tillbaka den.
   "Let me help you with that." Med en rörelse så mjuk att den gav henne rysningar strök han undan hennes hår från axlarna och hjälpte henne på med den blänkande svarta hjälmen. Sin sportbag pressade han ner i packboxen på motorcyklen innan han lade benet över fordonet och satte sig. Niall gjorde en svepande rörelse med handen framför sitt ansikte. "You better put that down if you don't wanna get dirt and bugs in your eyes."
   "Okay." Elvira gjorde som han föreslagit och blev sedan stående snett bakom honom. Han vände på huvudet som om han väntade på att hon skulle sätta sig. 
   Elvira rättade till ryggsäcken så att remmarna låg över båda axlarna och gick osäkert fram till motorcykeln. Hon hade aldrig åkt med på en förut och lade lite tveksamt benet över den skinnklädda sageln för att sedan sätta sig. Och nu då? Var det meningen att hon skulle lägga armarna om hans midja? De hande aldrig ens hållit varandra i handen och att nu plötsligt trycka sig mot honom på det sättet kändes nästan för intimt.
   Niall startade motorcykeln som gick igång med ett spinnande muller innan han vred på huvudet åt hennes håll. "Elvira, you have to hold on to me if you wanna stay on the motorbike."
   Det fanns något roat i hans ton när han sa det och Elvira skämdes över att hon tvekat. Försiktigt hasade hon fram på sadeln och lade armarna om honom bakifrån. Niall körde ut från pakeringen med en rivstart och Elvira flämtade till av rörelsen. Hon hårdnade i greppet om hans midja och tryckte sig själv mot hans rygg samtidigt som hon knep ihop ögonen.
   När de kom ut på vägen öppnade hon dem igen och kisade mot landskapet som flög förbi. Samtidigt som hon slappnade av fylldes hon oväntat av en helt ny känsla. Hon hade aldrig vetat att det kunde kännas så, att fara fram på vägen medan håret fladdrade i vinden bakom hjälmen. Det var frihet, nervkittlande frihet. Elvira tvekade en kort stund, men lutade sedan sidan av huvudet mot Nialls rygg. Känslan av att sitta så nära honom var nästan berusande och hon var tacksam över att han inte kunde se det lyckliga leende som spred sig över hennes läppar.
   Det tog inte mycket mer än en kvart att ta sig till stationen från lägergården och Elvira kunde inte låta bli att känna en våg av besvikelse när färden var över. Hon skulle inte ha haft något emot att sitta kvar på samma sätt bakom honom en timme till. De klev båda av innan Niall låste motorcykeln med en kraftig kedja han förvarade i packboxen. De tog av hjälmarna och bar med dem och väskorna till stationhuset där de kontrollerade tavlan med tågens ankomsttider. Niall pekade mot den översta raden på den digitala tavlan samtidigt som han klämde fast hjälmen under armen.
   "We're going with that train. It will be here in about five minutes." Han vände sig mot henne med ett leende. "Lucky that we didn't leave any later. Then we would have missed it."
   Elvira nickade och kände sig ännu en gång mållös i hans närhet. Ett handikapp hon måste lära sig att komma över om hon skulle tillbringa hela helgen tillsammans med honom. Om hon betedde sig på det här blyga och tillbakadragna sättet skulle hans familj tro att det var något fel på henne. Hon rättade till sin ryggsäck och log. "Yes, lucky us."
   När tåget saktade in på rälsen utanför lämnade de stationshuset tillsammans med de andra resenärer som väntade på att det skulle bromsa in. De lät de andra passagerarna kliva av innan de själva klev på och gick längs den trånga korridoren mellan vägnens säten.
   "Here's two seats." Niall sköt upp sin väska med båda hjälmarna på hyllan ovanför dem. Sedan visade han med handen att Elvira kunde ta fönsterplatsen om hon ville. Elvira slog sig ner och Niall satte sig på sätet bredvid. Ett sorl uppstod medan andra passagerare fortfarande klev på och letade efter platser och föräldrar hjälpte sina barn att komma till rätta.
   Några minuter senare rullade tåget igång och landskapet utanför fönstret förändrades från småstadsbebyggelse till ängar och skog. Elvira kunde betrakta en svag spegelbild av sig själv när hon tittade ut genom rutan och passade diskret på att fixa håret som blivit platt av hjälmen. Det här var första gången hon och Niall inte hade andra lägerdeltagare i närheten och situationen kändes nästan overklig. Som om hon glömt bort att det fanns en värld utanför konstskolan.
   "This is kinda unusual, right?"
   "What?" Elvira vände hastigt på huvudet generad över att hon försvunnit in i sina egna tankar så snart.
   "Well, to not be on the camp." Han höjde på ögonbrynen och skrattade lätt. "It's weird how fast you got used to be there all the time."
 Elvira kunde inte låta bli att le åt att de uppenbarligen suttit och tänkt på samma sak. Som om de kunde kommunicera med varandra utan ord. "I know. It's like we have been living on a different planet these weeks."
   "Exacly." Niall var på väg att säga något mer, men blev avbruten av sin mobiltelefon som började ringa. "Hold on."
   Elvira nickade och tittade ut genom fönstret igen. Något av den spända stämningen mellan dem hade brutits och för första gången sedan han frågat henne om hon ville följa med insåg hon hur mycket hon såg fram emot de här dagarna. Hur mycket hon såg fram emot att lära känna honom mer och se honom i hans hemmiljö. Alla människor lade sig till med en viss personlighet på ett läger, ett visst sätt att vara på, kanske för att man trodde att det var vad andra förväntade sig. Men hemma, tillsammans med sin familj, var det få personer som kunde uppehålla en fasad någon längre stund. Hos de människor man växt upp med kröp den äkta personligheten snart fram, vare sig man ville det eller inte.
   Niall svarade i telefonen och det hördes på hans familjära ton att det var någon han kände väl, någon han kunde prata avslappnat med.
   "Yes, we're there in two hours," hörde hon honom säga samtidigt som hon tittade ut mot landskapet som drog förbli i gröna och blå färger. Niall fortsatte prata med personen i andra änden och hans röst, tillsammans med det behagliga dunkandet från rälsen, var rogivande. Solen lyste in genom rutan och stekte hennes ben genom byxornas tyg och Elvira kände hur dåsigheten kom över henne lika obevekligt som ett stilla sommarregn. Hon slöt långsamt ögonen, bara för några sekunder. Hon tänkte inte somna här på tåget, inte med Niall bredvid sig. Hon tänkte bara blunda en kort stund...
 
En högtalarröst trängde igenom Elviras sömn och fick henne att frånvarande undra var hon befann sig. Platsen hon satt på gungade i jämn tack och hennes kind vilade mot något svalt och slätt. Någon form av skinnklädsel kanske. Innan hon han öppna ögonen hördes ljudet av gnisslande bromsar och Elvira kände hur hon trycktes bakåt mot sätet.
   "Elvira, are you awake?"
   Den varma rösten fick henne att slå upp ögonen och blinka till ett par gånger. Förvirrat höjde hon på huvudet och stirrade på platsen hon lutade mot. Det svala materialet hon känt mot sin hud tillhörde Nialls mc-jacka och tills för två sekunder sedan måste hon ha legat med kinden tryckt mot hans axel.
   Elvira ryckte till vid insikten och satte sig rakt i sätet. Hon hade inte bara blundat en minut, hon hade somnat och sedan fallit med huvudet mot hans arm där hon hängt mot honom hela vägen fram. Det pinsamma i situationen färgade hennes kinder rosa och Elvira rättade skamset till håret. En snabbt titt upplyste henne om att hon åtminstone inte dreglat på hans jacka. Niall måste tycka att hon var påflugen som lutat sig mot honom på det sättet.
   Men när hon kastade en blick på honom från sidan kunde hon inte se någon antydan till det i hans ansikte. Istället gled ett mjukt leende över hans läppar som om han förstod vad hon tänkte och ville försäkra henne om att hon inte hade något att skämmas för. De andra resenärerna hade redan rest sig och börjat plocka ner sina bagage från hyllorna när Niall kom på fötter och gjorde detsamma. Så snart han tagit ner deras saker sträckte han fram handen för att hjälpa Elvira upp från sätet.
   "Where are we?" Elvira försökte se förbi de andra passargerarna genom vagnens ruta samtidigt som de långsamt tog sig fram mot dörrarna. Niall höll kvar hennes hans i sin när han svarade.
   "Dublin train station. We have to change train here so we can continue our trip to Mullingar." De klev ner på perrongen och utan att släppa hennes hand en enda gång guidade Niall dem mellan andra resenärer till spåret nästa tåg skulle avgå från. På tågstationen var ljudnivån hög och stressen utgjorde en stark kontrast till lugnet på konstskolan när brådskande människor trängde sig fram med sitt bagage i händerna. Elvira och Niall kryssade mellan dem och klev på en av vagnarna som stod närmast. De slog sig ner på ett ledigt säte och först när de båda att sig släppte han hennes hand.
   Elvira tyckte att hon fortfarande kunde känna värmen från hans när hon med lätt bultande hjärta såg ut genom fönsteret. En grupp killar i yngre tonåren klev på och slog sig ner på sätena runt omkring dem, något som omedelbart bröt känslan av avskildhet. De pratade högljutt med varandra vilket gjorde att Elvira inte ens försökte påbörja något samtal med Niall under färden.
   Resan från Dublin tog mindre än en timme och när de klev av på stationen i Mullingar upplevde Elvira hur en ilande känsla vandrade längs hennes ryggrad. Nu fanns det ingen återvändo, nu var hon här tillsammans med killen hon varit intresserad av sedan lägrets första dag. Här för att tillbringa hela helgen med honom och hans familj. Hon hann inte komma längre än så i tankarna förrän en man som såg ut att vara mellan fyrtio och fyrtiofem år kom emot dem med öppna armar.
   "Niall. Me boy!"
   Mannen hade lätt gråfärgat hår blandat med samma blonda färg som Niall. Med ett brett leende kom han fram till dem och omfamnade sin son.
   "Hi daidí." Niall lade mjukt handen bakom ryggen på Elvira och drog henne lite närmare sig själv. "This is me friend Elvira, that I told you about."
   Hans pappa vände sig mot henne med ett ännu bredare leende. "Hello, Elvira." Innan Elvira hann räcka fram handen för att hälsa blev hon indragen i en vänlig omfamning.
   "Eh...hi," fick hon fram mot hans axel samtidigt som hon lite tafatt återgäldade kramen. I ögonvrån tyckte hon ana ett roat leende från Niall. Hans pappa släppte henne och tog samtidigt hand om ryggsäcken som Elvira haft hängande över ena axeln.
   "I'm Robet, but you can call me Bobby. Nice to meet you, Elvira." Hans röst var präglad av en tydlig irländsk brytning, men samtidigt inte svår att förstå. Elvira log mot mannen.
   "Nice to meet you too."
   Nialls pappa gick före dem till en silver färgad Ford Fokus på stationens parkering och lade in deras väskor i bagaget. Elvira satte sig i baksätet för att Niall skulle kunna ta platsen där fram bredvid sin far. Men istället för att gå bort till passagerarsidan öppnade han den motsatta dörren till baksätet och satte sig på platsen till höger om Elvira.
   Med Bobby vant kryssade mellan småstadstrafiken talade Niall och hans pappa med varandra med kraftig brytning. Elvira hade inte lätt att hänga med i samtalet men kunde ändå uppfatta ett ord här och var. Av den lilla förståelse han hade verkade det som att de pratade om Nialls musiklektioner på lägret.
   Efter en stund nådde de ett välskött bostadsområde och Nialls pappa bromsade in bilen framför en radhuslänga i tegel. Han gjorde en gest med handen mot det hus som låg längst ut på kanten av längan. "Our home," förklarade han med en antydan till stolthet i rösten samtidigt som han såg sig om över axeln.
   "It looks really nice." Elvira log artigt mot honom innan de klev ur bilen.
   "Come." Niall tog hennes hand och ledde henne fram till dörren samtidigt som Bobby plockade fram väskorna ur bagaget. Elvira anade en ny form av självsäkerhet hon Niall nu när han befann sig på hemmaplan. Inte för att det var en egenskap han hade verkat sakna tidigare, men nu lyste den ur hans ögon och gjorde honom på något sätt ännu mer tilldragande.
   En smal gång av stenplattor, kantad av välklippt gräs, ledde fram till dörren och under fönstren fanns prydliga rabatter planterade. Niall släppte hennes hand när de kommit fram till ingången och i samma stund slogs dörren upp av en vacker rundlagd kvinna med blommönstrat förkläde.
   "Niall!" Scenen från tågstationen upprepades, om möjligt med ännu större entusiasm, då hon slog armarna om honom samtidigt som hon mumlade en ström av ord på irländska. Sedan släppte hon sin son och lät nyfiket blicken glida över till Elvira.
   "And this is Elvira, I suppose." Hennes engelska var tydligare än hennes man, även om melodin fortfarande hade en irländsk klang. Den här gången var Elvira beredd och fick ingen chock när Nialls mamma slängde armarna om henne som om de känt varandra i flera år.
   Men efter att kvinnan kramat om henne tycktes hon komma på sig själv och backade ett steg för att göra som man gör vanligtvis. Hon sträckte fram handen med ett varmt leende. "Maura, Niall's mum." Elvira tog hennes hand och återgäldade leendet.
   "Elvira Chapman." 
   De följde efter Maura in i huset där prat och skratt hördes från köksdelen. Förutom familjefoton fanns landskapsbilder och hemmagjorda dekorationer uppsatta på väggarna. Det påminde Elvira om hennes hus där hemma i England och trivnaden ökade genast drastiskt. 
   Kring det långa matbordet i köket rörde sig ett flertal personer som alla stannade upp när Niall och Elvira kom inom synhåll. Niall presenterade dem en i taget och Elvira gjorde sitt bästa för att komma ihåg alla namn samtidigt som de en och en kom fram för att hälsa. 
   "This is my oldest sister Grainne and her husband Aidan. They live a couple blocks away, but always come here to eat our food every weekend." Niall flinade när hans syster gjorde en grimas mot honom. "This is my older brother Greg. Then we have the oldest of my little siblings, Sean. After him we have Cormac and the youngest is Ciara. The spoild one in the family."
   Hans syskon småskrattade, skämtade och knuffade lätt på honom samtidigt som han rabblade upp deras namn och placering i syskonskalan.
   "And even if I'm two years younger, I can still beat Niall any time." Sean smög sig upp bakom sin bror och kopplade ett grepp över hans överkropp.
   "No way." Niall tacklade omkull Sean och båda bröderna ramlade snabbt ner i en hög på golvet. Deras mamma klev vant över dem när hon gick in till köket och lyfte på locket till en enorm gjutjärnsgryta.
   "Dinner is ready." Hon slog demostrativt sleven mot grytan och inom några sekunder hade alla satt sig vid bordet. Niall och hans bror kom skrattade upp från golvet och tog sina platser. Elvira sneglade på Niall som satt bredvid henne och kunde inte låta bli att le åt hans rufsiga hår. Hon hade haft rätt i att hon skulle upptäcka mer av hans personlighet här och det hon redan lagt märke till var uteslutande positivt. Han var en glad och avslappnad kille med en grundtrygghet i livet som lyste igenom allt han sade och gjorde.
   En av de yngsta pojkarna stäckte sig efter sleven bara för att bli belönad med en dask på handen av sin mamma. Maura gav sin yngste son en sträng blick. "Guests first, Cormac."
   Cormac drog undan handen med skamsen blick för att sedan blänga på Sean som höll tillbaka ett skadeglatt skratt. Maura nickade uppmuntrande mot Elvira och sköt grytan i hennes riktning. Elvira kunde som vanligt inte tänka på mat i Nialls närhet, men tog ändå tillräckligt mycket för att inte verka otacksam.
   Grytan, en kryddstark köttfärsröra med färgglada grönsaker, skickades runt tillsammans med vitt bröd och ett flertal andra tillbehör. Stämningen runt matbordet var högljudd och skämtsam på blandad engelska och irländska, ibland med båda språken i en och samma mening. Elvira kände hur hon gradvis slappnade av och lyckades till och med få i sig maten utan att hennes spända mage protesterade. Hennes nyfunna lugn varade ända tills Ciara, Nialls sjuåriga syster, intresserat började studera henne och Niall.
   "Are you two in love?"
   Alla samtal runt bordet tystnade och varenda blick riktades mot dem. För en gångs skull var inte Elvira ensam om att rodna. Nialls kinder flammade upp i samma nyans som hennes egna medan de båda satt där utan att få fram något svar. Grainne, den äldsta av syskonen, kom till deras räddning.
   "Which team are you on the camp, Elvira?"
   Elvira gav henne en tacksam blick.
   "I'm in the artclass," svarade hon med ett svagt leende.
   "An artist in my house." Bobbys brutna engelska lät varm och hjärtlig när han såg på henne.
   Elvira ryckte på axlarna, osäker på om hon förtjänade titeln." Well, not really..."
   "She's really talented," inflikade Niall med övertygelse i rösten. Elvira gav honom en hastig blick från sidan, både glad och överväldigad av hans beröm. Samtidigt som Grainne ställde ett par frågor till om utbildningen bröt nya samtal ut kring middagsbordet och hon och Niall stod inte längre i centrum för allas odelade uppmärksamhet. Elvira var så lättad över att ha undkommit Ciaras rättframmaa fråga att hon entusiastiskt kastade sig in i en detaljrik beskrivning av lektionerna för Grainne som lyssnade med intresse.
   När middagen var över, maten slut och alla hade hjälpts åt att plocka undan disken, förflyttade sig hela familjen till sofforna i vardagsrummet där samtalen fortsatte på samma höga ljudnivå. Någon satte på TV:n medan de andra fortsatte prata och Elvira kunde inte göra något annat än trivas där hon satt inklämd mellan Niall och hans mamma i en av de bruna skinnsofforna.
   Tiden tycktes rusa iväg och när klockan närmade sig elva på kvällen åkte Grainne och hennes man hem till sin lägenhet där de antagligen skulle återgå till lugnet och ägna tid åt varandra resten av kvällen. Strax därefter bröt de andra syskonen upp från gemenskapen och släntrade en efter en upp för trappan och in på sina rum. När Elvira och Niall var de enda som var kvar i vardagsrummet reste han sig upp och hjälpte henne att komma ur den mjuka soffan. "You can sleep in my bed. I'll take the couch."
   "Are you sure that's okay?" Elvira kände ett stygn av dåligt samvete över att hon kom och tog över hans rum under den korta helg han var hemma från konstskolan.
   "Of course." Han log mot henne över axeln där han gick före henne upp i trappan. Ett leende som fick det att fladdra till i magen på Elvira medan hon följde efter.
   "Here it is." Han sköt upp dörren till ett litet rum med en smal säng, ett vitt datorbord och en hylla fylld med böcker, filmer och skivor. "It's not very big, but it's kinda clean. If you don't pull away the desk just to see if there is any dust." Han flinade lite mot henne och Elvira skrattade.
   "No problem. I'll promise not to check the cleaning."
   "My mum has probably changed the bed sheets already. And there's your bag my dad brought here." Han pekade mot skrivbordsstolen där hennes ryggsäck tålmodigt satt och väntade på henne. Elvira nickade.
   "That's perfect. And the bathroom..."
   "At the end of the corridor to the right." Niall gjorde en rörelse med huvudet mot rummet och dröjde sedan tvekande kvar i dörröppningen utan att se på Elvira som placerat sig mitt på golvet. Han drog långsamt med handen över nacken och backade ett steg så att han hamnade med föten i korridoren utanför.
   "Well, I'll see you tomorrow. Sweet dream."
   Elvira lyfte upp sin ryggsäck från stolen och höll den mot sig för att ha någonstans att göra av armarna. "Sweet dreams."
   Niall tvekade några sekunder till, log sedan ett hastigt leende och försvann ner för trappan. Elvira kunde inte låta bli att önska att han åtminstone gett henne en kram innan de skildes åt. Men samtidigt visste hon fortfarande inte vad han tänkte om henne och ville inte att han skulle ge sken av att känna något han inte kände. Gjorde han det skulle det bara sluta med att han krossade hennes hjärta. Elvira blev hellre utsatt för hans ärlighet, vad den än innebar, än levde i en falsk föreställning.
   Hon rotade fram sin necessär ur ryggsäcken och tassade tyst bort till badrummet för att känna på handtaget. Rummet var upplåst så Elvira gick in och hängde upp sin handduk på den av krokarna där det stog Guest ovanför. Efter att ha borstat tänderna gick hon tillbaka till Nialls rum och stängde dörren innan hon bytte om till t-shirten hon brukade sova i.
   När hon kröp ner under täcket påmindes hon om hur märklig hela situationen var. Hon sov över hemme hos en kille och umgicks med hans familj utan att vara hans flickvän. Det var egentligen inte konstigt att Ciara ställt den frågan hon gjort. Alla de andra måste undra samma sak, även om de var för artiga för att fråga rätt ut.
   Med trots det udda i situationen kunde hon inte komma ifrån känslan av att hon trivdes på ett sätt som hon inte gjort hemma hos någon annan av sina vänner. Man kan knappt tro att de en gång haft det svårt med ekonomin här, vilket resulterade med Nialls flytt till England. Han skulle troligtvis flytta tillbaka efter lägret, nu när familjen inte längre behöver bekymra sig pengamässigt. Familjens sätt var så välkomnande och inkluderande att det var omöjligt att inte trivas. Dessutom såg hon en ny sida av Niall när han var tillsammans med sin familj, en sida av honom hon nästan tyckte ännu mer om än den hon sett på lägret. Ett faktum som gjorde att hon såg fram emot morgondagen så mycket att hon inte  visste om hon skulle kunna sova överhuvudtaget. Men det gjorde hon, bara några minuter efter hon stängt ögonlocken och slappnat av. 
   I hennes drömmar var hon vaken i Nialls rum igen, fast till skillnad från vad som egentligen hände så gick Niall emot henne där hon stod i mitten på golvet. Allt runt omkring dem var uppfångat i ett rosa orange ljus som fyllde alla hennes sinnen med lugn harmoni och lust. Det var som om Elvira och Niall lyftes från marken så fort de rörde vid varandra och de svävade uppe bland molnen. Ingen behövde bry sig om läger, familjer eller något störande i deras liv, allt de fokuserade på var varandra. Välkännande rus fyllde hennes kropp när han mjukt kysste hennes hals och nacke med svepande rörelser och lika så när deras kroppar virvlades tätt omkring varandra mitt i allt ljus. I drömmarnas värld fanns inga hinder eller grusade förhoppningar. 

Nu har de äntligen lämnat lägret för långhelgen och jag vet att Ni kanske inte förväntade Er det här. Men så blev det och jag hoppas Ni uppskattade det. Det sista var för alla Er som hoppades på mer intim romantik mellan dem. Ledsen att det inte hände i det här kapitlet men sluta inte hoppas för vem vet vad som kommer. Tack för Era kommentarer, de får mig verkligen att känna motivation till att skriva mer varje dag. xx

A Drop in the Ocean - 12

Förra kapitlet:
Madison hade redan gjort sitt val. Hon ville inte vara vän med henne och det fanns inget Elvira kunde göra för att ändra på det. Dessutom fanns det många unga tjejer som använde Facebook på samma sätt som Madison utan att någon reagerade över det.
   Trots det konstaterandet var det med en obehaglig känsla inom sig hon bytte om till nattlinne för att krypa ner i sängen.
 
 
It's like I'm walking on water
Everything new
Very deep water
and I'll do what I must do
to keep on walking
Always next to you
See, I don't wanna lose this moment 
It's like I'm walking on water 
 
Elvira valde nummer i listan på telefonen och satte den mot örat för att lyssna på signalerna som gick fram. Hon hade varit så uppslukad av deras grupparbete att hon helt glömt bort att planera inför den kommande långhelgen, den helg då alla på lägret skulle få fyra dagar ledigt för att kunna åka hem och hälsa på sina familjer. Nu var det bara en dag kvar och Elvira hade precis insett att hon inte sagt något om ledigheten till sin familj.
   "Hello?" Hennes mamma kontrollerade som vanligt inte vem som ringde innan hon svarade.
   "Mum, it's me." Elvira slog sig ner på sängkanten när hon hörde hennes välbekanta röst i andra änden.
   "Elvira?" Elvira kunde höra på hennes ton att hon log när hon uttalade hennes namn. Och trots att de inte kunde se varandra, log hon tillbaka.
   "How are you pumpkin? I haven't heard from you in a long time."
   "I know, sorry. It have been lots to do." Elviras leende dröjde kvar när hon tänkte på hur de senaste veckorna varit. På hur hon både skrattat och arbetat tillsammans med människorna som utgjorde deras grupp. "But everyting's good. I made the right decision to stay here."
   "How nice to hear."
   Först nu reagerade Elvira på att hennes mammas röst inte lät som vanligt. Den var lite tjockare, lite otydligare, än den brukade vara. En svag ängslan fick hennes leende att avta och hennes ögonbryn att dras ihop.
   "Mum, are you sick? You sound...I don't know, kinda weak?" Hennes mamma suckade lågt till svar.
   "I'm getting better, which is more than you can say about your dad and siblings." Hon lät trött när hon sa det, trött på gränsen till utmattad.
   "What?" Elvira reste sig oroligt upp från sängkanten. "What is it? Have you all catched a cold at the same time?"
   "If only." Hennes mamma suckade en gång till, som om det ljudet var det som bäst kunde beskriva situationen. "We got the flu, all of us. I throwed up for the last time last night, but the others are still sleeping with a bucket behind their beds. I don't think it's been more that ten minutes since someone vomited."
   "Oh, no." Elvira snuddade med fingrarna vid sin egen hals som om illamåendet hade kunnat smitta över linjen. "The flu is awful."
   "Yes, you get all knocked out. I would like to stay in bed as well, but someone has to take care of the others."
   "Poor thing." Elviras röst var fylld av äkta medlidande när hon grimaserade åt informationen. "I wish I could do something."
   "The best thing you can do is to keep away from here." Hennes mamma skrattade glädjelöst. "And not get infected."
   Keep away? Elvira svalde ner sin besvikelse och fick fram ett konstalt skratt samtidigt som hon frånvarande drog med fingrarna över skrivbordsskivan. "You're probably right. I hope you'll get better soon."
   "Thank you sweetheart. But are you sure that everything is good with you?"
   "Positive." Elvira tryckte på ordet för att försäkra henne om att det var sant. 
   "Okay. Feel free to call me anytime. We miss you" Hennes mammas röst vädjade till henne att hålla kontakten.
   "I miss you too. And I'll keep in touch." Elvira menade det. Om hon bara kom ihåg det skulle hon både bli bättre på att ringa och skicka sms. "Love you. Bye."
   När de avslutade samtalet sjönk Elvira ner på sängen igen. Hon stoppade ner mobiltelefonen i byxfickan och blåste långsamt ut luft genom läpparna. Eftersom hon inte kunde komma var det ingen mening med att berätta för familjen om långhelgen då så gott som alla på lägret skulle åka hem. Frågan var bara vad hon skulle göra nu. Uppgivet drog hon handen genom håret för att sedan kasta en blick på klockan. Det var dags att gå ner till kvällsmaten. 
   Medan hennes tankar fortfarande rörde sig kring långhelgen lämnade hon rummet och gick ut i korridoren. Hon skulle helt enkelt bli tvungen att stanna kvar på skolan, även om hon var den enda som gjorde det. Med tunga steg gick hon bort till trappan och hamnade ansikte mot ansikte med Niall och hans kompisar som var på väg ner från tredje våningen. 
   "You can keep on going. I'll be right with you." Niall lät de andra tränga sig förbi medan han behöll blicken på Elvira. De hade inte träffats sedan deras korta samtal om Madison och Elvira försökte tvinga undan de omtumlande känslorna som överföll henne när han såg henne i ögonen. Så snart hon gått ifrån honom utanför musiksalen hade hon ångrat sig, men att fortsätta gå hade ändå framstått som det minst pinsamma alternativet. I vanliga fall var hon inte en person som lät känslorna styra eller tog förhastade beslut, men Niall tycktes ständigt ha den effekten på henne.
   Efter en kort tvekan sträckte han fram handen och rörde vid hennes axel. "How are you? You look a little lost."
   Hans sätt att uppmärksamma hennes sinnesstämning gjorde henne varm i hjärtat, en värme som snabbt spred sig till resten av kroppen. Hon log svagt mot honom. "I'm good. It's just that I can't go home for the long weekend because my family has the flu."
   Niall rynkade på ögonbrynen och lät sin arm falla till sidan igen. "That's too sad. But what are you going to do?"
   Elvira ryckte på axlarna samtidigt som hon började gå ner för trappan, trappan där de träffats för första gången då hennes väska fastnat och sedan spottat ut sig innehållet över hela platsen. "I don't know. Stay here I guess."
   "Are someone else going to stay here?" Niall såg fortfarande bekymrad ut där han gick bredvid henne. Den gamla trappan var så trång att deras armar snuddade vid varandra ett par gånger på vägen ner.
   "I have know idea." De var framme vid matsalen nu och Elvira lät blicken glida över borden. Helena fick syn på henne och vinkade för att hon skulle komma och sätta sig hos dem. Elvira gav Niall ett hastigt leende. "But I'll do just fine."
   Niall svarade inte och Elvira gick bort och tog sin kvällsmat för att sedan sätta sig vid sitt vanliga bord. Medan de andra skrattade och pratade runt henne upptäckte hon att hon hade svårt att få ner sin smörgås med löskokta ägg. Varje tugga hon tog blev hon tvungen att skölja ner med två klunkar ljummet te.
   Det var den effekten alla samtal med Niall hade på henne. När hon nyss pratat med honom, nyss sett in i hans vackra ögon, verkade hennes kropp sluta fungera som vanligt. Hon fick svårt att äta, svårt att sova och svårt att koncentrera sig på lektionerna. Stop it, Elvira. If he is interested in you, he would have said something ages ago.
   Elvira kastade en blick mot Nialls bord för att sedan titta ner på sin halvätna smörgås. Det var ingen idé. Hon skulle inte kunna få ner den. Inte så länge hennes tankar dröjde kvar vid killen några meter bort. De andra vid bordet tycktes inte märka något när de engagerat pratade om deras grupparbete och hur långt de kommit. Elvira sköt in ett passande medhåll eller leende här och var för att inte avslöja sin brist på fokus.
   När de ätit upp och var på väg att lämna matsalen reste Niall sig så plötsligt från sitt bord att han nästan välte omkull stolen i sin iver att komma ikapp henne. "Elvira, wait."
   Elvira snurrade omedelbart runt och såg på honom med andan i halsen. "Yes?"
   "I thought about something." Han såg sig om på några andra elever som var på väg att lämna matsalen och flyttade sig så att de kunde passera. "Come." Han gick före henne bort till den tomma receptionen där de var ut vägen för trafiken ut och in ur matsalen. Elvira följde efter medan hon koncentrerade sig på att andas normalt. Niall verkade välja sina ord med omsorg. "We're friends, right? So I thought -"
   Han avbröt sig själv med ett snett leende. "Okay, this may sound stupid." Ett kort skratt lämnade hans strupe. Sedan blev han tyst innan han öppnade munnen igen. "What I wanted to ask you is if you want to come with me home to my family this weekend? Since you can't go to yours, I mean."
   Elviras ögon vidgades och hennes mun öppnades sakta medan hon stirrade på honom. Niall betrakatade hennes reaktion och såg ut som om han ångrade att han ställt frågan. "But only if you want," lade han till med en grimas som antydde att han kanske betett sig framfusigt.
   Elvira förblev mållös i några sekunder till. Följa med hem till honom? Stormande glädje blandades med total chock och sprittande nervositet inom henne. Den frågan var den allra sista hon väntat sig att han skulle ställa. Hon visste inte om det fanns något hon ville hellre än att tillbringa en hel helg tillsammans med honom, men samtidigt hade hon ingen aning om vilken roll hon förväntades ha i sammanhanget. Skulle inte hans familj tycka att det var konstigt om han tog med sig en tjej hem som inte var hans flickvän?
   Niall väntade fortfarande på svar och till slut tvingade Elvira sig själv att få fram ett. Det enda hon kunde ge om hon inte skulle ångra sig resten av livet. "Yes, please. I would love to."
   Niall släppte ut det andetag han dragit in och log brett mot henne. "Cool. Or, I mean, fun." Han småskrattade åt sig själv. "But since it's only a long weekend for us at the camp I thought I would leave on friday afternoon. If that's okay for you?"
   Elvira nickade, fortfarande tagen av hans erbjudande. "Sure. Absolutely." Sedan kom hon på att det fanns något hon borde fråga. "Eh...where do your parents live?"
   "In Mullingar. We can take the moterbike to the station and then the train to Ireland." Niall log fortfarande och hans ögon strålade så vackert mot henne att hon blev övertygad om att det var fullt möjligt att drunkna i dem.
   "Okay." Elvira nickade ännu en gång. Hennes hjärta slog hårt och hon kände att hon behöve komma därifrån för att kunna lugna sig och dra in ett helt andetag.
   "Great." Niall såg villrådig ut en kort stund. Han stoppade ner händerna i byxfickorna bara för att ta upp dem igen innan han hastigt log en gång till. "I gotta go now, but I'll see you later."
   "Mmhmm." Elvira kunde inte längre få fram något annat än det sparsamma ljudet. Båda två såg på varandra under ytterligare en sekund innan de samtidigt vände sig om och gick åt var sitt håll. Om det inte hade varit för att det fanns andra människor i byggnaden skulle hon ha skrikit högt när hon tog sig uppför trappan till sitt rum.
 
För andra gången samma kväll knackade Elvira på dörren till Helenas rum. Hon hade redan provat för ett par timmar sedan, men ingen hade varit inne vid tillfället. Nu kändes det som om hon skulle spricka om hon inte fick berätta sin nyhet för någon snart. Klockan var strax efter tio, men hon hoppades på att hon inte gått och lagt sig än. Några sekunder efter att Elvira slagit knogarna mot dörren öppnades den av Helena. Hon såg inte förvånad ut över att se Elvira utan sköt bara upp dörren och flyttade sig så att hon kunde komma in.
   "Is it okay if I stay here for a while?" Elvira väntade inte på svar innan hon klev in och stängde efter sig. Helena log och gick bort till sin dator på skrivbordet för att stänga av den.
   "Of course. I just checked my mail."
   Elvira nickade frånvarande. "Where's your room mate?"
   "In the bathroom, brushing her teeth." Helena sjönk ner på sängen och drog upp benen framför sig. Rummet hon delade med en annan tjej var en exakt kopia av Elviras, men fägerna och mönstret på textilerna var annorlunda.
   Elvira kastade en blick mot baddrumsdörren. "I didn't mean to disturb you if you where going to bed."
   "Elvira" Det fanns en antydan till förebråelse i Helenas röst när hon höjde på ena ögonbrynet. "You never disturb." Hon såg Elvira i ögonen för att göra sin poäng tydlig. "You can hang with us as much as you want."
   Elvira uppskattade erbjudandet, men än vad hon ville avslöja. Hon hade övertygat sig själv om att det var okej att bo själv, praktiskt till och med, men ibland saknade hon att ha en rumskamrat. Särskilt på kvällarna när hon kunde höra tjejerna från rummen bredvid skratta och prata.
   "So..." Helena såg på henne som om hon försökte tyda Elviras sinnesstämning. "What have happend? You look a little up tight. Or something."
   "Can you see that?" Elvira gjorde en grimas och slog sig ner på skrivbordsstolen.
   Helena ryckte på axlarna och drog lite på munnen. "Yes."
   Elvira släppte ut ett nervöst skratt och reste sig från stolen igen. "Niall asked me if I wanted to come with him to his parents place for the weekend."
   Helenas ögon vidgades samtidigt som hon drog in ett ljudligt andetag. "What? You're kidding?"
   Elvira skakade på huvudet och kände ännu en gång fjärilarna som fladdrade runt i magtrakten. Hon lade en hand över midjan som om det kunde stilla dem. "No, it's true."
   "And what did you say?" Helenas ögonbryn var nära att snudda vid hårfästet.
   "Yes, obviously." Elvira gick runt ett varv på golvet i det lilla rummet, för uppe i varv för att kunna stå still. "Can you imagine how nervous I am?"
   "But..." Helena sänkte ögonbrynen som för att kontrollera att hon verkligen förstått saken rätt. "You're not together right?"
   "No." Elvira stannade upp och skakade på huvudet. "And that's what's so weird. How is he going to introduce me to his family? They'll wonder who I am and what I'm doing there."
   "Isn't Niall from Ireland?" Helenas förvånade min byttes långsamt ut mot ett retsamt leende som ryckte i hennes läppar.
   "Yeah." Elvira rynkade pannan. "Why does that matter?"
   Helena gav Elvira en okynnig blick. "Then he will probably suduce you with his Irish voice when he's on home ground." Hon skrattade högt åt sin egen kommentar.
   "Shut up!" Elvira rodnade hett vid hennes påstående. Hon satt snabbt händerna mot kinderna för att dölja det. "I'm going as his friend. Nothing else."
   "We'll see." Helena blinkade överdrivet mot henne och började skratta igen. Innan Elvira gick chansen att protestera igen stack Helenas rumskamrat fram huvudet bakom badrumsdörren.
   "Who is going to suduce who?"
   Elvira såg anklagande på sin vän som satt i sängen och nu brast ut i ett förtjust gapskratt.
   "Helena!"
Som Ni märker så lägger jag ut inläggen ganska tidigt på dagen eftersom jag ska iväg på kvällarna. Jag har turen att kunna rätta och publicera via mobilen i skolan under dagen. Mycket kärlek i detta inlägget. Jag tror vi alla känt på ett liknande sätt någon gång innan. Är Ni nyfikna på vad som kommer ske under lång helgen? Kommentera vad Ni tror eller vill ska hända! Tack xx

A Drop in the Ocean - 11

Förra kapitlet:
Om de trodde att Elvira förlåtit dem, hade de rätt. Men det betydde inte att hon tänkte vara med på deras låtsaslek. När de slagit sig ner på en av stockarna gav Elvira dem ett hastigt leende innan hon gick bort till Helena som redan satt hon Harry och Liam.
 
 
 
Keep on walkin' that road and I'll follow
Keep on callin' my name I'll be there
And if a mirror should break it's easy to take
Cause deep down I know that you care
I´m not superstitious

I'm not superstitious, I have no doubt
That there's a reason, how things turn out
While things are changin' from day to day
I'll keep this feelin' with me all the way
 
Det var den natten mardrömmarna började. Mardrömmarna om Madison. Elvira kunde se både henne och det nattsvarta mörkret som omgav henne likt en ogenomtränglig dimma. Bilderna var för abstrakta för att hon skulle kunna avgöra om mörkret låg som ett hotande täcke över Madison, eller om det fanns inom henne och letade sig ut från själva kärnan av hennes varelse. Det enda Elvira visste var att Madisons blick borrade sig in i henne på ett sätt hon inte kunde värja sig mot. Den jagade henne när hon sprang därifrån. Hon hade ingen riktning och inget mål, men hon måste bort. Bort från Madison och det som fanns i hennes ögon. 
   Elvira vaknade upp med en flämtning, svettig och spänd i hela kroppen. Det var bara en dröm, men samtidigt dröjde den sig kvar i henne medvetande på ett så konkret sätt att hon kunde känna smaken av den i munnen. Med lätt darrande hand föste hon håret ur ansiktet och klev ur sängen. De svarta molnen från drömmen skingrades och löstes långsamt upp när hon gick över golvet. I badrummet vred hon på värmen i duschen för att låta det ångande vattnet skölja bort de obehagliga bilderna hon vaknat upp från.
   Medan hon lät sina tankar vandra fritt insåg hon att det inte var bilderna från drömmen som gav henne rysningar, utan känslan i dem. Det var som om hon under natten fått ett fönster in i Madisons själ, en öppning till en värld hon aldrig bett om att få.
   När hon klev ur duschen och torkade håret bestämde hon sig för att göra ett försök. Ett försök att prata med sin före detta rumskamrat. Inte för att hon visste vad hon skulle säga till henne, eller hur Madison skulle reagera på det, men det kanske var det enda sättet att bli av med det plågande ansiktet som förföljde henne i tankarna på kvällarna och nu även trängde sig in i hennes drömmar om natten. 
   Elvira borstade igenom de värsta tovorna i håret och drog på sig ett par boyfriend jeans och en vit topp. Sedan lämnade hon rummet för att gå ner till matsalen, fortfarande påverkad av drömmen. När hon gick in genom dörrarna till det stora rummet föll hennes blick omedelbart på Madison som just plockade upp en bricka vid serveringen. De andra tjejerna hade inte kommit än och Elvira insåg med bultande hjärta att hon inte skulle få någon bättre chans än den där.
   Hon tvingade sig själv att ta stegen bort till brickorna och Madison. Hennes före detta rumskamrat sträckte sig efter ett filmjölkspaket med ryggen lätt vinklad mot henne. Elvira var ganska säker på att hon inte sett henne när hon plockade upp sin egen bricka. Madison såg ut att vara djupt försjunken i tankar och, till skillnad från vanligt, inte glad och pratsam. Hon liknande mer den person Elvira sett i svartvita färger under natten.
   Elvira harklade sig nervöst. Det lilla ljudet som lämnade hennes strupe fick Madison att vända sig om och under ett par sekunder såg de på varandra utan att yttra några ord. Madison tycktes långsamt återvända till verkligheten från den privata värld hon befunnit sig i.
   "Hey." Elvira fick fram ett leende tillsammans med den enkla hälsningsfrasen. Madisons läppar särades i förvåning samtidigt som hon stirrade på henne utan att svara. Elvira kände hur svetten trängde fram i pannan och under armarna. "I heard that you didn't feel very good last night," hasplade hon ur sig i ett desperat försök att bryta tystnaden. 
   Madisons ögon vidgades vid Elviras ord och något som liknade plötslig rädsla drog över hennes ansiktsdrag. Hon såg sig hastigt omkring och liknade under en kort stund ett fångat djur, i jakt på en flyktväg. Elvira förstod inte hur hennes enkla påstående hade kunnat utlösa en sådan reaktion, men provade på nytt att få fram ett svar från sin före detta rumskamrat.
   "That you had a cold."
   Madison slappnade märkbart av vid hennes ord. Hennes stelnade position blev till en mer naturlig kroppshållning när hon släppte ut sitt andetag. "Yeah," svarade hon lågt till slut, som om hon hade svårt att hitta sin röst. Hennes blick undvek Elviras. "I had a headache."
   Elvira nickade, tacksam över att hon äntligen fått Madison att öppna munnen. "So, how do you feel now?"
   Madison höll sin bricka med båda händerna och såg ut som om hon helst av allt ville gå därifrån. "Better." Hennes enkla ord lät korthugget.
   Elvira svalde hårt och tvekade. Vad det här rätt tillfälle att be om förlåtelse för den utskällning hon gett henne för flera veckor sedan? Den som orsakat klyftan mellan dem? 
   "Madison, I -"
   "I have to go now." Som om hon anade vad som skulle komma, och inte ville höra det, tog Madison sin bricka med sig och lämnade serveringen. Hon gick med snabba steg mot bordet i hörnet och utstrålade ett tydligt avståndstagade på vägen dit. En uppenbar ovilja mot att Elvira skulle följa efter henne för att fortsätta samtalet.
   Elvira kunde själv känna hur hennes axlar sjönk. Samtalet hade inte alls gått som hon hoppats på. Hon tog ut sin frustration genom att pressa ner smörkniven i en oskyldig ostsmörgås. She do very much not wanna talk with me. What can I do about that?
   Elvira gick bort till sitt vanliga bord där Helena, Liam och Harry redan satt. Med ett något ansträngt leende slog hon sig ner mitt emot Helena. "Good morning." De andra besvarade både hennes leende och hennes hälsning. Elvira slappnade av när hon höjde sitt juiceglas för att ta en klunk. Den här gruppen av människor, som satt vid bordet, var hennes vänner nu.
   Madison tillhörde det förflutna.
 
"Do you have more black paint?" Harry höjde på huvudet där han satt på huk på golvet framför kulissen de arbetade på. Han blåste bort en krullig hårslinga ur pannan, noga med att inte tappa balansen och stöta till det han redan målat.
   "Here." Helena sköt över en plast skål med den önskade nyansen till honom. Den gled över parkettgolvet med ett väsande ljud. "I have already started with the red now." Harry tog emot skålen och doppade sin pensel i den.
   Elvira rätade på ryggen och log tacksamt mot de andra i gruppen. "You're doing an amazing job," berömde hon.
   "Say the truth instead." Liam lyfte sin pensel från träet och viftade lite med den i luften utan att stänka färg. "We suck, but you're too nice to tell us that."
   "Ouch. Busted." Elvira flinade. De andra föll in i det lättsamma skrattet där de satt framför den stora målningen som föreställde en stor trädgård med rosenbuskar. Elvira hade gjort klart skissen och nu hjälptes alla åt att fylla i färgerna. Helena och bröderna målade rosorna i svart och rött medan Elvira tog hand om alla detaljerna, så som det tredje kortet och resten av trädgården som var i bakgrunden.
   "Okay, time to clean this up." Liam tog fram mobiltelefonen ur fickan med sin fria hand och höll upp den för att visa vad klockan var.
   "You go." Elvira förde försiktigt penseln över läpparna på spelkortsmannen. Hon målade dit lite vit färg för att skapa illusionen av en naturlig ljusreflektion. "I have to finish this before I leave. I can clean up after us later."
   Helena såg tveksamt på henne samtidigt som bröderna reste på sig. "Are you sure? I can stay with you."
   "Me too." Liam stannade upp halvvägs bort till badrummet. 
   Elvira såg på dem med värme i blicken. "Thanks, but you don't need to. I can do this, I promise."
   "We can at least clean up after ourselves." Helena gav Harry en sträng blick när han tog ett steg mot utgången. Han ryckte på axlarna och gick tillbaka för att skölja sin pensel och plocka undan färgen han använt. När de andra städat efter sig, tvättat händerna och gått därifrån avslutade Elvira munnen hon målat och reste sig upp. Hon skakade lite på benen för att blodet skulle rinna tillbaka i dem efter hon suttit på knä hela eftermiddagen.
   Rummet hade ett ekande ljud nu när hon var ensam kvar och Elvira tog en stund till att se sig om samtidigt som hon försjönk i tankar. Var det verkligen bara några veckor sedan hon varit ensam, baktalad och utfryst? Efter kvällen vid lägerelden, när Charlotte och de andra tjejerna offentliggjort att de inte längre hade något emot henne genom att göra henne sällskap dit, hade den fientliga stämningen som rått helt upphört att existera. Det hade blivit bättre redan då hon började umgås med Helena och bröderna, men tillfället vid elden hade på något sätt varit den sista utlösande faktorn för att alla skulle behandla henne som de gjort från början. Som om det aldrig skvallrats bakom hennes rygg.
   Elvira rengjorde penslarna och de tomma färgburkarna innan hon torkade upp ett par fläckar som hamnat på golvet utanför den liggande kulissen. Sedan tvättade hon händerna med tvål under kranen för att få bort färgresterna innan hon lämnade den lilla salen. Om de lade en hel eftermiddag till på att måla kulisserna skulle de vara klara med den delen sedan. Då kunde de ägna resten av tiden fram till framförandet åt att öva på sången.
   Hon klev ut genom dörren och möttes omedelbart av det starka solskenet. Ett ljus som blänade henne för ett par sekunder och gjorde att hon nästan promenerade rakt in i Niall som stod utanför. Hon tvärstannade någon decimeter framför honom, blinkade till och såg på honom med halvöppen mun. Vad gjorde han utanför deras sal? Hade han väntat på henne? Frågorna som flög genom hennes tankar fick henne att dra in ett snabbt andetag.
   "Hey." Han log lite åt hennes överraskade ansiktsuttryck.
   "Hey." Hon mötte hans blick och kände hur det fladdrade till i magen. Kände hur blodet rusade till kinerna och andan fastnade i halsen. De hade inte pratat med varandra sedan promenaden runt sjön, men ända sedan dess hade allt de sagt till varandra dröjt kvar som ett fast avtryck i hennes tankar. Hon hade spelat upp deras samtal för sitt inre framlänges och baklänges i sina försök att analysera vad han kände för henne.
   "We finished a bit early today so I thought I could see how it goes for your group." Han såg forskande på henne med sina blåa ögon och fick Elvira att bli torr i munnen.
   "We're also done for today. I was just about to leave." Hon var tacksam över att hennes röst lät som vanligt trots känslorna som rusade runt på insidan.
   Han nickade avslappnat. "Okay." Sedan såg han bort mot herrgårdsbyggnaden och tillbaka mot henne igen. "I saw that you talked to Madison this morning."
   Elvira kände hur besvikelsen sköljde över henne som en kalldusch. Hade han sökt upp henne bara för att prata om Madison? Alla romantiska förhoppningar som virvlat runt i hennes medvetande dog ut i samma stund som han nämnde det namnet.
   "Yes..." svarade hon dröjande, avvaktande. Hennes grusade förhoppningar gjorde henne misstänksam och fick henne att undra vad han var ute efter. Vad han ville få reda på.
   "Do that mean that you are friends again?" Det fanns något hoppfullt i hans röst när han ställde frågan. Elvira suckade, både åt samtalsämnet och situationen med Madison.
   "Not quite." Hon rullade trött med ögonen och fick svårt att hålla irritationen ur rösten. "She do not wanna talk with me Niall. There is nothing I can do about it."
   Niall tvekade innan han öppnade munnen igen. "I don't know what you thought when I brought her to the hospital, but there is nothing going on between us. Not in that way."
   Elvira såg hastigt upp på honom. Hennes första känsla var lättnad. Lättnad över att det i varje fall från Nialls sida inte fanns något mellan dem. Hennes andra tanke var en som fick hennes hjärtrytm att öka igen. Det måste finnas en orsak till att han berättade det för henne.
   "But I also wanted to say is that Madison maybe isn't the person that everybody thinks she is." Hans blick var fylld av allvar. Elvira rynkade pannan.
   "What do you mean?"
   "I mean that people think she is exacly as she seems. You know, happy, social and confidet." Niall sökte Elviras blick som om han ville försäkra sig om att hon förstod vad han menade. Elvira höjde på ögonbrynen och utstötte ett humorlöst skratt.
   "Well, she is."
   Niall skakade på huvudet. "I saw it before, but when I followed her to the hospital it became so clear. It was like she forgot to play that confident part when the doctor examined her. Elvira, she's like a lost little child, desperate after getting the attention."
   Elvira stirrade på honom. "You're kidding?" Skulle Madison vara vilsen och osäker? Pratade de verkligen om samma person? Men i samma stund som de misstrogna frågorna blixtrade genom hennes hjärna mindes hon drömmen hon haft under natten. Ett minne som fick henne att tystna och tvärt stänga munnen.
   "No." Niall stoppade ner händerna i byxfickorna med en låg suck. "And if you don't believe me, go and check out her Facebookprofile. Then you will understand what I mean."
   "Do you have her on Facebook?" Elvira skämdes omedelbart över frågan hon råkat kasta ur sig. Hon lät som en avundsjuk flickvän, något hon definitivt inte hade rätt att göra.
   "I thought she added everybody on the camp the first days here." Niall höjde på ena ögonbrynet och log lite som om han var road av Elviras reaktion. Hon nickade och tittade bort.
   "Okay, I'll check."
   "I just don't think I'm the right person to talk with her." Niall kisade mot det starka solskenet. "She may take it the wrong way, if you know what I mean?"
   Elvira trampade otåligt i marken. Hon hade ingen lust att stå kvar tillsammans med Niall bara för att prata om Madison. Hon kastade en menade blick mot penslarna hon höll i handen. "I have to return these stuff to where they belong. See ya."
   Niall såg ut som om han ville säga något mer, men Elvira gick förbi utan att ge honom chansen. När hon efter en stund kastade en blick över axeln stod han kvar på samma plats utanför musiksalen och tittade efter henne.
 
Med tandborsten i munnen öppnade Elvira sin dator och loggade in på nätverket. Medan webbsidan laddades upp gick hon tillbaka till badrummet och spottade ut tandkrämsskummet i handfatet. Hon tvättade sig om munnen och torkade den slarvigt med handduken innan hon gick tillbaka till skrivbordet. Trött kastade hon en blick på den digitala klockan längst ner i det högra hörnet på skärmen. 11:10pm. De intensiva dagarna på lägret gjorde henne utmattad om kvällarna och för tillfället ville hon inget annat än att gå och lägga sig.
   "Okay, Niall," muttrade hon lågt. "I do this for you." Hon gick in på Facebook, sökte bland sina vänner och hittade Madison. Precis som Niall påstått hade Madison lagt till alla deltagarna på lägret under de första dagarna. Deras namn fanns där bland Madisons övriga drygt femhundra vänner.
   Elvira tillhörde inte dem som var mest aktiva på de sociala nätverken och hade aldrig gått in och tittat på Madisons profil tidigare. Hon förde muspekaren över hennes namn och klickade. Det första som slog henne, det första hon reagerade på, var raden av foton som visades på skärmen. Elvira gick vidare till länken till resten av hennes bilder och möttes av en hel sida fylld av foton på Madison.
   Madison log och flirtade med kameran, Madison som provade olika poser, Madison som satt på en sten, Madison i bikini på stranden, Madison i en böljande klänning med vinden i håret. Sänkta ögonfransar, sensuella blickar och lätt krökta läppar växlades med svartvita bilder av allvarliga ansiktsuttryck. Det fanns ingen tvekan om att vartenda foto fick henne att framstå som en fotomodell. Hennes portfolio bestod av en serie bilder som alla skrek ut ett och samma budskap. En och samma uppmaning. Se mig!
   Elvira gick tillbaka till hennes profilsida och skrollade ner på skärmen. Madison skrev nästan aldrig på någon annans profilsida och verkade sällan kommentera andras statusrader. Däremot uppdaterade hon sin egen status flera gånger varje dag och texterna talade sitt tydliga språk. Allt hon skrev var på ett eller annat sätt en vädjan till andra att kommentera hennes uppdateringar. Att se henne, att uppmärksamma henne. Ge henne den bekräftelse hon så desperat sökte.
   Elvira fällde långsamt ner skärmen på datorn. Niall hade haft rätt, hon förstod vad han menade nu. Men vad kunde hon göra åt det? Madison hade redan gjort sitt val. Hon ville inte vara vän med henne och det fanns inget Elvira kunde göra för att ändra på det. Dessutom fanns det många unga tjejer som använde Facebook på samma sätt som Madison utan att någon reagerade över det.
   Trots det konstaterandet var det med en obehaglig känsla inom sig hon bytte om till nattlinne för att krypa ner i sängen.
Nu har kanske hälften av berättelsen gått om det går som jag tänkt. Det kanske blir längre beroende på hur mycket jag har kvar att pressa ut ur historien och hur många av Er som är intresserade av att fortsätta läsa. Tack för alla Era fina kommentarer som jag får, de ger mig kraft och vilja att uppdatera så ofta som möjligt. xx

A Drop in the Ocean - 10

Förra kapitlet:
   De fortsatte prata om grupparbetena och undervisningen medan de promenerade den sista biten längs sjön. De höll sig till det och andra ofarliga och okomplicerade ämnen tills de kom tillbaka till lägergården. Då stannade Niall och rörde försiktigt vid hennes underarm.
   "I gotta go now. But I see you later."
   "Yeah. Bye."
   När han gick iväg stod Elvira kvar och undrade hur lång tid det skulle ta innan hennes puls gick ner till en normal nivå igen. 
 

When your world has been shattered
Ain't nothin' else matters
It ain't over, It's only love
And that's all, yeah

When your heart has been broken
Hard words have been spoken
It ain't easy, but it's only love
 
"I think we may have given ourselves a little bit too much work if we are going to do a mini-musical." Helena slog med pennan mot sitt anteckningsblock där hon satt på golvet i den lilla musiksalen.
   "What do you mean? What else could we do?" Harry såg upp från sitt eget papper med höjda ögonbryn. Liam sa inget, men såg på Helena med samma frågande blick som sin bror samtidigt som han bytte ställning på pianostolen. 
   "I have talked to the others in my drama class and they are just going to do one scene and not a whole play," förtydligade hon sig tålmodigt. "Maybe we should do that as well. Choose one part of a musical."
   Liam lutade armbågen mot tangenterna så att några illaklingade toner lämnade instrumentet. "You may be right."
   "But it can't be a scene with many characters in," påpekade Harry samtidigt som han snurrade sin penna mellan fingrarna. "If Liam is playing the piano...We are only three persons that can be on stage."
   "Hmmm." Helena tuggade fundersamt på en slinga av sitt hår. "Do anyone have an idea? Some favorite musical? Elvira?"
   Allas blickar vändes mot Elvira som satt på kanten av rummets lilla scen med hakan lutad i handen. Deras uppmärksamhet fick henne att lyfta på huvudet och förvirrat se på dem. "What? What did you say?"
   Hennes tankespridda svar fick de andra att småskratta och Elvira rätade generat på ryggen. "Sorry. I didn't follow. What are we talking about?"
   "Not about your crush, that's for sure." Liams retsamma kommentar fick Harry och Helena att börja småskratta igen. Det fanns inte mycket Elvira kunde göra åt rodnaden som klättrade upp för kinderna.
   "Aha, she's blushing. So it is the boyfriend she's thinking about." Liam flinade triumferande och snurrade ett varv på pianostolen.
   "Okay, that's enough." Helena kom till Elviras försvar genom att smälla till Liam på benet med sin bok.
   "Ouch!"
   "If you mean Niall, then we are just friends." Elvira böjde lite på huvudet för att hennes hår skulle falla fram och dölja de röda kinderna.
   "Sure, of course."
   "That's what they call it."
   Deras fnittrande kommentarer fick Elvira att desperat slå ut med händerna. "Okay, okay, can we talk about something else now?"
   "I have an idea." Helena använde en ton som visade att hon var beredd att återgå till att tala allvar. "Which musical do you wanna do a scene of and in that case, which scene?"
   "That was the question you asked me from the start, right?" Elvira kunde inte låta bli att dra på munnen åt sig själv när hon såg på Helena.
   "Yepp." Helena log och lyfte upp anteckningsblocket i sitt knä. "What musicals do you like?"
   Elvira lät både filmer och pjäser hon sett flyga genom tankarna tills en av dem stod ut bland de andra.
   "There is one, it's a movie that I saw when I was little." Elviras ögon smalnade fundersamt. "It was a movie about this little girl who came to a very rare place under earth. And she was desperate for a whay out."
   Liam drog ett igenkännande andetag och knäppte med fingrarna upprepande gånger. "I know which one you are talking about. It's called...it's called..."
   "Alice in Wonderland." Harry log retsamt mot sin bror. "Problem with the memory, old man?"
   Liam räckte ut tungan åt honom innan han vände sig mot Elvira. "Which scene did you think about?"
   Elvira tänkte efter några sekunder och nickade sedan. "Yes, when she arrive at the castle and the cards are there. Do you know which scene I mean?"
   "Are you thinking about the scene where the crazy cat is leading her to a huge garden and she meet the cards who are painting the bushes?" Helena hade redan hunnit klottra ner namnet på filmen på det linjerade peppret i sitt block. "The one where they sing Painting the Roses Red?" 
   "Exactly." Elvira reste sig från kanten av scenen och såg ivrigt på de andra. "So, what do you say?"
   "But there are three cards and one girl in the scene. And we are only three persons because Liam is going to be at the piano." Harrys tveksamma påpekande fick Elvira att sätta sig ner igen. Liam var den första att uttala sig efter den gemensamma tystnaden som skapats av hans brors uttalande.
   "Hello, wait a second." Han slutade tvärt med sitt snurrande på pianostolen. "We have an artist in our group." Liam tittade menande på Elvira som genast förstod vad han tänkte på.
   "I could paint the cards and the bushes, as a coulisse. And we three stand infront of it like we're a part of the whole thing."
   Helena tänkte efter, som om hon spelade upp scenen för sitt inre, och sedan började hennes ögon lysa. "It's actually a really good idea, Elvira. Or what do you say?" Hon såg entusiastiskt på bröderna vid pianot. 
   "It can work." Liam drog med fingrarna över tangenterna utan att trycka ner dem och Harry nickade.
   "But we should watch the scene from the movie together." Elvira ändrade ställning på scenes kant. "I haven't seen it in so long."
   Helena såg upp från sina anteckningar. "Same here. But I'm sure it is on YouTube." Det sista ordet var allt som behövdes för att de andra tre skulle gräva fram sina mobiler och börja söka efter det specifika numret från filmen. 
   "I have it!" Liam höll fram sin telefon och de andra lutade sig över den för att titta på skärmen. 
   "There is two solos in this song," påpekade Harry när de sett hela videoklippet. Han rätade på ryggen samtidigt som hans bror stoppade tillbaka mobilen i fickan. "We need someone to play Alice, and one that is clover three and one that is clover two."
   "You got to sing one of the solos, that's for sure." Helena pekade med pennan på Harry innan hon skrev ner informationen i sitt block.
   "If you say so." Harry log lite som om han förväntat sig det självklara i rollindelningen. "But we need someone to sing the other solo. Alice's solo." Hennes blick gick till Elvira. "What do you say, Elvira? Are you a good singer?"
   Elvira höll upp båda händerna som ett stopptecken och skakade på huvudet. "Don't you look at me. I won't sing solo."
   "C'mon. Let's see what you got." Liam lade fingrarna på pianot igen. "Sing something. Anything."
   "Anything?" Elvira såg misstroget på honom, obekväm med tanken på att behöva sjunga inför de andra överhuvudtaget.
   "Yes, sing Twinkle Twinkle Little Star. I'll help you."
   Elvira kollade på de andra i hopp om att få stöd från dem att slippa sjunga. Men deras blickar var lika förväntansfulla som Liams där de satt och tittade på henne. Med en överdriven suck lyssnade hon på Liams pianospel och började sjunga de första orden. Hon var väl medveten om att hon inte hade någon sångröst att skryta med, men kunde i varje fall träffa de flesta tonerna. När hon sjungit den färdigt ryckte hon på axlarna för att visa att det var allt hon hade att komma med.
   "Not bad." Liam slutade spela och log mot henne. Han reste sig upp och gav Elvira en uppmuntrande klapp på axeln.
   "I agree." Harry visade upp ett leende som var identiskt med broderns. "Not bad."
   Liam flyttade blicken till Helena som lutade sig mot pianot. "Now I wanna hear the drama queen."
   "Me?" Helena backade ett steg som om det kunde hjälpa henne att komma undan. 
   "C'mon, Helena." Elvira lade armarna i kors och skrattade, nöjd med att deras uppmärksamhet inte längre vilade på henne. "Now it's your turn. The same song."
   Helena tvekade några sekunder, men väntade sedan in Liams korta intro på pianot innan hon öppnade munnen och sjöng. Hon hade en hes röst som Elvira associerade med gitarrbaserad countrypop. Även om det inte var den sortens sångröst som fick folk att dra efter andan, som Nialls, kunde Elvira se att hon inte var den enda som var imponerad.
   "I think we have our second solo singer," kommenterade hon därför när Helena var klar. Ingen protesterade mot det och Helena rodnade lätt av berömmmet. Sedan satte hon sig ner på golvet och öppnade sitt anteckningsblock igen.
   "Okay, now we can start planning." Hon skrev hastigt ner vad de kommit överens om under eftermiddagen. "So, question number one: Where are going to find costumes?"
 
Elvira drog ner sin jacka från kroken på rummet innan hon gick ut i korridoren. Det var dags för samling runt lägerelden och svalare temperaturer hade blåst in över området under dagen. Vid lunchen hade någon påstått att det skulle bli regn under morgondagen och hon antog att de skulle få tillbringa den inomhus.
   De hade jobbat på sitt grupparbete en hel vecka och nu var Elvira lika entusiastisk som de andra över hur långt de kommit. Det hade visat sig att det redan fanns två spelkortsdräkter i dramasalens rekvisita och Helenas lärare hade lovat att beställa en Alicedräckt innan det var dags för framförandet. Under eftermiddagen hade Helena tagit sin roll som regissör på allvar genom att instruera dem hur man gick in i en roll och Harry hade hjälpt dem med sångtekniker samtidigt som Liam kompade på pianot. Elvira hade börjat skissa på kulisserna och tanken var att de andra skulle hjälpa henne att fylla i färgerna när hon kommit så långt. Deras samarbete hade fallit in i en fungerande rytm som kändes lika naturlig som deras vänskap. 
   Under de två veckor Elvira umgåtts med dem hade hon lärt känna nya sidor hon vännerna och fått en bättre bild av deras olika personligheter. Helena var den sortens person som ofta blev osynlig i större folksamlingar. Hon gjorde inget väsen av sig och försökte sällan dra till sig andra människors uppmärksamhet. Men under den senaste veckan hade Elvira lagt märke till att hon hade en naturlig ledarskapsbegåvning och trots hennes lågmälda sätt var hon principfast och övertygad i sina åsikter.
   Liam hade redan från börjat framstått som något av gruppens komiker, en självpåtagen roll han verkade trivas med. Han tyckte om att få andra människor att skratta och lätta upp spända stämningar genom att bjuda på sig själv. Samtidigt kunde ett helt annat djup komma fram hos honom när han lade fingrarna mot tangenterna och tonerna flödade fram ur pianot. Till och med en blind person hade kunnat se att musiken var hans passion i livet. 
   Den av dem Elvira hade haft svårast att placera var Harry. Liams bror var både lätt att prata med och skratta tillsammans med, men samtidigt hade han ett sätt som inte lät andra komma under ytan i första taget. På något paradoxalt sätt kunde han båda vara glad, allvarlig och frustrerad utan att egentligen visa vad han kände. Trots att de träffades långa stunder varje dag, hade det tagit en och en halv vecka innan Elvira tycktes få en glimt av hans verkliga personlighet. Men när hon väl gjorde det, insåg hon att Harry var en ödmjuk person med ett stort hjärta för andra människor. 
   Elvira drog på sig jackan i korridoren och styrde stegen mot trappan. Ljudet av gnisslande gångjärn avslöjade att två andra dörrar öppnades bakom henne och hon kunde höra hur Jenny och Charlotte möttes upp med Louise och Zoe. Zoes röst hördes över de andras när hon ställde sin fråga.
   "Are Madison not coming to the camp fire?"
   "She feel a bit cold tonight." Efter att ha lyssnat på deras samtal varje dag de två första veckorna på lägret kunde Elvira enkelt avgöra att det var Jenny som svarade. Jenny tuggade alltid tuggummi och tillsammans med den norra dialekten gav det henne ett speciellt sätt att prata på. 
   Elvira skyndade på stegen för att skapa ett större avstånd mellan sig själv och sina före detta vänner. Hur mycket hon än ville glömma Madison och den fiendskap som uppstått mellan dem, var det något som trängde sig på allt oftare i hennes tankar. Till viss del berodde det på att det var omöjligt att inte se skymtar av henne varje dag; i matsalen, i korridoren och på gräsmattan mellan lektionssalarna. 
   Men den främsta orsaken var att hon dök upp i hennes tankar varje gång hon skulle sova. När hon lade sig ner i sängen och slöt ögonen kom bilden av hennes första vän på lägret upp hur mycket Elvira försökte skaka den av sig. Madison var där. 
   Elvira var inte säker på vad det betydde, men kunde bara tänka sig två alternativ. Det ena var att det handlade om ett spratt hennes hjärna spelade henne. Någon form av skuldkänslor hon förträngt som nu bubblade upp till ytan, så som de lärt sig på psykologilektionerna i skolan. Den andra möjligheten var att någon försökte säga henne något om Madison. En tanke som inte kändes särskilt långsökt med tanke på att det oftast hände när hon skulle sova. Allt kanske inte var så bra med Madison som hon själv gav sken av. 
   Elvira suckade inombrods vid den besvärande tanken. Om det var så, om Madison mådde dåligt, borde hon göra något. Men hur skulle hon kunna förklara för henne att hon trodde att något var fel? Madison skulle tro att hon blivit galen. I allra västa fall skulle det utlösa en ny våg av skvaller och det skulle vara mer än Elvira orkade med. 
   Hon var tillräckligt uppslukad av sina privata funderingar för att missa att hon omedvetet saktat ner på stegen när hon nådde herrgårdens ytterdörr. Det var först när hon sköt upp den och gick ut på det krattade gruset som hon upptäckte att tjejerna bakom henne kommit ikapp. Elvira kastade en blick på dem över axeln och såg att Charlotte var för engagerad i samtalet med Zoe för att lägga märke till henne. Charlotte gestikulerade med båda händerna för att understryka sina ord när hon plötsligt snavade och stötte till Elvira bakifrån. Ellvira flämtade till av överraskningen och blev tvungen att fläkta med armarna som en väderkvarn för att återfå balansen. Hon insåg själv hur komisk hon måste se ut och väntade på det oundvikliga skrattet bakifrån. Men inget skratt hördes. Istället kände hon Charlottes hand på sin axel, en hand som hjälpte henne att stå stadigt.
   "Sorry. I didn't mean to." Det fanns inte ett spår av något annat än uppriktighet i hennes röst. "I stumbled over that stone." Hon sparkade undan det skyldiga föremålet. "How did it go?"
   Det tog några sekunder innan Elvira kunde gå från att stirra på henne till att svara. "Oh...it's okay. I'm good." Hon fick fram ett svagt leende. 
   Charlotte besvarade leendet och kastade sedan en tvekande blick mot de andra. Samtalet bakom dem drog ut och en stel tystnad lade sig över gruppen. Plötsligt trängde sig Zoe fram till Elvira och Charlotte.
   "Elvira." Hennes röst hade något gällt över sig, men det vekade inte vara avsiktligt. "It was a long time since we talked. How are you? Is the group project going well?"
   Elvira blinkade chockat till, först mot henne och sedan mot de andra. Alla hade blickarna riktade mot henne med samma uttryck av blandad skam och ursäkt i ansiktet. Hela situationen var så märklig att den nästan var skrattretande. Men samtidigt som Elvira tillät sig att analysera den insåg hon att det här var deras sett att be om förlåtelse. Det närmaste en ursäkt hon kunde få. De skämdes över hur de behandlat henne, men var inte villiga att erkänna det. Istället föredrog de att spela någon form av spel där alla låtsades som om det aldrig hänt något. Deras blickar vädjade till henne att spela med.
   Elvira beslöt sig för att göra dem till lags. Hon tvingade fram ett leende och lade huvudet lite på sned. "I'm great and the group project is going forward."
   Den gemensamma suck av lättnat som lämnade deras läppar gick nästan att höra i den kyliga kvällsluften. 
   "Fun! You have to tell us more about that." Charlotte började gå igen och lade handen bakom Elviras rygg för att hon skulle följa med dem. De andra följde efter samtidigt som de återupptog sitt småprat från tidigare. När de nådde lägerelden var det tydligt av tjejernas ansiktsuttryck att de förväntade sig att hon skulle sitta hos dem, så som hon gjort innan hon blivit ovän med Madison. Som om allt kunde gå tillbaka till att vara som det var från början.
   Om de trodde att Elvira förlåtit dem, hade de rätt. Men det betydde inte att hon tänkte vara med på deras låtsaslek. När de slagit sig ner på en av stockarna gav Elvira dem ett hastigt leende innan hon gick bort till Helena som redan satt hon Harry och Liam.
Idag är inlägget ute lite tidigare eftersom jag inte är hemma ikväll. Du får gärna komma med tips och ideér för framtida kapitel, jag uppskattat verkligen alla kommentarer jag får. Det glädjer mig att Ni uppskattar min berättelse än så sänge. Hoppas det håller i sig. xx

A Drop in the Ocean - 9

 Förra kapitlet:
"How was art class?" Helena stod plötsligt framför henne med sin bricka i händerna. Hon drog ut stolen och satte sig på platsen mitt emot Elviras. Innan Elvira hann svara dök Liam och hans bror upp för att sätta sig vid deras bord. De argumenterade om något medan de slog sig ner och Elvira såg på Helena, så lättad och tacksam att hon inte kunde hålla tillbaka ett brett leende.
   "It was great. How was drama class?"
  

All I wanna do when I wake up in the morning is see you eyes 
Rosanna, Rosanna 
I never thought that a girl like you could ever care for me, Rosanna 
All I wanna do in the middle of the evening is hold you tight 
Rosanna, Rosanna 
I didn't know you were looking for more than I could ever be 
 

So..." Liam rättade till korvskivan på sin smörgås innan han tittade upp på dem vid frukostbordet. "I've been thinking." Han talade högt för att höras över matsalens sorl. 
   Harry viftade med handen framför näsan som om han ofrivilligt råkat dra in någon dålig lukt. "Oh, that's why it's a burning smell here."
   Liam ignorerade sin brors sarkasm och fortsatte obekymrat efter att ha tagit ett bett av det grova brödet. "Today is the first day of the fourth week and we are going to start with the group project. Right?"
   Helena nickade och föste undan sitt svarta hår från ansiktet. "Yeah."
   Elvira nöjde sig med att bara nicka eftersom hon nyss stoppat in en stor sked med fil och flingor i munnen. 
   "Are you going to tell us about your great thinking soon? I'm so curious." Harrys torra ton motsade tydligt hans uttalande. Liam ignorerade sin bror för andra gången.
   "What about us, making the group project together?" Han höjde på ögonbrynen mot dem på ett sätt som visade att han menade allvar med frågan. 
   Helena rynkade pannan. "But we're in different teams. I thought we had to work with people from the same team?"
   Liam ryckte på axlarna. "Nobody has said anything about it so I asked the principal when I ran into him before breakfast."
   "Without checking with us first?" Harry stannade upp med skeden halvvägs till munnen. Hans röst var färgad av en anklagande ton.
   "What did he say?" Elvira sänkte sin egen sked och såg intresserat på Harrys ett år äldre bror. Ingen annan hade frågat henne om hon ville vara med i deras grupp inför nästa projekt och hon skulle mer än gärna arbeta tillsammans med Helena och bröderna. 
   Liam log överlägset mot sin bror. "He thought it was a great idea to work with people from other teams. He did also say that he wished that all students was so creative and new thinking."
   "No he didn't." Harry blängde misstänksamt på honom.
   "He did, it's true." Liams leende blev ännu bredare och den här gången såg han på Helena och Elvira. "What do you think?"
   "I think it sounds like a lovely idea." Helena vände sig ivrigt mot Elvira. "Or what do you say?"
   "Absolutely" Elvira lutade sig fram över bordet på armbågarna för att inte missa något av samtalet. "But what are we going to do?"
   "Well..." Liam knöt händerna bakom nacken och sjönk tillbaka mot stolsryggen som om han redan utarbetat en färdig plan. "We are two musicians, one artist and one...drama queen." Det sista sa han med ett flin samtidigt som han stötte till Helena på armen.
   "Hey!" Helena gav honom en sträng blick på låtsas och såg sedan på de andra kring det lilla bordet. "But seriously. What are we planning to do?"
   Harry verkade ha glömt bort sin tveksamhet till förslaget när han långsamt lutade sig fram. "We can do some kind of musical? A mini-musical? Helena can do the directing, Elvira can paint the scenes and Liam and I can sing?"
   Elvira rynkade pannan. "But we only have one actress. We can't do a musical with only one actress?"
   "I thought we could act, all of us." Harry ryckte på axlarna för att visa att det var det förslag han hade. 
   "It's not easy to say." Liam skakade på huvudet med en överdriven suck. "But he's right. It's actually a good idea."
   Hans motvilliga medgivande utlöste ett befriande skratt hos de andra. Medan de åt upp kom de överens om att hitta en plats att träffas på under eftermiddagen där de kunde diskutera hur de skulle gå vidare med projektet. 
 
Efter frukosten hölls ett informationsmöte i matsalen om hur grupparbetena skulle gå till. De schemalagda lektionerna var inplanerade på förmiddagarna medan eftermiddagarna skulle ägnas åt fritt arbete på projektet. Varje grupp fick uppdraget att utse en ledare som skulle representera dem och den personen var också ansvarig för att registrera gruppen hos sin lärare. På en bänk i matsalen låg en lista på områdets tillgängliga rum och lektionsalar där grupperna själva fick skriva upp sig. Elviras grupp valde Helena till ledare och så snart hon registrerat dem skyndade sig Liam att boka den mindre av musiksalarna åt dem. Ett rum där det fanns både ett piano och en litet scen.
   På eftermiddagen ägnade de två timmar åt att diskutera olika förslag på musikaler och hur de skulle kunna utforma i ett relativt litet projekt. De blev två timmar som resulterade i mycket skratt och skämt, men inga idéer eller förslag som alla var överens om.
   "We can do Shakespeare?" Harry låg på sidan på musiksalens golv med anteckningsblocket bredvid sig. "A classic play can never go wrong."
   Liam fnös där han satt bredvid honom med ena benet uppdraget. "I do not wanna be in any romance play."
   "I didn't say that we had to do Romeo and Juliet smarthead." Hans bror plockade upp sitt block fran golvet och använde det till att slå Liam med. Liam försvarade sig bara halvhjärtat medan han flinade åt Harrys irritation. "Duchebag." Harry var uppenbarligen den mer flirtiga och romantiska av dem även om Liam var supersnäll han med. 
   Efter ytterligare en stunds diskussion och avfärdade förslag kom alla överens om att tänka över saken tills morgondagen då de skulle ta ett slutgiltigt beslut och hålla fast vid det. De skildes åt utanför musiksalen och Elvira funderade fortfarande över ett lämpligt musikalförslag när hon strövade över gräsmattan i den mjuka sommarbrisen. 
   Runt omkring henne löstes andra grupper upp för dagen och elever från olika inriktningar kom ut från byggnaden som ringade in området. Många av dem gjorde som Elvira och saktade ner på stegen för att njuta av eftermiddagssolen som strålade från den klarblå himlen. En del slog sig ner i det varma gräset för att småprata medan andra i långsam takt promenerade ner mot sjön. Över hela området låg en rofylld känsla av att världen utanför deras inte ens existerade. Att allt som fanns var det de kunde se omkring sig här och nu.
   Elvira lade märke till Madison när hon lämnade danssalen tillsammans med sin grupp för att röra sig ner mot bryggan vid strandkanten. När hon följde deras ryggar med blicken insåg hon att hon inte längre mådde dåligt över den förlorade vänskapen med sin gamla rumskamrat. Det var ett avslutat kapitel nu, ett hon inte längre var intresserad av att gå tillbaka till. 
   "Hey, Elvira."
   Trots att den lågmälda hälsningen uttalades med viss tveksamhet fick den Elvira att rycka till och snurra runt. Hennes puls slog oväntat in på en högre växel när hon såg Niall bakom sig. Han stod där och tittade på henne med något avvaktande i blicken. Ända sedan deras samtal för en vecka sedan, som varit lika kort som obehagligt, hade Elvira vetat att hon inte kunde undvika honom för alltid. Inte med tanke på att de befann på ett begränsat område och att halva tiden på lägret fortfarande låg framför dem. Hon och Niall hade påbörjat någon form av vänskap under de första veckorna och för varje dag som gick när hon låtsades som att det inte var så, kändes den oundvikliga konfrontationen allt mer pinsam. Men faktum kvarstod. Det var Elvira som behövde be om ursäkt, inte Niall. 
   Skammen färgade hennes blick när hon såg upp och mötte hans. "Hi." Hon lade en hårslinga bakom örat för att vinna tid. "Niall...I..."
   "I am going to go for a walk. Do you want to come with me?" Han ställde frågan medan hon fortfarande letade efter de rätta orden.
   Hennes omedelbara reaktion var att ta den lätta vägen ut. Att haspla ut sig en ursäkt, vilken som helst, som skulle ta henne ur den obekväma situationen. Istället stålsatte hon sig mot sin egen impuls och nickade. "Okay."
   "Around the lake?"
   Elvira nickade ännu en gång och under tystnad började de gå mot skogsstigen som gick parallellt med den lilla sjöns kant. Flera personer följde dem med blicken när de lämnade det gräsbetäckta området tillsammans och Elvira kunde föreställa sig skvallret som skulle följa så snart de försvunnit utom hörhåll. Hon sköt tanken ifrån sig och sneglade på Niall när de slog in på den slingrande stigen.
   "I'm sorry." Hon bet sig i läppen och såg bort igen. Ut över vattnet som reflekterade de ljusblå nyanserna i den molnfria skyn ovanför. Hon hoppades att han skulle förstå vad hon bad om ursäkt för utan att behöva upprepa det samtal hon fortfarande skämdes för.
   Niall nickade långsamt. Sedan vände han ansiktet mot henne och log lite. "I know." hans leende fick hennes hjärta att slå hårt igen. Elvira drog in ett skarpt andetag och snubblade över orden när hon försökte förklara sig.
   "I was never mad at you." Hon skakade på huvudet för att visa sin uppriktighet. "I was just irritated at everybody that..." Att alla vadå? Att alla uppfattade henne som elak och okänslig? Hade hon inte förtjänat det efter vad hon gjort?
   "I know." När Niall upprepade samma sak igen tystnade hon och mötte hans blick. "I heard the gossip, Elvira." Hans ord var mjuka när han allvarligt såg på henne.
   "And?" Elvira höjde lätt på hakan för att utmana honom att säga sanningen. Om de ändå skulle prata om det ville hon att de var ärliga mot varandra. Fullkomligt ärliga. "Do you believe it?"
   "I never listen to gossip." Han såg nästan förnärmad ut när han svarade. "I prefer to find out about the truth instead."
   "You do?" Hon höll kvar sin sammanbitna min, inte redo att våga tro att han inte tagit åt sig av pratat som cirkulerat bakom hennes rygg.
   "Elvira." Hans ton tvingade henne att se honom i ögonen igen. "I guess you've heard the talk about us from Ireland, and how we live?"
   Elvira höjde på ögonbrynen där de gick bredvid varandra på stigen. Till vänster om dem vajade den höga vassen i vinden och på andra sidan rasslade trädens löv i en tonlös melodi. "What do you mean?"
   "Yeah, you must have heard?" Han ryckte nonchalant på axlarna innan han stoppade ner händerna i byxfickorna. "We are all leprechauns. You know that right? Not to mention that we drink beer to every meal and get drunk all the time."
   Elvira kunde inte låta bli att skratta till när hon föreställde sig bilden han målade upp. Niall drog också på munnen innan han blev allvarlig igen. "So you understand why I don't listen or believe in gossip now?"
   Elvira nickade. "Yeah, I understand. But what..." Hon såg blygt upp på honom. "What did you hear, exacly?"
   Niall suckade lågt som om han egentligen inte ville dröja kvar vid ämnet. "The gossip I heard said that you shouted at Madison."
   Elvira rodnade och såg ner i marken där de gick. "And that she was a mess and cried all day. Something like that, I guess?" lade hon bittert till.
   "Something like that, yes," bekräftade Niall utan anklagelse i rösten. Elvira uppskattade att han inte försökte förneka eller förmildra sanningen. Niall tittade upp från stigen. "But what do I know, she maybe deserved it?"
   Det sista var en tydlig fråga. Hans blick sökte Elviras efter svar. Elvira pressade ihop läpparna.
   "Maybe. Maybe not." Hon hade ingen lust att ta upp de orsaker som lett fram till hennes utbrott. Att berätta för Niall hur falsk hon tyckte Madison var kändes både elakt och orättvist. Gjorde hon det skulle hon inte vara bättre än de som skvallrade om henne. Elvira hade alltid trott på konceptet att konfrontera den man hade en åsikt till skillnad från att prata om det bakom personens rygg. Men att erkänna att en del av hennes ilska hade handlat om svartsjuka kändes otänkbart. Särskilt för killen som gick bredvid henne.
   "Elvira, about Madison-"
   "Can we talk about something else but her?" Hon avbröt honom så snart den påbörjade meningen lämnade hans läppar. Hans röst hade antytt att han var på väg att komma till hennes före detta rumskamrats försvar och om det var så ville inte Elvira höra det. Niall såg på henne några sekunder och släppte det sedan.
   "If that's what you want."
   De fortsatte promenera under tystnad och ämnet de kommit in på ledde Elviras tankegångar till orsaken till att hon tagit sig ur förra helgens depression och nedstämdhet. Till det som fått henne att resa sig ut sin destruktiva självömkan. Hon kastade en snabb blick på Niall. Frågan hon ville ställa skulle kanske göra att han tog illa upp. Den skulle få honom att tycka att hon rotade i privatsaker hon inte hade att göra med. Men just det faktum att Niall en gång pratat om det med henne fick henne att våga ställa den ändå.
   "Are you close to your parents?"
   Niall stannade upp och såg på henne med tydlig förvåning i blicken. Hans läppar särades långsamt och Elvira ångrade genast att hon ställt frågan. Han tyckte förmodligen att den var framfusig. Kanske till och med oförskämd. 
   "Elvira." Han såg henne i ögonen när han svarade. Sedan satte han fingrarna mot halsen och drog upp ett tunt radband med en liten cirkel i som tidigare varit dolt under hans svarta t-shirt. Han höll berlocken i handflatan med vörnad. "There are my parents names."
   Elvira lutade sig försiktigt framåt för att kunna urskilja de små bokstäverna som var tryckta i ringens kanter. Niall lät halsbandet glida ner under tröjan igen. "And you? Are you close to your parents?"
   Elvira nickade med ett leende i mungiporna. "Yes." De såg på varandra en kort stund med förståelse i blicken. Niall började gå igen och Elvira föll in vid hans sida. Solens strålar reflekterades i den lätt krusade vattenytan och fick ljuset runt dem att röra sig i mjuka vågor över stigen och trädens stammar.
   Närheten till Niall tycktes få Elviras sinnen att skärpas och göra henne medveten om allt hos honom. Hans doft, sättet han rörde sig på, hans adamsäpple som rörde sig upp och ner varje gång han svalde. Deras armar snuddade vid varandra då och då där de gick och varje gång det hände önskade Elvira att hon kunnat frysa tiden och hålla kvar beröringen av honom. 
   "How is your group project going?" Niall kastade fram frågan samtidigt som han sparkade undan en kvist framför deras fötter. 
   "We haven't really started yet." Hon kunde inte låta bli att kröka på läpparna i ett snett leende när hon tänkte på den lätta och uppsluppna stämningen som präglade deras grupp av spretiga personligheter. "How is your project going then? Which group are you in?"
   "We are four guys that have started a band. We'll see where it takes us." Hans ton och leende antydde att det rådde samma stämning i deras grupp. "Right now it's more talking that working."
   Elvira småskrattade. "I completely understand."
   Niall sneglade på henne på ett sätt som fick henne att bli varm om kinderna. Sedan ställde han en oväntad fråga. "Do you know who Louis are?"
   Hon skakade förbryllat på huvudet. "No."
   "He do at least know who you are." Niall drog lite på munnen. "He thinks you're cure."
   Den rodnad som färgat hennes kinder kändes plötsligt i hela ansiktet. Elvira vände huvudet mot vattnet i hopp om att den mjuka blåsten skulle svalka den. Tyckte en av Nialls kompisar att hon var söt? Hon kände sig smickrad av komplimangen, utan tvekan. Men vad hon verkligen ville veta var vad Niall tyckte. Eftersom hon hellre skulle ramla omkull och slå sig medvetlös än att ställa frågan rakt ut tittade hon bara på honom som hastigas utan att svara.
   "I told him that anyone could see that you are pretty." Niall vände bort blicken när han sagt det, som om han blev generad över sin egen frispråkighet. Vid det laget hade Elvira behövt fläckten från en mindre storm för att få ner hettan i ansiktet. Hon var noga med att inte se åt hans håll när hon snabbt bytte ämne.
   "I've heard that we're going to get a long-weekend holiday next week."
   Niall nickade hastigt som om han också var glad över en ny riktning på samtalet. "Me too. I'm thinking about going home then."
   "Yeah, me too. But it depends on how much work we have left on our group project."
   De fortsatte prata om grupparbetena och undervisningen medan de promenerade den sista biten längs sjön. De höll sig till det och andra ofarliga och okomplicerade ämnen tills de kom tillbaka till lägergården. Då stannade Niall och rörde försiktigt vid hennes underarm.
   "I gotta go now. But I see you later."
   "Yeah. Bye."
   När han gick iväg stod Elvira kvar och undrade hur lång tid det skulle ta innan hennes puls gick ner till en normal nivå igen. 
Nu har alla killarna från gruppen varit med minst en gång! Ville bara påpeka det för Er. 
Detta kapitlet var lite mer romantiskt än vad de andra har varit och jag hoppad att Ni uppskattade det för det kommer antagligen komma lite mer romantik i de kommande inläggen också. Som vanligt vill jag tacka Dig så otroligt mycket för att Du tar tid och läser min berättelse och jag uppskattar även kommentarer i alla dess sorter. xx

A Drop in the Ocean - 8

 Förra kapitlet:
"I changed my mind, mum." Elvira tvekade inte en sekund när hon sa det. "I wanna stay." För en kort stund blev det tyst i andra änden. Tyst förutom bakgrundsljuden. Sedan hördes hennes mammas röst igen, misstroget den här gången.
   "Are you sure?"
   Elvira log för sig själv där hon stod på golvet med telefonen tryckt mot örat.
   "Totaly sure."
 
 
 
Woke up cold one Tuesday,
I'm looking tired and feeling quite sick,
I felt like there was something missing in my day to day life,
So I quickly opened the wardrobe,
Pulled out some jeans and a T-Shirt that seemed clean,
Topped it off with a pair of old shoes,
That were ripped around the seams,
And I thought these shoes just don't suit me.

När Elvira gått till sängs den kvällen hade hon kunnat förnimma en svag oro. En rädsla som tagit form i bakhuvudet, en rädsla för att hon inte skulle känna på samma sätt när hon vaknade nästa dag. Att det skulle kännas som en overklig dröm som aldrig ägt rum. Inte på riktigt. Men när morgonen kom och fåglarnas kvitter hördes genom fönstrets glasruta hade inget förändrats. Hon var fortfarande fylld av en ny beslutsamhet, en ny vilja att kämpa. Hon log mot den ovana och nästan mäktiga känslan när hon satte sig upp i sängen med ett leende. Innan hon gick upp för att göra sig iordning och möta dagen sände hon ett leende till hennes spegelbild. I samma stund som hon gjorde det kom meningen från gårdagen tillbaka till henne, lika stark och övertygande som då.
   Allt förmår jag i lycka som ger mig kraft. 
   Elvira gled ur sängen och gick med lätta steg över golvet bort till badrummet. Hon kanske inte kunde få Madison att ändra sig om henne, att prata med henne, men det betydde inte att hon måste insolera sig själv under resten av sommaren på lägergården. Den tanken dröjde kvar medan Elvira tvättade sig, klädde på sig och borstade igenom håret. Den höll sig fast i hennes medvetande när hon lämnade rummet för att gå ner i matsalen. 
   Samtidigt som hon stängde dörren efter sig öppnades en annan i motsatt ände av korridoren. Två tjejer kom ut och styrde tillsammans stegen mot trappan. Elvira kände igen dem som danselever och mindes att båda suttit med i uppehållsrummet när Madison gråtit ut. Deras blickar mötte hennes när de tittade upp och Elvira kunde se villrådigheten som drog över deras ansiktsuttryck. Själv var hon färdig med att undvika ögonkontakt och konfrontationer. Med den nya beslutsamheten sjudande i kroppen log hon mot dem som de inget av de som hänt de senaste dagarna ägt rum. Danstjejerna växlade snabbt en blick med varandra innan de såg på henne igen. Det tog ett par sekunder, men sedan besvarade en av dem tveksamt Elviras leende. Elvira kände hur hennes hjärta svällde av framgången. Hon hade vunnit dagens första seger, hur liten den än var.
   De andra tjejerna nådde trappan först och Elvira följde efter dem ner i matsalen där fler morgontrötta elever strövade in genom dörrarna i mjukisbyxor och tofflor. Efter att den första  veckan på lägret passerat var det inte längre många som gjorde sig i ordning för att gå ner till frukosten. De flesta drog bara på sig någon gammal t-shirt ihop med ett par slappa byxor och lät morgonfrisyren vara ifred. Fixa håret och klä sig ordentligt kunde man göra innan det var dags att gå iväg till dagens lektioner.
   I matkön bredde Elvira två smörgåsar åt sig som hon placerade på sin bricka tillsammans med ett stort glas apelsinjuice. Längst in i hörnet av rummet satt redan Madison och de andra tjejerna vid bordet de valt sedan de uteslutit Elvira ut gänget. Elvira vände bort blicken från dem. Att sakna den gemenskap hon haft tillsammans med Madison och de andra tjejerna fanns det ingen mening med. 
   Istället lät hon blicken gilda över de andra borden tills hon fick syn på ett där någon satt för sig själv. Det var en söt tjej med asiatiskt utseende och blankt hår halvvägs ner till midjan som satt vid ett av fönsterborden. Elvira var inte säker, men hon trodde att hon sett henne komma ut från rummet där dramaeleverna höll till. Att gå fram till någon hon inte kände och ogenerat börja prata var något Elvira aldrig någonsin känt sig bekväm med, men samtidigt var hon tillräckligt trött på att vara ensam för att uppbringa det mod som krävdes. Med rak rygg tog hon sig bort till flickan med det långa håret och log ett prövande leende.
   "Hi. Can I sit here?" Det var först när Elvira kommit fram till bordet som hon lade märke till att tjejen satt och läste på ett papper som låg bredvid hennes bricka. Hennes blick följde koncentrerat textens rader.
   När Elvira tilltalade henne såg hon upp med en viss förvåning i ansiktet, som om hon inte lagt märke till att någon ställt sig framför henne. Sedan nickade hon vänligt. "Sure, sit down."
   Elvira ställde brickan på bordet och slog sig ner på platsen mitt emot henne. I brist på något att säga ställde hon den enda fråga hon kunde komma på. "What are you reading?"
   "This?" Tjejen höll upp pappret innan hon lade ner det igen. "It's a script. I'm rehearsing the lines before class."
   Elvira nickade och tog en djup klunk av sin apelsinjuice. Då hade hon haft rätt i sin misstanke och hennes inriktning. Hon började fundera över fler frågor att ställa för att undvika pinsam tystnad, men kom inte på någon förrän hon fick en riktad mot sig själv.
   "Your name is Elvira, right?" Tjejen såg på henne samtidigt som hon höll skeden med corn flakes halvvägs till munnen. Elvira satte ner sitt glas.
   "Yes." Kände flickan framför henne till skvallret som gick? Pratet om att Elvira var elak och okänslig och hade sårat sin rumskamrat så djupt att hon inte kunnat sluta gråta på en hel dag? Elvira drog in ett andetag och kände hur hennes kropp spändes av oron.
   "I'm Helena." Tjejen log utan att tveka och stoppade sedan in skeden med flingor i munnen. Elvira kände sig så lättad att hon nästan släppte en ljudlig suck. Vad Helena än kände till eller hade hört om Elvira, tycktes det inte påverka henne.
   "I'm in the art team." Elvira tog ett bett av sin smörgås samtidigt som hon slappnade av i axlarna. "And I guess you're in the drama class?"
   "Yes." Helena log igen. "I've learned so much over these weeks. More than I thought I would." Hennes ögon dansade när hon pratade om det.
   "Me too!" Elviras entusiasm var äkta när hon satte sig rakare på stolen. "Our teacher is so good. When she explains something I understand more than I've ever done before."
   Helena öppnade munnen för att svara, men avbröt sig när två personer till kom fram till bordet med sina brickor i händerna. Den ena av dem var en lång kille med brunt krulligt hår och den andra var en lite kortare kille med nästan snaggat hår i samma färg. Båda slog sig vant ner hos dem på ett sätt som visade att de alltid satt där.
   Helena hälsade på dem genom att höja på hakan och nickade sedan mot Elvira. "This is Elvira. She's in the art class."
   "Liam." Killen som just tagit en stor tugga av sin korvsmörgås sträckte fram handen. Han svalde ner den samtidigt som han släppte Elviras hand. "And this is Harry." Han stötte till killen bredvid sig med armbågen. Harry fnös.
   "Like I can't speak for myself." Han grimaserade mot Liam. Sedan vände han sig mot Elvira och log. "Harry, just as Liam said."
   "I can't help that you're so slow." Liam flinade och duckade snabbt för slaget som annars skulle ha träffat honom i huvudet. Elvira höjde ett frågande ögonbryn mot Helena.
   "They are brothers," förklarade hon och satte ner skeden i tallriken med fil och corn flakes. "And I've been endured their bickering since the start." Helena rullade med ögonen men använde samtidigt en varm ton som avslöjade att alla tre vad nära vänner. Den sortens vänner som man kunde skämta och retas med varandra utan att någon tog illa upp. Den sortens vänner Elvira längtade efter.
   "What team are you two on?" frågade hon bröderna för att få veta mer om dem.
   "Music."
   Båda svarade samtidigt, så likt varandra att Elvira hade svårt att hålla sig för skratt. Deras sett påminde henne om hennes relation till sina egna syskon som fick henne att känna en avslappnad samhörighet med dem, trots att hon inte kände dem.
   "I play the piano," förtydligade Liam.
   "And I sing," lade Harry till innan han lyfte sitt glas med mjölk från brickan.
   "I know what you're thinking now." Liam viftade lite med sin sked i luften innan han doppade ner den i yoghurten.
   "You do?" Elvira drog roat på munnen.
   "Yes, you're wondering why I am so good looking and Harry isn't." Han yttrade påståendet med glimten i ögat.
   "I did actually not think about that." Elvira kunde inte låta bli att le. Stämningen vid bordet var så lättsamt att hon rycktes med av den utan att ens fundera över det. "But now when you've brought it up..."
   "How am I supposed to know?" Liam slog ut med händerna i en gest för att visa att han inte hade en aning. Sedan flinade han brett åt sitt eget svar. Harry stönade högljutt och skakade på huvudet.
   "You think you're so funny, Liam, but actually there is no living person who -"
   Elvira och Helena såg på varnadra när bröderna började gnabbas igen. Elvira kunde inte låta bli att småskratta och Helena gav henne en road blick som sade att hon förstod. Resten av frukosten förflöt på samma sätt, i samma stämning, och när Elvira en halvtimme senare lämnade sin bricka vid disken hade hon fortfarande kvar leendet i mungiporna.
 
Under teoridelen av bilddlektionen instruerade Elisabeth dem olika tekniker att arbeta på skuggningen i en blyertsteckning. Hon ställde upp ett stort blädderblock vid katedern och gjorde en enkel skiss av en djup skål. Elvira imponerades av hur snabbt hon fick ihop en bild genom att bara dra några streck med pennan.
   Elisabeth skuggade ena kanten av sin teckning, kastade den långa flätan över axeln och vände sig mot dem. "Do you see how you can use the light spot to create a natrual shadow?" Hon visade med handen mot teckningen för att förtydliga vad hon menade. Elvira antecknade allt hon sade, noga med att inte missa något av teroin.
   När Elisabeth talat färdigt fick de uppgiften att välja ut ett föremål i klassrummet att rita av och öva skuggningen på. I en av hyllorna hittade Elvira en liten docka i trä som fanns uppställd på en platta för att visa proportionerna i människokroppen. Hon tog med den bort till sin bänk, rättade till dess armar och ben och placerade den framför sitt vita papper. 
   Samtidigt som hon satte pennspetsen mot pappret sneglade hon på tjejen som satt vid bänken till vänster om henne. Efter frukostens framgångar hade hon vunnit något som kunde liknas vid en ny frimodighet. En frimodighet hon tänkte använda till att ta kontakt med åtminstone en person under dagens bildlektion. Hon lutade sig lite närmare kurskamraten med ett vänligt leende på plats.
   "What are you drawing?"
   Tjejen vände sitt ansikte mot Elvira och först då, när brunettens långa hår inte längre var ivägen, upptäckte hon att det var samma person som pratat bakom hennes rygg under gårdagen. Elvira kände ett omedelbart hugg av nervositet, men tvingade sig själv att hålla kvar leendet. Kurskamraten såg på henne som om Elvira just yttrat en förolämpning.
   "Can't you see that yourself," klippte hon ovänligt av och vände tillbaka uppmärksamheten mot sin skiss. Elvira kände hur hennes ansikte flammade upp i en kraftig rodnad. Hon satte sig rakt på sin stol igen samtidigt som hennes hjärta bultade hårt mot bröstkorgen. I vanliga fall hade hon kanske klarat av att bli avsnäst på det sättet, men de senaste dagarna hade gjort henne känslig och nu var tårarna farligt nära att tränga fram. Hon blinkade några gånger för att stoppa dem samtidigt som hon gjorde sitt bästa för att fokusera på sin teckning.
   Allt förmår jag i lycka som ger mig kraft. Hon tänkte på orden en gång till, och hur väl hon behövde dem igen. Don't you start to cry, not here, not now. 
   "You've captured that doll very well."
   Elvira ryckte till och såg upp. En kille i klassen, med svart hår i kortklippt frisyr, stod snett bakom henne och kikade över hennes axel. 
   "You think?" Elvira hörde själv att hon snarast viskade fram sitt svar, rädd att rösten inte skulle bära om hon pressade den mer än så.
   "Yes, really good." Killen med det svarta håret lutade sig fram och pekade mot skissen för att visa vad han menade. "The shadow has the exact softness here. How did you do that?"
   Elvira log svagt och kände hur tårarna drog sig tillbaka till platsen de kommit ifrån. "It wasn't that hard. I can show you if you want?"
   "That would be lovely." Han besvarade leendet och rätade på ryggen. "I'm Zayn by the way."
   "Elvira"
   "Okay, now you gotta show me how it's done." Zayn viftade med handen mot sin egen teckning. "If you look at my sketch here." Han vände på huvudet för att försäkra sig om att han fortfarande hade Elviras uppmärksamhet. "Do you see these lines? The light spot right behind them, but I don't know how to make the shadow look natural."
   Elvira reste sig från sin stol och lutade sig över Zayns påbörjade bild. "I borrow your pen for a little while." Hon tog upp blyertspennan och gnuggade mjukt med den så att ett skrapande läte uppstod mot papprets fiber. "You see?"
   Zayn nickade ivrigt. "Yeah. How do you smooth the lines afterwards?
   "Like this." Elvira visade honom hur han skulle göra, tacksam över att få chansen att hjälpa till. När Zayn var nöjd med demostrationen återvände Elvira till sin egen skiss. Hon hade svårt att hålla tillbaka ett leende när hon insåg att det trots allt var som hon hoppats på. Som hon hoppats på innerst inne. Alla på lägret var inte emot henne. Medan hon vässade pennan kunde hon känna hur glädjen över den upptäckten spreds från hjärtat och ut i resten av kroppen.
   Den sista oron som dröjde kvar var den inför lunchen. När förmiddagslektionen var slut och hon gick mot matsalen i herrgården kom rädslan för att bli tvungen att sitta ensam igen tillbaka med full kraft. Hon visste att Zayn, som hon nyss pratat med, hade en rumskamrat och ett par andra killar han brukade sitta tillsammans med vid maten och hon var inte säker på att Helena, Liam och Harry ville att hon skulle slå sig ner hos dem igen. Om hon valde deras bord för andra gången idag fanns riksen att de tyckte att hon tvingade på dem sitt sällskap. Elvira skulle inte stå ut med tanken på att de satt där och i hemlighet önskade iväg henne. Då åt hon hellre ensam.
   När hon tagit sin mat stannade hon och såg ut över salen med brickan i händerna. Utan att hon menat det mötte hennes blick Nialls där han satt vid sitt vanliga bord tillsammans med killarna från musikklassen. Elvira kände hur hennes hjärta hoppade över ett slag och tittade snabbt bort. Hon skämdes fortfarande över att hon snäst mot honom sist de pratade och hade sedan dess undvikit att ens se åt hans håll. Han hade inte gjort något för att förtjäna ett sådant bemötande från henne och det var hon smärtsamt medveten om.
   Bordet som Helena, Liam och Harry suttit vid till frukosten var tomt. Osäker på om hon gjorde rätt gick Elvira dit och satte sig tvekande på samma stol som tidigare. Hon plockade upp gaffeln med vänster hand och stoppade ner den i potatismoset. Skulle hon bli tvungen att äta själv igen?
   "How was art class?" Helena stod plötsligt framför henne med sin bricka i händerna. Hon drog ut stolen och satte sig på platsen mitt emot Elviras. Innan Elvira hann svara dök Liam och hans bror upp för att sätta sig vid deras bord. De argumenterade om något medan de slog sig ner och Elvira såg på Helena, så lättad och tacksam att hon inte kunde hålla tillbaka ett brett leende.
   "It was great. How was drama class?"
Efter en lång tids väntan har äntligen några av de andra killarna kommit in i berättelsen. Det kommer mer, jag hade bara inte tid nog att få in alla så det kommer jag fixa snart. Tyvärr så har mina läsare minskat tack vare den extra dagen väntan som jag inte kan göra något åt. Det är inte lätt att hitta tid till att sitta ner och skriva. Men tack så oehört mycket till Dig som fortfarande läser och jag hoppas Du finner det mycket nöjsamt. xx

A Drop in the Ocean - 7

Förra kapitlet:
 Det enda hon kunde göra nu var att längta tills morgondagen. Då började lektionerna igen och de skulle bli hennes räddning, hennes fokus för resten av sommaren. Ingen av tjejerna hon och Madison umgicks med hade bild som inriktning och att gå till klassrummet imorgon skulle vara som att komma till en oas.
   En oas i en öken av ensamhet.
 
 

Hey ho here she goes
Either a little too high or a little too low
Got no self-esteem and vertigo
Cause she thinks she’s made of candy
Hey ho here she goes
Either a little too loud or a little too close
There's a hurricane in the back of her throat
And she thinks she’s made of candy
 

Elvira koncentrerade sig på det Elisabeth sa framme vid svarta tavlan samtidigt som om rättade till penslarna som låg på staffliets kant under den vita duken. De skulle öva sig att måla stilleben och ett arrangemang av blommor och frukter fanns uppställt på ett bord framför dem. De gula blommorna spretade över kanten på en färglös lervas och tre olika mogna äpplen låg lite slarvigt placerade bredvid. Elisabeth förklarade att ett sätt att fånga en naturlig ton i bilden var att använda vattenfärger med mer vatten än färg. Läraren gestikulerade medan hon pratade och Elvira lyssnade uppmärksamt. Hon sög åt sig kunskapen som en torr tvättsvamp sög åt sig all vätska.
   När den teoretiska genomgången var över uppmanade Elisabeth dem att praktisera vad de lärt sig genom att försöka själva. Elvira gick bort mot kranen för att fylla ett litet kärl med vatten till färgerna. Vid frukosten på morgonen hade scenen från igår upprepats. Madison och de andra tjejerna hade behandlat henne som luft när de satte sig vid sitt nya bord i hörnet och lämnade Elvira ensam vid det gamla. Elvira hade stirrat ner i sin filmjölk för att slippa möta någons blick och ätit upp så snabbt hon kunnat. Dagens lektioner var det enda som hon sett fram emot och nu befann hon sig äntligen här i bildsalens fristad. En plats där hon åtminstone för stunden kunde glömma vännernas svek och utfrysning.
   Hon höll den rostfria muggen under kranen när hon fyllde den till bredden. Sedan vände hon sig om för att försiktigt gå tillbaka till sitt staffli utan att spilla. 
   "I've heard that she screamed many mean things to her roommate. Madison was a mess afterwards. Cried all night." 
   Elvira frös mitt i steget när hon hörde orden viskas fram. Med bultande hjärta och en isande känsla i blodet vände hon på huvudet för att se vem som yttrat dem. En av tjejerna i klassen, en söt brunett, lutade sig mot bildeleven vid staffliet bredvid. Den andra tjejen nickade med avsmak i blicken.
   "I know. I heard it aswell." Hon såg ut som om hon hade mer att tillägga, men kaste plötsligt en blick över axeln och fick syn på Elvira som stod bakom dem. Båda tjejerna ryckte till som om de blivit ertappade med handen i kakburken. Deras röda kinder fick Elvira att vakna till ur sin stela position och återfå rörelseförmågan. På skakiga ben skyndade hon tillbaka till sitt staffli, noga med att låtsas som om hon aldrig hört deras samtal. 
   Där ställde hon med darrande fingrar ner muggen så att lite av vattnet spilldes ut. Hon hade haft fel. Så fel. Det var inte bara tjejerna i hennes och Madisons gäng som kände till utbrottet hon fått. Hela lägret kände till det. Hon hade inte bara Madison, Jenny, Charlotte, Zoe och Louise emot sig, utan alla. När den instinkten träffade henne kändes det som att krocka med en långtradare. Hon fick svårt att se för tårarna som fyllde ögonen och gjorde hennes synfält suddigt.
   Elisabeth kom fram till henne med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. "Elvira? Are you not feeling good?" Elvira vände snabbt bort huvudet vid hennes fråga, blinkade frenetiskt för att få bort fukten ur ögonen och harklade sig sedan. 
   "No, I'm good." Hon fick fram ett leende samtidigt som hon fortsatte undvika ögonkontakt med läraren. "A little tired, that's all."
   "Okay." Elisabeth log också innan hon mjukt klappade Elvira på axeln. "Just tell me if something's wrong."
   "Thank you, I will." Elvira tvingade sig själv att hålla kvar leendet till bildläraren gått vidare, trots att det tog mer kraft än hon velat om att hon hade. När Elisabeth stannade för att prata med en annan elev pressade hon ihop läpparna för att hindra dem från att darra av ansträngningen. Hon ville inget hellre än att rusa ut ur byggnaden och få släppa fram gråten. Men om hon sprang ut nu skulle det väcka uppmärksamhet och Elvira hade ingen lust att bemöta frågorna som skulle uppstå. 
   Istället genomled hon resten av lektionen fram till lunch då alla lämnade den gamla tjänarbostaden för att gå och äta i herrgårdens matsal. Elvira hade inte talat med någon sedan det korta samtalet med Elisabeth och klumpen i halsen hade tilltagit i storlek ända sedan dess. Nu kändes den som en tennisboll, fastkilad i hennes strupe. Tårarna var inte heller långt borta och Elvira kunde känna hur allt inom henne värkte efter att få släppa på skådespelet och bara gråta ut. 
   När hon hade ett tiotal meter kvar till herrgårdens ingång, sist i gruppen av dem som lämnat bildsalen, hörde hon att någon närmade sig bakifrån. Lite tvekande vände hon på huvudet för att se vem det var och fick syn på Niall som var på väg mot henne. Sedan han burit iväg Madison från fotbollsplanen hade Elvira knappt sett honom, än mindre talat med honom. Det fanns något bekymrat över hans ansiktuttryck när han skyndade på stegen för att komma ikapp henne. 
   Den enda tanke som fyllde hennes medvetande när hon såg honom närma sig var en fråga. Hade han hört? Hade han hört om hennes utbrott? Hon möttes hans blick på avstånd och insåg med en illamående känsla att hon inte behövde ställa frågan högt. Hon behövde bara se på honom för att veta att han visste. Han visste vad hon gjort mot sin rumskamrat, vad hon sagt till Madison. Hur djupt hon sårat sin vän.
   I den stunden kände Elvira att hon inte orkade mer. Hon orkade inte mer skvaller, inte mer prat bakom ryggen, inga fler föraktfulla blickar. Att till och med Niall kände till vad som hänt blev för mycket. Dessutom, insåg hon med växande obehag, att hon var arg på honom. Arg för att han gått med på Madisons skådespel och tagit henne till vårdcentralen på sin motorcykel. Arg för att det visat sig att han inte vad imun mot hennes övertalningsförsök. Kunde han inte se hur falsk hon var? Kunde han inte inse att hon bara manipulerat honom för att få sin vilja igenom?
   Elvira bet ihop tänderna. Självklart kunde han inte det. Han var lika charmad och betagen av henne som alla andra. Ingen hade ens gjort sig besväret att fråga Elvira om hennes sida av saken, om hennes syn på vad som hänt. Orsaken var att ingen ansåg att det fanna någon anledning till att göra det. Madison framstod som snäll, rar och oskyldig på alla sätt. Ingen hade lagt märke till att hon hade en annan sida av sig själv och därför fanns det ingen orsak att inte tro på att allt hon sa var sant. 
   När Niall var framme hon henne rörde han lätt vid hennes arm för att få henne att stanna. Hans försiktiga beröring sände en ilning genom hennes kropp, men Elvira ignorerade det. "What is it?" Hon fräste praktiskt taget fram frågan, desperat efter ett sätt att värja sig mot de tårar som var på väg att tränga fram. Som varit på väg att tränga fram de senaste två timmarna. 
   Niall ryggade förvånat tillbaka av hennes otrevliga ton. Sedan fick han något mörkt i blicken, som om han inte tyckte att han förtjänade ett sådant bemötande. "I was just going to ask you how you feel." Hans röst lät anklagande, och Elvira var trött på anklagande. Anklagande röster, anklagande blickar och anklagande ord.
   Hon backade bort ett steg från honom och bet ihop tänderna. "It's fine. Why would it not be?" Hennes utmanade honom att protestera, att komma med motargument. Trots att hon avskydde det, provocerade hon hellre fram ett gräl mellan dem än att möta hans omtanke. Ett enda vänligt ord från honom skulle få henne att bryta ihop här och nu. 
   Niall såg chockad ut över hennes aggressiva ton. Till en början verkade det som om han tänkte upprepa sin fråga om hur det var med henne. Men sedan, som om han inte hade någon lust att få fler svar i den tonen, ryckte han på axlarna och gick vidare. Elvira stod kvar på samma fläck och såg efter honom där han försvann in i byggnaden. 
   Sedan, när hon var säker på att ingen såg henne, gick hon in i herrgården, sprang upp för trapporna och in på sitt rum. Där ramlade hon snyftande ihop på sängen och lät tårarna flöda fritt. 
 
På eftermiddagen valde Elvira den enklade och minst smärtsamma vägen ut och skickade ett sms till sin lärare där hon skrev att hon inte mådde bra och behövde stanna på sitt rum resten av dagen. Det var ingen lögn; hon mådde definitivt inte bra. Det fanns ingenstans på området dit hon kunde gå där hon kunde vara ifred från skvaller och förtal. Ingen fristad. Där hon satt på stolen med armarna lutade mot skrivbordet tänkte hon igenom sina alternativ inför resten av sommaren och insåg att hon bara hade ett. Det fanns bara en sak hon kunde göra nu.
   Det spelade ingen roll att hon jublat av lycka när hon fått antagningsbeskedet till konstskolan eller att hon lånat pengar av sina föräldrar för att ha råd med det åtta veckor långa lägret. Hon klarade inte av det längre. Varje elakt ord och varje anklagande blick kändes som en kniv i ryggen, som ett smärtsamt hugg. Elvira snörvlade lågt och såg ut genom fönstret med rödgråtna ögon. Hon skulle åka hem. Kanske redan ikväll. 
   Med tungt sinne reste hon sig upp och gick bort till garderoben för att dra fram sin resväska. Samtidigt som hon öppnade dörren och böjde sig ner hördes en bekant melodi från skrivbordet. Hennes mobiltelefon låg där och vibrerade ovan på bordsskivan i väntan på att någon skulle svara. Elvira gick tillbaka till skrivbordet, plockade upp telefonen och kunde se sin mammas bild på skärmen. Hon satte den mot örat och svarade med en viss känsla av lättnad.
   "Hi mummy." Det var lika bra att hon hörde av sig just nu. Elvira skulle ändå ha blivit tvungen att ringa upp henne för att berätta att hon kanske skulle komma hem redan ikväll. Om hon kunde få tag på en sista-minuten-biljett, vilket sällan brukade innebära något problem. 
   "Hi sweetheart!" Hennes mammas röst lät lika uppåt som entusiastiskt. "Do you know where I am right now?"
   Elvira rynkade pannan åt hennes oväntande fråga. "No. Where are you?"
   "Ten minutes away from your artschool!" Hennes mamma skrattade till som om hon själv var förvånad över det. "I'm on my way to my sister, you know Kristen, she's turning fifty. Dad didn't feel so good and your siblings wasn't interested so I'm on my own. And now I realized that I can come and visit you!"
   Elvira fick tårar i ögonen vid sin mammas varma och välbekanta röst. Hon sjönk ner på sängen och tvingade sig själv att inte avslöja gråten i halsen när hon svarade. "How fun. I really want to see you. That's lovely mum. I've really missed you." Mer än vad hon klarade av att säga just nu. Hela hennes varelse värkte av längtan efter att få träffa någon som kände henne och älskade henne för den hon var, oavsett vilka misstag hon begick. Oavsett vad hon sa eller gjorde.
   "I miss you too, honey." Hennes mammas röst blev känslosam. "I'm heading towards the school now. Can you come down to the parking line?"
   Elvira reste sig från sängen och strök med handen över håret. "I'm on my way. I...I'm not in class right now." Elvira höll andan när hon sa det sista, rädd för frågorna hon inte ville svara på. Inte än i varje fall. Men hennes mamma tycktes inte reagera över informationen. 
   "Great! Then I'll see you in a couple of minutes."
   "Yeah." Elvira lade på och stoppade ner mobiltelefonen i fickan. Sedan gick hon fram till spegeln för att kritiskt kontrollera sitt utseende. Hon ville inte att hennes mamma skulle lägga märke till att hon legat på sängen och gråtit. För att göra sig av med bevisen blev hon tvungen att badda ögonen med iskallt vatten och borsta igenom håret ett par gånger. När hon försäkrat sig om att inte väcka några misstankar genom sitt utseende lämnade hon rummet och herrgården för att gå bort mot parkeringen.
   Samtidigt som hon nådde det grusbelagda området några hundra meter från lägergården såg hon den silvergrå kombin svänga in. Hennes mamma parkerade bilen och klev ur. När Elviras blick mötte hennes på avstånd kunde hon inte hålla inne med tårarna längre, oavsett hur hårt hon ansträngde sig. 
   Långsamt gick hon emot henne samtidigt som hennes mamma smällde igen dörren och låste. Väl framme vid bilen kastade sig Elvira om hennes hals och knep hårt ihop ögonen. Två tårar föll från hennes kinder och droppade ner på marken. Hennes mamma slog armarna om henne och kramade henne lika hårt tillbaka. För en minut kände sig Elvira som ett litet barn, trygg i sin förälders famn. Innan hennes mamma släppte henne torkade Elvira snabbt bort tårarna och log.
   De såg på varandra en kort stund och hennes mamma rynkade ögonbrynen med en antydan till oro i blicken. "Elvira, are you feeling good?
   Elvira nickade samtidigt som hon undrade varför hon inte sa som det var. Men nu när hon stod där kunde hon inte förmå sig att få fram orden. Hon klarade inte av att erkänna sitt misslyckande. För det var trots allt det det var. Hon hade misslyckats, både med att behålla sin gamla vänner och att skaffa nya.
   "I'm good. I just didn't sleep well. You know how it can be." Elvira skattade lite för att dölja sin lögn. Hennes mamma föll lättat in i skrattet. 
   "It's probably true." Hon lade armen om Elviras axlar när de tillsammans började gå mot lägergården. "Can you show me the place? It looks very nice here."
   "It does," bekräftade Elvira med ett leende. Ett leende som var äkta den här gången. Medan de gick genom den grönskande trädallén mot herrgården med dess omgivningar insåg hon att hon trots situationen trivdes med att få visa platsen för sin mamma. Att se den genom hennes ögon och lägga märke till att hon blev lika imponerad som Elvira själv blivit under de första dagarna på lägret. Hon tog med henne bort till bron i skogsdungen där hon arbetat på sin första målning. Där hon träffat på Niall som skrev sin låt. Elvira sköt undan tanken så fort den dök upp. Istället höll hon ut handen mot det porlande vattendraget. 
   "It's beautiful here, right?"
   "Really beautiful," höll hennes mamma med. Sedan strök hon sin dotter över kinden med ett ömt leende. "You've always seen beauty like no other."
   Elvira mötte hennes blick. "I have?"
   "Yes." Hennes mamma tvekade inte ens. "It's your gift. To find beauty and recreate it."
   Elvira såg ner mot den lilla bäcken som slingrade sig fram mellan stenarna. Det var därför hon kommit hit från början. För att utveckla sin gåva och talang. Och nu skulle hon åka härifrån, efter bara två och en halv vecka.
   "Come, I'll show you the lake." Elvira tvingade sig själv att byta tankegång. Hon tog tag om sin mammas arm och drog med henne ut ur skogsdungen. Arm i arm gick de ner till sjön medan hennes mamma berättade små lustiga historier om sådant som har hänt under tiden hon varit borta. Elvira skrattade och kände hur hon slappnade av i kroppen för varje steg de tog tillsammans. Hon kunde se sin pappa och syskon framför sig och att ha sin mamma där kändes som att vara hemma. När de promenerat en kort bit längs sjön gick de till herrgården där Elvira visade matsalen och uppehållsrummet. Alla rum var tomma eftersom de andra fortfarande hade lektionstid.
   "It was really nice here." Hennes mamma såg sig omkring på sofforna som stod vinklade mot TV-skärmen. Det var de soffor där Madison gråtit ut hos deras vänner efter Elviras utbrott för två dagar sedan. Minnet kändes som ett slag i magen och fick Elvira att återvända till verkligheten. Hennes mamma vände sig förväntansfullt mot henne.
   "Where is your room?" Elviras axlar sjönk vid hennes fråga. Hon kunde inte hålla det hemligt längre. Hennes mamma var tvungen att få reda på sanningen. Med tunga steg gick hon bort till sitt rum och höll upp dörren för henne. Hennes mamma gick in och stannade till mitt på golvet. Hennes blick gick omedelbart till Madisons tomma sängram.
   "Why..." Hon vände sig långsamt mot Elvira med undrande blick. "I thought you shared room here?"
   Hennes mammas oskyldiga fråga blev den nyckel som utlöste Elviras uppdämda flod av gråt. Hon började snyfta samtidigt som tårarna lämnade ögonen för att droppa ner på golvet. Hennes mamma stirrade förskräckt på henne och Elvira satte händerna mot ansiktet och skakade på huvudet.
   "But sweetheart." Hennes mamma lade armen om hennes axlar och ledde henne fram till sängen. "Sit down, honey. What have happened?"
   Elvira satte sig utan att ta bort händerna från ansiktet. Hennes mamma lade armarna om henne och frågade inget förrän Elvira slutade snyfta. Till slut hittade Elvira kraften att öppna munnen och låta sanningen komma fram. Med kvävd röst berättade hon allt.
   Att hon irriterat sig på Madison för hennes manipulativa sätt och att hon till slut skällt ut henne. "I know I shouldn't done it." Elvira snörvlade och tittade bort. "I was going to apologise, but I never got that far before everybody started to hate me."
   "But, Elvira, pumpkin." Hennes mamma såg på henne med ögon som var blanka av tårar. "You must got that wrong. Everybody doesn't hate you because of some mindless words."
   Elvira pressade bistert samman läpparna. "Yes, believe me, they do." Hon sjönk ner med underarmarna mot benen och lutade uppgivet huvudet i händerna. "Even my own class talks about it behind my back." Hon tittade upp på sin mamma med darrande underläpp. "I can't do this anymore, mum. I thought I could do it but I can't."
   Hennes mamma skakade på huvudet som för att visa att hon förstod. Hon bredde ut armarna igen och Elvira lät sig bli omfamnad en lång stund, som ett barn. 
   "Okay, this is what we'll do." Hennes mamma reste sig och torkade en tår ur ögonvrån. Hennes kroppsställning fick något beslutsamt över sig. "I go to the party and meanwhiles you pack your bags. Then I pick you up on the way home. I guess you have to talk to your teachers and headmaster before you go."
   "Coming home sounds lovely." Elvira lade frånvarande armarna om sin egen kropp där hon satt kvar på sängkanten. "But it feels really stupid. To throw away so much money."
   "It's possible that you get a little bit back. We can check that tomorrow when you're home again." Hennes mamma rättade till axelremmen på sin handväska, beredd att gå. Elvira nickade. Hon kände sig mer misslyckad än hon ville erkänna, men det var ingen idé att ta upp det med hennes mamma. Hon skulle förmodligen bara kontra med att Elvira inte hade någon anledning att känna så. De sa ett snabbt hejdå till varandra, medvetna om att de skulle ses igen om några få timmar. 
   När hennes mamma lämnade rummet kände sig Elvira ännu ensammare än vad hon gjort innan. Att ha henne där, även om så bara för ett par timmar, hade gett henne en oundviklig känsla av att vara hemma. En känsla som dött ut i samma stund som hennes mamma gått och tagit med allt vad kärlek, värme och hemtrevnad hette.
   Tung i hjärtat gick Elvira fram till skrivbordet och drog ut lådorna för att packa ner innehållet i dem. Hon radade prydligt upp penslar, pennor, papper och anteckningsblock ovanpå överkastet till sängen. I lådan längst ner förvarande hon de få böcker hon tagit med sig. Hemma plöjde hon ofta igenom två böcker eller fler i veckan, men hon hade inte räknat med att få mycket tid över till läsning på lägret och därför hade hon bara tagit med sig tre stycken. 
   Två pocket böcker och en gammal bok hon ärvt av hennes mamma. Den senare hade hon inte öppnat en enda gång sedan hon kommit dit. Elvira upplevde ett stygn av dåligt samvete när hon tänkte på det.
   Hennes mamma hade tipsat henne om en speciel sida i boken som hon alltid brukade läsa när hon kände sig nere. Elvira suckade och drog handen genom håret samtidigt som hon lyfte upp boken i knät. Hon ögnade igenom texten och hittade stycket som var inringat. Gläd er alltid över livet, än en gång säger jag, gläd er.
   Det var lättare sagt än gjort. Hur skulle hon kunna glädja sig samtidigt som hon kände sig ensam, utanför och sviken? Elvira ögade rastlöst igenom resten av kapitlet tills hon stannade upp vid en mening. En mening som talade till henne mer än någon annan. Allt förmår jag i lycka som ger mig kraft. 
Allt? Även om man upplevde att man befann sig i ett totalt och hopplöst underläge? Det var inte första gången Elvira läste meningen, men det var första gången hon verkligen övervägde vad den betydde. Vad den betydde för henne i hennes nuvarande situation. Långsamt lade hon igen den gammla boken, men kunde inte få orden hon läst ur huvudet. Allt förmår jag i lycka som ger mig kraft. 
   Meningen upprepades i hennes tankar, gång på gång. Allt förmår jag i lycka...allt förmår jag...allt... Plötsligt reste sig Elvira upp från sängen där hon suttit och en ny beslutsamhet vällde upp inom henne som vatten i en källa. Det var som en fysisk kraft i hennes själ tog över varje del av hennes kropp tills hon sjöd av målmedvetenhet. 
   Om orden var sanna, vilket hon trodde att de var, fanns det ingen anledning i världen att hon skulle ge upp. Hon kanske kände sig liten, obetydlig och missförstådd. Men det kunde inte förmörka sanningen om att hon var älskad, värdefull och långt ifrån övergiven.
   Viljan att kämpa, att bli kvar där hon var, reste sig till den fullkomligt dominerade hennes medvetande. Det fanns inte längre bara ett alternativ.
   Hon plockade upp mobilen och hittade sin mammas nummer. Medan hon lyssnade till signalerna som gick fram såg hon ut genom fönstret. Vad det möjligt att alla färger blivit ljusare, tydligare och mer definierade?
   "Mummy here. What is it sweetheart?" Hennes mamma måste ha kommit fram till mosterns fest för i bakrunden hördes surret av röster och slamret av bestick mot porslin.
   "I changed my mind, mum." Elvira tvekade inte en sekund när hon sa det. "I wanna stay." För en kort stund blev det tyst i andra änden. Tyst förutom bakgrundsljuden. Sedan hördes hennes mammas röst igen, misstroget den här gången.
   "Are you sure?"
   Elvira log för sig själv där hon stod på golvet med telefonen tryckt mot örat.
   "Totaly sure."
Tyvärr så fick Ni vänta en extra dag för att få detta kapitlet men jag har inte haft tillgång till min dator tillräckligt mycket. Hoppas Ni kommer uppskatta den här delen också även om den inte är som Ni kanske tänkt Er. Feedback, tips och kritik uppskattas. xx

A Drop in the Ocean - 6

Förra kapitlet:
Hon visste inte vad som var värst, vad som gjorde ondast. Skammen över vad hon sagt och gjort eller det faktum att de andra tjejerna nu visste om det. Hon kunde inte vara arg på Madison för hon berättat för deras vänner vad som hänt. Det var inte konstigt att hon i sin sårade upprördhet sökte tröst och medkänsla någonstans. Elvira önskade bara att hon hade fått vara den som gav henne det genom att be om förlåtelse. Med tunga steg gick hon tillbaka till rummet och stängde dörren efter sig.
   Ursäkten till Madison skulle få vänta.
 
 
Fancy visions of dead world
Gives me shiver when
You caresses my  body
Emptiness beyond
We are alone on this earth
And all treasures of  the world
Belong to us
 
Elvira blev kvar inne på rummet där hon med en spänd känsla i kroppen väntade på att Madison skulle komma tillbaka. För andra gången den dagen försökte hon få tiden att gå genom olika förstöelser. Hon plockade fram listan med övningar Elisabeth tipsat dem om och bockade av dem hon redan slutfört. Sedan letade hon upp papper och penna för att börja arbeta på en ny teckning. Efter en halvtimmes okoncentrerade försök lade hon blyertspennan åt sidan och slätade istället ut sidorna i pocketboken hon tidigare slängt i väggen.
   Till slut var det bara två minuter kvar till kvällsmaten och eftersom Madison fortfarande inte dykt upp gick Elvira själv ner till matsalen med en obehaglig känsla i magen. De andra tjejerna hade inte kommit än så hon ställde sig i kön till serveringen och tog en bricka. Med mekaniska rörelser placerade hon ett glas, en djup tallrik och en sked på den innan hon gick vidare för att fylla tallriken med kvällens grönsakssoppa. När hon var klar, och nästan stoppat upp kön genom sina långsamma rörelser, hade Madison och de andra fortfarande inte visat sig. Elvira gick bort till deras vanliga bord i mitten av matsalen och slog sig själv ner på platsen där hon brukade sitta.
   Samtidigt som hon sänkte ner skeden i den varma soppan kunde hon uppfatta rörelse i ögonvrån och vände huvudet mot dörrarna. Madison, Zoe, Charlotte, Louise och Jenny gick tillsammans in i salen som en tätt samanhållen grupp med Madison i mitten och de andra som en skyddande mur omkring henne. Utan att ens kasta en blick åt Elviras håll ställde de sig i matkön och plockade upp sina brickor. Elvira kände hur hon fick svårt att svälja ner skeden med soppa hon just stoppat in i munnen. Med en lätt illamående känsla väntade hon på vad som skulle hända när de var klara vid serveringen.
   Jenny blev färdig först, men istället för att gå bort till Elviras bord ställde hon sig för att vänta på de andra med brickan i händerna. De andra tjejerna gjorde på samma sätt, som om de var länkar i en kedja och inte kunde röra sig utan varandra. När alla fem tagit mat gick de med målinriktade steg bort till ett bord längst in i matsalens högra hörn. Ett bord som i vanliga fall stod tomt under måltiderna. Elvira kunde inte få ner en enda tugga till, kunde inte svälja överhuvudtaget. Hennes vänner hade tydligt, inför alla andra, demonstrerat att de inte längre ville ha med henne att göra.
   På darrande ben reste hon sig från bordet för att lämna soppan i slaskhinken och gick ut från matsalen utan att möta någons blick. Slelt som en robot gick hon upp för trappan, genom korridoren och in på sitt rum. Hon tänkte inte börja gråta. De kanske kunde utesluta henne ur sitt gäng i matsalen, men när det var dags att lägga sig skulle Madison ändå bli tvungen att komma tillbaka till deras gemensamma rum. Och när hon gjorde det skulle Elvira prata med henne. Hon skulle be om ursäkt för det hon sagt och sedan skulle de två ta den tid det behövdes för att reda ut det som gått fel mellan dem.
   Först passerade en timme och sedan två. När klockan var tio på kvällen gick Elvira in i badrummet för att borsta tänderna och göra sig i ordning för natten. Hon bytte om till sin stora t-shirt, borstade igenom det tjocka håret och satte sig i sängen. Madison kunde inte hålla sig borta för alltid. Hon hade trots allt ingen annanstans att sova. Elvira lutade ryggen mot sängens huvudgavel och drog upp knäna mot kroppen där hon satt och väntade.
   När klockan på hennes mobiltelefon visade halv elva öppnades till slut dörren till rummet. Men det var inte Madisons ansikte som syntes i öppningen. Istället marscherade Jenny och Charlotte in som om de befann sig på ett uppdrag. De betedde sig som om Elvira inte ens var närvarande i rummet medan de började arbeta. Charlotte drog ut Madisons stora väska ur hennes garderob och fyllde den med hennes osorterade kläder samtidigt som Jenny stoppade ner innehållet från Madisons sängbord i en annan.
   Elvira stirrade på dem med gapande mun där hon satt med täcket över benen. Den enda tanke som for genom hennes huvud var att de betedde sig som de blivit galna. "What are you doing?" Hon kunde själv höra hur chockad hennes röst lät.
   Charlotte svarade utan att titta på henne samtidigt som hon ägnade sig åt att riva ut Madisons kläder ur garderoben. "Madison doesn't want to share room with someone who thinks she's fake, manipulative and selfish." Hon räknade upp de tre adjektiven som om hon läste dem från en lista. Som om Madison förutsett Elviras fråga och sagt till sina vänner vad de skulle svara.
   "But..." Elvira svalde hårt och blev tvungen att fukta läpparna med tungan innan hon kunde tala igen. "Can she really be in your room?"
   "Our room is bigger than yours." Det var Jenny som svarade den här gången, även hon utan att titta upp från det hon höll på med. Hennes påpekande var ett faktum Elvira egentligen redan kände till. Det skulle inte innebära något problem att bo tre personer i ett rum med yta nog för fyra.
   Elvira kände hur klumpen i hennes hals växte och tilltog för varje tyst sekund som passerade. Hon var inte säker på om rösten skulle bära när hon ställde nästa fråga, men var ändå tvungen att få veta. Var ändå tvungen att yttra någon form av protest, hur klen den än var. "Are you allowed to change room like that?"
   För första gången sedan de kommit in vände Charlotte på huvudet och såg på henne med en blick som var lika kall som föraktfull. "So what? Are you going to run and tell the principal?"
   Elvira skakade snabbt på huvudet med tårblanka ögon. "No," viskade hon lågt.
   "Whatever." Charlotte rätade på ryggen, lyfte upp den överfulla väskan från golvet och ställde den i korridoren utanför dörren. "Jenny? Are you done?"
   Jenny kom ut från badrummet där hon packat ner Madisons saker i hennes rosa necessär. Hon satte ut den och den andra väskan på samma ställe innan hon och Charlotte ställde sig vid var sin sida om Madisons säng. Sedan tog de tag om madrassen och lyfte den ur sängramen med kudde, lakan och täcke kvar ovanpå. De bar ut den genom dörren och stängde efter sig med en smäll när de lämnade rummet.
   Elvira satt kvar i sängen när tystnaden omslöt henne som en fysisk kraft. Hon blev kvar i den ställningen i fem minuter till medan hon andades så häftigt att bröstkorgen hävde sig medan hon kämpade så hårt mot tårarna att det sved i ögonen. Sedan gav hon upp kampen, kröp ner under täcket och grät.
 
På söndagens morgon vaknad Elvira långsamt ur sin oroliga sömn. Hennes huvud värkte och huden runt ögonen kändes svullen. Till en början kunde hon inte förstå varför det kändes som om inälvorna i hennes mage slagit knut på sig själva. Det enda hon var medveten om i sitt halvsovande tillstånd var att något var fel.
   Hon blinkade ett par gånger för att tvinga sig själv att vakna ordentligt och kisade mot fönstret. Inget ljust trängde in genom de neddragna persiennerna vilket bara kunde betyda två saker. Antligen var det inte morgon än, eller så var allt solljus väl dolt bakom mörka moln. Elvira tryckte upp sig själv på ena armbågen och sträckte sig efter mobilen som låg på sängbordet.
   Klockan var elva. Elva? Elvira satte sig upp i sängen med ett ryck och stönade åt huvudvärken som blixtrade till av den plötsliga rörelsen. Om klockan var så mycket hade hon missat frukosten. Varför hade inte Madison väckt henne? Elvira tittade bort mot hennes säng men allt som fanns där var en tom sängram av gulnad furu.
   Först då kom alltid tillbaka till henne och Elvira behövde inte längre undra över den känsla av starkt obehag som intagit hennes kropp. Madison hade flyttat ut. Och inte bara det, utan också vänt hela tjejgänget mot henne. Elvira kände sig sjuk vid tanken. Hon lyfte undan täcket, hasade sig ur sängen och in i badrummet.
   Medan hon duschade, klädde på sig och borstade igenom håret försökte hon förtränga detaljerna från gårdagen. Madison hade varit upprörd och lyckats få de andras sympatier. Men de var vänner och förr eller senare skulle hennes rumskamrats ilska gå över. De måste den.
   När Elvira gick in i matsalen en knapp timme senare för att äta lunch var rummet inte ens halvfullt. Det var söndag och den dagen i veckan då en del av de längerdeltagarna som bodde i närheten åkte hem och många av de andra tog sin till någon av de närliggande orterna för att äta ute. Det hade bland annat Elvira, Madison och de andra tjejerna i gänget gjort förra söndagen. Fyra av skolans lärare lånade ut sina bilar under helgerna till de som var intresserade och betalade för bensinen. Louise, den enda av dem som hunnit ta sitt körkort, hade skjutsat dem till en liten ort ett par mil bort där de hittat ett mysigt tacoställe.
   Minnet kändes avlägset nu när hon såg ut över matsalen där ingen av hennes vänner befann sig. Niall och hans kompisar satt inte heller vid sitt bord och Elvira kände hur hennes hjärta långsamt sjönk när hon släpade sig bort till serveringen med kurrande mage. Om hon haft något hopp om att det skulle bli bättre idag, dog det ut här och nu. Tjejerna hade åkt iväg utan henne, utan att ens fråga om hon var intresserad av att följa med.
   När hon lade en stekt fläskkotlett på tallriken blev hon tvungen att kämpa mot fukten i ögonen. Samtidigt kunde hon inte hoppa över en måltid till. Hennes utsvultna kropp skulle aldrig gå med på det. Istället lade hon mekaniskt mat på tallriken och valde ett bord långt bort i ena hörnet av rummet för att slippa sitta helt själv mitt i de andras blickfång. Hon svalde med viss svårighet ner maten, lämnade in disken och gick tillbaka till hennes rum. Där stannade hon i sin ensamhet tills det blev kväll och dags att gå och lägga sig.
   Elvira kunde höra när hennes före detta vänner kom tillbaka från deras söndagsutflykt. Deras fnittrande röster och uppsluppna prat trängde in genom dörrens springor när de gick förbi hennes rum i korridoren. Sedan hörde hon ljudet av en dörr som öppnades och stängdes längre bort innan det blev tyst igen. Helt tyst.
   Det enda hon kunde göra nu var att längta tills morgondagen. Då började lektionerna igen och de skulle bli hennes räddning, hennes fokus för resten av sommaren. Ingen av tjejerna hon och Madison umgicks med hade bild som inriktning och att gå till klassrummet imorgon skulle vara som att komma till en oas.
   En oas i en öken av ensamhet.
Förlåt för detta halvt deprimerade kapitlet men jag kände mig tvungen att förmedla Elviras känslor för Er. Hoppas Ni fann detta på något sett underhållande. Idag kom kapitlet ut lite tidigare eftersom det inte var lika långt som de andra. Jag har besämt mig för att den här novellen kommer bli lång och kommer innehålla mer än 20 kapitel. Förhoppnings vis ser Ni detta som något positivt. Tack för att ni läser och förmedlar era åsikter. Fortsätt så. xx
  

A Drop in the Ocean - 5

Förra kapitlet:
Kommentaren verkade överraska honom lika mycket som henne. Som om han själv inte varit beredd på att orden skulle lämna hans mun. Hon stirrade på honom under några sekunder innan hon snabbt log för att sedan snurra runt och skynda tillbaka till byggnaden. När hon öppnade dörren in till herrgården slog hennes puls så fort att hon kunde känna den bulta i halsen. De spelade inte länger någon roll vad hon försökte intyga varken sig själv, Madison eller någon annan.
   Hon var kär.
 
 
Every long lost dream led me to where you are
Others who broke my heart they were like Northern stars
Pointing me on my way into your loving arms
This much I know is true
That God blessed the broken road
That led me straight to you
 
"Kawasaki Ninja 250r."
   En oförstående tystnad följde på uttalandet när de andra tjejerna såg på Madison i väntan på en fortsättning. De satt inne på Jenny och Charlottes rum, våningens största, som snart hade blivit den naturliga samlingsplatsen för deras kompisgäng.
   "Sorry, but I don't think any of us understand Japanese." Zoe höjde på ögonbrynen och formade läpparna till ett lätt förebrående leende. Madison kastade huvudet bakåt och skrattade där hon satt med benen i skräddarställning ovanpå Jennys säng. De andra i rummet utväxlade roade blickar som antydde att inget förvånade dem när det gällde Madison.
   "It's a motorbike brand, right?" Elvira satt bredvid sin rumskamrat med ryggen lutad mot väggen. Hon rynkade mjukt pannan för att visa att inte hon heller förstod vad hon pratade om.
   Madison flinade brett och såg på de andra för att skapa effekt genom sin tystnad innan hon svarade. "It's the exact term of Nialls motorbike."
   Louise mötte misstoget Madisons blick. "Do you know motorbikes?"
   Ännu ett förtjust skratt klingade från Madisons strupe. Elvira kände henne tillräckligt väl vid det här laget för att veta att hon njöt av att ha de andra tjejernas upmärksamhet, av att stå i centrum. Madison ryckte på axlarna utan att släppa på leendet.
   "No. But I went to the parking line and took a photo of his motorbike with my phone this morning." Hon imiterade rörelsen av att hålla upp en kamera. "Then I looked it up on the Internet and found the name." Hon återgav det korta handlingsförloppet som om det ingått i en spännande dektektivroman. En där hon själv hade huvudrollen.
   Jenny krökte på läpparna. "And? What's the point of knowing the name of his motorbike?" Hon såg inte ut att vara imponerad över Madisons berättelse.
   "So I can sound like I know much about it if we're going to talk about motorbikes." Madison höll upp handflatorna som för att visa att det var det självklara svaret. Sedan släppte hon ut en längtansfull suck och bytte ställning på sängen. "It's going to be awesome."
   Louise plockade upp en gurkstav, satte ner den i skålen med kryddad yoghurt på golvet och snurrade den ett varv. "What's going to be awesome?" Hon ställde frågan samtidigt som hon tuggade på grönsaken.
   "Don't drip on the floor." Charlotte gav henne en sträng blick, ryckte loss en bit hushållspapper från rullen och torkade snabbt upp den lilla yoghurtklicken som droppat ner på mattan.
   "To ride on Nialls motorbike." Madison svarade på Louises fråga samtidigt som hon kramade en kudde mot sig.
   Elvira kände hur det vände i magen vid Madisons ord och fick svårt att svälja ner morotsbiten hon nyss stoppat in i munnen. Hur kunde Madison vara så säker på att hon skulle få åka med Niall på hans motorcykel? Och ännu värre, hur skulle hon själv ha någon chans alls hos Niall om Madison var den hon tävlade mot?
   De andra tjejerna utbytte ännu en gång blickar med varandra innan de började fnissa.
   "You're crazy, Madison." Zoe skakade på huvudet åt henne innan hon satte en flaska mineralvatten mot läpparna och tog en djup klunk. Madison ryckte på axlarna med ytterligare ett flin som för att visa att hon inte kunde hjälpa det.
   "Everybody in here who think Madison is going to make it, raise your hand." Charlotte uttalade uppmaningen för att sedan vara först med att räcka upp sin egen hand. De andras kom snabbt upp i luften efter hennes medan Elvira fortfarande tvekade. Med allt hon hade och var hoppades hon att Madison inte skulle lyckas med sina beräknade planer, men om hon inte följde de andras exempel nu skulle de kräva att få veta varför. Med ett påklistrat leende höjde hon handen tills alla utom Madison satt med händerna högt upplyfta.
   Tjejerna i rummet såg sig om i ringen och brast sedan ut i gapskratt. Alla utom Elvira som inte kunde få fram något mer än ett forcerat leende.
 
Under lägrets två första veckor växlade vädret mellan sol, regn, gråmulen himmel och mer sol. Elvira gick på sina lektioner, antecknade allt hennes lärare sa och umgicks med Madison och de andra tjejerna på sin fritid. De tittade på film tillsammans i uppehållsrummets soffor, solade på stranden när solen gassade och satt på varandras rum och doppade grönsaker i turkisk yoghurt. På kvällarna bredde de skrattande ut kuddar över golvet på Jenny och Charlottes rum för att sitta och prata om allt viktigt och oviktigt till långt in på nätterna.
   Konstskolans sommarläger visade sig snabbt leva upp till alla Elviras förväntningar och mer därtill. Att hon skulle utvecklas i sitt målande hade hon räknat med, men inte att hon dessutom skulle få flera nya vänner hon trivdes så bra med. Trots det stod ingen av dem lika nära henne som hennes bästa vän där hemma. Inte ens Madison. För hennes bästa vän där hemma skulle Elvira berättat att det fanns en kille hon tänkte på varje dag, vilket ibland gjorde att hon fick svårt att koncentrera sig på sina målningsprojekt. En kille vars schema hon nästan lärt sig utantill och vars blåa ögon hon såg framför sig när hon somnade på kvällarna.
   Elvira skulle mer än gärna ha ringt upp sin bästa vän och anförtrott henne de sakerna, men det var tyvärr inte ett möjligt alternativ. Vännen och hennes mamma hade gett sig av direkt efter skolavslutningen för att tågluffa ner till Frankrike där de skulle ägna hela sommaren åt att vandra i bergen med packningen på ryggen som enda följeslagare. De hade inte ens tagit med mobiltelefonerna och Elviras vän hade bara skrattat åt henne när hon tiggt henne om det. Hon hade tyckt att det inte fanns någon mening med att ge sig ut i vildmarken om man ändå tog med sig civilisationen dit. Elvira hade beslutat sig för att skriva ett mail till henne om hon blev tillräckligt desperat att få dela med sig av vad hon kände. Om inte annat för att reda ut tankarna för sig själv, även om hennes vän inte kunde läsa det förrän hon kom hem i slutet av sommaren.
   Elvira hade inte pratat ensam med Niall någon mer gång sedan de träffat på varandra nere vid vattnet, men deras blickar tycktes alltid mötas när de passerade varandra på området. Ibland stannade Niall till när han och hans kompisar gick förbi Elvira och de andra tjejerna i matsalen eller korridoren. Då hälsade de på varandra med ett leende, men det dröjde inte länge förrän Madison trängde sig fram för att beslagta killarnas uppmärksamhet. Hon kastade med håret, lade huvudet på sned och skrattade högt åt deras skämt.
   Elvira orkade inte längre bli irriterad eller frustrerad över sin rumskamrats framfusiga sätt mot Niall. De hade trots allt inte hänt något mellan dem, och Elvira antog att Madison inte kunde hjälpa att hon hade ett så stort behov av uppmärksamhet. Hon var bara glad att Madison tycktes ha glömt bort det mål hon satt upp för sig själv den första veckan.
   "Elvira!" Madison ryckte upp dörren till deras rum och rusade in medan hennes ljusblonda hår flög över hennes rygg. Det var lördag vilket betydde att de hade resten av dagen ledig från och med lunchen. Elvira höll på att sortera och rengöra sina målargrejer, men såg upp när hennes rumskamrat störtade in med andan i halsen.
   "Yeah?" Hon rätade på ryggen med några penslar i handen.
   "There's some guys outside who's planning a football tournament. You have to come!" Madison slet upp dörren till sin garderob och började slänga ut kläder över golvet. "Where's my white shorts?"
   Elvira lyfte upp plagget från golvet där det flugit ut tillsammans med de andra kläderna. Hon höll fram de minimala shortsen i elastiskt tyg mot Madison.
   "Do you mean these?" Hon log lite retsamt mot henne när hon räckte över dem.
   "Oh, there they are!" Madison klev ur trekvartsbyxorna hon haft på sig innan och bytte ut dem mot de ljusa shortsen. Sedan drog hon sin gröna tunika över huvudet och tog på sig ett sprotlinne istället. "So." Hon fäste upp håret i en tofs och snurrade ett varv framför Elvira. "Do I look sporty or what?"
   Elvira skrattade lågt åt hennes iver. "It looks like you belong on the cover of a sport magazine." Hon menade det. Madison såg ut som en fotomodell. "But don't count me in. I hate fotball or any sport like that."
   "Oh, c'mon, Elvira!" Madison slog ihop händerna i en bedjande gest och sköt ut underläppen som ett barn. "For me?"
   Elvira skrattade igen. "I won't play. But I can come and watch. If you want?"
   "Okay, that will do." Madison visade upp smilgroparna och slängde armarna om Elvira i en entusiastisk kram. De lämnade byggnaden arm i arm och gick ut mot den stora gräsmattan som låg på baksidan om den gamla tjänarbostaden. Där ute höll några killar från musikklassen redan på att ställa upp små gula koner som skulle avgränsa planen.
   Elvira och Madison småsprang fram till tjejerna de brukade umgås med. De stod i en cirkel vid sidan av planen och pratade med varandra.  "Are you going to play?" Madison lade armarna om axlarna på Elvira och Louise och lutade sig fram i ringen.
   "We are going to play." Jenny kastade med huvudet mot Zoe för att innefattade henne och sig själv i svaret. Charlotte skakade på huvudet där hon avslappnat stod med armarna i kors över bröstet.
   "Not me." Hon höjde på ögonbrynen mot Louise. "You?"
   "Nope. I'm just going to watch."
   Fler personer strövade bort till gräsfältet och till slut avgjorde någon att de var tillräckligt många för att kunna bilda fyra lag och ha en turnering. Niall var en av dem som släntrade fram till den provisoriska spelplanen tillsammans med ett par av sina kompisar och så fort hon lade märke till honom började Elviras hjärta slå fortare. Han fick syn på henne med, höll upp handen till hälsning och log. När han styrde stegen mot platsen hon stod på besvarade Elvira leendet samtidigt som det fladdrade till i maggropen på henne. Madison hade gått i väg en bit för att diskutera laguppställningen och verkade inte ha lagt märke till Niall än. Elvira kunde se henne gestikulera mot ett av målen samtidigt som hennes läppar rörde på sig.
   "Are you going to play?" Niall ställde sig tillräckligt nära för att Elvira skulle kunna känna den svaga doften av honom i den ljumma brisen. Hon skakade på huvudet.
   "No. Football isn't my thing, really." Hon ryckte på axlarna utan att vika med blicken från hans. "But I'm going to watch."
   "Okay." Han tog ett steg åt sidan för att gå bort till de andra, men vred sedan på huvudet och flinade mot henne med glittrande ögon. "Cheer on my team then." Tonen var retsam, men hans blick gjorde Elvira varm i kroppen. Hon skrattade låg och svarade i samma skämtsamma ton.
   "Of course. What else?"
   Han skrattade också innan han joggade bort till dem som arbetade på att få ihop lagen. Efter en stunds diskussion bestämdes det att de skulle spela killarna mot tjejerna och både Niall och Madison valdes till ledare för sina respektive lag. Medan lagen ställde upp sig gjorde Elvira det bekvämt för sig i gräset på ett säkert avstånd från spelplanen. Hon drog upp benen, lutade sig mot handflatorna och vände ansiktet mot den lätt stekande solen. Efter någon minut satte sig Charlotte och Louise bredvid henne utan att avbryta det samtal de var mitt uppe i. Elvira lyssnade bara till deras prat om en aktuell TV-serie med ett halvt öra när spelarna intog positioner.
   Hon njöt av somarvärmen medan hennes blick, nästan av sig själv, följde Niall som gick mot mitten av planen. Framme vid linjen möttes han av Madison som gav honom ett självsäkert leende innan hon strök undan en hårslinga från kinden. Bollen rullades in och matchen blåstes igång av en musiklärare som gått med på att agera domare för eftermiddagens frivilliga aktiviteter.
   "He's so hot." Louise höjde på ögonbrynen mot Elvira samtidigt som hon nickade med huvudet i Nialls riktning. "It's not hard to get why Madison have decided to get him."
   Elvira kände det som om solen bytts ut mot ett plötsligt ovädersmoln vid hennes kommentar. Hon fick kämpa för att inte visa vad hon kände när hon svarade. "We'll see how it goes." Hennes ton lät mer bister än vad hon velat att den skulle göra och när hon såg på sina vänner hoppades hon att de inte lade märke till det. För säkerhets skull drog hon lite på munnen för att ta udden av sitt uttalande.
   Charlotte och Louise tittade på varandra och skrattade sedan båda två. "Madison is that kind of person that get what she wants. Haven't you notice that yet?" Charlottes lugna konstaterade lät som ett obestridigt faktum när hon ryckte på axlarna. De pratade om Madison som om hon var ett skenande godståg, ingen kunde hejda mot dess vilja.
   När halva matchen gått tog spelarna en kort paus och Madison kom småspringande mot dem, andfådd och upprymd. "They are winning with one point." Hon plockade upp sin vattenflaska från gräset med en snabb rörelse och tog flera djupa klunkar av den svalkande vätskan. Sedan torkade hon sig om munnen med baksidan av handen och slog sig ner bredvid Elvira medan hon hämtade andan.
   "You're great." Elvira log mot sin rumskamrat och tyckte lekfullt till henne med axeln. "You're a good team captain." Madison strålade över berömmet.
   "You think?" Hon tittade bort mot spelplanan och tillbaka mot Elvira med ögon som lyste.
   Elvira skrattade. "Absolutely. I think you can win this."
   Madisons entusiasm lade sig något. "I don't know. Niall is very good." Hennes ton fick något fundersamt över sig när hennes blick sökte efter killarnas lagkapten. Niall stod i en ring tillsammans med spelarna i sitt lag och verkade diskutera taktiken för resten av matchen. Madison hoppade upp från sin plats i gräset, samlade ihop tjejerna i sitt lag och bildade en liknande cirkel med dem. Elvira i kunde höra henne uppmuntra sina spelare där de stod tätt tillsammans med armarna om varandra.
   Andra halvan av matchen startade och Elvira följde bollen med blicken när den flög över gräsplanen. Efter en kort stund fick Niall en passning från en av sina lagkamrater och började dribbla bollen mot tjejernas mål. De andra killarna hejade ivrigt på honom när han sprang förbi sina motspelare utan att tappa bollen. Plötsligt, några meter bort från målet och på ett lagom skottavstånd, rusade Madison in rakt framför honom. Elvira och alla andra som tittade på matchen flämtade till när Niall sprang på henne och båda föll handlöst till marken.
   Madison gav till ett gällt skrik och pressade handen mot sin fotled. Hon grimaserade och böjde kroppen över benet där hon låg på gräset. Elvira kom snabbt på fötter och rusade bort till henne med andan i halsen. "Madison! How did it go?"
   Niall såg både förskräckt och skuldmedveten ut där han satt framför henne. "I'm so sorry!" Han drog uppgivet med handen genom håret som om han inte visste vad han skulle göra. "I didn't mean to."
   Madison kved av smärta mellan sammanpressade läppar. "It hurts so much. I think it's broken." Niall och Elvira såg på varandra över hennes huvud och Elvira kunde se att Niall gav sig själv skulden för det som hänt.
   "We have to take you to a doctor." Hans röst var förtvivlad när han försiktigt lade handen på Madisons axel. "I'm going to ask Roger if he can take you to the hospital." Musikläraren som ställt upp som domare kom springande mot dem. Madison tittade upp på Niall med ögon vidgade av rädsla.
   "No," viskade hon, nästan panikslaget. "I don't know him. Can you drive me instead?"
   "Me?" Niall såg förvirrat på henne. Trots det var hans blick fortfarande mer präglad av uppriktig oro än något annat. "I only have my motorbike. It would be better if you could take a car so you can rest your leg." Niall sökte Elviras blick som för att få stöd för sin protest. Elvira skulle just instämma med honom när Madison öppnade munnen igen.
   "Niall, please." Hennes röst vädjade till honom medan hennes stora blå ögon fylldes med tårar. "I want you to take me to the hospital." Samtidigt som hon uttryckte sin önskan kom Roger fram till dem och hukade sig ner bredvid Madison. Niall såg villrådigt på honom och musikläraren ryckte på axlarna.
   "Maybe it's best if she goes with someone she knows. I'll organize the match if you go to a doctor." Niall tvekade några sekunder till. Sedan reste han sig upp och sträckte fram handen mot Madison.
   "Okay. Do you think you can walk to the parking line with me?"
   Madison skakade på huvudet och torkade bort en tår som runnit ner längs hennes kind. "No, it hurts too much." Niall såg ut att överväga hur han skulle göra medan han tittade på Madison med samma skuldmedvetna blick som innan. Sedan böjde han sig ner, placerade sina armar under Madisons knän och rygg och lyfte enkelt upp henne mot sig. Utan ett ord började han gå mot pakeringen med henne i famnen samtidigt som de andra såg efter dem. Madison lade sin egen arm om hans rygg och lutade huvudet mot hans axel.
   Först när de försvunnit utom synhåll och de andra spelarna återgått till matchen insåg Elvira vad som just hänt. Vad som precis inträffat framför ögonen på henne. Hennes oro för Madison hade gjort henne blind för sanningen en kort stund, men nu drabbade insikten henne som ett slag i magen. Madison hade gjort det med flit. Det här hade varit hennes plan och hon hade genomfört den med felfri precision. Hennes mål hade varit att få åka med Niall på hans motorcykel och hon hade tyckt att det var värt att skada sig själv för att få sin vilja igenom.
   När Elvira väl förstod det började en ilska likt ingen annan hon känt innan ta form inom henne. Den startade som en glöd djupt i magen för att sedan pumpas ut i blodådrorna och fylla hela hennes varelse med raseri. Hur kunde någon vara så falsk, så manipulativ? Madisons egoistiska målsättningar tycktes inte veta av några gränser. Hon struntade fullkomligt i om hon lekte med andra människors känslor eller körde över någon på vägen dit.
   Elvira var så upprörd att hon inte klarade av att sitta kvar bredvid hennes och Madisons gemensamma vänner i det solvarma gräset. Ilskan brände hål inom henne och hon reste sig upp för att otåligt börja trampa på marken. Charlotte såg upp på henne med rynkad panna.
   "What is it?"
   Elvira ryckte till vid frågan, omedveten om att hennes sinnesstämning var så tydlig. Hon stannade upp och tvingade sig att slappna av i axlarna. "Nothing. I'm just having a headache." Hon förde frånvarande handen till pannan och upptäckte att det var sant. "I think I should go to my room and rest."
   Charlottes frågande ansiktsuttryck byttes ut mot ett medlidsamt leende. "Okay. I hope you'll get better soon."
   Elvira vinkade hastigt till dem och började gå i rask takt mot herrgården. Om hon trott att ilskan skulle rinna av henne under promenaden dit hade hon haft fel. Istället dök frustrerande scener mot hennes vilja upp för hennes inre. Scener av Madison som på olika sätt under deras två veckor på lägret satt den lilla planen efter den andra i verket för att vinna Nialls uppmärksamhet. Men det som nyss ägt rum, då hon avsiktigt skadat sig själv för att få sin vilja igenom, tog ändå priset.
   När Elvira slängde upp dörren till deras gemensamma rum kunde hon föreställa sig Madison som tog chansen att trycka sig tätt intill Niall där hon satt bakom honom på hans motorcykel. Med all säkerhet skulle hon övertyga honom att hon behövde bäras in till vårdcentralen från parkeringen. I väntrummet skulle hon spela sårbar och försvarslös för att väcka hans beskyddarinstinkt och få honom att ta hand om henne.
   Elvira knöt nävarna för sig själv, så arg att hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Hon satte sig på sängkanten bara för att snart resa på sig igen. Hon gick runt i cirklar på golvet tills hon blev trött och sjönk ner på skrivbordsstolen. Till slut plockade hon upp boken hon höll på att läsa från sängbordet för att ha något att göra medan hon väntade på att Madison skulle komma tillbaka. Men de plågsamma bilderna av Madison som hängde sig fast vid Niall som ett plåster mot huden gav henne ingen ro och efter ett halvt kapitel slängde hon boken i väggen.
   Hon öppnade istället sin laptop och började strösurfa på internet i ett nytt fösök att slå ihjäl tiden. Det hann gå nästan två timmar innan dörren till deras rum öppnades och Madison visade sig. Hon hade fått någon form av elastiskt band virat runt foten och haltade lätt när hon tog sig in. Efter att ha stängt dörren sjönk hon ner på sin säng med ett lyckligt leende följt av ett litet skratt.
   Trots de känslor som sjöd inom Elvira kunde hon höra sig själv ställade den fråga hon visste att Madison förväntade sig. "How did it go?"
   "Just a little scratch. No big deal." Madison flinade brett. "If you meant the foot?"
   Elviras blick mörknade men hon låtsades ändå missförstå frågan. Hon ville höra med egna öron vad det hela handlat om på riktigt. Vad det handlat om bakom kulisserna till Madisons spel. "What else should I meant?"
   "How it went between me and Niall of course." Madison fnittrade och lutade sig bakåt där hon satt ovanpå överkastet. "He was so sweet to me." Hennes blick antog en drömmande nyans. "He carried me to the waiting room and then he brought me some water. He did even follow me into the doctors room and hold my hand when the doctor examined my leg."
   Elvira kunde inte hålla inne med sin ilska längre. Hon hade redan hållit den i schack till bristningsgränsen. "Did he hold your hand or did you take his?"
   Madison satte sig rakt i sängen och blinkade förvånat med ögonen. Hennes mun hann öppnas och stägas ett par gånger innan hon fick något ljud över läpparna. "What do you mean?"
   Elvira reste sig hastigt från skrivbordsstolen och ställde sig mitt på golvet. Hon kunde inte längre hindra det utbrott som legat och pyrt under ytan sedan Madison och Niall lämnade fotbollsplanen tillsammans. Madison betedde sig om en bortskämd unge och det var dags att någon lät henne få veta det. Hade ingen sagt det tidigare tänkte Elvira göra det nu. Hon öppnade munnen och kände hur orden exploderade fram ur henne.
   "It means that you're fake, manipulative and selfish! You just have to get everything just the way you want, no matter who you hurt on the way!"
   Madison ryggade tillbaka som om Elvira hade slagit henne i ansiktet. Elvira utnyttjade hennes chockade tystnad till att häva ur sig resten.
   "Do you think that I didn't get that litte scene you did just to reach your stupid goal? Your stupic, childish and selfish goal? What's your problem? What's the matter with you?" Elvira spottade ur sig orden,vart och ett dränkt i ilsket förakt.
   Madison stirrade på henne med öppen mun, stel i hela kroppen. Färgen lämnade hennes ansikte från pannan till halsen och fick henne för en kort stund att se sjuklig ut. Sedan svarade hon, så lågt och med en röst så tjock av sårade känslor att Elvira knappt kunde urskilja orden.
   "If you liked Niall you should have told me."
   "It's not about that!" Elvira skrek ut meningen, röd om kinderna av upprördhet. "It's about that you always behave like a spoild little child!" Hon ångrade tillmälet så fort hon uttalat det, men det var redan för sent.
   Madisons underläpp började darra och hennes ögon fylldes av tårar. Äkta tårar den här gången. Hon såg inte längre ut som en självsäker och sprudlande glad tonåring. Hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk påminde mer om ett litet barn som precis blivit bestraffat. Långsamt reste hon sig från sängen, gick fram till dörren utan att se på Elvira och lämnade rummet.
   Elvira stönade förtvivlat för sig själv och dolde ansiktet i händerna. Hon skämdes så mycket att hon ville krypa ihop under täcket och stanna där tills hon kommit på ett sätt att vrida tillbaka klockan och göra det hela ogjort. Varför hade hon skrikit de där sakerna? Det have varit onödigt hårt.
   Hon sjönk ner på sängkanten och skakade på huvudet med slutna ögon. Om hon var helt ärlig mot sig själv handlade hennes ilska till stor del om avundsjuka. Hon var avundsjuk på Madisons lättsamma sätt som så enkelt skaffade henne nya vänner. Avundsjuk på att hon var så orädd och framåt. Avundsjuk på att hon lyckats få Nialls odelade uppmärksamhet idag.
   Om hon tillät sig att erkänna alla de sakerna för sig själv, handlade hennes ilskna utbrott mer om henne än om Madison. Elvira suckade tungt och reste sig från sängen. Hon skulle bli tvungen att svälja sin stolthet, leta reda på Madison och uppriktigt be henne om ursäkt. Det var det enda rätta. Dessutom skulle det vara outhärdligt att dela rum med någon hon var ovän med resten av sommaren.
   Hon bet ihop tänderna i beslutsamhet, öppnade dörren och gick ut i korridoren. Hon visste inte vart Madison tagit vägen, men kunde efter en stunds tystnad urskilja hennes snyftningar från uppehållsrummet. Medlidande sköljde över henne som en flodvåg och Elvira ångrade ännu en gång sitt förhastade uttalande. Hon skyndade på stegen mot uppehållsrummet för att få krama Madison och be henne om förlåtelse. Men när hon kom närmare hörde hon att hennes rumskamrat inte var ensam.
   Utan att gå in i rummet som låg öppet mot korridoren tittade Elvira fram bakom hörnet och kunde se att hon satt i soffan, omringad av ett flertal tjejer. De som satt närmast, Jenny och Charlotte, strök henne över håret och ryggen medan Madison skakade av snyftningar.
   "And...after she said all those things...she called me a spoiled child." Madisons tårar rann nerdför hennes kinder när hon med kvävd röst berättade för de andra om Elviras utbrott. Elvira tryckte handen mot sitt eget bröst där hon stod och lyssnade, dold för de andra. Att höra sina egna ord i andra hand på det sättet fick henne att känna sig som ett monster. Hon kände sig tillintetgjord av skam, som om någon lagt ett flera kilo tungt ok över hennes axlar.
   "Are you kidding?" Louise såg förfärad ut där hon satt på golvet framför Madisons fötter.
   "I didn't thought she could be so mean!" Jennys ögon var uppspärrade som om hon inte kunde ta in det. De andra instämde i hennes ord genom att nicka eller högt hålla med. Elvira drog sig undan så att ingen skulle få syn på henne, darrande från topp till tå. Om hon inte gick därifrån skulle hon själv börja gråta.
   Hon visste inte vad som var värst, vad som gjorde ondast. Skammen över vad hon sagt och gjort eller det faktum att de andra tjejerna nu visste om det. Hon kunde inte vara arg på Madison för hon berättat för deras vänner vad som hänt. Det var inte konstigt att hon i sin sårade upprördhet sökte tröst och medkänsla någonstans. Elvira önskade bara att hon hade fått vara den som gav henne det genom att be om förlåtelse. Med tunga steg gick hon tillbaka till rummet och stängde dörren efter sig.
   Ursäkten till Madison skulle få vänta.
Mycket hände nu i kapitel fem och jag hoppas att de ökade Ert intresse för novellen. Vilken röra det blev. Detta kapitlet blev lite längre än tänkt och jag vill bara meddela att jag inte alltid kan uppdatera varje dag för det tar mycket tid att skriva. Jag vill också tacka alla Er som läser och kommenterar. Ni är underbara. Kom med så mycket tips och feedback som ni bara kan. xx

A Drop in the Ocean - 4

Förra kapitlet:
 Men en suck knep Elvira ihop ögonen. Hon hade ingen lust att vara irriterad på sin rumskamrat som hon egentligen tyckte om. En aftonbön kanske kunde få henne att glömma det och slappna av istället. Hon orkade inte hitta orden för en egen bön och bad därför tyst den hon växt upp med som barn. God who loves, little human, look at me, see who I am. Wherever I go, he'll be with me, my colours show, my God he will be...
   Elvira hann inte längre förrän hon föll i sömn. 
 
 
 
Near to you, I am healing
But it's taking so long
'Cause though he's gone
And you are wonderful
It's hard to move on
Yet, I'm better near you.
 
Med sitt anteckningsblock och sin mapp intryckt under armen och pennfodralet i handen promenerade Elvira över den stora gräsmattan mot den gamla tjänarbostaden. Det var eftermiddag den fjärde dagen på lägret och de andra bildeleverna hade spritt ut sig över området för att arbeta på sina projektmålningar. Medan hon gick kunde Elvira se några av de stod framför sina stafflier och koncentrerade sig på penseldragen. Själv hade hon bokat in en privatlektion med deras lärare, Elisabeth. I bildsalen låg en lista där de när som helst under lägret kunde anteckna sina namn bredvid en ledig tid. Elvira hade skyndat sig och sett till att få en av de första tiderna.
   När hon gick upp för trätrappan till andra våningen kände hon förväntningarna växa varje steg hon tog. Det här var anledningen till att hon kommit hit, att hon sökt in till skolan. Anledningen till att hon inte kunnat sluta le på resten av dagen när hon fått sitt antagningsbesked. Målandet var hennes passion i livet och att få ägna åtta veckor i sträck åt att utvecklas inom sin talang kändes som en av de största förmåner hon någonsin fått.
   Hon klev in genom bildsalens öppna dörr och fick syn på Elisabeth som stod med ryggen mot henne och suddade ut förmiddagens instruktioner på den svarta tavlan. Hennes långa fläta rörde sig som vanligt i takt där den gungade över den ljusbruna koftan. Med tanke på hur välkänd och populär skolan var, trodde många som inte sett den att platsen var fylld av ny teknik och moderna hjälpmedel. Men så var inte fallet.
   De var svarta tavlan istället för whiteboard, papper och penna istället för datorer och en inredning som lika gärna kunnat användas på femtiotalet. Elvira hade ingenting emot ny teknik. Hon använde sin smartphone och sin laptop lika mycket som alla andra, men älskade samtidigt den gamaldags prägel som fanns hos Maynards konstskola. Att komma hit var som att ta ett kliv ur den vanliga världen för att under en begränsad tid bara njuta av naturens skönhet, platsens historia och den skaparinspiration det gav.
   Elvira harklade sig försiktigt för att påkalla sin lärares uppmärksamhet. Elisabeth vände sig om och fick syn på henne. "Hello." Ett varmt leende mjukade upp hennes ansiktsdrag. "Elvira right?"
   Elvira nickade. "Yes." Hon gick förbi raderna av fällstolar och kom fram till klassrummets kateder.
   "Did you bring any of your paintings?" Elisabeth lade ner den våta svampen på kanten av tavlan och torkade händerna på en trasa.
   "I brouht some drawings from home and some new projects that I've started here." Elvira öppnade sin mapp och lyfte ut en tunn bunt av teckningar och målningar.
   "Come, let's go to the bench by the window." Elisabeth slängde flätan över axeln och gick före. "It's better light there."
   Hon svepte undan andra papper och konstmaterial från den slitna träbänken för att göra plats för Elvira som prydligt radade upp målningarna från mappen bredvid varandra. Hennes lärare granskade bilderna en i taget utan att säga något där hon gick från vänster till höger för att betrakta dem. Elvira såg spänt på när Elisabeth frånvarande drog med fingararna under hakan samtidigt som hennes panna lades i fundersamma veck. Efter vad som kändes som en plågsamt lång stund såg läraren upp på Elvira med ett litet leende i mungiporna.
   "You're really talented, Elvira."
   Elvira kände hur hon slappnade av i axlarna och släppte diskret ut ett lättat andetag. Att få ett sådant erkännande från en professionell konstnär betydde mer för henne än de flesta kunde förstå.
   "But it's a raw talent." Elisabeths ton hade något återhållsamt över sig. "Do you understand what I mean with that?"
   Elvira tvekade. "Not quite." Hennes glädje dämpades något när hon mötte lärarens blick.
   Elisabeth log avväpnande åt Elviras tvivlande min. "It means that you have a great development potential." Hon gjorde en svepande gest med handen för att innefatta de bilder som låg på bänken framför dem. "You have the gift, there's no boubt about that. But I can, just by looking at your work, see that you don't give everything you have."
   "Don't give everything I have?" Elvira kände sig som ett stort frågetecken där hon stod med mappen tryckt mot sig.
   "There is more inside you that you haven't let out." Elisabeth satte handflatan mot sitt eget bröst för att demostrera vad hon menade. "The really good artists can convey a feeling. Not only drag the brush over the paper. Do you understand the difference?"
   Elvira nickade ivrigt. "Yes. I wanna be able to do that, I wanna learn that. Wanna convey feelings."
   "Good." Hennes lärare log mot henne igen. "The will to convey is the first step." Hon blev allvarlig och lät blicken långsamt vandra över Elviras verk. "If we look at this painting on the left..."
   Elisabeth pekade på bilden och förklarade vad hon menade samtidigt som Elvira tittade, lyssnade och tog in. När hon lämnade bildsalen en timme senare var så fylld av inspiration att det kändes som om hon skulle sprängas om hon inte fick använda sina nya kunskaper snart.
   Ännu en gång, för vilken i ordningen visste hon inte, upplevde hon en sprudlande glädje över att ha kommit in på konstskolan.
 
Elvira kände hur solen stack henne i ögonen trots att hon fortfarande blundade och blinkade till ett par gånger innan hon kisade mot fönstret. De hade glömt att dra ner persiennerna kvällen innan och nu flödade ljuset in i deras lilla studentrum och fick dammpartiklarna i luften att glittra i gensvar. Elvira kastade en blick mot alarmklockan hon ställt på sitt sängbord och stönade lågt. Klockan var bara tio i sex på fredag morgon. Det betydde förmodligen att hon var den enda på hela området som var vaken eftersom lektionerna inte började förren vid nio.
   Hon tyckte ner näsan i sitt ljusblå lakan, knep ihop ögonen och placerade kudden ovanpå huvudet. Samtidigt som hon andades in det syrendoftande sköljmedlet visste hon att det var meningslöst. Hon have väl vaknat, även om det var för tidigt, fanns det inget som kunde få henne att somna om. Med en uppgiven suck satte hon sig upp i sängen och föste sitt långa hår över axeln. Hon vred ansiktet mot fönstret där ljuset strömmade in och lade armarna om benen. Den här gången fångade utsikten hennes intresse och hon tog sig långsamt upp ur sängen för att gå fram till skrivbordet och lutade händerna mot det.
   Bilden som mötte henne genom rutans glas var bedövande vacker. Morgonsolen täckte sjön som låg på baksidan av herrgården och fick den att skimra och glänsa i alla regnbågens färger. Elvira drog efter andan när hon såg det och hennes händer letade sig nästan automatiskt in i översta lådan där hon förvarade sina målargrejer. Med ett par smidiga rörelser fick hon fram sitt block, en mjuk pensel och en uppsättning akvarellpennor.
   Hon brydde sig inte ens om att klä sig ordentligt innan hon lämnade rummet. Istället drog hon bara på sig ett par korta jeansshorts under den långa t-shirt hon använde som nattlinne och struntade helt i sandaletter och skor. Tyst stängde hon dörren efter sig innan hon tassade iväg längs korridoren och nedför trappan. Det dova knarret från hennes fotsteg var det enda som hördes i det annars lungt sovande byggnaden.
   När hon öppnade ytterdörren kunde hon känna en kall morgonbris dra rakt igenom den tunna t-shirten, men brydde sig inte om det. Den drivna kreativitet som tagit över henne visste inga sådana gränser. Gräsets morgondagg fuktade hennes fotsulor när hon småsprang runt huset ner till sjön. Hon satte sig vid kanten av vattnet där hon kunde se genom den svajande vassen och studera bilden framför sig.
   Elvira lade blocket till rätta i knät, betrakatade de glittrande färgerna som spelade i vattenytan och valde sedan fem olika pennor i blå och gröna nyanser. Hon arbetade snabbt med pennorna medan hon fortfarande kunde känna den nästan berusande inspirationen. Alla de teckningar och målningar hon skapat under sin livstid hade, trots sin speciella stil, ett unikt utseende. Men även hennes metod att göra dem skilde sig från verk till verk. Ibland jobbade hon snabbt och fick ihop en tavla på en kvart eller mindre. Vid andra tillfällen kunde hon lägga dagar eller till och med veckor på en och samma målning.
   Det här var en av de gångarna då bilden växte fram i snabb takt under hennes fingrar. När hon fått det vita pappret att bada i olika färger doppade hon penseln hon tagit med i det kalla vattnet och drog med den över målningen. Akvarellpennornas drag flöt in i varandra och fångade på det sättet samma utseende som karaktäriserade det röriga vattnet.
   Elvira lade penseln åt sidan, höll ut blocket framför sig och studerade det. Hon kunde inte minnas när hon senast känt sig så nöjd med en färdig målning. "It is..." Hon letade efter det rätta ordet när hon yttrade meningen högt för sig själv.
   "Perfect." Rösten bakifrån fick henne att hoppa till och tappa blocket där hon satt i gräset. Niall plockade upp det och studerade intressant hennes målning. Elvira kom hastigt på fötter och borstade några våta grässtrån från jeansshortsen.
   "Sorry. I didn't mean to scare you." Niall räckte fram blocket mot henne. När hon med öppen mun tog emot det log han. "For the second time. This is turning into a habit."
   Om Elvira inte blivit så chockad över att han dygt upp bakom henne kanske hon hade skrattat åt hans sista kommentar. Som det var nu kunde hon bara undra vad han gjorde där medan hon arbetade på att få ner sin hjärtrytm. Precis som i skogsgläntan med bäcken hade hon varit helt övertygad om att hon var ensam.
   "I'm not stalking you or something." Niall höll upp händerna i en oskyldig gest som om han kunde läsa hennes tankar. "I'm just a morning person. I've always been."
   "Okay..." Elvira nickade långsamt, fortfarande lätt förvirrad. Hon hade varit så inne i hennes skapande att hon inte hört ett ljud. Förmodligen hade hela lägret kunnat stå bakom henne utan att hon märkt något. Hon höjde blicken och mötte hans. Ögonkontakten de fick kändes så oväntat stark och personlig att hon började prata för att bryta stämningen.
   "I woke up early and couldn't go back to sleep. A normal problem for me." Hon viftade med handen i sjöns riktning. "Then I looked out the window and saw the lake. And then..." Why can't I shut my mouth?
   "And then you felt that you just had to paint it?" Niall fyllde i hennes oavslutade mening med sin fråga. Elvira nickade ännu en gång, förvånad över att han verkligen tyckes förstå den känsla som överfallit henne.
   "Exactly."
   Niall sträckte fram handen mot henne och Elvira backade instinktivt ett steg, osäker på vad han ville.
   "May I?" frågade han och såg på blocket hon höll i högra handen. "I would like to see it one more time if that's okay?"
   Elvira gav honom blocket utan att svara. Han höll upp det på ett bekvämt avstånd från ögonen och betraktade målningen länge. Så länge att Elvira till slut började bli nervös. Tyckte han inte om den?
   "Elvira." Han uttalade hennes namn mjukt när han lyfte blicken mot hennes ansikte igen. "You're talented. Very talented."
   Elvira kände hur hon rodnade och blev varm i kroppen av komplimangen. Hon kunde höra på hans röst att han menade det, att det inte bara var något han sa för att han förväntades göra det. "Thanks," fick hon fram i en ton som var mer överväldigad än hon ville erkänna. När han gav tillbaka blocket för andra gången snuddade deras fingrar vid varandra och Elvira upplevde beröringen som en elektrisk stöt. Hon kunde inte låta bli att undra om han känt samma sak.
   Först då, när hennes medventenhet om närheten till honom ökade, kom hon på att hon stod framför Niall i bara t-shirten med håret oborstat hängande över axlarna.
   "I'm going to...it's time to...I mean..." Hon tittade mot herrgårdsbyggnaden när hon stammade fram de osammanhängande orden.
   "Have you felt the water?" Niall ignorerade hennes försök att avbryta samtalet och tog några kliv mot sjöns kant. Elvira lade märke till att han, precis som henne, var barfota. I övrigt hade han på sig ett par militärgröna shorts och ett vitt linne som utgjorde en kontrast till hans lätt solbrända hy. Don't stare, intalade hon sig själv när han satte ner ena foten i vattnet.
   Han lade armarna i kors och huvudet lätt på sned medan han gjorde en uppskattning av temperaturen. "Fifteen degrees, perhaps," bedömde han samtidigt som han satte ner den andra foten också. Ett litet moln av mjuk sand rördes upp strax under vattenytan. Elvira rös till.
   "Sounds cold," påpekade hon och gjorde en grimas.
   "Not too cold." Han flinade brett för att sedan snabbt ta sig upp på gräset igen. Innan Elvira hann förstå vad som var på väg att hända hade han tagit både blocket ur hennes hand, lagt ner det på marken och dragit med henne till sjöns kant. "C'mon. Try!"
   "Never!" Elvira kunde inte låta bli att skratta när han höll om hennes arm och försökte dra med henne ner i det grunda vattnet. Det var en dragkamp han snabbt vann och Elviras fötter kom i med ett plask. Hon skrek till när det kalla vattnet kylde ner henne upp till smalbenen och hoppade upp igen. Niall skrattade högt åt hennes dramatiska skutt när hon flög ur vattenbrynet.
   Han hade ett varmt och smittande skratt som var omöjligt att avstå. Elvira föll in i det lika lätt som hon andades. Ända tills hon kastade en blick upp mot fönstret till deras rum och såg Madisons gestalt röra sig över golvet. Hon verkade inte ha lagt märke till dem än, men synen fick trots allt det Elvira att stelna till. Madison skulle bli arg om hon upptäckte att Elvira befann sig här ute, ensam tillsammans med Niall.
   Hon plockade upp blocket och pennorna från marken och log ursäktande mot honom. "I really have to go now. Wanna get ready for breakfast."
   Niall hade skrattet kvar i ögonen, även om något som liknade besvikelse drog över hans ansiktsuttryck vid hennes hastiga utbrott. "You don't have to get ready. You're perfect just the way you are."
   Kommentaren verkade överraska honom lika mycket som henne. Som om han själv inte varit beredd på att orden skulle lämna hans mun. Hon stirrade på honom under några sekunder innan hon snabbt log för att sedan snurra runt och skynda tillbaka till byggnaden. När hon öppnade dörren in till herrgården slog hennes puls så fort att hon kunde känna den bulta i halsen. De spelade inte länger någon roll vad hon försökte intyga varken sig själv, Madison eller någon annan.
   Hon var kär.

Nu händer mer och mer händer ju längre in i berättelsen man kommer. Frågor som; kommer något ske mellan Niall och Elvira? Hur kommer Madison agera för att hennes "plan" ska fungera? Läs vidare för att få svaren och Du får gärna ge mig all sorts feedback eller kritik. xx

A Drop in the Ocean - 3

Förra kapitlet:
När hon gick bort mot bildsalen för att lämna tillbaka sakerna stekte solen henne i ansiktet och hon kunde känna förväntningarna inför resten av längret som en stigande källa av lycka inom sig. Vare sig hon blev vän med Niall eller inte, skulle det här bli den bästa sommaren i hennes liv.
 

You sounded so good on the phone
All moved up and all moved on
Me and gravity we never could agree
I can almost see the sky
When I need to close my eyes
You're the only thing that's worth holding on to
 

"The dance lessons today was so good!" Madison störtade in på rummet som en virvelvind utan att knacka. Hon log brett mot Elvira som lade ner sitt anteckningsblock i skrivbordets översta låda. "How was your lessons?"
   Elvira strök håret ur ansiktet, sköt in lådan och besvarade sin rumskamrats entusiastiska leende. "Really good. I like my teacher, Elisabeth."
   Madison slet upp sin mobiltelefon ur fickan, tappade den nästan i den hastiga rörelsen och fångade den sedan med ett litet skratt. Hon kastade en blick på skärmen och höll upp den mot Elvira för att hon skulle kunna se den digitala klockan. "It's time for the gathering at the campfire in half an hour. What are you planning to wear?"
   "Wear?" Elvira såg förvirrat ner på jeansen och tröjan hon haft under dagen. Hon höjde tvivlande på ögonbrynen samtidigt som hon mötte Madisons blick. Det var en lägersamling de skulle gå till, inte en middagsbjudning. "This I believe?"
   Madison ryckte på axlarna som för att säga att Elvira fick göra som hon ville. Sedan gick hon fram till sin egen garderob och började systematiskt leta igenom kaoset som rådde där. Efter en minut såg hon sig om över axeln med tre olika tröjor och lika många byxor i famnen. "Do you know what?" Madisons blick värmdes av hennes vänliga leende. "I can do a braid on you if you want."
   Elvira strök fingrarna över sitt tjocka hår. Hennes rumskamrat såg så ivrig ut när hon bara dumpade de framrotade kläderna på golvet att det bara fanns ett svar att ge. "Sure, why not?"
   Madison sköt kläderna åt sidan med hjälp av foten, drog ut skrivbordsstolen och visade med handen mot den. "Sit down." Trots leendet lät de två orden som en befallning och Elvira skrattade lågt när hon slog sig ner. Madisons blick genomsökte rummet tills den föll på borsten Elvira använt tidigare under dagen. Hon sträckte sig åt sidan, plockade upp den från sängen och började borsta igenom Elviras hår med bestämda tag.
   "Long, thick and wavy," suckade hon samtidigt som hon delade upp håret mellan fingrarna med vanan hos någon som satte upp frisyrer på sig själv varje dag. "You're lucky."
   Elvira kände sig generad över kommentaren och valde att låtsas som om hon inte hört den. Hon hade aldrig varit bra på att ta emot beröm eller komplimanger, aldrig vetat vad hon skulle säga eller hur hon skulle reagera när människor lovordade henne på något sätt.
   "All the girls in my family have hair like this." Hon ryckte på axlarna, ovillig att dröja kvar vid ämnet.
   "All the girls?" Madison skrattade till samtidigt som hon vävde in slingorna i håret och påbörjade flätan. "How many are you?"
   "Five. Mum, dad, me, my little sister and my older brother." Elvira kunde känna hur hennes mungipor spontant kröktes uppåt när hon tänkte på dem.
   Madisons rörelser blev långsammare när hon lyssnade till Elviras uppräkning av familjemedlemmar, så långsamma att de nästan stannade upp. "So you are three siblings?"
   Elvira fick lust att vända huvudet för att kunna betrakta sin rumskamrats ansiktsuttryck. Något i Madisons röst hade förändrats, något som till och med hördes i hennes sätt att andas. Men om Elvira vred på sig nu skulle hennes hår falla ur händerna på Madison så hon nöjde sig med att ställa en fråga. "What about you? How many siblings do you have?"
   "None." Madison fortsatte flätningen och nu rörde sig hennes fingrar lika snabbt och smidigt som innan. Hennes svar lät tillräckligt avslappnat för att få Elvira att undra om hon bara inbillat sig tidigare.
   "No one at all?" Elvira höjde på ögonbrynen. "Doesn't it get very lonely?"
   Madison skrattade igen, ett mer lättsamt skratt den här gången. "No. But on the other hand I never needed to fight for stuff or my parents attention with anyone. We have been on vacation every year since I was a child. Two times a year."
   "Oh." Nu var det Elviras tur att tystna. Den senaste gången hon varit utomlands med sina föräldrar hade varit för tre år sedan då de åkt på husvagnssemester till Skottland. Den hyrda husvagnen hade varit för trång för att hela familjen skulle få plats så Elvira och hennes syster hade delat ett litet tvåmannatält som de satt upp innanför förtältet. Trots att de hade sovit med flera lager kläder på sig hade det varit kallt och fuktigt när de vaknade.
   Men det var ändå inte det Elvira mindes bäst från deras semester. Hon kom ihåg att de haft vattenkrig mellan skogsträden, att de hade spelat kort så att det hörts över hela campingen och att de fnittrat åt hennes pappa när han fastnat med foten i en hink. Att de åkt på utflykter, skrattat och lekt tillsammans.
   Madison avslutade flätan, säkrade den med en hårsnodd och tog ett steg bakåt för att betrakta sitt verk. Elvira snurrade på stolen och mötte hennes blick. "Which countries have you been to?"
   "Thiland. Many times." Madison tittade uppåt med ett finger mot hakan som om någon skrivit svaren på frågan i det vitmålade taket. "Canary Islands, the Maldives, Hawaii and Caribbean." 
   Elvira såg förundrat på Madison som räknade upp exotiska platser som folk räknade upp i filmer de sett eller böcker de läst. Förstod hon inte vilken förmån det var? Att bara vara tonåring och redan sett så stora delar av världen? Madison hade vandrat på de platserna och upplevt den unika kultur och historia som präglade varje land. För Elvira lät det som en önskedröm likt ingen annan. Samma irritation som letat sig in i hennes medvetande när Madison nonchalant hade fått full uppmärksamhet av Niall i matsalen hittade nu fram till Elviras tankar. Hon ville inte uttrycka det ens för sig själv, med kunde samtidigt inte låta bli att tycka att Madison stundvis betedde sig som ett bortskämt barn. Hon tycktes ha fått allt i livet serverat på silverfat, men hade inte ens vett nog att uppskatta det.
   "Go and look in the mirror." Madison log föväntansfullt och gav Elvira en lätt knuff i rätt riktning. Elvira reste sig tyst från stolen med sina tankar snurrande i huvudet och gick bort till spegeln vid dörren. Hon mötte sin bild i reflektionen. Bakom henne stod Madison med ett leende som fick smilgroparna att träda fram och väntade på ett utlåtande. Elvira drog lite på munnen. "It's really nice. Thanks."
   Madison sken upp av komplimangen som om något tänt en extra lampa i rummet och i samma stund skämdes Elvira över sina orättvisa tankar. Vilken rätt hade hon att dömma Madison för småsaker? Hennes rumskamrat hade flera goda egenskaper än de flesta kunde skryta med. Hon var snäll, omtänksam, glad, framåt, generös och positiv. Vad mer kunde någon önska av den man delade rum med över en sommar? 
   Madison stack sin arm genom hennes och drog med Elvira ut genom dörren. "I heard that the boys are going to make Niall sing at the campfire." Hon nästan studsade fram där de gick i korridoren. "I hope that he will. I bet he's a wonderful singer!"
   "Mmmm." Elvira kände sig ännu en gång löjlig som ens för en sekund inbillat sig att hon delat något speciellt med Niall under deras samtal på förmiddagen. Han var den sortens person som drog andra människor till sig utan att ens försöka och det fanns ingen anledning i världen till att han skulle föredra henne framför någon annan. När de kom ut från herrgården hade hon lyckats intala sig själv att hon inte var intresserad i vilket fall som helst. Inte på riktigt. 
   "Madison!" Jenny och Charlotte sprang ikapp dem bakifrån och Jenny, som redan gick armkrok med Charlotte, stack sin arm genom Madisons så att de gick i bredd tillsammans alla fyra. Elvira kunde inte ungå att lägga märke till den behagliga känslan som kom av att tillhöra ett kompisgäng, att vara en del av en sammansvetsad grupp. Det var en känsla som värmde hela hennes varelse, trots att hon var medveten om att det var Madisons förtjänst att hon fått nya vänner. 
   En bit bort på det öppna området hade lägrets ledare tänt en brasa som fortfarande växte och runt om den fanns stockar uppställda i rader. Tillsammans bildade de en stor fyrkant som ramade in lågorna. Ett femtiotal personer hade redan slagit sig ner och fler var på väg dit.
   "There's Louise and Zoe." Charlotte pekade mot de andra tjejerna som suttit vid deras bord vid måltiderna. "Let's sit with them."
   De pratade med varandra när de slog sig ner på en av stockarna och Madison böjde sig fram för att dra in Zoe i samtalet. "How was your lessons?" Samtidigt som Zoe kastade sig in i en redogörelse för vad de hade gjort i dramagruppen lät Elvira blicken vandra över området. Det hade börjat mörkna ute och den främsta ljuskällan var elden som kastade ett flammande sken över ansiktena på de som att runt omkring. När Niall kom inom synhåll förråde Elviras hjärta henne genom att slå fortare och hon blev ännu en gång tvungen att övertyga sig själv att hon inte var intresserad. Han gick tillsammans med två andra killar och de skrattade åt något medan de närmade sig lägerelden.
   När de bara hade några meter kvar svepte Niall med blicken över sittplatserna och eftersom Elvira såg på honom möttes deras ögon i samma stund som han tittade mot platsen de satt på. Nialls läppar drogs till ett igenkännande leende innan han höll upp handen till hälsning. Han vände sig till de andra killarna och sa något till dem. Sedan gick de alla tre fram för att sätta sig på samma stock som Elvira och de andra tjejerna slagit sig ner på. 
   Niall tog platsen bredvid Elvira, men lämnade ett passande utrymme mellan dem. "How did it go with the painting?" Han såg på henne med sina djupt blåa ögon och Elvira kände sig tacksam över det fladdrande ljuset som förhoppningsvis dolde något av hennes rodnad.
   "I'm done with the rough bit. What about your song?" Hon talade lågt för att Madison, som fortfarande satt framåtböjd för att kunna prata med de andra inte skulle höra henne. Om Madison lade märke till att Niall satt bredvid dem skulle hon snart hitta ett sätt att fånga hans blick på. Och Elvira ville åtminstone för några sekunder få vara den som behöll hans uppmärksamhet. 
   "It's good. I hope." Han skrattade lite åt sig själv utan att bryta ögonkontakten med henne. När Elvira log och Niall gjorde detsamma kände hon det som om det långsamt skapades ett osynligt fält omkring dem, en bubbla där de var skyddade från resten av omvärlden. På samma sätt som när hon målade.
   Även om hon inte tittade på henne, kunde Elvira känna precis i vilken stund Madison lade märke till att Niall satt där. Hennes rumskamrat stelnade till i kroppen och Elvira förstod att deras privata samtal var över. I ögonvrån kunde hon se hur Madison koncentrerat fuktade läpparna medan hon rätade på ryggen. Hon hade tagit på sig samma min hon haft sekunderna innan hon gått fram för att fråga om vattenkannan vid killarnas bord.
   "Oh, no. Typical! I've accidentally sat on a wet spot!" Madison reste sig demostrativt upp och gjorde en lätt frustrerad gest med händerna. Sedan flyttade hon blicken till det tomma utrymmet mellan Elvira och Niall som om hon först nu upptäckte det. Hon tog två steg åt vänster och gav Niall ett hjälplöst leende. "Is it okay if I sit here instead?"
   Niall såg förvånat upp på henne, kastade ytterligare en blick på Elvira och nickade sedan. "Sure, that's ok." Han flyttade sig lite åt vänster för att ge rum åt henne och Madison slog sig snabbt ner, som om hon var rädd att platsen skulle försvinna om hon väntade för länge. Hon vinklade huvudet mot Niall och andades ut som om han just räddat henne från en mindre katastrof.
   "Thanks."
   Elvira lät diskret fingertopparna glida över platsen Madison suttit på. Det lilla området på stocken var torrt, lika torrt som ett knäckebröd någon glömt kvar i skafferiet. Elvira blev tvungen att kämpa mot en tilltagande irritation när hon lade märke till det.
   Musikelevernas huvudansvariga lärare, en man i fyrtiofemårsålderna, reste sig och höjde rösten. Han hade runda glasögon, gråstrimmigt hår tillbakadraget i en tofs och en klädstil som utstrålade kulturpersonlighet. "Welcome to this summers first campfire-evening!" Han höjde båda händerna. "We're going to have evenings like this once a week to get to know each other. It's a opportunity to meet teenagers from the other teams and relax after a long and productive day." Han tittade bort mot platsen där Niall och hans kompisar satt. "Maybe someone would like to perform a little song for us? Did someone brought a giutar?" 
   "C'mon." Killen som satt på andra sidan om honom gav Niall en dunk i ryggen. "Do it."
   "I didn't brought a giutar." Niall ryckte på axlarna och lät som om han var tacksam över att ha en ursäkt för att slippa spela. 
   "You can borrow mine." En annan av musikeleverna flinade när han reste sig upp och sträckte fram sitt instrument.
   "Is this some kind of arrangement, or what?" Niall blängde på sina kompisar men skrattade sedan och tog emot gitarren. "Seriously, can someone else play?"
   "I wanna hear you perform." Madison lade smeksamt sin hand på hans arm där hon satt bredvid honom och vinklade på huvudet. "Please? For me?"
   Elvira fick anstränga sig hårt för att stå emot impulsen att rulla med ögonen. Insåg inte Madison själv hur hon lät? Hur hon betedde sig? Eller var hon beredd att göra vad som helst för att få Nialls uppmärksamhet? Elvira stålsatte sig mot sin egen frustration när hon stirrade in i elden som girigt slukade vedklamparna.
   "Okay, okay." Niall log snett och lade gitarren till rätta. Han drog prövande med fingrarna över strängarna, vred på ett par av stämskruvarna och började spela. Efter några inledande ackord kunde alla som att runt lägerelden höra Nialls röst som sjöng den rösta versen av Fields of Gold. Hans röst framkallade mer eller mindre en unison flämtning när de melodiösa orden lämnade hans mun. 
   Han sjöng så vackert, så lent och samtidigt så djupt, att Elvira nästan fick tårar i ögonen. Till och med Madison verkade ha tappat fattningen där hon satt bredvid honom med halvöppen mun och uppspärrade ögon. Alla som suttit och viskat med varandra runt elden för bara några minuter sedan tystnade för att lyssna. När han avslutade låten fylldes kvällshimlen av tystnad, som om alla fortfarande var för tagna av sången för att kunna säga något. Sedan utbröt en spontan och entusiastisk applåd. 
   "More!" Uppmaningen hördes från flertal håll när Niall lade undan gitarren. Han tvekade en kort stund, men när förfrågningarna ökade i volym och antal placerade han instrumentet i knät igen. Medan han strök med fingrarna över strängarna tycktes han fundera över vad han skulle spela. När han väl sjöng den första strofen kände Elvira omedelbart igen orden. Det var från Bless the Broken Road, en sång som spelats in av ett flertal artister och som hon älskat ända sedan hon hörde den första gången.
   Hon slöt ögonen och samtidigt som hon lyssnade på den vackra texten glömde hon bort all irritation och frustration hon känt tidigare. Nialls röst gav liv åt borde orden och melodin och när han avslutade sången kände hon det som om hon vaknade upp från en underbar dröm. Det var en känsla som dröjde sig kvar under resten av kvällen, till och med när samlingen löstes upp någon timme senare.
   När de reste sig från sittplatserna på stocken råkade Elviras blick möta Nialls igen. De behöll ögonkontakten någon sekund och sedan öppnade han munnen som för att säga något. Men innan något ord hann lämna hans läppar blev han praktiskt taget överfallen av lägerdeltagare som ville tala om för honom hur duktig han var på att sjunga och spela. Hur begåvad han var. Elvira vände sig om och började långsamt gå tillbaka mot herrgården i det skymmande ljuset. 
   Efter halva vägen kom Madison småspringande och hann ifatt henne. Hon tog tag i Elviras arm med ett uppsluppet skratt och fick dem nästan att ramla omkull båda två. "Did you hear his voice? For real, I haven't heard someone that good in my entire life!"
   "Me neither." Elviras stilla svar var mer sansat än Madisons överväldigade ton. Men inom henne levde den förtrollande känslan från stunden runt lägerelden kvar. Niall hade verkligen en gåva, en gåva att beröra med sin sångröst. Elvira kunde bara hoppas att hennes målande en dag kunde ha den effekten på andra människor. Att hon genom färg och penslar kunde få dem att känna vad hon kände när hon skapade.
   Madison pratade på om Niall utan uppehåll när de gick upp för trappan till sovrummen på andra våningen. "Do you know what?" Hon såg förväntansfullt på Elvira.
   "What?" Elvira ställde motfrågan mer för att göra Madison nöjd än för att hon var intresserad av svaret. 
   "I'm going to have a goal that I have to reach before we leave this camp." Ett leende spred sig över hennes läppar tills hon såg ut att vara färdig att klappa i händerna av iver. "From now on my goal is to ride with Niall on his moterbike." Elvira stannade och kände hur hon stelnade till i kroppen.
   "What did you say?"
   Madison stannade också och hennes upprymdhet rann av henne som vatten i en kalldusch. Hon såg undrande på Elvira med minen hos ett oroligt barn. "What is it?" När hennes rumskamrat inte omedelbart svarade vidgades Madisons ögon. "Are you also interested in him?" Hennes röst vädjade till henne att svara nej. 
   "No. Not at all." Elvira log avväpnande och började gå igen för att slippa möta hennes blick. Why am I lying? Frågan blixtrade genom hennes tankar och fick henne att skamset vända bort ansiktet. "I just thought it was a little pushy."
   Så snart Elvira förnekat ett eventuellt intresse för Niall slappnade Madison av och återfann sin iver. "I just have to do whatever it takes to get his attention." Hon skrattade bekymmerslöst när hon sköt upp dörren till deras rum.
   Elvira borstade tänderna samtidigt som hon lyssnade till Madisons prat med ett halvt öra. Trots att hon var trött kunde hon inte slappna av och somna när hon väl krupit ner under täcket. Det dröjde inte länge förrän ljudet av Madisons jämna andetag fyllde luften i rummet. Andetag som avslöjade att hennes rumskamrat redan sov djupt.
   Elvira vände sig och lade sig på sidan med ansiktet mot väggen. Efter en stund vandes hennes ögon vid mörkret så hon kunde studera mönstret i de omoderna tapeterna. Hon suckade och rullade över på rygg. Om hon inte släppte sin frustration över Madisons framfusiga sätt mot Niall skulle hon aldrig kunna somna.
   Till slut, efter en timmes sömnlöshet, mindes hon vad hon gjort som barn när det varit dags att gå och lägga sig. Efter att deras pappa jagat dem över vardagsrummet och kittlat dem och efter att deras mamma kontrollerat tandborstningen och kramat dem hårt hade hon bett aftonbön tillsammans med sina föräldrar. God who loves, hade de bett. 
   Men en suck knep Elvira ihop ögonen. Hon hade ingen lust att vara irriterad på sin rumskamrat som hon egentligen tyckte om. En aftonbön kanske kunde få henne att glömma det och slappna av istället. Hon orkade inte hitta orden för en egen bön och bad därför tyst den hon växt upp med som barn. God who loves, little human, look at me, see who I am. Wherever I go, he'll be with me, my colours show, my God he will be...
   Elvira hann inte längre förrän hon föll i sömn. 
Det var kapitel tre och jag hoppas att Ni fortfarande uppskattar min novell. Jag vill tacka Er som kommit med feedback och kritik. Jag tar verkligen åt mig allt Ni skriver. 
Nu ökar spänningen succesivt och mer och mer saker kommer att se. Fortsätt läsa så går Ni inte miste om något. xx

A Drop in the Ocean - 2

Förra kapitlet: 
   Hon och Madison var rumskamrater och skulle umgås hela sommaren. När de lämnade matsalen lovade Elvira sig själv att göra allt som stod i hennes makt för att de skulle bevara vänskapen under hela tiden. 
 
 
 
 
Oh, let's get rich and buy our parents homes in the South of France
Let's get rich and give everybody nice sweaters
and teach them how to dance
Let's get rich and build our house on a mountain
Making everybody look like ants
From way up there, you and I, you and I
 
"As your first project this summer I want you to go out, find your own place and draw or paint it." Elisabeth, deras huvudlärare i bild, rörde sig metodiskt över golvet i salen medan hon gav dem instruktioner. "It will not be the most beautiful place you'll find, or the most special, but it's going to be a place that describes you. Who you are."
   Elvira antecknade lärarens ord i sitt skivhäfte där hon satt på en av fällstolarna tillsammans med de andra deltagarna som valt samma inriktning. På morgonen, innan frukosten, hade hon skummat igenom pappren med information för sommarlägret. Det mesta var redan bekant för henne eftersom hon läst igenom samma instruktioner oräkneliga gånger på konstskolans hemsida, framlänges och baklänges, tills hon kunnat dem som ett rinnande vatten. På den tiden då antagningsbeskedet fortfarande framstått som en ouppnåelig dröm.
   Under deras tid på lägergården skulle de skapa och avsluta tre olika projekt. Det första var en inlämningsuppgift de fick arbeta på under de tre första veckorna som skulle vara personlig. Något som representerade dem själva, precis som deras lärare påpekat. Projekt nummer två var ett grupparbete som skulle vara klart till den sjätte veckans slut. Det skulle lära dem att jobba med, och utvecklas inom, sin konstform tillsammans med andra människor. Resultatet skulle redovisas för de övriga lägerdeltagarna och i bildelevernas fall handlade det som att sätta ihop en utställning. 
   Det sista och avslutande projektet skulle de utföra på egen hand, men till skillnad från de första måste det på ett eller annat sätt handla om att nå ut med sin konst till andra människor. Det var det av arbetena Elvira såg fram emot mest. Än så länge visste hon inte vad hon ville göra för att nå ut och beröra, men hoppades på att få inspiration under veckorna som ledde fram till den tredje uppgiften.
   Elisabeth stannade upp och såg på sina elever. Hon hade mörkbrunt hår samlat i en lång fläta som hängde över ena axeln och följsamt gungade i takt med hennes rörelser när hon förklarade uppgiften för dem.
   "You can choose whatever material you want to have and which technique you wanna use. You can always come to me for advice, help and inspiration. Remember that I'll be here for you the whole summer." Hennes läppar drogs till ett varmt leende mot eleverna och Elvira kände instinktivt att hon skulle trivas med sin lärare. Att ha tillgång till personlig vägledning av någon som arbetade professionellt med konst var en möjlighet hon inte ville gå miste om.
   När Elisabeth talat färdigt inbjöds alla att gå igenom den breda bildsalen för att leta upp de material de ville arbeta med. Elvira reste sig och lämnade stolsraden för att ta en tur runt bänkarna och hyllorna som stod uppställda mot rummets väggar. Hon kände sig som ett barn i en leksaksaffär där hon tillsammans med de andra plockade bland blyertspennor, penslar, dukar och oljefärger. Tillslut valde hon ut en duk uppspänd på en kvadratisk träram, ett set med akrylfärger i olika nyanser, ett staffli och en färgblandarskål. Med staffliet under armen och de andra sakerna i händerna lämnade hon den upplysta salen med försiktiga steg för att inte tappa något. Utanför rummet fanns en knarrande trätrappa som ledde ner till den stora gårdsplanen.
   Bildsalen låg på övervåningen i ett hus som var hälften så stor som huvudbyggnaden och en gång varit tjänarbostad. På våningen under höll dramaeleverna till och i det gamla stallet i andra änden av gårdsplanen läckte avlägsna toner från musikernas instrument ut. Dansarna hade också en egen byggnad, ett vitkalkat hus en bit bort från de andra, närmare sjön.
   Solen skymtade från bakom förmiddagsmolnen och temperaturen hade stadigt klättrat uppåt sedan de svala morgontimmarna. Elvira stannade till en kort stund för att få en översikt över det natursköna området. Hon vandrade med blicken över platsen och betraktade de andra bildeleverna som strövade iväg i olika riktningar. Flera av dem promenerade ner mot sjön bakom herrgården, några andra mot skogen i öster och en tjej med ett stort skissblock satte sig nedanför källarbacken på den vidsträckta gräsmattan.
   Elvira tvekade några sekunder och styrde sedan långsamt stegen mot en mer undanskymd skogsdunge, dragen till den just för att den framstod som lite bortglömd. När hon nådde skuggan från bokträden var hon glad att hon hade tagit en långärmad tröja på sig. Kvistarna knäcktes under hennes sandaletter när hon försiktigt tog sig fram mellan buskar, snår och ljusgröna blad. Hon sköt undan en mjuk trädgren framför ansiktet och drog andan över bilden som mötte henne.
   Framför hennes fötter slingrade sig ett smalt dike där en bäck porlade mellan kanterna av stenar och jord. Över det lilla vattendraget, en bit till vänster om henne, fanns en gammal vit bro i vackert snidat trä. Elvira lade handen över hjärtat, förtjust över att ha hittat platsen. Hennes tankar flög spontant till den gamla filmatiseringen av Anne på Grönkulla och den bro som fanns där. Hon hade både läst böckerna och sett TV-serien ett flertal gånger som barn.
   Uppgiften hade varit att måla av en plats som representerar en del av dem själva och den pittoreska scenen framför henne var perfekt. Den representerade hennes kärlek till det som var vackert och gammaldags och påminde henne samtidigt om favoritböckerna från barndomen. 
   Utan att slösa mer tid fällde hon upp stativet och försökte få det att stå stadigt mot den ojämna undervegetationen. Hon pressade träbenen någon centimeter ner i marken och satte sedan upp duken. När hon öppnade asken med akrylfärgerna hörde hon plötsligt ett ljud till höger om sig och stelnade till. Snabbt vände hon blicken åt samma håll och såg hur en gestalt rörde sig bakom trädet. Hon hade varit så övertygad om att hon var helt ensam att hon skrek av överraskningen. Elvira tog ett hastigt kliv bakåt, snubblade över en gren och stupade ner i blåbärsriset som en fälld bowlingkägla. 
   "Elvira?" Niall klev fram bakom trädets stam och såg lika förvirrad ut som Elvira kände sig. Elvira stirrade på honom med öppen mun där hon satt på marken.
   "What are you doing here?" Frågan halkade över hennes läppar innan hon hann tänka och det var först när hon hörde sig själv uttala dem som hon insåg att det lät som en anklagelse.
   "I could ask you the same question." Ett roat leende drog över hans ansikte när han betrakatade henne. "Do you want any help to get up?"
   "No thanks." Elvira kunde inte hjälpa att hennes ton innehöll ett visst mått av irritation när hon tog sig upp på fötter. Varför träffade hon alltid på honom i pinsamma situationer? Hastigt borstade hon bort smutsen från sina trekvartjeans och slängde håret över axlen.
   "And to answer your question, we got a mission to find an empty place where we could write a song for the first project." Han höll ut gitarren han haft i höger hand hela tiden, men som Elvira lade märke till först nu. Hon hade varit för upptagen av att titta på honom för att se något annat.
   "Oh, okay." Elvira kände sig dum där hon stod kvar på samma ställe med penslen i handen. "We got a similar mission." Hon viftade med handen i staffliets riktning. "To find a place that we could paint."
   Niall nickade och såg bort mot bron med ett tankfullt ansiktuttryck. "I understand why you chose this place. The light falls very nicely through the broadleaved trees. It's just like the bridge was made to reflect it."
   Elvira såg överraskat på honom, förvånad över att han lade märke till en sådan sak. Som amatörkonstnär kände hon sig ibland lite udda och missförstådd. För att hon hade lagt märke till saker andra inte gjorde och för att hon kunde bli lyrisk över platser andra inte fann något märkvärdigt med.
   "Yes," svarade hon dröjande och drog frånvarande med fingertopparna över den vita dukens struktur. "It's one of the things I liked." Hennes blick vandrade till pappret han höll i den andra handen. "How is it going for you? Writing a song?"
   Niall ryckte på axlarna. "I haven't started yet." Han såg menande på henne med ett flin lekandes i ena mungipan. "I got interrupted by a screaming girl." 
   Elvira rodnade och tittade bort. "Sorry. I didn't expect that..."
   "That someone else would find this place as well?"
   "Exactly." Elvira vände tillbak blicken mot honom. "What are you planning on to write?"
   "I don't know yet." Niall suckade lågt och drog med handen genom det blonda håret. "I wanna write something that means something. If you know what I mean?" Han satte sig ner på marken och lät ett av benen dingla över diket. "Not just that regular stuff you hear everyday on the radio. That's just empty words."
   Utan att fundera över det slog sig Elvira också ner, en liten bit bort från honom. Hon ryckte upp ett grässtrå från en tuva och fingrade tankfullt på det. "I understand. You wanna write something with a deeper meaning?"
   "Yes, but it have to say someting about me too. That's a part of the mission." Han lade gitarren åt sidan och tittade på det blanka pappret i sin hand. En svag vindpust fick löven ovanför deras huvuden att rassla till. "Sometimes I think I know myself better after I put words on my feelings. The melody always come first and then the lyrics."
   "Do you have any theme for your lyrics?" Elvira förstod inte själv varifrån hennes nya frimodighet kom. Hon brukade inte kunna prata på det sättet med killar, särskilt inte helt ensam med någon hon egentligen inte kände. Men samtidigt fanns det något i situationen, någon sorts förståelse de verkade dela, som gjorde att det kändes oväntat naturligt.
   "I often feel stuck between two countries." Niall tittade rakt fram när han sa det, som om han uttalade ord han ofta tänkt. "I've moved from Ireland to England but without my parents." Niall kastade en blick på henne när han berättade och Elvira kände hur hon blev varm i kroppen av den hastiga ögonkontakten. Sedan övervägde hon vad han sagt.
   "Ireland? It can't be easy to not be with your family often?" Hon kollade medlidande på honom. 
   "Not really. It's nice to be on my own but I miss them a lot." Niall lutade underarmarna mot benen och drog in ett andetag. "My family didn't have much money so I thought that they would have it easier if I left." Elvira lade märke till att han bröt ganska kraftigt på Irländska även om hon hört det innan också så framhävde hans berättelse det. "But you're born here right?"
   "Yes. I'm all english."Elvira log försiktigt. Han småskrattade och fick något varmt i blicken. 
   "And you wanna write about that in your song?" Elvira ville höra mer om hans ursprung och familj, få veta mer om det som fanns i hans hjärta.
   "Yeah, in some way." För första gången sedan han började prata vred han på ansiktet helt mot hennes och såg på henne utan att vända bort blicken. Som om han studerar henne. Elvira kände hur hennes kinder hettade under hans påtagliga uppmärksamhet. Hon harklade sig för att bryta tystnaden och reste sig upp.
   "Then I won't disturb you any more. I have to start on my painting now if I wanna catch up."
   "You're not disturbing, Elvira." Niall ställde sig också upp och fångade mjukt hennes hand innan hon hann gå iväg. Han höll kvar den ända tills hon såg honom i ögonen igen. "Thanks for listening."
   Elvira nickade utan att få fram några ord. Beröringen av hans hand sände varma ilningar genom hennes arm som vandrade ända ner till tårna. Hon log försiktigt innan hon drog sin hand ur hans. Sedan vände hon ryggen mot honom, tog några steg bort och plockade upp blyertspennan hon lagt på staffliets kant. Bakom sig kunde hon höra att Niall satte sig ner igen.
   När hon var säker på att han inte längre tittade på henne såg hon sig diskret över axeln. Han satt lutad mot trädets grova stam med pappret framför sig och en penna han frånvarande tuggade på. Elvira vände tillbaka blicken mot duken och satte pennspetsen mot den. Hon kisade bort mot bron och försökte fånga dess form och struktur genom några enkla streck.
   Efter någon minut tog hon fram ett suddgummi och raderade frustrerat alltihop. Att koncentrera sig när Niall satt några få meter bakom henne visade sig vara en omöjlig uppgift. Efter en stund, när hon för andra gången suddat ut sin skiss, reste han sig upp. Han kastade en ursäktande blick på Elvira.
   "This place wasn't a great inspiration-place after all." Han log snabbt som för att visa att han inte kunde göra något åt det. "I think I'm going to search for another place. See ya, Elvira."
   "Okay...bye." Ville han inte vara där hon var? Elvira kände hur en våg av besvikelse sköljde över henne, trots att hon inte kunnat fokusera på målningen på grund av honom. Var hon den enda som uppskattat deras samtal? Fanns attraktionen hon kände mellan dem bara från hennes sida? Samtidigt som frågorna avlöste varandra i hennes medvetande skämdes hon över sig själv.
   Varför skulle någon som Niall bry sig om henne? Hon var varken intressant, exceptionellt söt eller charmig och utåtriktad. Som Madison. Att tro att det skulle kunna bli något med Niall var löjligt. Elvira såg efter honom när han lämnade skogsdungen och försvann iväg ut på området. 
   Hon suckade, blundade en kort stund och tvingade sig att själv koncentrera sig på uppgiften. När hon öppnade ögonen igen såg hon på bron. Den här gången lade hon tankarna på Niall åt sidan och tog in platsen i dess fullhet. För tredje gången påbörjade hon sin skiss och den här gången formades bron, bäcken och träden runt om under hennes fingrar.
   Ibland kunde människor uppfatta Elvira som kall, eller helt enkel tråkig, för att hon inte visade sina känslor utåt. Med de som trodde att hon var kall och likgiltig hade fel. Väldigt fel. Elvira kände allt som andra människor kände, kanske till och med ännu mer och djupare. Men det som fanns inom henne; glädje, ilska, kärlek, sorg, medkänsla och passion, tog sig ofta inte samma synliga uttryck som hon andra. De känslorna kom istället fram när hon målade. När hon använde pennor och färger för att ge liv åt en bild som fanns i hennes huvud.
   När hon gått på mellanstadiet, och de haft bild som allmänt ämne i skolan, hade hennes klasskamrater flockats runt henne på lektionerna. De ställde sig i en cirkel bakom och framför hennes bänk för att förundrat se på när Elvira tecknade och målade någon av de uppgifterna de fått av sin lärare. Elvira hade aldrig riktigt vetat hur hon skulle bete sig när de gjorde så.
   Hon kände sig hedrad över att de var så fascinerade av hennes konst, något annat hade varit omöjligt. Men samtidigt önskade hon att de skulle gå iväg så att hon fick ägna sig åt det i fred. Hon tappade koncentrationen när de stod lutade över hennes papper och hon visste aldrig vad hon skulle svara på deras frågor.
   "How can you draw so good? How do you do it?" 
   "Where did you learn that?"
   Vad skulle hon svara på det? Hon visste inte själv hur hon gjorde, bara att hon hade förmågan att överföra bilden som fanns inom henne till ett papper eller en duk. Det var ingenting någon lärt henne, det var en gåva som alltid funnits där. En förmåga som för henne var lika naturlig som att andas. Men det var också en av de bästa sakerna med att befinna sig på ett läger som det här, en plats som denna.
   Här behövde hon inte förklara sig. Hon behövde inte tala om hur hon gjorde eller varför. Den gamla herrgården med dess vackra omgivning hade intagits av ett hundratal unga människor som alla på ett eller annat sätt hade förmågan och talangen att skapa. Att uttrycka vad de tänkte och kände med hjälp av sin konstform.
   Medan Elvira skissade på bilden försvann tid och rum. Hon gick in i den privata värd som alltid bildades runt henne när hon tog sig an en ny målning. Ett rum där bara hon, duken och färgerna existerade. När blyertsteckningen var klar och hade fått det utseende hon ville att den skulle ha, hade de gått tre timmar. Tre timmar sedan hon hittade den lilla skogsdungen med bäcken och valde ut den.
   Hon plockade upp mobiltelefonen ur fickan för att kontrollera hur mycket klockan var och insåg att det var dags för lunch. Nöjd med vad hon åstakommit under förmiddagen packade hon ihop sakerna och stoppade in staffliet under armen igen. Efter lunchen skulle de ha teorilektion och Elvira såg redan fram emot allt hon skulle lära sig under sommaren.
   När hon gick bort mot bildsalen för att lämna tillbaka sakerna stekte solen henne i ansiktet och hon kunde känna förväntningarna inför resten av längret som en stigande källa av lycka inom sig. Vare sig hon blev vän med Niall eller inte, skulle det här bli den bästa sommaren i hennes liv.
Detta är kapitel 2 av cirka 20 kapitel. Hoppas Ni uppskattar berättelsen än så länge. Det är roligt att se att så många kommer och läser. Jag kommer fortsätta med de långa inläggen så att Ni har mycket att läsa varenda gång. Har Du någon kritik eller feedback? Dela med dig i kommentarerna. xx

A Drop in the Ocean - 1

 A Drop in the Ocean - fanfiction
 
 
 
Staring at the bottom of your glass 
Hoping one day you'll make a dream last 
But dreams come slow and they go so fast 
You see her when you close your eyes 
Maybe one day you'll understand why 
Everything you touch, oh it dies 
 
 "Name?" Kvinnan bakom disken uttalade frågan utan att titta upp, som om svaret inte intresserade henne.
   "Elvira. Elvira Chapman." Elvira höll kvar sitt grepp om resväskans handtag samtidigt som hon bytte tyngden från den ena foten till den andra. Ett lågt sorl fyllde luften i rummet med ljudet av mumlande röster och folk som otåligt rörde på sig.
   "Team?" Samma entoniga röst.
   "Drawing." Elvira sträckte lite på sig i ett försök att se över kanten på disken. Kvinnans långa nagel gav ifrån sig ett skrapande läte när hon drog den längs listan. Fingret stannade till och kvinnan såg upp för första gången.
   "Room seventeen. Second flat, east side." Anvisningarna fyrades av i snabb takt innan hon såg ner på sina papper igen. 
   Elvira tvekade och pekade sedan mot sin största väska med ett höjt ögonbryn. "Is there an elevator or should I -"
   "Next!"
   Befallningen röts fram i en ton som inte tålde motsägelser. Elvira samlade hastigt ihop sina saker och lämnade den långa kön som slingrade sig fram till receptionen som en fold i en djungel. Runt omkring henne rörde sig andra tonårningar i klungor och väskor och ryggsäckar täckte golvet som ogräs i en misskött rabatt. Elvira blev tvungen att kliva över och kryssa mellan dem för att undkomma den värsta trängseln. Någon hiss kunde hon inte hitta i den gamla herrgården, men efter att ha svept med blicken över hallen fick hon syn på en smal trappa, halvt undangömd i det vänstra hörnet.
   Elvira drog in ett djupt andetag och mätte stegen upp till andra våningen med blicken. Sedan slängde hon ryggsäcken över ena axeln, handväskan över den andra och grep hårdare om resväskans handtag. Den stora väskan innehöll kläder och andra nödvändigheter för åtta veckor framåt och så gjorde hon ett litet motvilligt skutt för varje steg som hon tvingade upp väskan för. Metoden fungerade ända tills trappan, där den var som smalast, svängde tvärt till höger och hennes ansträngningar mötte ett abrupt stopp. Elvira vacklade överraskat till. Väskan av mörkblå hårdplast kilades fast mellan de båda väggarna och vägrade röra sig ut fläcken.
   "No, don't do this to me." Elvira gnällde fram sin vädjan, trött efter resan och låg på blodsocker. Hon kände sig svettig och matt efter att ha suttit på ett överbefolkat tåg i flera timmar utan något att äta och hade inte mycket tålamod med motgångar. "C'mon, please."
   Hon gjorde ytterligare ett försök att rycka väskan fri vilket istället fick henne att snubbla framåt och tappa de båda andra väskorna i fallet. Resväskan kom loss och slog emot väggen en bit ner med en smäll. Locket flög upp och ut trillade byxor, tröjor och underkläder som lade sig i en färgglad röra i trappan.
   "Oh no." Elvira stönade uppgivet och satte handen mot pannan. Kunde den här förmiddagen bli värre? Det enda positiva i sammanhanget var att ingen annan var där och kunde bevittna hennes klumpighet.
   "Do you need any help?"
   Elvira ryckte till, vände bort blicken från det kaos hon skapat i trappan och tittade upp. Hennes ögon vidgades och hennes mun öppnades ofrivilligt när hon fick syn på killen ett par trappsteg ovanför henne. Han hade blont hår, brunare närmare roten, klarblåa ögon och en grå hoddie slängd över axlarna. Elvira kunde inte minnas att hon någonsin, någon gång, sett en kille som såg bättre ut.
   När hon insåg att han fortfarande väntade på ett svar stängde hon snabbt munnen och famlade efter de båda väskorna hon tappat när hon ramlade. "No, it's okay, I'm just going to..."
   Elvira avslutade inte ens meningen i sin iver att få undan sakerna medan hon fortfarande låg på knä mitt i trappan. Den främmande killen log mot henne och sträckte fram handen. Elvira stannade upp, tvekade ett par sekunder och tog den sedan. Hans hud kändes varm mot hennes när hon lät honom hjälpa henne att komma på fötter. Hon stod på trappsteget under hans och hamnade med huvudet strax under hans haka. Med bultande hjärta drog hon sin hand ur hans och vände bort blicken. Elvira fick fram ett flyktigt leende till tack innan hon böjde sig ner för att plocka upp kläderna.
   "Wait, I'll help you." Killen fiskade upp ett par tröjor och höll ut dom mot henne. Elvira tog emot dem och rodnade hett när hon fick syn på högen av underkläder som ogenerat lagt sig vid hennes fötter. Hon fick snabbt upp dem, stuvade ner dem i den öppna väskan och placerade tröjorna ovanpå.
   "Thank you, but I can do the rest by myself." Elvira undvek att möta hans blick när hon pressade ner resten av kläderna i väskan och smällde igen locket.
   "Niall." Han log fortfarande mot henne där han stod kvar på samma plats i trappan. 
   "What?" Elvira rätade förvånat på ryggen med ett fast grepp om väskans handtag. "Oh, right". Hon besvarade försiktigt leendet. "Elvira."
   "If you angle the suitcase a little, it will probably get easier." Niall placerade sin hand ovanpå hennes där hon höll om handtaget, vred lätt på det och lyfte samtidigt väskan så att den kom ut den trånga passagen mellan väggarna. "There you go."
   "Thanks." Elvira mötte hastigt hans blick, log ännu hastigare och skyndade sedan upp med alla väskorna för trappan till andra våningen. Väl uppe i korridoren stannade hon till för att luta sig mot väggen och lugna ner sin skenande puls. Focus, förmanade hon sig själv. He's just good-looking. What's the big deal? Okay, he's nice and charming as well. Hon skakade på huvudet åt sig själv. Den här sommaren handlade inte om att träffa någon kille. Det här var den sommaren då hon äntligen kommit in på det åtta veckor långa konstläger hon velat gå på ända sedan hon först hörde talas om det som barn.
   Om man ville ha någon chans att bli antagen var man tvungen att skicka in ett arbetsprov och för att få andsöka måste man ha fyllt sexton år. Platserna var få och skolan gränslöst populär vilket gjorde att de flesta som sökte in snart fick sina förhoppningar grusade genom ett artigt brev. När antagningsbrevet kommit med posten hade hon skrikit högt av lycka för att sedan ringa upp sin bästa vän och jubla i telefonen.
   Elvira tittade upp på den första av dörrarna till höger i korridoren. En liten skylt i borstat silver med siffrorna ett och noll hängde prydligt bredvid. Hon hade blivit tilldelad rum nummer sjutton, sju dörrar bort i den långsmala hallen. Efter att ha rättat till både ryggsäckes och handväskans remmar över axlen drog hon resväskan med sig bort till rummet.
   Hon sköt upp dörren genom att trycka sig mot den och stannade till ett par sekunder i öppningen för att ta in platsen. Rakt fram fanns ett brett fönster där ljuset strömmade in och bildade en solruta på det vita skrivbordet under. Framför det stod en stol av vitt plast med små hjul i samma färg. Även om det inte fanns någon synlig linje dragen på mitten, var rummet uppdelat i två halvor som speglade varandra. Två likadana enkelsängar, två sängbord och två garderober. På golvet låg en grön trasmatta som en gräns ovanpå det slipade träet.
   Ingen hade kunnat kalla platsen lyxig, med den var städad, ren och funktionell. Eftersom hennes rumskamrat inte dykt upp än gick Elvira in och valde den högra sidan av rummet genom att lyfta upp sin resväska på sängen. Ryggsäcken och handväskan hängde hon över fotändans gavel innan hon gick fram till det enkla skrivbordet och drog ut ett par av lådorna. När hon gick vidare för att titta in i garderoben rycktes dörren till rummet plötsligt upp och en tjej med ljusblont hår uppsatt i hästsvans tumlade in med sina väskor.
   "Hey!" Hon blåste undan en slinga av luggen som letat sig ur tofsen och log brett samtidigt som hon släppte alla väskor i en hög på golvet och gav dem en spark. "We are apparently going to share room. My name is Madison." Hon var lång och smal med atletisk kroppsbyggnad och, trots att hon bara befunnit sig i rummet några sekunder, utstrålade hon en energi som nästan dallrade i luften.
   "Elvira." Elvira besvarade hennes otvungna leende och höll upp handen till hälsning.
   "Cool name." Madison gick in i rummet som om hon redan ägde det och kastade sig på den andra sängen. "Only one desk?"
   "Yeah, it seems so. But there is two drawer units so we can take one each." Elvira öppnade locket till sin väska ovanpå sängen och lyfte ur kläderna som tidigare legat i en röra i trappan. Madison ryckte på axlarna som om lådorna i skrivbordet inte intresserade henne.
   "Sure, thats's good." Hon såg sig om ända tills hennes blick fastnade vid den extra dörren på vänster sida av rummet. Lika snabbt som hon lagt sig ner på sängen flög hon upp från den igen. "What's this?"
   Elvira såg på när Madison studsade fram till dörren med håret flygande i tofsen.
   "Right. The bathroom. It's great that we get our own." Hon stängde dörren igen, vände sig om och stod still en stund medan hon granskade Elvira med blicken. "Which team are you on? Wait, don't say." Hon slog lätt med fingret mot underläppen som om hon tänkte efter. "Drama?"
   "No. Drawing." Elvira lade en slinga av sitt halvlånga hår bakom örat och drog lite på munnen. "Which team are you on?"
   "Dance.", Madison gick tillbaka till sängen och bredde nonchalant ut sig på överkastet för andra gången. "I've been dancing since I was five. First ballet, then more jazz and street." Madison bytte ställning på sängen som om hon hade svårt att sitta still, som om hon hade en inneboende rastlöshet hennes kropp inte kunde kontrollera.
   Elvira nickade innan hon sköt in några vikta tröjor på ett av hyllplanen i garderoben. "How do you send a work samples in dance?" Hennes fråga var uppriktigt nyfiken.
   Madison drog upp benen mot kroppen och slängde armarna om dem. "You record a little video with yourself and send it online."
   "Oh, okay." Elvira plockade fram ett par byxgalgar samtidigt som hon undrade om det fanns någon möjlighet att hon och Madison skulle kunna bli nära vänner. Inte för att Madison inte verkade vara snäll och trevlig, men för att de var så olika. Allt med Madison utstrålade sorglöshet, spontanitet och obegränsad energi.
   "By the way." Madison spärrade plötsligt upp ögonen samtidigt som hon ännu en gång bytte ställning där hon satt på sängen. "Did you see the guy with the grey hoddie? With blonde hair?"
   Debora frös mitt i rörelsen vid hennes fråga.
   "I mean, hello!?" Madison skrattade till som om hon knappt kunde tro det. "How hot was he? I think his name was Nick or something."
   "Niall." Elvira rättade henne automatiskt utan att tänka sig för. 
   "Right, that's his name. So you met him?" Madisons iver blandades med en avvaktande ton.
   "Not really." Elvira blev irriterad på sig själv över den omedelbara besvikelse som högg till i henne. Även om hon bara träffat honom under ett par minuter i trappan kändes det som att de delat något speciellt under den korta stunden. Samtidigt borde hon ha förstått att hon inte var den enda som lagt märke till den blonda killen med de klarblåa ögonen.
   Madisons ansiktsuttryck blev lättat vid hennes svar. "I mean, he look like a moviestar or something. Tan, fit and with a perfect smile. What more can you ask for in a boy?"
   "Good personality?" Elvira kunde inte låta bli att fälla in frågan.
   Madison ignorerade hennes kommentar. "Did you know that he drove all the way here on his motorbike?"
   "No, I didn't." Elvira undvek att se på sin rumskamrat när hon svarade. Madison var den sortens tjej de flesta killarna skulle falla för utan att blinka. Söt, sprudlande, glad och charmig. 
   Madison hoppade upp från sängen och kastade en bick på sportklockan med brett band hon bar om handleden. "I think it's time for information in the dining room now. Are you coming?" Hon såg hastigt upp på Elvira samtidigt som hon rotade efter något i en av sina väskor. Efter några sekunder fick hon fram ett rosa läppglans som hon applicerade med en van rörelse. Hon lutade sig mot spegeln som hängde på väggen och plutade med munnen mot sig själv. 
   "I'm coming. Wait a minute." Elvira drog sin vita t-shirt över huvudet och bytte ut den mot ett luftigt vitt volanglinne. Hon kände oftast inget stort behov av att göra sig fin med hjälp av kläder eller smink, men blev plötsligt rädd att framstå som en grå mus i jämförelse med Madison. Hon drog ett par tag med borsten genom sitt tjocka hår, ett hår precis som hennes mamma hade samma färg som kaffe latte. Madison slöt handen om dörrhandtaget och Elvira följde snabbt efter henne ut i korridoren.
   Utanför rummet rörde sig andra tonåringar i klungor mot trappans riktning och på vägen dit hälsade Madison obekymrat på alla de mötte som om hon redan kände dem. Elvira höll sig ett halvt steg bakom henne, ovan vid hennes familjära sätt. Det tog sig ner för trappan, förbi receptionen och in i den stora matsalen. De hade än så länge bara befunnit sig i områdets huvudbyggnad, en välbevarad gammal herrgård med anor från tidigt sexhundratal. Elvira älskade platser som den här. Platser där historiens vindslag var så tydliga att man kunde känna brisen av dem. Där dofter, färger och arkitekturens detaljer vittnade om att människor levt där under århundraden före dem.
   Bottenvåningen utgjordes till stor del av den rymliga matsalen som även fungerade som samlingssal. I de två våningarna ovanför dem låg sovrummen tillsammans med de gemensamma uppehållsutrymmena. Tjejernas rum fanns på andra våningsplanet och killarnas på det tredje. 
   Madison gick före Elvira till ett bord i mitten av salen med åtta stolar där hälften av platserna redan var upptagna. 
   "Hey!" Hon slog sig ner på en av de lediga stolarna och log mot de andra tjejerna. "My name is Madison and this is Elvira." Hon gjorde en gest mot henne samtidigt som Elvira satte sig på platsen bredvid. "We live in room seventeen. Which team are you on?"
   Elvira förvånades och imponerades ännu en gång över sin rumkamrats spontana och orädda sätt mot främmande människor. De andra tjejerna avbröt sitt småprat, presenterade sig och svarade på Madisons fråga om inriktningar. Jenny och Charlotte delade rummet längst bort i korridoren och till skillnad från de flesta andra på konstskolan, kände de varandra sedan tidigare. De hade båda två valt musikinriktningen. De andra tjejerna vid bordet hade precis som Elvira och Madison blivit rumskamrater genom en slumpmässig tilldelning. Zoe som är lika gammal som Elvira hade anmält sig till dramakursen och Louise som satt mitt emot Madison hade dans som inriktning.
   "Then we'll meet at the lessons!" Madison lutade sig entusiastiskt fram på armbågarna med uppmärksamheten riktad mot Louise. "I've heard that the teachers are awesome."
   Louise nickade. Hon hade smålockigt hår som nådde till axlarna och silverringar som dinglade i öronen när hon rörde på huvudet. "Me too. I almost fainted when I got my letter." Hon skrattade lite och såg menande på de andra för att få bekräftelse på att de känt samma sak. Elvira skulle svara att hon höll med, men stängde munnen igen när en man i femtioårsåldern ställde sig upp en bit bort. Han hade något auktoriärt över sin kroppshållning och surret i salen lade sig efterhad medan mannen tålmodigt väntade. När tystnaden var total harklade han sig och såg ut över det stora rummet.
   "Welcome to Maynards Artschool. My name is Carlos Maynard and I'm the principal at this school that have been active for almost eighty years. As you know we give young students like yourself a chance to come here and study all kinds of art."
   När Carlos började berätta om sommarlägret, dess historia och fyra inriktningar såg sig Elvira om i salen. En snabb uppskattning lät henne veta att hon var en av ett drygt hundratal unga människor som med förväntan lyssnade till det som sades. Vid Carlos Maynards bord satt de andra lärarna med ögonen riktade mot rektorn. Samtidigt som Elvira gled med blicken över dem kände hon mer än såg att någon iakttog henne.
   Försiktigt vred hon på huvudet medan de andra fortfarande hade uppmärksamheten fäst på rektorn. När hon diskret tittade bort mot bordet snett bakom deras mötte hennes blick omedelbart Nialls. Han log mot henne och hennes hjärta slog snabbt in på den dubbla takten. Utan att besvara leendet vände hon hastigt bort huvudet som om hon inte sett honom. Hon kände sig löjlig som blev så påverkad av hans blick och hoppades att ingen, allra minst Niall, skulle lägga märke till hennes reaktion.
   Rummets temperatur tycktes stiga när hon tänkte tanken och Elvira sträckte sig efter kannan med isvatten som ställts ut på borden. Hon fyllde sitt glas med kall vätska och tog en djup klunk innan hon satte ner det igen. Carlos hade kommit fram till presentationen av lärarna som arbetade vid de olika inriktningarna nu och lämnade över ordet till dem. De reste sig en och en och berättade kort om sig själva och den roll de skulle ha i undervisningen på lägret. Bredvid Elvira flämtade Madison till och satte armbågen i sidan på henne.
   "Don't look, but that guy I told you about is sitting at the table behind us!" Hon viskade ivrigt orden i hennes öra.
   "He is?" Elvira svarade lågt utan att kommentera att hon redan lagt märke till det. Madison började frånvarande trumma med fingrarna mot bordskanten som om hon funderade över något samtidigt som en av lärarna berättade att alla skulle få sitt personliga schema på väg ut från matsalen.
   "Breakfast is served at eight o'clock in the morning. And the lessons start at nine. Don't be late!"
   De andra tjejerna vid deras bord gav varandra blickar som om de tyckte att läraren som uttalade sig framstod som onödigt allvarlig.
   "The rest of the day is free to pack up your stuff and settle down in your rooms. We meet here again in two hours for diner." En artighetsapplåd följde på den kvinliga lärarens avslut.
   "Shall we go and get our schedules?" Elvira kastade en blick på Madison samtidigt som hon sköt ut sin stol från bordet.
   "What?" Madison såg ut som om hon rycktes upp ur sina tankar. Hon tittade snett bakåt och sedan tillbaka mot Elvira.
"Wait a second, I have something to do first." Hon reste sig upp, skakade ut håret ur tofsen, fick något målinriktat över sitt ansiktsuttryck och gick bort till bordet där Niall satt kvar och pratade med några killar.
   Elvira såg förvånat på medan Madison gick fram till dem, log och frågade om hon kunde få låna vattenkannan på deras bord. "Our is empty." Hon vinklade på huvudet med blicken fäst på Niall.
   "Of course." Niall besvarade Madisons leende och sköt vattnet i hennes riktning. Madison lutade sig fram så att hennes blonda hår svepte över hans arm och axel när hon sträckte sig efter kannan. Med en triumferande min gick hon tillbaka med den till deras bord. För syns skull hällde hon upp ett glas vatten åt sig själv och drack upp det innan hon krokade sin arm i Elviras.
   "Now we can go and get our schedules." Madison såg ut att vara mer än nöjd med sig själv när hon drog med sig Elvira bort till utgången där lärarna delade ut scheman och andra papper med information för lägerdeltagarna. Elvira fick ännu en gång jobba hårt på att inte tillåta sig själv att känna någon avundsjuka.
   Hon och Madison var rumskamrater och skulle umgås hela sommaren. När de lämnade matsalen lovade Elvira sig själv att göra allt som stod i hennes makt för att de skulle bevara vänskapen under hela tiden. 

Det var första kapitlet och som ni förstod så är inte One Direction ett välkänt band i denna berättelsen utan helt vanliga killar på lägret. Än så länge har bara Niall varit med och han kommer räknas som en av huvudkaraktärerna i berättelsen men de andra kommer också komma med på ett eller annat sätt. Nästa kapitel kommer upp så snart det bara går och har Du några synpunkter så förmedla gärna dem till mig så att jag kan förbättra mitt skrivande. xx